twd

Jag tänkte att jag skulle skriva någonting inspirerat. Men det får vänta till någon dag som erbjuder, ehh, mer inspiration. Jag kom att tänka på fotbollshelger. Hur skönt det var att slå ihjäl glåmiga höst och vinterhelger med ett par fotbollsmatcher från England, Italien eller Spanien. Vips så var den glåmiga dagen borta. Detta var också ett utmärkt, dock mindre engagerande substitut när allsvenskan hade uppehåll. Men jag bryr mig allt mindre om internationell fotboll, allt mindre om svensk fotboll också för den delen.

Det har förvisso under ganska lång tid mest varit en cirkus för medieindustrin. Ett sätt för tv-bolagen att sälja abbonemang, för mediesäljarna att sälja in annonsplatser för rakhyvlar, bilar, öl och annat som har en företrädelsevis manlig målgrupp. Dessutom blir fotbollen (och även ishockeyn naturligtvis) i allt större utsträckning någonting av medelsvennarnas motsvarighet till både Se&Hör och Aftonbladet Klick. Lasse 45 år bryr sig inte nämnvärt om Idol, Britney eller kungafamiljen. Däremot är Zlatan, Svennis och Fergussons förtjänster och tillkortakommanden intressant. Personfixeringen eskalerar i främst kvällspress och tv-kanaler. Det fokuseras också allt mer på mediebolagens egna profiler. Det är viktigare vem det är som tycker någonting än vad den personen faktiskt tycker. En soffa, två ofta hjärndöda före detta spelare. En medioker studiovärd, en dålig krönikör och minst två irriterande kommentatorer. Överallt hela tiden.

Det som går att uthärda i sportpressen är ganska lätträknat. Johan Esk i DN, som för bara ett par år sedan var en totalt värdelös krönikör. Han vågar numera ofta ompröva sina hypoteser och gå emot resten av drevet och samtidigt försöka nyansera debatten en aning. Vidare funkar naturligtvis Offside, även om jag i takt med det allt lägre sportintresset, allt mer sällan orkar läsa en hel reportagetidning om fotboll. 08 Fotboll i Fan -TV på Svenska Fans är under den allsvenska säsongen dock överlägset det mesta. Här diskuteras de senaste turerna på och utanför planen i främst Stockholmsklubbarna, utifrån ett smart supporterperspektiv. Och utan supportrarna skulle fotbollen vara ganska, för att inte säga helt ointressant.

Kanske är det också där sneakern klämmer när det gäller mitt eget förlorade intresse. Alla kan historien om Storbritannien. I extrem korthet: läktarsången föddes på arenorna men dog på de samma när våldet ökade, ståplats förbjöds, tv-bolagen tog den ekonomiska kontrollen och utländska intressenter köpte upp de största klubbarna. Idag har de (sportsligt) världens bästa och mest ekonomiskt inkomstbringande liga. Men fotbollen har förlorat kontakten med de som från början byggde upp den. Idag är den, well, karaktärslös. Ändå snurrar hjulen på grund av att världens bästa fotbollsspelare ändå borgar för hyfsad lördagsunderhållning på tv-apparater över hela världen. Intresset för den engelska förstadivisionen är så pass stor att de kan fylla arenorna med weekendturister och den delen av den gamla arbetarklassen som gjort en klassresa paralellt med fotbollen. Den förstnämnda kategorin byts naturligtvis ut från omgång till omgång och bidrar till bilden av förvandlingen från någonting angeläget, till någonting som likagärna skulle kunna vara ett musikalbesök. De sistnämnda har både ett medfött engagemang och ekonomiska resurser att betala de hutlösa säsongskortspriserna.

