twd

Plats nummer ett på topp tio-listan är framflyttad någon vecka eller så. Anledningen är naturligtvis att jag inte kommer att kunna göra någonting som kräver lite tankeverksamhet(till det räknar jag att i skrift kunna binda ihop fakta och argumentation) fram tills dess att den där satans matchen är spelad. Det ska bli fruktansvärt att se den, men det hade varit ännu mer fruktansvärt att inte se den. Igår missade jag att kliva av i Solna, och inatt drömde jag om Hannes Stiller(en 31-årig lärare som IFK "lånat" från en klubb med det otrevliga namnet Qviding).

Jag var i valet och kvalet mellan att göra en tio i topp-lista med låtar från "outade" AIK:are och att göra en tio i topp-lista med låtar som inte finns med på något av albumen som fått plats på Bowie-listan. För det sistnämnda alternativet talade kvalitetsaspekten. Men jag känner att jag kan vänta med det. Från och med måndag behöver jag ju inte tänka på fotboll och då kommer heller inte bloggen att handla något mer om det. Dessutom är det förstnämnda alternativet roligare.

Det finns två stora problem beträffande kvalitetsaspekten. Det första är att flera av historiens största stockholmsband innehåller sympatisörer till åtminstone två olika stockholmsklubbar. Samtliga dessa går därför bort(det är däremot okej om en i bandet håller på Gnaget och resten mig veteligen är likgiltiga). Det i sin tur är också ett tecken på huvudstadens splittring i frågan. AIK, Dif och Bajen är(även om AIK är störst) relativt jämnstora och har således fått varsin beskärda del av artister uppväxta i stan. Bajen har däremot en fördel då klubbens historiska(och dagsaktuella) förlorarstämpel attraherar fler av alla musiker som flyttar till stan.

I jämförelsen med Göteborg är det anmärkningsvärt hur otroligt mycket större IFK är gentemot Gais och Öis. Tråkigt för IFK:s del i det här fallet är att alla med någorlunda konstnärlig talang undatagslöst verkar hålla på någon av de andra betydligt mindre klubbarna. Med tanke på Blåvitts braksvenniga framtoning är det kanske å andra sidan inte så konstigt.

AIK har precis som Dif i det här fallet problemet att man egentligen är lite borgerligare än hardcore-fansen vill. Pallar inte rangordna nedanstående.

Infinite Mass - Ride
Har gjort en låt som heter Black Army.
Jag väljer den här låten för att den påminner väldigt mycket om kickers och dåliga svenska ungdomsfilmer(som Robyn upphöjt till konstart) från 90-talet. Istället för leken med dåliga Kung-Fufilmsgrepp som man anammat under 00-talet

The Latin Kings - Mecka
Jobbigt för Bajen att Söderorts största legendarer Ebba Grön är mixade mellan AIK och Dif.
Och att tvåan TLK är rakt igenom AIK.

Space Age Baby Jane - No One Gets Out Alive
Medverkar på AIK-skivan. Jämför känslan att gå in på Norra Stå med att åka in från New Jersey och gå på Studio 54.
Tuff låttitel, tuff video.

Lädernunnan - Ensam i natt
Jonas Almqvist är en omvittnat engagerad AIK-supporter.

Olle Ljungström - En apa som liknar dig
Lidingö-punkaren som "var Stockholm" men numera har flyttat ut i skogen.

ABBA - One Of Us
Har för mig att jag läst någonstans att hela gruppen sökte medlemsskap på 70-talet.
Får på grund av detta naturligtvis vara med genom en av sina bättre låtar, mest tack vare att man är störst någonsing i landet.

Tommy Nilsson - En dag
Ja vafan säger man. Nu dundrar vi på ordentligt med gräsklipparna i villaträdgårdarna i Norrort. Nej, men Nilsson har många gånger på scenen låtit förstå vilket lag som är bäst. För ett tag sedan ska han ha klargjort att låten Änglarna "absolut inte var tillägnad IFK Göteborg".

Eric Prydz - Pjanoo
Täbysnubbe som enligt uppgift ska vara AIK-are. Har gjort en hiskelig massa undergroundhits som inte är den där work-outvideon. Det här är väl på något sätt där de båda världarna möts. Rules the world in his way...

Niklas Strömstedt - Flickor talar om kärleken
Ruggigt mycket AIK-are. Det är för uppenbart att välja låten Oslagbara. Den här vetefan egentligen.

Lasse Berghagen- Stockholm i mitt hjärta
En blå kavaj på Djurgården, då måste man väl hålla på Dif?
Nej!


