Svensk film del 37, Glåm 4 life del 2
I dessa båda serier har vi idag kommit till Låt den rätte komma in
Min aldrig sinande källa av misstänksamhet mot svenska filmsskapare, Svenska Filminstitutet samt svenska filmrecensenter gjorde att jag inte brydde mig om att se den här filmen när den kom i höstas. Det gjorde jag emellertid nu i eftermiddag.
Det räcker inte att barnskådespelarna är bra och att Per Rangnar är Per Rangnar. Det räcker inte med klassiskt Roy Andersson- glåm och att polisbilarna samt gymnastikkläderna är tidstrogna. Någon gång kan man väl få bli lite överraskad och intelektuellt utmanad. Snälla! Härmed står det också klart att De ofrivilliga blev rånad på alla guldbaggar den blev utan.
Min aldrig sinande källa av misstänksamhet mot svenska filmsskapare, Svenska Filminstitutet samt svenska filmrecensenter gjorde att jag inte brydde mig om att se den här filmen när den kom i höstas. Det gjorde jag emellertid nu i eftermiddag.
Det räcker inte att barnskådespelarna är bra och att Per Rangnar är Per Rangnar. Det räcker inte med klassiskt Roy Andersson- glåm och att polisbilarna samt gymnastikkläderna är tidstrogna. Någon gång kan man väl få bli lite överraskad och intelektuellt utmanad. Snälla! Härmed står det också klart att De ofrivilliga blev rånad på alla guldbaggar den blev utan.
"Beslut har fattats på ett sätt som styrelsen inte känt till"
Den här Wanja-soppan blir ju bara mer och mer absurd för varje uttalande som görs. Alltså har jag förstått det här rätt nu.
LO:s styrelsemedlemmar känner sig vilseledda. Det är ännu inte klart huruvida Svenskt Näringslivs representanter också känner sig vilseledda. Det är också oklart vem som skulle ha intresse av att föra styrelsen bakom ljuset och betala ut 20 miljoner för mycket i pension till Elmehagen (det känns väl i och för sig mer som någonting man höftar till med för att ha en konkret summa)
Oavsett vad. En hel styrelse kan och ska inte gå att lura så enkelt. Den finns helt enkelt till för att se över hur bolaget styrs.
Och presskonferens söndag natt? Var det för att slippa komma till Agenda eller?
LO:s styrelsemedlemmar känner sig vilseledda. Det är ännu inte klart huruvida Svenskt Näringslivs representanter också känner sig vilseledda. Det är också oklart vem som skulle ha intresse av att föra styrelsen bakom ljuset och betala ut 20 miljoner för mycket i pension till Elmehagen (det känns väl i och för sig mer som någonting man höftar till med för att ha en konkret summa)
Oavsett vad. En hel styrelse kan och ska inte gå att lura så enkelt. Den finns helt enkelt till för att se över hur bolaget styrs.
Och presskonferens söndag natt? Var det för att slippa komma till Agenda eller?
Glåm 4 life
Den här vintern verkar ha tärt på oss mer än vintrar brukar göra. Överallt förskylning, hålögdhet och likgiltighet.
Jag är hemma och leker Garden State. Med den skillnaden att jag inte går hos psykolog och inte har träffat på Nathalie Portman – än så länge.
Ansträngningarna i helgen har inte sträckt sig längre än till ett besök i den jättestora ICA-butiken och ett annat besök i den betydlgit mindre ICA-butiken. I den sistnämnda såg jag en representant för människokategorin ekonomiskt oberoende utan vare sig pretentioner eller ambitioner. Jag undrar vad hon gör nuförtiden. För ett par år sedan jobbade hon i alla fall i en skobutik, och verkade nöjd med det. Ett för henne konstigt förhållningssätt kan man kanske tycka.
Men det här är ju som sagt New Jersey.
Jag är hemma och leker Garden State. Med den skillnaden att jag inte går hos psykolog och inte har träffat på Nathalie Portman – än så länge.
