twd

Okej, nu får det räcka med fördröjningseffekter och jobbiga modetips, det har egentligen räckt länge nog som det är.
twd01.wordpress.com är den här bloggen från och nu

1) SM i hastighetsplöjning
2) Traktorpulling
3) Folkrace
4) Melodifestivalen sedan seriesystemet infördes
5) Estetiken som omgärdar allting i SM-slutspelet i ishockey som inte är AIK. Herregud! Eller som Arto Blomsten uttryckte det i tv-sändningen av Luleå - AIK. "Jag fick gåshud när Luleå kom ut genom björngapet".
Ehh, okej...
Herregud vilken "us against the world(hockeysverige), FUCK YOU"-känsla man får när man är med i det här. Ta era djurnamn och "upphottade" nationalsång och dö gärna, tack på förhand!

Vilket High Chaparral-land det här är innerst inne ändå.

Känner mig lite stel i både kropp och sinne, jag är trött på årstider.  Kul med Lionel Richie i Skavlan imorrn! Jag hatar i och för sig Skavlan och Norge, men jag vill inte sträcka mig så långt som att skriva att jag hatar Lionel Richie. Han har förföljt mig genom åren.

Från Henrik Schyfferts entusiastiska utlottande av Lionel Richie-biljetter, via upplysningen om att han blev utsedd till "världens vitaste neger", via upptäckten att han(Lionel! "Världens vitaste neger"!) i och med Commodores bidragit med några(inte jättemånga) riktigt bra låtar till musikhistorien, via Simple Life, till dess att han stod där livs levande framför mig! Och jag kunde bara tänka på det här med världens vitaste neger, och undra var tusan jag hade hamnat någonstans egentligen.

Vi behöver mer, inte mindre, sånt!

Men det är 2012, och vi refererar vad människor skriver på Twitter, och låtsas som om att det inte är fullständigt värdelöst och ointressant.

Nya Aktuellt är Kalle Anka. Synd på det som tidigare länge var Sveriges bästa nyhetsprogram. Känns som att titta på något fattigmans-CNN för tio år sedan, och på något konstigt språk, förslagsvis svenska.

Det roligaste som finns, jo nästan, är en Oskarshamnsbo som genuint avskyr Kalmar. Och liknande. Spänningar inom länen. Det här är någonting som jag har blivit varse på senare år. Under min uppväxt fanns vad jag kan minnas ingenting av det här. Ungdomar från de olika kommunernas miljonprogram slogs en del. Var man från kommunerna norr om Stockholm hittade man dåligt söder om stan, och vice versa. Men så där våldsamt engagerade var vi aldrig, är fortfarande inte...

Men "ute i landet". Oj oj oj! Det finns visserligen, och har alltid funnits, en viss antipati mot huvudstaden ute i landet. Men den är lite på en annan nivå. Det verkar ha vuxit fram en konsensus om att det är lite larvigt och ociviliserat att hata Stockholm bara för sakens skull(dessutom har väl folk varit där på besök och känt sig som hemma i och med att många pratar samma dialekt som de själva).

Spänningarna mellan olika länsdelar däremot. Från ett delvis utifrånperspektiv är det ju här för mig fullständigt obegripligt med en del Ronnebybor och sölvesborgares agg mot Karlskrona. Varför då liksom? Det här verkar finnas i hela landet – med länens residensstäder som måltavlor.
En kommentar till en artikel i Barometern, som handlar om att befolkningen i Kalmar län minskar illustrerar egentligen fenomenet väldigt bra:
Problemet med kalmar län är att kalmariter tror sig bo där allt kretsar runt, dom tror dom  bor i en gigantisk storstad och allt utanför är smått och då kommer man ingenstans. Kalmar är en skitstad egentligen, blåshål, taskig dialekt massor med muppar. Kolla sen övriga länet, Oskarshamn, härlig skärgård, trevliga människor, urusla politiker,bra arbetsmarknad, sen har vi västervik, otroligt härlig skärgård, bra politiker, skön dialekt, dålig arbetsmarknad. Så egentligen borde allt ligga i Oskarshamn, det är centralorten i länet.

Men är det inte så att det här har eskalerat i takt med att residensstäderna har fått sina högskolor, lattemuggar, vimmelbildsfotografer, multiarenor, nöjesmagasin och överetablering av frisörer?

Det är lätt att göra narr av folk som "försöker". Jag brukar själv sysselsätta mig en del med detta. Och när nu Oskarshamnsborna, Ronnebyborna et al. ser detta på närmare håll, i sitt eget län, så omdirigerar man sitt agg från huvudstaden i landet till huvudstaden i länet.

Efter detta är jag rädd att det aldrig mer kommer att gå att använda mitt favorittecken – tankstrecket. Det här var tankstreckens jävla tankstreck! Vilken vändning!