Utanför listan bland annat: Tore Skogman, Robban Broberg, Patrik Isaksson, Army Of Lovers(Camilla Henemark) Robert Wells, Big Fred...

Jag är förskyld och trött och ser Sista natten med gänget(jo!) för första gången på säkert 15 år.
Ytterligare en film där dramaturgin på intet sätt har klarat tidens gång.
Jag känner liksom bara: ta bussjäveln, ring en taxi, åk hem och sov. Men framförallt: stick från den där jävla hålan!
Hur kan de ens vara tveksamma till att sticka därifrån?

Kan inte någon elda upp Arne Hegerfors snart?

Göteborgsäcklet är ju fullständigt senil.

Lilla Sverige - STORA AIK!!!

Slänger in en brasklapp för att jag inte har någon vidare koll på filmvärlden.
Men är det här verkligen det första filmprojektet som baserar sig på Frank Sinatras liv?
Känns det inte som att man har sett den filmen förut?

Hur som helst. Finns det någon annan människas liv som är mer skräddarsytt för att göra en riktigt episk Hollywoodfilm av? Det borde inte gå att misslyckas. Men bara därför så kommer det säkert att göra det.

Jag kan också känna att det är lite overkill. Jag menar, Sinatra har väl haft en oundviklig biroll i snart sagt varenda film och tv-serie som utspelar sig i USA någon gång mellan 1940 och 1970, typ. Han var ju tamejfan till och med ofta påtagligt närvarande i 00-talets mest hyllade tv-drama Sopranos. Det känns ur ett populärkulturellt 1900-talsperspektiv lite som att göra en film om Jesus, men det har det ju å andra sidan gjorts några stycken.

Jag ber om ursäkt. Men en av få grejer som jag har varit riktigt nerknarkad på är Hed Kandi.
Och när man hör det här (det var sjukt längesedan jag lyssnade på det här, och jag är sjukt imponerad över den brutala kvaliteten man håller trots att man sedan en tid tillbaka är uppköpta av "partykonglomeratet")så längtar man nästan tillbaka till:
*Taxichaufför-repliker som I´ve been there already tonight, the cue was too long an hour ago, do you still wanna go there?!
*Muskelberg som vandrade med ficklampor framför den två kilometer långa kön(nej, ingen överdrift) skriker: any VIP:s, anyone with pre-paid tickets, please follow me!
*Svenska weekend-turister som precis tagit sig upp ur Victoria stations tunnelbaneuppgång: Men, oj oj oj. Snacka om kö! Undrar var den går någonstans...

Nej, det här är inget försök att vara trendig. Det är knappt ens trendigt. Det har tamejfan alltid varit så här.
Vilket är oerhört befriande.

Jag kom på att Sportbladets sillstrypande reporter Robert Laul är med i videon till en av låtarna som jag för en vecka sedan ansåg vara nyckeln i guldjakten för AIK:s räkning. Det är alltså han som är clownen i rödvitrandig(skönt att den i alla fall inte är lodrätt blåvitrandig) dräkt som är i närbild cirka 1:30 in i videon.

Sjukt jobbigt. Funderade ett tag på att diskvalificera låten i spellistan, med det kändes bara småsint.

Edit: På samma guldjaktstema. Ser Brommapojkarna - IFK Göteborg.
Hör ett hundratal Brommabarn(i regi av någon AIK-supporter?) skrika:
"Tobbes farsa (Hyséns, min anmärkning) har inga pengar"

Muahahaha!
HATA HATA HATA GÖTEBORG!

Andres Lokko rapporterar på sin färska SvD-blogg om Nick Griffins framträdande i BBC-programmet Question Time och om den folkstorm detta medfört på de brittiska öarna.

Skillnaden gentemot den svenska SD-debatten verkar vara att Griffin är betydligt mer extrem och/eller ärlig med sina avsikter och åsikter. Vilket bör resultera i att han inte blir annat än en parentes i valet framöver. De mandaten partiet fick i EU-valet handlade ju till stor del om proteströster mot etablisemanget. Detta efter Daily Telegraphs avslöjande om att parlamentsledamöterna systematiskt använt skattemedel för att finansiera service för sig själva och sina anhöriga.