I Sverige då? Här tror fotbollsförbundet att det med den 26:e bästa ligan i Europa går att genomföra samma förvandling. En tomte på förbundet framförde som argument att tidigarelägga  AIK - IFK Göteborg till 12.00 en lördag "att i Liverpool är det ju fullt på Anfield när de möter United klockan elva på förmiddagen. Varför ska det inte kunna gå lika bra här?". Verklighetsförankring efterlyses.
Fotbollshajpen som sannolikt alltså avslutades med årets sorgliga säsong inleddes för tio år sedan. Hammarby var tillbaka i högsta serien och coachades sensationellt framgångrikt av Rolf Zetterlund. AIK med tränaren Stuart Baxter blandade sig, efter en svag säsongsinledning också in i guldracet(där man till slut också drog det längsta strået). Derbyna blev festliga tillställningar inför utsåld nationalarena. Klackarna var, med start detta år, under en tid i sina essen. Klubbarnas egna särskilda karaktär parades framgångsrikt med internationella influenser. Banderoller fick fortfarande hänga på stängslet nedanför kortsidorna. Tonen från båda håll var stenhård, men med finess. Ortsnamn från norra respektive södra stan prydde banderollerna. Ändå fanns det en inofficiell överenskommelse om att på arenan räckte det med verbala attacker. Firmorna fanns naturligtvis. Men de bestod fortfarande mestadels av vuxna män, med faktiskt, ofta ganska så stabil social och ekonomisk situation. Fajterna skedde på andra håll i stan, före och/eller efter matchen.  Att besöka ett Råsunda-derby var knappats farligare än att besöka Ikea en lördag. Och så fortsatte det faktiskt under ganska många år. Trots att fotbollen inte var jättebra.

När exakt vände det? Och varför? Jag har inga direkta svar. Bara önskemål om att 2009 måste bli bättre och mindre själlöst, på alla (fotbolls)plan(er). Men jag är tveksam faktiskt. Fotbollsförbundet verkar vara helt uppe i det blå.

Dessutom. En hejaramsas resa ser idag ut som följer: En 16-åring i Sundbyberg, Nacka eller Fruängen besöker internetsajten Youtube. Där söker den personen på diverse obskyra europeiska och sydamerikanska supporerfalanger. Han hittar en ramsa som han inte har hört förut, som han av någon anledning tycker är bra. Ofta kan det ha att göra med att det är "mäktigt" att en hel läktare hoppar i takt. Några minuter senare lägger 16-åringen in Youtubelänken på ett internetforum tillhörande det av Stockholmslagen som 16-åringen sympatiserar med. Där bemöts länken med skepsis av de som är skrivkunniga och med gillande av de som inte är det. Vid nästa hemmamatch börjar 16-åringen i sällskap med ett tiotal likasinnade att hoppa och sjunga en melodi som ingen annan på läktaren kan identifiera. Några luttrade trotjänare i klacken suckar och undrar vad som hände med lagets gamla ramsor. Efter matchen diskuteras ramsan på internet. Där undrar 16-åringen med entourage varför ingen sjöng med i den nya sköna ramsan. "Därför att det är den mest pinsamma skit jag hört under mina 20 år som supporter", är då ett ganska typiskt svar. Men nästa match är ett derby. "Och då måste alla sjunga hela tiden för att vinna läktarmatchen"(förklaring: sjunga mer frekvent och högre än moståndarklacken. För längesedan togs även ett visst mått av finess med i beräkningen i denna tävling). På derbyt gäller det alltså att sjunga hela tiden. Därför sjunger större delen av klacken nu med i den nya ramsan, trots att man innerst inne inte gillar den.

I Borås, Sundsvall, Kalmar, Växjö, Örebro, Västerås, Mönsterås, Sibbhult. Åseda och Gläfsehult sitter fotbollsintresserade och följer derbyt på Canal Plus. I de lite större städerna, nämnda i inledningen, finns det inte sällan både ett lokalt elitfotbollslag och en mindre klack som stöttar det lokala laget. I dessa städer finns det också ofta en O´learys. "Dööö.Vad är det för ramsa AIK:arna sjunger? Den har jag aldrig hört förut", bräker någon till bordsgrannen på de respektiver O´learys i mitten av andra halvlek när spelet börjar gå i stå. På internetforumet tillhörande det lokala laget har någon redan lagt ut "en text som skulle kunna passa till ramsan gnagarna sjöng på derbyt idag, vad tycks?". "Sketabra! Den måste vi köra nu på söndag mot Helsingborg".

Så vad gör jag nu? Tröstar mig med senaste Offside? Nej, med Filter. Chefredaktören Mattias Göransson låg helt rätt i tiden  både när han startade Offisde och när han senare gick vidare för att göra samma sak. Fast med ett innehåll präglat av hela samhället, inte bara fotbollen.