Ansträngningarna i helgen har inte sträckt sig längre än till ett besök i den jättestora ICA-butiken och ett annat besök i den betydlgit mindre ICA-butiken. I den sistnämnda såg jag en representant för människokategorin ekonomiskt oberoende utan vare sig pretentioner eller ambitioner. Jag undrar vad hon gör nuförtiden. För ett par år sedan jobbade hon i alla fall i en skobutik, och verkade nöjd med det. Ett för henne konstigt förhållningssätt kan man kanske tycka.
Men det här är ju som sagt New Jersey.
"Komigenuråallihopa!!!!!"
Kampanjsajternas kampanjsajt!
Missa inte heller den fina kampsången.
Notering: Det är hysteriskt roligt att somliga inte fattar att allithopa är ett svartgult skämt.
Missa inte heller den fina kampsången.
Notering: Det är hysteriskt roligt att somliga inte fattar att allithopa är ett svartgult skämt.
Den ultimata mediebloggen(?)
Jag får medge att många mediebloggar är tröttsamma i längden. Några uppdateras för sällan, andra är alldeles för exalterade när det gäller nya funktioner som man kan dra hit och dit eller se här och där. Och långt fler är alldeles för förutsägbara, grunda och/ eller helt enkelt tråkiga.
Det är faktiskt mycket möjligt att Rolf van den Brink på sitt mycket luttrade sätt ändå står för den mest balanserade mixen av personlig touch, analys och skvaller.
Det är faktiskt mycket möjligt att Rolf van den Brink på sitt mycket luttrade sätt ändå står för den mest balanserade mixen av personlig touch, analys och skvaller.
Reklampaus
Agnes af Geijerstam behandlar i dagens DN det stundom ganska uttjatade fenomenet om musikens förhållande till reklam, och vice versa. Det blir ganska intressant läsning om den oerhört smala gränsen mellan succé och totalfiasko. Texten slutar talande nog också med ett förvirrat konstaterande om att inga egentliga slutsatser kan dras.
För min helt personliga del handlar det om graden av kreatvitet och förutsägbarhet. SJ:s av någon anledning hyllade film där man tog hjälp av David Bowies "Heroes" är till exempel störande. Det är övertydligt, förutsägbart och handlar om ett skitföretag som tack vare Al Gore äntligen hade lyckats hamna rätt i tiden. Hjälte blir man inte av att köpa en tågbiljett. Från låtens verkliga historia och tillkomst till SJ:s hemsida är det så långt att det inte ens går att flyga emellan.
Lika långt är det mellan Charles Wright & the Watts 103rd Street Rhythm Band och - Dressman. Detsamma gäller naturligtvis flera andra lysande låtar som kidnappats av väldigt obehagliga företag.
Tur i oturen för dessa båda låtar är att de i all fall inte hos gemene man är omedelbart förknippade med själva reklamfilmen.
Vad dyker till exempel upp på näthinnan om någon spelar Morgenstemning av Grieg?(det stycket passar ju visserligen ganska bra ihop med konceptet)
En betydligt mer sympatisk effekt har visats sig kunna uppnås av att ta en låt som på förhand inte tillhör de creddigaste och placera den i ett oväntat, men genomtänkt, sammanhang. I denna kategori kommer jag närmast att tänka på höstens fantastiska IQ Rus för en ansvarsfull alkoholkonsumtion.
Jag har tvärtemot många andra ingenting emot att artister specialkomponerar musik för olika reklamkampanjer. Inga av de ursprungliga konstnärliga kvaliteterna går förlorade då låten är en isolerad händelse som till en början har för avsikt att förknippas med företaget. Spice Girls bästa låt (här är det väl i ärlighetens namn inte mördande konkurrens) var ju reklam för Pepsi.
Passar väl ändå kanske bättre för redan välkända artister. Typfall: Dandy Warhols. Gruppen har gett ut fem skivor men är fortfarande "dom som gjorde den där Vodafone-låten".