Problemet i Sverige är, som Johan Croneman idag konstaterade, att ingen av våra svenska politiker klarar av att möta Jimmie Åkesson på hans egen bakgård. I SVT:s Debatt i veckan framstod Åkesson som en  "folkets" politiker som lugnt resonerade sig igenom symbolfrågor som stöder hans tes. Folkpartiets Fredrik Malm såg ut och lät som Olle Sarri i någon av dennes mer typiska roller.
Poänger i den här mer än lovligt tröttsamma debatten har också Lotta Gröning på Newsmill.:
Korta utdrag ur artikeln här nedan:
Vi skulle kunna ha fri invandring om vi bara hade en politik som behandlade människor värdigt och politiker som tog ansvar för sina handlingar och dessutom vågade diskutera både problem och möjligheter.
Och:
Folk tror nämligen att välfärdens kollaps är invandrarnas fel.Varför tar vi in dem när vi inte har råd att försörja oss själva är en vanlig fråga. Något svar får de aldrig. De som vågar ställa frågan offentligt blir ofta stämplade som rasister och bryskt tillbakavisade av de politiskt ansvariga. De enda som svarar är Sverigedemokraterna.

Det vore på sätt och vis rätt åt främst Moderaterna och Socialdemokraterna om SD kom in i riksdagen. Men förödande för det politiska klimatet i landet naturligtvis...

Sveriges sedan en tid tillbaka mest underpresterande tidning(det är inget lätt lopp att vinna) publicerar idag en artikel som verkligen borde få tidningen att fundera kring det här om vilken funktion man egentligen fyller i samhället.
Tidningen är för övrigt den som funderar absolut mest på hur man ska göra sina läsare nöjda, och vilka trender som det finns att apa efter i övriga medievärlden.

I debatten som den här artikeln tangerar brukar det ofta hänvisas till hur man i England har lyckats förminska problemet. Den största skillnaden är naturligtvis att kvaliteten på fotbollen är bättre och att det finns fler människor som är beredda att lägga väldigt mycket pengar för att se den.
Annars brukar man hänvisa till hårdare lagstiftning(de som ställer till det får själva ta straffet, istället för klubbarna) och bättre övervakningssystem.
En annan jättestor skillnad är naturligtvis att polisen är betydligt mer civiliserad och intelligent i Storbritannien. (Nej, det här är ingen gammal klyscha, det stämmer).

Ytterligare en skillnad är att Daily Telegraph, eller vilka SvD nu är mest benägna att jämföra sig med, naturligtvis inser att det inte ligger något nyhetsvärde i att skriva en spekulationsartikel som verkar ha som främsta syfte att skrämma bort Brommafamiljer, vanliga fredagsfirande AIK-are(som föredrar att stötta BP med några välbehövliga hundringar än att se till exempel Doobidoo) och locka till sig diverse våldsbenägna människor från båda lägren.

Kan man inte bara få lite jävla proffsighet någonstans?

Sverige - i en lång svagt sluttande nedförsbacke.

Diamond Dogs(1974)

Det skulle alltså ha blivit en musikal med mästerverket 1984 som tema, men George Orwells änka sade nej. David Bowie skapade då sin egen mardrömsstad Hunger City istället. En stad som i miljö påminner mycket om den som Ridley Scott skulle iscensätta i filmen Blade Runner åtta år senare. Albumet innehåller en hel del soulinfluenser som fullt ut skulle utvecklas på Young Americans ett år senare. Textmässigt har albumet hämtat mycket inspiration från beatnik-författaren William Burroughs hårda, extrema motiv.

Jag tycker att det här inte bara är Bowies mest underskattade album, utan det kanske mest underskattade albumet över huvud taget. Inte ett ackord, en låtföljd eller ens ett gnissel ligger fel under dessa dryga 38 minuter. Future Legend som går in i titelspåret med orden This ain´t rock n roll! This is genocide! kan vara den mest magiska öppningen på ett album någon gång. David Bowie gör här kanske sin allra bästa sånginsats under alla år som artist. Samtliga låtar flyter naturligt in i varandra och produktionen(som han för en gångs skull skötte själv) är perfekt. Som glamrock-monument slår den Ziggy Stardust på varje punkt. Att den här skivan fått en så undanskymd roll bland artistens andra hyllade alster är helt enkelt oförståeligt.
Det var David Bowies stora genombrott i USA.
Albumet finns där i mitten av artistens gyllene 70-talsepok.
Skivan har alltid representerats utåt av ett av rockhistoriens verkliga anthems, Rebel Rebel. Föregångaren Aladdin Sane, som av de flesta rankas högre har inte någon låt som är lika känd för de stora massorna.
Diamond Dogs innehåller också Sweet Thing, som är den absoluta favoritlåten hos många fans. Det är inte omöjligt att jag också skulle välja den om någon tvingade mig att bara nämna en.
Så vad är problemet? Har folk inte lyssnat ordentligt? Avskräcks man av det ganska groteska skivomslaget? Eller av pretentionerna att skapa en musikal av en av 1900-talets mest legendariska romaner?
Okej att det må vara ett ganska knepigt stycke låtar att ta till sig. Men det är ingenting jämfört med ettan på listan. Skivan är kanske lika bra som ettan. Men Diamond Dogs hänvisas här till andraplatsen på grund av att konkurrenten om topplatsen lyckas med konststycket att vara helt banbrytande utan att vara det minsta teatralisk.