Football´s coming home

Jan Gradvall har ungefär 100 stycken återkommande frilansuppdrag (varför köpa Elle, Café och så vidare när man lika gärna kan läsa det ofta enda riktigt läsvärda tidningarna innehåller på hemsidan) där han dels skriver ofta utmärkta reportage och intervjuer med antingen människor som redan på förhand är intressanta, eller på förhand ointressanta människor som han på något sätt lyckas göra intressanta. Sedan recenserar han i egenskap av guru också musik i DI Weekend, ICA-Kuriren(!) och säkert en del andra tidningar. Någonting som är fascinerande med Jan Gradvall här hur han under så lång tid har lyckats med att vara både smal och bred, snobbig och folklig på samma gång. Detta menar jag dock har fått negativ påverkan på den andra verksamheten - musikrecenserandet. Inte för att recensionerna inte är välskrivna - nästan allt Gradvall gör är välskrivet. Han bedömer alla skivor utifrån vilken genre det är, vilket naturligtvis är korrekt, men paradoxalt nog mindre trovärdigt. Det medför att det blir en inflation i “fyra av fem” till skivor som helt enkelt inte är så bra, utifrån en mer subjektiv och känslomässigt styrd bedömning, det vill säga .För min egen del litar jag mycket mer på impulsstyrda, smådryga och inkonsekventa recensenter. (Ledtråd: En av dem har suttit på en välkänd gratistidning i en evighet och en annan gjorde entré till Piccadilly Cirkus när han gästade Virtanen på Spy Bar för någon månad sedan)

Nåväl, detta är det enda felet jag kunde hitta hos herr Gradvall, som ju alltså ur en objektiv synvinkel inte ens är ett fel. Han är det här landets kanske främsta stilist, kan fantastiskt mycket, främst om populärkultur, och är en hejare på matlagning. Dessutom snittar han på en Bowie-referens i veckan, och det oavsett om han intervjuar Nigella Lawson, recenserar Titiyo eller TV on the Radio. Av någon anledning lyckas han också, till skillnad mot alla andra kollegor komma undan även med tjat om sina favoriter.

Jag tycker väl inte att Soundtrack of our lives är så himla roliga. Jag tycker väl inte heller att DN Påstan är så himla roligt. Framförallt inte formatet och att den dyker upp en dag för tidigt. Men idag är faktiskt min första "fredag" på två veckor så det känns i alla fall på något sätt rätt att den dyker upp idag. Dessutom tycker jag att att Ebbot är himla rolig, idag svarar han i Hej konsument på den kanske tråkigaste frågan:

Bästa promenad: Från Djursholm till Danvikstull. ( sedan fortsätter vi den knappa biten upp till Blåsut och därfefter vidare till Jakobsberg. Särskilt om vi har Ebbots kroppshydda, min anmärkning)

Sedan:

Värsta huvubonaden: En Spin Doctors-mössa
Bästa huvudbonaden: En tysk stridshjälm från 2:a världskriget.

Expressens nya kulturchef Björn Wiman har sedan han tillträdde tjänsten tjatat om Gomorrah-författaren Roberto Savianos situation i hemlandet. Detta tjat, eller med ett mer neutralt ord, kampanj, är dock välkommet som en motvikt till de senaste 100 årens onyanserade italofili i svenska medier. Allting från fascism, via terrorism till fotbollshuliganism och fattigdom är liksom mindre allvarligt när det är Italien. I dag får han(Wiman) dessutom uppbackning av grymma Karin Olsson på samma tidnings ledarplats. Dessutom har kulturen en aningen flummig hyllningstext till Saviano signerad Bodil Malmsten.

Kontentan av detta sammanfattar Wiman i sista meningen av gårdagens artikel.

"Det är lättare att se fascismen i en knödel än i en mozzarella"

Ingenting kan dock slå Natalias raseriutbrott mot italofilin från hösten 2003. Då var hon också nästan helt ensam om att sticka ut i ett land som bestod av hjärnor tvättade i balsamvinäger.

Jarvis Cocker intervjuas här i The Guardian.
Detta med anledning av Rough Trades 30-årsjubileumsturné, där  han alltså medverkar. En uttömande och bra intervju får jag säga, som så ofta i de brittiska morgontidningarna. De får rejält med uttrymme, och av någon anledning ordentligt med tid, varför de inte, likt sina svenska kollegor måste börja med att beskriva att de "får en kvart på sig, och att det hela tiden springer runt en representant för skivbolaget...". Som så ofta när en före detta medlem i något brittpopband intervjuas med anledning av någonting annat, så avhandlas även själva brittpopen. Skillnaden mot de flesta fallen är att Jarvis här ger en ganska intressant syn på sakten. Till exempel detta utdrag:

"I had high hopes that it would be some kind of revolution within English society. But I think the mainstream is too strong. It's flowing too fast. These little jagged things go in there and they get smoothed off straight away."