Vilket varumärkesbyggande från Vodafone! Efter den där reklamfilmen behövde de ju fortsättningsvis bara skriva någonting med samma typsnit för att alla skulle fatta precis i alla fall.
För min helt personliga del handlar det om graden av kreatvitet och förutsägbarhet. SJ:s av någon anledning hyllade film där man tog hjälp av David Bowies "Heroes" är till exempel störande. Det är övertydligt, förutsägbart och handlar om ett skitföretag som tack vare Al Gore äntligen hade lyckats hamna rätt i tiden. Hjälte blir man inte av att köpa en tågbiljett. Från låtens verkliga historia och tillkomst till SJ:s hemsida är det så långt att det inte ens går att flyga emellan.
Lika långt är det mellan Charles Wright & the Watts 103rd Street Rhythm Band och - Dressman. Detsamma gäller naturligtvis flera andra lysande låtar som kidnappats av väldigt obehagliga företag.
Tur i oturen för dessa båda låtar är att de i all fall inte hos gemene man är omedelbart förknippade med själva reklamfilmen.
Vad dyker till exempel upp på näthinnan om någon spelar Morgenstemning av Grieg?(det stycket passar ju visserligen ganska bra ihop med konceptet)
En betydligt mer sympatisk effekt har visats sig kunna uppnås av att ta en låt som på förhand inte tillhör de creddigaste och placera den i ett oväntat, men genomtänkt, sammanhang. I denna kategori kommer jag närmast att tänka på höstens fantastiska IQ Rus för en ansvarsfull alkoholkonsumtion.
Jag har tvärtemot många andra ingenting emot att artister specialkomponerar musik för olika reklamkampanjer. Inga av de ursprungliga konstnärliga kvaliteterna går förlorade då låten är en isolerad händelse som till en början har för avsikt att förknippas med företaget. Spice Girls bästa låt (här är det väl i ärlighetens namn inte mördande konkurrens) var ju reklam för Pepsi.
Passar väl ändå kanske bättre för redan välkända artister. Typfall: Dandy Warhols. Gruppen har gett ut fem skivor men är fortfarande "dom som gjorde den där Vodafone-låten".
Vilket varumärkesbyggande från Vodafone! Efter den där reklamfilmen behövde de ju fortsättningsvis bara skriva någonting med samma typsnit för att alla skulle fatta precis i alla fall.
Från ax till limpa
Bara för att på något sätt slutföra vad jag tidigare har rapporterat om. Pet Shop Boys nya album Yes går att förhandslyssna på här.
Jag ska faktiskt frångå mina principer när det gäller att ge för tidigt omdöme om nysläppt musik. Det här är inte bra. Det är snarare allt som är dåligt med denna annars ack så inflytelserika duo. Jag ser Pride-paraden framför mig. Alltså svennebögar utan popkulturellt kapital. All Over The World, Did You See Me Coming? och första singeln Love etc. påminner en hel del om låtarna från Very-perioden cirka 93. Kanske kan dessa låtar nå listorna med hjälp av den återvunna medieuppmärksamheten för gruppen. Det är faktiskt det mest positiva jag har att säga om detta alster.
Det enda som är bättre här än läckert Trevor Horn-producerade Fundamental från 2006 är faktiskt tajmingen i releasen. En glad popskiva när det börjar bli ljust ute och strax efter att gruppen fått pris för Outstanding Contribution to Music på Brit Awards. Den betydligt mörkare Fundamental borde ha släppts månadsskiftet oktober/november, och inte lagom till midsommar 2006.
För att tydliggöra: Jag har alltid tyckt att det ska regna på Pet Shop Boys-album.
Lyssna istället på: Ratatas album Människor under molnen, finns på Spotify.
Återuppståndelsernas år
The Guardian kommenterar uppgifter i den visserligen inte helt tillförlitliga publikationen The Mirror om att Stone Roses kan komma att bli näst på tur att tillkännage en comeback i år. Sedan tidigare har vi ju Blur och Wacko-Jacko i samlingen.