PS. Jag kan inte komma på något album som förlorar mer på att sitta och Youtube/Spotify-klicka sig igenom. Från start till mål på en riktig stereoanläggning är det som gäller. DS.

Det var verkligen på tiden!
Det är tamejfan helt osannolikt att vårt lilla genom-amerikaniserade land under så lång tid saknat det bästa med amerikaniseringen!

Visst, det är på Arlanda. Men det spelar ingen roll eftersom att Stockholm City är knappt märkbart mer intressant än Sky City. Det är bara lite dyrare att parkera, men med trängselskatten borde det väl gå på ett ut...

Nu är det bara det fullständigt groteska KFC kvar då...

Sverigedemokraterna är inget trevligt parti. Henrik Larsson, 65, har bestämt sig för att sluta spela fotboll. (Bli dock inte förvånade om han dyker upp som nödlösning i någon bortamatch i EM-kvalet 2011...)
Alla spelare i AIK har platt-tv hemma.

Först såg jag på Dokument Utifrån om den kalabriska maffian `Ndranghetas utbredning i Europa, sedan gick jag in på Anton Abeles Youtube-sida där han pratade just om kriminella gäng.

Lily Allen borde tilldelas någon form av veto-rätt i utformandet av framtidens fotboll.

*Sanningen om Skavlan (utan att jag såg helgens program)
*Sanningen om TV4Sport (utan att jag såg gårdagens match)
*Sanningen om Mikael Stahre (för att jag såg gårdagens match)

Nu är världens längsta landslagsuppehåll äntligen över. Det är antagligen roligare att sitta i isoleringscell än att se en betydelselös kvalmatch som exempelvis Sverige - Albanien.

Åter till guldstriden i allsvenskan. Vår serie är unik på så sätt att den avslutar i novembermörker och inte i ljusa maj.
Kanske vore det bättre ur ett konkurrensperspektiv att ändra till höst/vår-säsong.
Men det här rafflet under råkalla eftermiddagar i oktober har också någonting speciellt. Det främsta argumentet till att spelschemat bör ligga kvar som det gör är helt enkelt att det knappt händer någonting annat upphetsande under den här tiden på året.

Spellistan som ska ta hem guldet till den attraktivare sidan av stan ska uthärda piskande regn de kommande helgeftermiddagarna, men även fungera på guldfesten på Berns.

Några kommentarer:

The Farm – All Together Now
Spelades i halvtid under avslutande matchen 2006 när AIK senast hade guldchans. Då blev det bara silver. Sjukt mycket guldjakt.

Magnus Uggla - Asfaltbarn
Det är patetiskt med en SM-guldlista utan svenskt inslag.
Det som talar emot den här låten är att majoriteten av de avslutande matcherna spelas på Råsunda.
Jag skulle gärna ha fler svenska låtar med, men jag hittade inga lämpliga kandidater. Jag förstår därmed hur bolagsstyrelserna på stockholmsbörsen känner sig när de försöker hitta lämpliga kvinnor till styrelseposterna...

Arctic Monkeys - Fluorescent Adolescent
Har blivit klassiker på extremt kort tid. Det är attityden som den här låten förmedlar som Mikael Stahre har inpräntat i truppen under årets säsong. Älskar också videon med gungan och alla clownerna.

The The - This Is The Day
Ja, det är det.
Bäst.
Älskar också diset, dragspelet och piren i videon.

Avslutande tre låtarna
Den här är inte köpt reklamplats för Bernard Summer.
Men mannen med sin klena, mediokra men fantastiska röst är helt enkelt fotboll.

På samma tema som de avslutande tre låtarna ska vi också släppa in Hooky på ett hörn.

Oväntat(inte!) att just Gellerfelt, Linderborg, Wiman och Thente skulle roffa åt sig recensionsexet av Den sista cigaretten på sina respektive redaktioner.

Beträffande läsupplevelsen av själva recensionerna tycker jag nog att Wiman vann, med Linderborg som tvåa.

Beträffande recensionernas trovärdighet ska man nog hålla i sig tills man själv läst boken. Det finns liksom inte på kartan att kulturetablisemanget skulle ha några större invändningar när Östergren återvänder till 80-talet.
Med detta sagt ser jag sjukt mycket fram emot att läsa boken.

