Reklampaus
Agnes af Geijerstam behandlar i dagens DN det stundom ganska uttjatade fenomenet om musikens förhållande till reklam, och vice versa. Det blir ganska intressant läsning om den oerhört smala gränsen mellan succé och totalfiasko. Texten slutar talande nog också med ett förvirrat konstaterande om att inga egentliga slutsatser kan dras.
För min helt personliga del handlar det om graden av kreatvitet och förutsägbarhet. SJ:s av någon anledning hyllade film där man tog hjälp av David Bowies "Heroes" är till exempel störande. Det är övertydligt, förutsägbart och handlar om ett skitföretag som tack vare Al Gore äntligen hade lyckats hamna rätt i tiden. Hjälte blir man inte av att köpa en tågbiljett. Från låtens verkliga historia och tillkomst till SJ:s hemsida är det så långt att det inte ens går att flyga emellan.
Lika långt är det mellan Charles Wright & the Watts 103rd Street Rhythm Band och - Dressman. Detsamma gäller naturligtvis flera andra lysande låtar som kidnappats av väldigt obehagliga företag.
Tur i oturen för dessa båda låtar är att de i all fall inte hos gemene man är omedelbart förknippade med själva reklamfilmen.
Vad dyker till exempel upp på näthinnan om någon spelar Morgenstemning av Grieg?(det stycket passar ju visserligen ganska bra ihop med konceptet)
En betydligt mer sympatisk effekt har visats sig kunna uppnås av att ta en låt som på förhand inte tillhör de creddigaste och placera den i ett oväntat, men genomtänkt, sammanhang. I denna kategori kommer jag närmast att tänka på höstens fantastiska IQ Rus för en ansvarsfull alkoholkonsumtion.
Jag har tvärtemot många andra ingenting emot att artister specialkomponerar musik för olika reklamkampanjer. Inga av de ursprungliga konstnärliga kvaliteterna går förlorade då låten är en isolerad händelse som till en början har för avsikt att förknippas med företaget. Spice Girls bästa låt (här är det väl i ärlighetens namn inte mördande konkurrens) var ju reklam för Pepsi.
Passar väl ändå kanske bättre för redan välkända artister. Typfall: Dandy Warhols. Gruppen har gett ut fem skivor men är fortfarande "dom som gjorde den där Vodafone-låten".
Vilket varumärkesbyggande från Vodafone! Efter den där reklamfilmen behövde de ju fortsättningsvis bara skriva någonting med samma typsnit för att alla skulle fatta precis i alla fall.
För min helt personliga del handlar det om graden av kreatvitet och förutsägbarhet. SJ:s av någon anledning hyllade film där man tog hjälp av David Bowies "Heroes" är till exempel störande. Det är övertydligt, förutsägbart och handlar om ett skitföretag som tack vare Al Gore äntligen hade lyckats hamna rätt i tiden. Hjälte blir man inte av att köpa en tågbiljett. Från låtens verkliga historia och tillkomst till SJ:s hemsida är det så långt att det inte ens går att flyga emellan.
Lika långt är det mellan Charles Wright & the Watts 103rd Street Rhythm Band och - Dressman. Detsamma gäller naturligtvis flera andra lysande låtar som kidnappats av väldigt obehagliga företag.
Tur i oturen för dessa båda låtar är att de i all fall inte hos gemene man är omedelbart förknippade med själva reklamfilmen.
Vad dyker till exempel upp på näthinnan om någon spelar Morgenstemning av Grieg?(det stycket passar ju visserligen ganska bra ihop med konceptet)
En betydligt mer sympatisk effekt har visats sig kunna uppnås av att ta en låt som på förhand inte tillhör de creddigaste och placera den i ett oväntat, men genomtänkt, sammanhang. I denna kategori kommer jag närmast att tänka på höstens fantastiska IQ Rus för en ansvarsfull alkoholkonsumtion.
Jag har tvärtemot många andra ingenting emot att artister specialkomponerar musik för olika reklamkampanjer. Inga av de ursprungliga konstnärliga kvaliteterna går förlorade då låten är en isolerad händelse som till en början har för avsikt att förknippas med företaget. Spice Girls bästa låt (här är det väl i ärlighetens namn inte mördande konkurrens) var ju reklam för Pepsi.
Passar väl ändå kanske bättre för redan välkända artister. Typfall: Dandy Warhols. Gruppen har gett ut fem skivor men är fortfarande "dom som gjorde den där Vodafone-låten".
Vilket varumärkesbyggande från Vodafone! Efter den där reklamfilmen behövde de ju fortsättningsvis bara skriva någonting med samma typsnit för att alla skulle fatta precis i alla fall.
Kommentarer
Trackback