Stone Roses alltså. De suddade ut lite av magin med sitt andra och sista album Second Coming 1994. Men det förtar idag inte den sanslösa formtoppen bandet hade när det självbetitlade debutalbumet släpptes 1989. De kunde till exempel förpassa sådana här låtar till b-sidor.
Med tanke på att Stone Roses faktiskt inte var alls lika bra live som på skiva så finns det en risk att en eventiuell återuppståndelse gör att magin återigen får sig en törn. På grund av att deras bästa låtar inte har åldrats/kommer att åldras över huvud taget blir denna eventuella törn emellertid bara kortvarig. Waterfall toppar förmodligen min lista med världens bästa låtar någonsin. Tätt följd av Being Boring.
Och apropå Being Boring så vill jag inte spela med i mediedramaturgin kring Pet Shop Boys "comeback".
2006 släppte de ett alldeles utmärkt album i Fundamental. Treårsintervaller mellan skivsläppen är väl ändå ingen tid i dagens läge.
Hur som helst. Den tidigare länkade brittiska tidningen har den senaste tiden gett sina läsare vad de enligt alla fördomar vill ha. Det vill säga väldigt mycket Pet Shop Boys. Två intevjuer i helgen. Den i The Observer av Johnny Marr är bäst och kommer till kärnan så väl när det gäller duon som brittisk popkultur rent allmänt.
Mycket Stone Roses idag: Text av Andres Lokko på Aftonbladet kultur om Richard Milwards nya roman, döpt efter Ten Storey Love Song från gruppens andra album.
Stone Roses alltså. De suddade ut lite av magin med sitt andra och sista album Second Coming 1994. Men det förtar idag inte den sanslösa formtoppen bandet hade när det självbetitlade debutalbumet släpptes 1989. De kunde till exempel förpassa sådana här låtar till b-sidor.
Med tanke på att Stone Roses faktiskt inte var alls lika bra live som på skiva så finns det en risk att en eventiuell återuppståndelse gör att magin återigen får sig en törn. På grund av att deras bästa låtar inte har åldrats/kommer att åldras över huvud taget blir denna eventuella törn emellertid bara kortvarig. Waterfall toppar förmodligen min lista med världens bästa låtar någonsin. Tätt följd av Being Boring.
Och apropå Being Boring så vill jag inte spela med i mediedramaturgin kring Pet Shop Boys "comeback".
2006 släppte de ett alldeles utmärkt album i Fundamental. Treårsintervaller mellan skivsläppen är väl ändå ingen tid i dagens läge.
Hur som helst. Den tidigare länkade brittiska tidningen har den senaste tiden gett sina läsare vad de enligt alla fördomar vill ha. Det vill säga väldigt mycket Pet Shop Boys. Två intevjuer i helgen. Den i The Observer av Johnny Marr är bäst och kommer till kärnan så väl när det gäller duon som brittisk popkultur rent allmänt.
Mycket Stone Roses idag: Text av Andres Lokko på Aftonbladet kultur om Richard Milwards nya roman, döpt efter Ten Storey Love Song från gruppens andra album.
Äntligen!
Äntligen är 08-fotboll tillbaka! Om ingen hade varit mindre dumdryg än AIK respektive Dif-representanten i denna serie så hade vi haft ett fantastiskt land. Eftersom att AIK är den enda svenska klubben som inte är direkt larvig så behöver jag egentligen inte konsumera någon annan sportmedia än denna eminenta show.
Med denna terminologi borde alltså våren också snart vara här. Men så tittar jag ut i verkligheten och ser blötsnö samt ett land som på allvar diskuterar vem som ska vinna SM i kitsch samt huruvida denna kandidat skulle ha en chans att vinna Europmästerskapen i detsamma.