I veckan gjorde Solnas moderata kommunalråd Lars-Erik Salminen sig odödlig hos oss som inte är fullständigt naiva och/eller helt dumma i huvudet. Det finns en lång historia i Sverige med kommunpampar som har gett sig in i vansinnesprojekt utan täckning i verkligheten. Det här handlar alltså som många säkert har räknat ut om Swedbank Arena, det som ska bli Sveriges nya nationalarena för fotboll. Jag ska inte tråka ut er med för mycket detaljer(de som är intresserade kan säkert söka upp information själva). Men den nya arenan ska alltså ha plats för 55 000 åskådare och vara en nyckelbricka i spelet om att få Fotbolls EM 2016 till Skandinavien. Samtidigt ska marken där nuvarande Råsunda stadion står säljas och bereda plats för 600 lägenheter.
På det här frukostmötet i Solna/Sundbybergs handelskammare ska Salminen ha pratat om att Solna i och med den nya arenan kommer att hamna på världskartan. Kommunalrådet ska vidare ha talat om de förbättringar i infrastrukturen som kommer att göras paralellt med själva bygget.
Salminens vision, och det här ska alltså vara relativt ordagrant, är att man ska kunna sätta sig på tåget i München och åka hela vägen till Solna station, gå på konsert med Madonna, köpa ett glas vin med tilltugg och säga: nu är jag i Solna.

Med anledning av detta skrev jag ett inlägg på ett forum där jag föreslog att man på tio års sikt skulle kunna glasa in hela Stockholms län. Att det skulle kunna vara möjligt att anlända med flyget till Arlanda, gå på ett sånt där rullband på Sky City och åka via Mall Of Scandinavia(som gallerian heter som ska byggas i anslutning till nationalarenan) till ändhållplatsen Gallerian Hamngatan. Detta naturligtvis under förutsättning man inte tar tåget från Hamburg – direkt till Dalvägen i Solna(för att se en artist som på samma turné säkert uppträder i fem-sex olika tyska städer).

Döm av min förvåning när jag idag plockade upp Stockholm City och märker att jag nästan får medhåll av numera Skåne-boende Klas Östergren. De borde glasa in hela innerstan,säger han. Men det är inte för att vara sarkastisk utan för att den där diffusa blandingen av inne och ute gör att det blir behagligt att gå omkring där....folk blåser inte omkull och de får inte isblock i skallen.

Vidare förklarar han varför december är den bästa tiden i huvudstaden. Ett resonemang jag känner igen från hans roman Gangsters.
Med lite Hjalmar Söderbergsk fluffig snö gör sig stan absolut bättre än på sommaren. I december visar det sig att det bara är bondlurkar som bor i stan. Det finns granris, brasor och glögg överallt och folk är fulla mitt på dagen efter en jullunch någonstans.

Det är en väldigt konstig tidning nya City. Gratis, relativt creddiga journalister, helt fokuserad på kultur&nöje – men med nästan samma layout som förut. Dessutom är den nästan helt fokuserad på neutral stockholmskhet. I det här helgnumret har till exempel Titiyo, som bor i Vasastan, kommit fram tilll att hon egentligen bor i Borås.
Snart köper för övrigt Lars-Erik Salminen Pinocchio-statyn(för skattepengar) av Borås. Kom ihåg var ni läste det först!

Hata jorden – men älska Damien Hirst.

Jaha. Nähä. Är han inte lika bra på att måla som Rembrandt?
Vem bryr sig?
Vem skulle överhuvudtaget bry sig om någonting som någon levande människa målat om det inte var Damien Hirst som hade målat?
Världen kan delas upp i:
*De som inte behöver bry sig om någonting överhuvudtaget, men ändå kommer att bli ihågkomna. Det vill säga gruppen som Damien Hirst tillhör.
*Resten

The Times 1

The Times 2

Daily Telegraph

The Independent

Hunky Dory(1971)