What kind of revolution had he envisaged? "What makes society and life interesting is diversity, so if something that embraced that diversity could be accepted in the mainstream that would mean mainstream society would be more open and accepting. And that's what excited me about it. That that could happen."

Om ni har tid på er kan ni gärna ta del av två andra intervjuer från i höst, som säger en hel del om två av de andra frontfigurerna under perioden. Alla tre framstår i dag som mer sympatiska än när det begav sig, vilket för den skull inte betyder att Liam framstår som sympatisk. Jag föredra emellertid alltid Damon. Förutom att han, framförallt på senare tid, gjort den bättre musiken, så har han alltid intressanta synpunkter på saker och ting. Dessutom verkar han nuförtiden leva ett mycket rikt och behagligt liv. Därför är han också ett form av bevis för att det är möjligt att kombinera just det sistnämnda med det förstnämnda.

 

 

 

I morgon förmiddag kommer jag äntligen efter en flängig helg på jobbet att vara ledig. Jag ser redan nu fram emot underhållningen på Nyhetsmorgon med bussar som står på tvären, bilar som står i snödrivor, tåg som inte kommer, flyg som inte går. Människor som av någon anledning ser ganska glada ut när de konstaterar att de "har stått här i två timmar snart, vi vet ingenting av vad som händer".

Vad folk än säger så tycker många att det här med snöoväder i själva verket är ganska kul. Folk har ett behov av att förlora kontrollen ibland. När jag ringde tll räddningstjänsten idag för att förutsättningslöst kolla om de fått åka på några uttryckningar den senaste tiden, sa personen att de hade de inte. Därefter lade han omotiverat till, med dåligt döljd föräntan i rösten, att " vi får ju se nu när stormen kommer, då kanske det kan bli nåt".

Sedan när jag själv framåt eftermiddagen återigen måste ta mig ut för att göra dagens journalistiska gärning(bevittna politisk pajkastning, och försöka ge en någorlunda nyanserad bild av densamma) kommer jag naturligtvis inte vara lika nöjd med vädret längre.

Snart är det Mad Men! Som gjuten vid nio på söndagar. En tid i tablån som förpliktigar.

Michael Parkinson är alltså i Sverige. För ett år sedan sändes det sista avsnittet av hans legendariska talk show. Jag kan inte påstå att jag följde programmet slaviskt under den förhållandevis korta tid som det gick på SVT. De gånger jag tittade fick jag emellertid en timme hjärtlig underhållning. Men till slut tröttnade alltså Parky på tv-kanalernas försök att nå yngre tittare. Varför i hela friden måste allting försöka nå "yngre" tittare? Vilken normalbegåvad människa kan vilja se eller höra Keane, Busted eller (ännu värre) Black Eyed Peace sjunga eller (ännu värre) prata? Den ungdomskulturen som är värd någonting finner ändå andra vägar att nå ut till sin publik. Det är samma publik som, när de inte har något bättre för sig en lördagskväll, hellre ser Parky prata gamla minnen med Michael, Caine eller Palin än med ovan nämnda "musikartister".

Nu ska alltså Michael Parkinsson välja låtar till en skiva. Och det är underbart att det kommer att bli så fantastiskt förutsägbart. Han lär ju knappast, på klassiskt svenskt manér, försöka ställa sig in genom att ta med "någonting modernt". Redan i den länkade SvD-artikeln får vi en hint om vart hän det bärgar. Rod Stewart, Sting och Elton John. Framförallt den sistnämnda är på något sätt av mig intimt förknippad (dock inte på det sättet) med Parky. Båda så fantastiskt mycket Storbritannien och så fantastiskt folkliga men ändå med kvalitet. Båda brinner för varsit, måttligt framgångsrikt, fotbollslag. I Parkinssons fall Barnsley FC. Elton John å sin sida ägde ju till och med sitt Watford FC ett tag. Desstuom tillhör väl antagligen Elton John de som besökt Parkinsson flest gånger genom åren.