"Hate kept me alive"
Med denna terminologi borde alltså våren också snart vara här. Men så tittar jag ut i verkligheten och ser blötsnö samt ett land som på allvar diskuterar vem som ska vinna SM i kitsch samt huruvida denna kandidat skulle ha en chans att vinna Europmästerskapen i detsamma.
"Hate kept me alive"
Music When The Lights Go Out
Ett knappt år till, sedan har han mot somligas odds lyckats överleva det här decenniet. Inte bara som människa utan också som relevant artist. Nya soloalbumet Grace/Wastelands är av en helt annan dignitet än det förra lättavfärdade Babyshambles-alstret Shotters Nation. Det är hur som helst oerhört strongt att som britthajp på den här sidan milleniumskiftet vara kvar så länge. Många har snubblat så väl långt innan, som precis på mållinjen.
Här är för övrigt Libertines numera klassiska:
Music When The Lights Go Out i någon form av visuell bootleg med What Became of The Likely Lads från samma album.
Inom en inte så avlägsen framtid lär Sheepskin Tearaway från nya skivan vara på samma lista.
Som sagt
Medievärlden har gjort om sin sajt. Och på den finns papperstidningsintervjun med en herre som var in och vände på Heliga helgö.
Det krävdes alltså ett Twitter-närmande från Jan Helin till Thomas Mattsson för att Dawit Isaak-frågan skulle komma upp på dagordningen igen. Och i detta nu sitter Expressens färske chefredaktör hos Adaktusson och pratar om vilken hjälp Youtube och andra sociala medier kan bidra med i kampanjen. Det är en mycket märklig tid nu.
Sven-Otto Littorin cashade idag med största sannolikhet hem minst en blankröst 2010.
Fega inkompetenta ynkrygg! Du är ett hån mot allting vad politiska visioner heter.
Det krävdes alltså ett Twitter-närmande från Jan Helin till Thomas Mattsson för att Dawit Isaak-frågan skulle komma upp på dagordningen igen. Och i detta nu sitter Expressens färske chefredaktör hos Adaktusson och pratar om vilken hjälp Youtube och andra sociala medier kan bidra med i kampanjen. Det är en mycket märklig tid nu.
Sven-Otto Littorin cashade idag med största sannolikhet hem minst en blankröst 2010.
Fega inkompetenta ynkrygg! Du är ett hån mot allting vad politiska visioner heter.
Uselhet
Är inte idag något av ett nytt rekord när det kommer till ren uselhet, i alla fall de senaste åren?
Allvarligt talat. Snön kan komma i december när man vill ha den. Sedan kan den försvinna igen när barnen har haft sitt sportlov. Det här hattandet tar bara energi av människor. Jag har dessutom något av en latent magsjuka, eller vad man ska kalla det när man mår illa utan att behöva...eller ha blivit matförgiftad. Jag gick av nämnda anledning hem från jobbet vid lunch och har så jävla tråkigt. Saker jag gjort sedan klockan ett idag:
*Gått med i Twitter, samt Spotify.
*Bokat en resa till Rio de Janeiro i april(som i nu skiter jag i det här, på riktigt)
Twittermedlemskapet är allvarligt talat mest för att jag är intresserad av Jan Helins etiska publiceringsvåndor som han så transparent delar med sig av.
Spotify. Jag vet inte. Jag tycker att det är så jävla ocharmigt att sitta och klicka runt i ett program på datorn, och alltid samtidigt som man liksom sysslar med någonting annat. (Youtube, Myspace och diverse bloggar känns på något sätt mer kreativt) Det förminskar musiken ännu mer till någonting som hela tiden finns i bakgrunden, och i obegränsad mängd. Och ändå är det lååååångt ifrån så komplett som vissa påstår, här finns betänkliga luckor om meningen är att täcka upp precis all musik som finns. Nu var jag kanske onödigt negativ, samtidigt som jag svor för mycket(men det är ju som sagt en sjukt usel dag). Spotify är väl trots allt miljövänligt samtidigt som de stackars artisterna på något sätt antagligen får någon form av ersättning för sitt slit(?).