Ursäkta, men skulle inte Ratata återutge alla sina skivor typ förra året? Det finns både en inhemsk och en utländsk marknad. Especially for the track TV-apparat that is currently unavailable all over internet. Kom igen nu Stockholm! Kämpa! Det handlar om släktband till Rebecca & Fionas förfäder! Stockholm är som bäst när det bjuder in till förståelse – men ändå inte. Sverige kan delas in i de som tyckte bättre, och de som tyckte sämre om R & F efter detta genialiska framträdande. Inte lika mycket för ställningstagandet som att det faktiskt hände något, och att det verkar finnas människor som hakade upp sig på att det var "playback" *ssss*
Kort sagt. Det är en mycket, mycket medioker tid vi lever i.

I dag är Stockholm typ någon i rullad mössa som är mer nollställd än Henning när han anlände på 1860-talet.

Ibland brukar jag ju praktisera journalistik även här på bloggen. Den senaste tiden har det skrivits en hel del om barnfattigdom. Dock har mycket lite av det som skrivits varit bra. Min nuvarande arbetsgivare tillhör det fåtalet som faktiskt har träffat människor som definieras av detta begrepp, och försökt förklara detta mer psykologiskt(det är ju mycket där det sitter, en fattig svensk är ju inte fattig i ett land som är fattigt). Men en majoritet av artiklarna i olika medier har kännetecknats av obefintlig research som bara missleder läsarna.

Nu har jag alltså(till skillnad mot majoriteten av de som har fått betalt för att skriva om ämnet) på min lediga tid orkat klicka mig ända fram till Rädda barnens berömda och vida omsjungna rapport i ämnet.

Hur var det nu? Barnfattigdomen ökar i Sverige?
Ja, det gör den under 2008. Jämfört med bottennoteringsåret 2007, innan finanskrisen kom. Toppåret för barnfattigdomen var enligt undersökningen år 1997 då alltså 22 procent av alla barn i Sverige levde i relativ fattigdom. Några mätningar för de senaste åren finns inte tillgängliga.

Vad är egentligen barnfattigdom?
Det får man inte ens någon bra förklaring på om man skummar igenom hela rapporten: Rädda Bar-
nens fattigdomsindex mäter hur många barn och familjer som hamnar under en absolut fattigdomsgräns
och fångar inte in inkomstskillnader i samhället.Det gör däremot EU:s fattigdomsdefinition, som är ett
mått på hur stor andel av hushållen som har lägre inkomst än 60 procent av medianinkomsten i landet.
Använd den då! En "fattig svensk" blir ändå aldrig fattig i Rumänien. När man använder det här mätinstrumentet ser man också att "fattigdomen" successivt ökar för ensamstående föräldrar i takt med att inkomstskillnaderna har ökat.

Vad är en "absolut fattigdomsgräns"? Att "man inte kan delta i avgiftsbelagda fritidsaktiviteter"?
Försörjningsstöd är tydligen en parameter. Och en massa svammel om låg inkomsstandard är tydligen en annan. Att "barnfattigdomen" ökar när allt fler får försörjningsstöd är väl självklart. Så inkomsstandardaden då:
beräknas genom att dividera familjens disponibla inkomst med en norm för lev-
nadsomkostnader, som är justerad efter familjens sammansättning. Normen består av baskonsumtion
av t ex mat och kläder, boendeutgifter samt eventuella fackföreningsavgifter och barnomsorgskostnader.
Vid inkomststandard 1,0 har familjen precis tillräckliga inkomster för att klara de mest nödvändiga
utgifterna. Värden under 1,0 räknas som låg inkomststandard, medan värden på 2,0 eller högre räknas
som hög inkomststandard.

Familjers "levnadsomkostnader" brukar se väldigt olika ut, mycket beroende på var i landet man bor. Till exempel är väl "boendeutgifterna" i Norrlands inland inte sällan ganska obefintliga.


Annars går följande att utläsa av rapporten. Medianen för "barnfattigdom" i de olika kommunerna verkar ligga någonstans kring tio procent. För barn med svensk bakgrund ligger den 2008 på 5,4 procent. För barn med utländsk bakgrund på 29, 5 procent. Kommunerna med en stor andel människor med utländsk bakgrund är de som har högst barnfattigdom. Malmö, Landskrona, Södertälje, Eskilstuna och Botkyrka återfinns alla i botten tillsammans med kommuner som Eda och Årjäng. Minst barnfattigdom är det i Täby, Danderyd, Kungsbacka och Lomma. Andra överlag rika kommuner som dock har stora miljonprogram ligger liksom residensstäderna i landet omkring medianen på tio procent. Inga större överraskningar där heller.

Statistiken över barnfattigdomen dras alltså till stor del upp av människor i miljonprogramsområden som aldrig har lyckats/tillåtits etablera sig i det svenska samhället. Utanförskapet är naturligtvis något bedrövligt som inget politiskt parti har lyckats råda bot på. Men "barnfattigdomen" rent krasst, utan relation till någonting annat, har väl i de flesta familjerna inte direkt ökat sedan de kom till Sverige...