Väldigt många människors favoritskiva alla kategorier. Lätt att förstå då den till exempel innehåller en av de där fåtalet låtar som brukar bli föremål för egna dokumentärfilmer.
Det är nästan för självklart. Frågan är om man ska bedöma det efter de vanliga ramarna eller om man ska låta det stå för sig. Hunky Dory som fick sitt stora genomslag först efter genombrottet med efterföljande Ziggy Stardust, är ju musikaliskt bara en bit på vägen i Bowies utveckling på 70-talet. Men samtidigt går det inte att blunda för det faktum att albumet öppnas upp med Changes, Oh! You Pretty Things och Life On Mars?. Öppningsspåret Changes har genom åren blivit något av David Bowies signaturmelodi. En anledning till detta är naturligtvis alla förändringar artisten själv genomgått under karriären. Anledning nummer två tror jag har att göra med låtens karakteristiska skiftningar i tempo och stämning (jätteskojigt att försöka sjunga med i versen, och sedan kunna klämma i ordentligt i den betydligt mer lättsjungna refrängen). En ytterligare anledning är att Bowie inte dragit sig för att spela låten live genom åren. Någonting som varit långt ifrån självklart med flera andra av de populäraste sångerna. Redan i mitten av 70-talet tog den sig av ren självbevarelsedrift(?) alla möjliga variationsrika former. Någonting som sedan dess fortsatt, men med olika basister (två av de absolut bästa där naturligtvis) som har haft den otacksamma uppgiften att försöka hänga med i svängarna.

En sak som är lite roligt är att albumets vid en första anblick, lite gulliga akustiska karaktär, faktiskt inte är fullt så oskuldsfullt som det kan låta.
Oh! You Pretty Things är exempelvis en ganska uppebar flirt med nihilismen. Det brukar annars anses vara någonting som i första hand manifesterades på föregångaren The Man Who Sold The World och senare på Station To Station. Men om texterna på framförallt den senare skivan överlag är ganska vaga så är gotta make way for the homo superior på Hunky Dorys andra spår betydligt tydligare.

Till redan nämnda låtar kan sedan också läggas likaledes superba Quicksand och The Bewlay Brothers. Och om man var i färd med att plocka just låtar till någon sammanställning av artistens karriär så hade förmodligen Hunky Dory haft flest spår med. Så varför är skivan inte allra längst upp? En förklaring är att summan här inte överträffar de fantastiska delarna. Det är albumen som helhet som jag rankar. Och då premieras skivor som förflyttar lyssnaren till en annan värld, där man inte går och trycker på stopp efter låt nummer fyra. Hunky Dory är möjlig att stänga av efter till exempel Life On Mars?,som faktiskt råkar vara just det fjärde spåret här. Men det är också tack vare den nästan komiskt legendariska låtlistan som Hunky Dory måste ha en plats på pallen.

Nu börjar det brännas på allvar i toppen. Klart är att det trots åtta listade album finns fler bra skivor kvar än återstående placeringar. Unikt och spännande, skulle jag vilja påstå.

När man sitter och bearbetar VM-kvaldebaclet i Parken kan det vara värt att ägna en tanke åt de som lade strax under tusenlappen på att åka ut till Globen i regnrusk för att se Fleetwood Mac.
Jag kan faktiskt inte tänka mig någonting sorgligare.  Återförenade spillror av ett klassiskt band försöker spela sin  solskenspop i det bedrövliga Glob-eländet en regnig lördagskväll i oktober, när Sverige samtidigt missar möjligheten till en sommar full av VM-fotboll och bandet i dess rätta element.

Po Tidholm sammanfattar vad jag kunde räkna ut redan när spelningen offentliggjordes. Expressens Nunstedt verkar mest ledsen.

I vår serie haussade fotbollsmatcher har vi idag kommit till avsnitt 1436.
Paralellt med detta löper serien där man tidigare torkade fisk.
I den sistnämnda serien har vi idag kommit fram till avsnittet där man tidigare slaktade kött.
Paralellt med dessa båda serier löper också serien slöa idéer i etablerade medier. Någonting som är obligatoriskt för alla bloggar att rapportera om.
I dag har vi alltså ett unikt tillfälle att binda ihop alla dessa serier i ett enda inlägg.
Två av världens mest respekterade tidningar gör i dag nämligen ett varsitt reportage från Köpenhamn om en stadsdel där man tidigare just slaktade kött.
Jag minns faktiskt inte om jag har varit i det där distriktet eller inte. Jag vet bara från mitt senaste Köpenhamns-besök att av de här dansk-schablonerna så är det den om cyklarna om stämmer bäst. Överallt är det någon frisk blondin, i snitt 1,90 lång, som trampar omkring på en sån där nygammal dansk cykel. De som inte cyklar joggar.
Schablonen om danskarnas främlingsfientlighet märks å andra sidan över huvud taget inte i Köpenhamn.
Där bor minoriteterna i stora grupper i några av de mest populära stadsdelarna mitt i staden.
Det syns fler kebabholkar än i de flesta städer jag har besökt. Detta sammantaget gör Köpenhamn till något av en parodi på Tyler Brûlés mantra om most liveable city(staden vann den tävlingen för något år sedan. Vi skiter i det där gängkriget i Nörrebro här)
När man har trampat runt på en sån där cykel en hel dag kan man gå in i någon gammal skobutik (eller slakteri, uppenbarligen) som har gentrifierats om till cocktailbar, som avvisar helt rätt(eller fel, beroende på hur man väljer att se på saken) människor i dörren. Där kan man sedan stå med alla friska cyklister och lyssna på Velvet Underground( danskarna är dock mycket bättre än svenskarna på att ge blanka fan i att de råkar vara hippa). Det är den här balansen som Tyler Brûlé kräver. Tyler älskar också Kastrup för att det finns kuddar(att sitta på) utslängda lite här och var i terminalerna.