Allvarligt talat. Snön kan komma i december när man vill ha den. Sedan kan den försvinna igen när barnen har haft sitt sportlov. Det här hattandet tar bara energi av människor. Jag har dessutom något av en latent magsjuka, eller vad man ska kalla det när man mår illa utan att behöva...eller ha blivit matförgiftad. Jag gick av nämnda anledning hem från jobbet vid lunch och har så jävla tråkigt. Saker jag gjort sedan klockan ett idag:
*Gått med i Twitter, samt Spotify.
*Bokat en resa till Rio de Janeiro i april(som i nu skiter jag i det här, på riktigt)
Twittermedlemskapet är allvarligt talat mest för att jag är intresserad av Jan Helins etiska publiceringsvåndor som han så transparent delar med sig av.
Spotify. Jag vet inte. Jag tycker att det är så jävla ocharmigt att sitta och klicka runt i ett program på datorn, och alltid samtidigt som man liksom sysslar med någonting annat. (Youtube, Myspace och diverse bloggar känns på något sätt mer kreativt) Det förminskar musiken ännu mer till någonting som hela tiden finns i bakgrunden, och i obegränsad mängd. Och ändå är det lååååångt ifrån så komplett som vissa påstår, här finns betänkliga luckor om meningen är att täcka upp precis all musik som finns. Nu var jag kanske onödigt negativ, samtidigt som jag svor för mycket(men det är ju som sagt en sjukt usel dag). Spotify är väl trots allt miljövänligt samtidigt som de stackars artisterna på något sätt antagligen får någon form av ersättning för sitt slit(?).
Just nu på Kobra
Kagge-Bodil som fransk sightseeing-statist i Stieg Larssons Stockholm?
Jag fattar ingenting, men det är ju å andra sidan det jag lite grann längtar efter.
Jag fattar ingenting, men det är ju å andra sidan det jag lite grann längtar efter.
Apocalypse now
I helgen går då Watchmen upp på landets biografer. Jan Gradvall behandlade ämnet redan i fredags i sin DI Weekend-krönika. Om filmen påminner om Ridley Scotts klassiska Blade Runner i sin estetik så är vi alla att gratulera. Sällan har väl ytan innehållit så mycket som här. Många är vi nog som har fantiserat om att befinna oss i just en sådan post- apokalyptisk mardröm.
David Bowie tillhör de som har fantiserat mycket om det västerländska samhällets förfall. På Ziggy Stardusts inledningsspår Five Years har de vuxna förlorat kontakten med verkligheten medan ungarna är lämnade själva med det man trodde att man alltid ville ha. Ziggy har ett rockband, men eftersom att det inte finns någon elektricitet så går det inte att spela. Eftersom att det inte heller finns några nyheter så säger Ziggys rådgivare åt honom att gå och samla ihop nyheter, för att ha någonting att sjunga om. Nyheten visar sig vara att man bara har fem år kvar att leva.
Efter den mer melankoliska än mörka framtidsnostalgin på Aladdin Sane är så mardrömmen fullt utvecklad på 1974 års Diamond Dogs. Det talade introt Future Legend som går över till titelspåret med orden This ain´t rock n roll! This is genocide! slår an tonen direkt. Albumet var som några kanske känner till från början tänkt att sättas upp som en musikal med Orwells 1984 som tema. Men eftersom att George Orwells änka inte ville lämna ifrån sig rättigheterna så skapade Bowie sin egen mardröm i Hunger City istället. Vangelis gjorde ett strålande och stämningsskapande soundtrack till Blade Runner. Men det är Bowies skiva, gjord åtta år innan filmen(när annars, det är ju Bowie), som framstår som, om inte soundtracket , så i alla fall den musikaliska och estetiska ideologin. Dyster, reflekterande glamour.
Dessutom är det här det mest underskattade eposet från David Bowies 70-tal. Sorgligt bortglömd bland prisade Hunky Dory, legendariska Ziggy och banbrytande album som Low.