Jag har egentligen inga större invändingar mot det statsskicket vi har nu (Flera andra av världens mest moderna och ur ett demokratiskt samt levnadsperspektiv mest framgångsrika länder har ett liknande upplägg). Annat då än att DET ÄR SÅ JÄVLA TRÅKIGT ATT LÄSA OM! Bra namn på barnet dock, så här en vårdag(!?) i slutet av februari(!).

Inte ens som AIK:are kan jag bli särskilt intresserad av den nya kungliga bebisen. Jag vill i stället tipsa om vad våra antagonister har för sig så här i slutet av februari. Dif har bland annat en uppförsbacke och någon som heter Zabel att roa sig mid. Hammarbyarna kan glädja sig åt att Sparven i går kväll var med i, och tog sig till final i "Vem vet mest?". Detta innebär att Sverige kommer att få njuta av detta geni även i morgon fredag, väl?!

Mycket Blur nu. Ny låt, som tyvärr är lite väl mycket A Wither Shade of Pale för att jag ska vara riktigt bekväm med det. Ikväll tar de emot Outstanding Contribution to Music på Brit Awards, och i sommar avslutar de London OS med en konsert i Hyde Park.

Återigen, Paul Weller, åh herregud. Banbrytande? Är det bandbrytande att han nu försöker sjunga som Damon Albarn? Weller är gubbighet i ordets allra sämsta bemärkelse. Herregud vilken töntig journalistgenre detta är. Paul Weller är en man som försöker utan att kunna. Någon borde tala om detta för honom.

Bruce Springsteen är också på gång med nytt "intressant" och "samhällsmedvetet" material. Jag bara önskar att någon av töntarna någon enda gång kunde ställa frågan om han någon gång funderade på att sluta 1980. Inte för att jag tycker illa om Bruce Springsteen, han gjorde fram till och med 1980 en del av den bästa musiken jag har hört, utan för att det han har gjort sedan 1980 är ganska dåligt – om sanningen ska fram. Det räcker inte med att ha vuxit upp i arbetarklassen och vara ganska trevlig överlag. Det borde i alla fall inte räcka. Det är just nu vad som gäller för både Bruce och Paul.

Det största problemet är ändå att den här skiten(för det är vad det handlar om) som de sysslar med nu, successivt eliminerar magin som de (Bruce mer än Paul naturligtvis) åstadkom när de var unga.

Thåströms är en stark trea. Lite påtänd ljudbild. Har alltid som så många andra alltid respekterat honom för integriteten och kontinuiteten. Men som med alla andra svenska musikakter, legendarer eller ej, blir man alldeles för sällan överraskad. Edit: Asså, jag menar ju natutligtvis inte att Thåström inte har överraskat under årens lopp. Jag vill bara att någon ska överraska igen, på riktigt överraska!

Jag gillar ju också kontinuitet genom flera inlägg. Som när Whitney sjunger Dolly i skivans bästa låt, borde ju naturligtvis ha varit som när Kevin sjunger Whitney (som sjunger Benson).

När vi ändå är igång med ny musik från artister som ej är dagsländor.

*Airs nya överraskade på något sätt positivt på mig, hade räknat ut dem lite grann.

*Det är så 2012, apropå Lindstrøms nya album, att "pröva lyssnarens tålamod" får en automatiskt negativ laddning i en recension. Vad är det för fel med att pröva lyssnarens tålamod? Varför straffa de få som vågar?

*Det är också tragiskt att utdelningen i priskategorin "årets album" numera klipps bort ur Grammisgalans tv-sändning. Och alla kvasimoderna människor som menar på att "folk ju inte lyssnar på album längre". Det gör "folk" visst! Alla seriösa musiklyssnare jag vet lyssnar i alla fall ganska ofta på hela album. Det är genom albumformatet jag personligen har fått mina allra största musikupplevelser. Det är tack vare albumformatet som mycket har fallit på plats. Inte genom att slumpen gjort att jag hamnat på någon konsert eller genom att ha fått någon jävla uppenbarelse plötsligt en dag under en radiosändning. Det är albumformatet som kan förflytta lyssnaren till en annan värld. Det hinner sällan en treminuterslåt med. Sedan att det allt mer sällan görs sådana där riktigt magiska album, det är en annan sak. Om formatet i sig skulle få en uppvärdering/renässans så kanske musikerna skulle få mer motivation till just detta.

Men det är fruktansvärt att se det här "Låtarna som förändrade musiken". Musikhistorien pedagogiskt och lättfattligt förklarat på norrlandsdialekt för estetelever. Magin från det avhandlade materialet tas i och med detta bort skoningslöst.

Edit: En ovanligt bra Grammisgala är det. Ola Salo är bra på att förmedla Andres Lokkos manus. Mycket finurligt när temat på scenen är typ den oundvikliga övergripande känslan av det hela. Typ ännu en gala som behandlar ännu ett "duktigt" svenskt musikår. Veronica Maggio läser från mobilen i tacktalet! Såg hon inte inledningssketchen!? Eller är det helt slut på riktigt nu? Kan vi gå och lägga oss även bildligt talat?