Säcken?!
–Om Sveriges VM-drömmar slaktas på Parken ikväll vet vi ännu inte. Höhöhö.
Nej men allvarligt. Utgången känns sjukt oviss.

Intressant bloggpost. Have you actually seen The Godfather?
Den toppar alltså en lista på filmer som folk påstår att de har sett, utan att faktiskt ha sett filmen.
Gudfadern följs av Dirty Dancing och Nyckeln till frihet på den där listan.
Jag har sett samtliga av de där filmerna i toppen, inklusive hela gudfadern-trilogin.
Däremot har jag aldrig orkat se...
*en hel Star Wars-film
*mer än en halvtimme av någon Saga om ringen
*dito Harry Potter
*Borta med vinden
*Casablanca
*En hel film av Ingmar Bergman

Jag skulle nog kunna hålla på ett bra tag till, men det där är ändå någon form av toppskickte på obligatoriska filmer som jag aldrig orkat med. Varför?
För att filmer tar en fruktansvärd tid.  Och om de är dåliga och/eller tråkiga finns det helt enkelt få saker som känns så meningslösa som att sitta och se dem.
Obligatoriska skivor kan man klara av på ganska kort tid. Ofta älskar man de riktigt klassiska inspelningarna, annars konstaterar man bara att det där inte är någonting för mig. Eller så kan man komma tillbaka till dem vid något senare tillfälle och upptäcka att de faktiskt kanske inte var så tokiga, eller att de fortfarande är ganska tråkiga.

Sedan går tidens gång mycket hårdare åt filmer än musik och litteratur. En fantastisk roman publicerad 1988 är sannolikt fortfarande en fantastisk roman. Medan en film gjord samma år oftare har blivit betydligt sämre med åren. För att inte tala om alla klassiska 60-talsfilmer som helt enkelt inte går att se.

Det var någon där i kommentatorsfältet hos The Guardian som nämnde Den stora flykten.
Jag fastnade framför andra halvan av filmen för några dagar sedan på TV4 Film. Jag kunde inte slita mig ifrån den.
Anledningen var naturligtvis den fantastiskt klämmkäcka musiken, snarare än skådespeleriet eller manuset. Fulla engelsmän brukar sjunga den på fotbolls-VM Det sägs också att britterna ofta måste genomlida den där filmen på juldagen. Det är helt enkelt oförståeligt med ett sådant fantastiskt soundtrack som passar filmens handling så fantastiskt illa. Hur tänkte man? Eller är det bara tidens gång som har gjort sitt? Det kan ju inte vara meningen att man ska sitta och tänka på öl och fotboll när britterna försöker komma undan nazisterna...

Jag och Kassandra från gårdagens Akutellt-sändning (och 1980) glädjer oss åt att Herta Müller fick det där priset.
När jag tittar på inslaget med Kassandra blir jag allt mer övertygad om att hon efter gårdagens pers gick hem och laddade ipoden med statsminister Reinfeldts favoritlåt(från 1980).

Samma artist gjorde sex år senare albumet Den döende dandyn, som också är ett konstverk som 23 år senare inspirerade Klas Östergren att skriva sin nya roman Den sista cigaretten. Samma författare dök upp igår upp i programmet Babel, bara några minuter efter Kassandra i Aktuellt. Ytterligare några minuter senare dök herrar Hakelius, Settman och fru Linderborg upp i samma program och diskuterade folkets smak kontra kulturelitens. En debatt som Göran Hägglund startade. Göran Hägglunds favoritskiva är för övrigt Some Girls med Rolling Stones. Han blev av Fredrik Strage utsedd till den partiledaren efter Maria Wetterstrand som hade bäst musiksmak inför förra riksdagsvalet. Maria Wetterstrand valde för övrigt en Bowie-skiva som ännu inte fått någon placering på min tio i topp-lista. Reinfeldt kom sist. Men det berodde i min mening inte på Uggla, utan på Da Buzz.
Det här är något av den bästa säcken jag har knutit ihop någon gång tror jag. Minsta gemensamma nämnaren!
Kan någon påminna statsministern nästa gång han säger jobbskatteavdrag, statsbärande partiet eller diskuterar decimalkomman med Sahlin om vilken låt som är hans!