Faktum är att Diamond Dogs, utan att innehålla några direkta banbrytande musikaliska element ändå är bland det mest banbrytande man kan tänka sig. Glamrockens otvivelaktiga höjdpunkt(Jo!) samtidigt som det diskret pekade ut riktningen på vad som komma skulle på Young Americans och Station To Station.
Resmål som är skämt
Jag kommer att från och med i april månad få ett välbehövligt arbetsuppehåll. Därför sitter jag nu och tittar efter vart jag kan åka ett par veckor denna månad. Det var ju typiskt att vår skvalpvaluta(SEK) skulle passa på att kollapsa både gentemot Dollarn och Euron precis i veckan. Således tar det alltså emot att boka en resa till ett land med dessa valutor när jag nu ska ladda batterierna. Mer och mer frustrerad sitter jag nu och surfar runt på olika resmål. Och i takt med att frustrationen tilltar får jag mer och mer lust att bara skita i allting och boka en resa till ett av de resmålen i kategorin större kyschor än begreppet ladda batterierna. Listan är en blandning av semesterorter, och i sann etnocentrisk anda en och annan mångmiljonstad. Har orten dessutom ett roligt namn så är platsen på listan ganska given.
*Magaluf
*Rimini
*Havanna
*Rio de Janeiro
*Las Vegas
*Miami
*Orlando
*Maspalomas
*Kitzbühel
*Goa
*Honolulu(och hela Hawaii)
*Bora Bora
*Benidorm
*Ayia Napa
*Pataya
*Bangkok
*Jamaica
Men favoriten framför alla andra är faktiskt Acapulco. Oslagbart namn. Blundar man och uttalar namnet så ser man en tjock amerikan med stråhatt i blommig skjorta. Elivs Presley har väl gjort någon film därifrån. Och så finns den här fina låten. Dessutom kan jag faktiskt inte minnas att jag har hört om någon som faktistk har varit just där, bara på de där andra tråkiga semesterorterna i Mexiko. Och ändå kan ingen undvika att i alla fall fnissa om orten skulle nämnas i ett eller annat sammanhang. Jag vet inte ens vart det ligger, eller hur man kommer dit.
*Magaluf
*Rimini
*Havanna
*Rio de Janeiro
*Las Vegas
*Miami
*Orlando
*Maspalomas
*Kitzbühel
*Goa
*Honolulu(och hela Hawaii)
*Bora Bora
*Benidorm
*Ayia Napa
*Pataya
*Bangkok
*Jamaica
Men favoriten framför alla andra är faktiskt Acapulco. Oslagbart namn. Blundar man och uttalar namnet så ser man en tjock amerikan med stråhatt i blommig skjorta. Elivs Presley har väl gjort någon film därifrån. Och så finns den här fina låten. Dessutom kan jag faktiskt inte minnas att jag har hört om någon som faktistk har varit just där, bara på de där andra tråkiga semesterorterna i Mexiko. Och ändå kan ingen undvika att i alla fall fnissa om orten skulle nämnas i ett eller annat sammanhang. Jag vet inte ens vart det ligger, eller hur man kommer dit.
Karriärtips
Att jag inte har skrivit mycket till längre, genomtänkta (nåväl) inlägg den senaste tiden beror delvis på att jag har varit väldigt trött(det är jag i och för sig ofta) men också på att jag har haft fullt upp, så att säga. En anledning till detta är att vår nya chef påbörjade sitt chefande i måndags.
Hon är 27 år och har helt kortfattat:
*Arbetat på fler tidiningar än jag kan minnas
*Varit fast anställd på Expressen
*Sagt upp sig från Expressen
*Fått jobb som redaktionschef på ganska stor lokaltidning
*Sagt upp sig från jobbet som redaktionschef på ganska stor lokaltidning
På en vecka har hon på sin nya arbetsplats:
*Ändrat på nästan allla rutiner som finns. De rutiner hon inte har hunnit ändra på än ska hon i alla fall försöka ändra på.