När Watford hade spelat färdigt veckans 0-0 match. Lördagens festmåltid var avslutad någonstans i närheten i Hertfordshire. När Parky hade sagt "goodnight, goodnight" och Valpolicella-vinet börjat klicka till ordentligt. Då kunde alla sätta sig ner och lyssna på Elton Johns bästa låt. Som det skulle förvåna mig om den inte dyker upp på Parkys best of:

http://www.youtube.com/watch?v=zcgwvF-m9ro

Dagens länkkalas hämtas från den mest socialliberala av Storbrittaniens stora tidningar. Båda länkarna handlar om musiker som har sett sina bästa dagar - men vilka dagar sedan! Ojojoj. Först  har de uppenbart förfärade gjort en re-write på en New Yorker-intervju med Prince där han ska ha sagt att samkönade äktenskap helt enkelt inte är rätt. Detta måste vara svårt för skribenten att acceptera då vi alla vet att Prince är någonting som älskas så väl av journalister som människor inom det lite vidare begreppet white people. Påfallande ofta lär dessa båda grupper dock vara ungefär samma sak. Om något av de mest fantastiska med det svenska språket är att man kan lägga ihop nästan hur många ord som helst och skapa ett nytt, så är det mest fantastiska med engelskan att det oftast finns hur många synonymer som helst, och att man i till exempel en sån här lite lustig artikel, istället för att skriva "Prince" och "han" kan ge personen vitsiga smeknamn som exempelvis:

1)The Artist Formerly Known As Open-Minded

2)The Purple One

3) His Purpleness

Den andra länken är en recension av Chinese Democracy. "Not the greatest record ever made", oh God. Is that true?
Personligen tycker jag att titelspåret lät bättre på den versionen som delvis läckte ut i somras. 

Slutligen, topp fem från
The Artist Formerly Known As Open-Minded

1) Condition of the Heart
2) Sexuality
3) Alphabeth street
4) I could never take the place of your man
5) Still Waiting

Över och ut!

Mycket läsvärd Strage-text i DN idag.

Vansinnet startade antagligen när folk mer började diskutera hur de lyssnade på musik än vad de lyssnade på. Nu ska det väl i ärlighetens namn sägas att det väl antagligen var värst för tre, fyra år sedan när DC var som mest utspritt. Då kunde man på fullt allvar höra folk säga "Jag gillar egentligen inte Metallica, men jag tankar ner alla deras skivor så att jag ska få tillräckligt många gig för att komma in på den här metal-huben". Då var musiken under en tid inte bara förminskat till bakgrundsljud utan även till gigabyte. Sådant kan få den mest inbitne musikfanatikern att tappa suget.

Ni kan historien som följer. Musiken dök upp i mobilerna och I Tunes och Ipods slog igenom stort ungefär samtidigt som streamingtjänsterna började dyka upp. Idag finns hur många fiffiga sätt som helst att lyssna på, varav de flesta är föga upphetsande. Varför måste man nödvändigtvis kunna komma åt all musik överallt? Efter ett tag ledsnar folk. Inte sällan hör man människor som är mer musikintresserade än vad som är normalt säga att "jag har tappat suget lite, ingenting berör mig riktigt". Någon kan gärna förkara vitsen med till exempel Genius-funktionen på I Tunes. Ehh, ett program söker igenom mitt Itunes och lägger ihop låtar som programmet tycker borde passa bra ihop. Det klarar jag faktiskt betydligt bättre själv.

Jag är inte teknikfientlig. Jag älskar till exempel Youtube. Det har säkert att göra med att det kräver lite mer uppmärksamhet och engagemang än de andra mer skvalbetonade tjänsterna. Sajten är faktiskt oslagbar för den äkta musiknörden när det gäller att leta fram olika liveversioner, remixar, eller tagningar av låtar.

Sedan har vi musiken i reklamen. Ett sätt för artister att tjäna pengar på sin musik i en tid när det inte säljs skivor, brukar det framhävas. Visst kan det stämma. Men oftast, framförallt på senare tid, har reklambyråerna valt så enkla grepp att man bara blir störd. Indie-banken Nordea ( som för övrigt skickade hem en jävla pärlplatta till mig nyligen, där man skulle få illustrera en dröm man skulle kunna uppnå med ett så kallat startlån) säljer sedan en tid tillbaka någon form av pensionsförsäkring till tonerna av "All the young dudes". Tankegången på reklambyran är ganska lätt att sätta sig in i. Vi ska sälja en pensionsförsäkring till unga medvetna människor. Då behöver vi en låt som både handlar om unga människor och appelerar till dem. Men den ska gärna ha en historisk och tidlös touch, som liksom håller genom åren. Precis som försäkringen vi ska sälja. "Ehh, ehh, vilken av de låtarna har inte redan använts för att sälja bilar, kläder eller tågbiljetter?".
"Ja! Där satt den!"