* Beordrat redigerarna om friläggning på nyhetsplats av i tur och ordning
ett vildsvin, en ölburk och Tobbe Trollkarl. Det ska alltså finnas någon form av regel som säger att man inte får ha friläggningar på nyhetsplats.
Men eftersom att redigeringschefen är i Thailand så kan han inte göra någonting, haha!
*Sågat redigerarnas flexibilitet
*Sågat Las, med benägen assistans av mig
*Sågat textarkivet
*Sågat webbredaktionen
*Skällt ut SR:s lokala nyhetschef
*Sagt att "man ska få en godis varje gång man undviker att skriva ordet kommunen i en nyhetstext"
*Vägrat att bevaka helgens stora kommunjippo på annat sätt än med en negativ införartikel
*På uppstuds intervjuat ortens största näringslivsprofil, utan att ha en aning om vad han, eller hon själv pratade om. Trots detta lyckats få några bra citat
För Kaggebarnen
*Titta noga på omslaget till nya numret av Medievärlden
Öfrigt
*Slumdog Millionaire får en fyra av fem. Imponerande filmmakande, dock lite för mycket Hollywood ending för min smak. Trots allt antagligen den bästa Oscarsvinnaren (i kategoring bästa film) på länge.
Jag har tänkt återkomma med någonting mer reflekterande snart...
Hon är 27 år och har helt kortfattat:
*Arbetat på fler tidiningar än jag kan minnas
*Varit fast anställd på Expressen
*Sagt upp sig från Expressen
*Fått jobb som redaktionschef på ganska stor lokaltidning
*Sagt upp sig från jobbet som redaktionschef på ganska stor lokaltidning
På en vecka har hon på sin nya arbetsplats:
*Ändrat på nästan allla rutiner som finns. De rutiner hon inte har hunnit ändra på än ska hon i alla fall försöka ändra på.
* Beordrat redigerarna om friläggning på nyhetsplats av i tur och ordning
ett vildsvin, en ölburk och Tobbe Trollkarl. Det ska alltså finnas någon form av regel som säger att man inte får ha friläggningar på nyhetsplats.
Men eftersom att redigeringschefen är i Thailand så kan han inte göra någonting, haha!
*Sågat redigerarnas flexibilitet
*Sågat Las, med benägen assistans av mig
*Sågat textarkivet
*Sågat webbredaktionen
*Skällt ut SR:s lokala nyhetschef
*Sagt att "man ska få en godis varje gång man undviker att skriva ordet kommunen i en nyhetstext"
*Vägrat att bevaka helgens stora kommunjippo på annat sätt än med en negativ införartikel
*På uppstuds intervjuat ortens största näringslivsprofil, utan att ha en aning om vad han, eller hon själv pratade om. Trots detta lyckats få några bra citat
För Kaggebarnen
*Titta noga på omslaget till nya numret av Medievärlden
Öfrigt
*Slumdog Millionaire får en fyra av fem. Imponerande filmmakande, dock lite för mycket Hollywood ending för min smak. Trots allt antagligen den bästa Oscarsvinnaren (i kategoring bästa film) på länge.
Jag har tänkt återkomma med någonting mer reflekterande snart...
Bravo!
En finstämd och träffande recension av AIK-aren Olle Ljungströms nya skiva i DN.
Uppdatering: AIK-are var för övrigt även Cornelis, som Patrik Forshage jämför med här. Till skillnad mot hans talanglösa son Jack, som är anledningen til att djurgårdssupportrarna i många år lånat Turistens klagan.
Uppdatering: AIK-are var för övrigt även Cornelis, som Patrik Forshage jämför med här. Till skillnad mot hans talanglösa son Jack, som är anledningen til att djurgårdssupportrarna i många år lånat Turistens klagan.
Nyhetsbrev från NK (Akta glaset, porslinet och köket på nedre plan!)
 |  |
Mat, scenkonst, reflektioner – allt går ihop i skådespelaren och |