Insparkandet av öppna dörrar är tillräckligt irriterande i sig. Om man sedan känner till vad låten ursprungligen handlar om börjar man på allvar fundera på att byta bank.

För att ge ett positivt, genomtänkt, genomarbetat och oförutsägbart exempel på musik i reklamen:

http://www.youtube.com/watch?v=Qndon0E05Qo

Debattsajten Newsmill har snart funnits i tre månader. Rejält med förhandspublicitet fick man då sajten i förhandsrapporteringen gick under det mycket mer spännande inofficiella namne “PM och Leos hemliga projekt”. Efter ett tag anslöt också Karin Eder Ekman. Lagom till lanseringen fick man en marknadsföringsmässig skänk från ovan i form av Cecilia Gyllenstierna och Jessica Zandéns berömda “slag på käften”-inlägg. I början tittade jag av ren nyfikenhet in så gott som varje dag för att se hur saker och ting fungerade, om de fungerade. Men sedan dess har mitt intresse allt mer avtagit. Dels råder det inte direkt råder någon brist på åsiktsjournalistik på annat håll. Men det har också varit en otroligt varierande nivå på inläggen, vilket kanske till viss del också är meningen med upplägget.

Redaktörerna bjuder alltså in folk (med unik ämneskunskap) att skriva om specifika dagsaktuella händelser. Idag kan man därför läsa ett inlägg med den fantastiska titeln “Så klarar man ett piratanfall”. Sedan kan man “milla”, det vill säga rösta om hur man känner inför ett visst ämne. I detta typexempel är frågan den logiska men samtidigt märkliga “Hur känner du inför pirater?”   Att allt sker snabbt har naturligtvis sin fördel i att man nästan undantagslöst har ett extremt aktuellt inlägg i topp. Men alltför ofta håller som sagt inläggen en låg nivå så väl stilistiskt som innehållsmässigt. Ibland beror det antagligen på att det är ovana skribenter som skriver. När det gäller personer som är mer erfarna när det gäller att uttrycka sig i skrift (etablissemanget) är det ganska lätt att tänka sig in i hur en snabb förfrågan om att skriva (ytterligare ett) debattinlägg skulle kunna påverka en ganska vanlig dag.

07.30 Ungarna till dagis
08.00 Svara på mejl
08.30 Möte
09.30 Möte
10.30 Gymet Skriva ihop något till Newsmill och skicka in
11.30 Kort möte
12.00 Lunch
12.30 Åka med Arlanda express
14.00 Vara framme i Göteborg
15.00 Föreläsa på Svenska Mässan

(Det är säkert ännu tajtare, jag har bara dålig fantasi)

Även Ace of Base visar upp sitt (fula) tryne igen.

Många överraskningar i texten. Visste ni till exempel att gruppen släppte ett album som heter "Da Capo" 2002?  Men det obehagligaste är väl kanske ändå samarbetet med Youtube som Ulf Ekberg i artikeln beskriver som...

"väldigt lyckosamt" och förklarar snabbt varför:
 - Vi kan följa varenda person som har tittat på våra videor och kolla exakt vilken stad de kommer ifrån. På det sättet kan vi planera en hel världsturné utifrån de städer där vi har flest fans. Vi försöker anamma den här 2.0-teknologin och kanske till och med 3.0-teknologin, som kommer att finnas väldigt snart. Vi måste fråga oss vad vi är i dag, hur vi ska jobba och hur vi ska paketera vårt material. Det kommer att ta lite tid att få det rätt, men nu är vi tillbaka. Vi är tillbaka för att stanna ett bra tag framåt.

Tänk på det nästa gång ni tittar på "All that she wants" eller "The Sign" på den till synes oskyldiga videosajten. Föreställ er ett övervakningssamhälle där Ace of Base håller i spakarna!

För övrigt : Ni har kanske hört att  den 14-minuter långa Beatles-låten "Carnival of Light" från 1967 kanske ska släppas om Paul McCartney får som han vill. Den ska alltså vara delvis elektronisk och insprierad av Stockhausen. John och Paul ska höras vråla "Barcelona!" och "Are you all right?!" på inspelningen. Jag säger: Låt Lindstrom eller Studio förlänga historien till minst en halvtimme. Beatles+Ibiiiza2009 = sant.