Slutet av Aktuellt var helt underbart i dag den 7/10. 
Spola fram till 20.00 i programmet. Av många obetalbara citat väljer jag ändå ovanstående citatrubrik.
Det enda i inslaget som är från 00-talet är ordet mp3-spelare och Bomfunk MC's(det är visserligen gränsfall och kackigt som tusan eftersom att låten snart är tio år gammal samtidigt som det är väldigt mycket 80/tidigt 90-tal över "breakbeats" i allmänhet).
Reportern, kvinnan från konsumentverket och tonåringen kommer nämligen samtliga från början av 80-talet. Jag älskar alla myndigheter som utgår ifrån att människor är dumma i huvudet och inte klarar av någonting själva! Jag älskar alla reportrar som gör sig till budbärare för detta, och samtidigt förvandlar sig till sin egen föräldrageneration! Till sist så hoppas jag att det gick bra för Kassandra på DN:s traditionsenliga nutidstest igår!

Ingen dans på rosor, som sagt.

En brutalsågning av DN.

Och då har de ändå inte kvar mellanölsautomaten...

Men nej, SvD är knappast mer cutting edge. Särskilt inte efter omgörningen.
Den ser ut som en gratistidning men kostar 30 kronor på fredagar.

Edit: Höstens roligaste. Comebacken för kommentatorsfältet på Kinky Afro.
Jag orkar helt enkelt inte fundera på om den där bloggen lever eller inte. Främst med tanke på att jag upptäckte det nya inlägget först nu. Dagstidningen borde lära sig av när medarbetarna själva gör bort sig på halvvägs underjordiska bloggar. Tänk så mycket roligare!

1. Outside(1995)

Ett mycket ambitiös konceptalbum från 1995. Mardrömmen från 1974 års Diamond Dogs är här förflyttad till ett 90-tal i milleniumångest och den fiktiva staden Oxford Town, New Jersey. Låttexterna befolkas av Twin Peaks-liknande karaktärer och det genomgående temat är ett mord på en 14-årig flicka vid namn Baby Grace Blue.
Brian Eno är tillbaka som samarbetspartner för första gången sedan Berlin-trilogin. 1. Outside är med sina 75 minuter Bowies längsta studioalbum. Det är också, möjligen tillsammans med Low, den skivan som kräver flest lyssningar att ta sig innanför skinnet på. När man väl har gjort det blir man belönad till fullo. Det är ett imponerande hantverk med många dimensioner.
David Bowie hade vid den här tiden återigen blivit kreddig. Detta delvis tack vare att flera av brittpopvågens förgrundsfigurer återkommande hyllade honom i diverse intervjuer. Men mest på grund av att han efter en svacka under större delen av 80-talet nu var musikaliskt relevant igen. Black Tie White Noise med Bowies största hit efter 80-talet(som i den här briljanta Leftfield-remixen låter precis som att någon beställer en taxi från Soho till Ministry Of Sound en novembernatt 1993, lyssna och lär!) två år tidigare var ett steg i rätt riktning. Någonting som befästes i och med soundtracket till filmatiseringen av Hanif Kureishis The Buddha Of Suburbia samma år. Men 1. Outside är det verkliga mästerverket från Bowies 90-talsdiskografi. Många av de mest hyllade skivorna från mitten av detta decennium låter idag ganska daterade. 1.Outside låter däremot bitvis fortfarande före sin tid.

Låtmässigt kanske The Motel ändå sticker ut från det här annars mycket jämna albumet. Skivans sista spår Strangers When We Meet upptäcktes av många som missade den tidigare på soundtracket till The Buddha Of Suburbia. En anledning till att den vann sin stora popularitet först två år senare är kanske att den var ett ganska upplyftande slut på en i övrigt mörk historia. Första singeln The Heart's Filthy Lesson utgjorde för övrigt soundtrack till filmen Seven som kom samma år. Det är ganska talande för hela skivan.
Det slutar liksom aldrig att regna.

Det här verkar stabilt. "Det brukar börja med en livskänsla". Helt rätt utgångspunkt för att skriva romaner, vilket väl är anledningen till att han också lyckats så ofta. Det enda jag är lite orolig över är den där tv-adaptionen av bröderna Morgans liv och leverne.
*Bläddrar oroligt i minnesgalleriet efter svenska skådespelare som kan komma på tal i rollbesättningen*

Är det någon som vet vad som hände med Anders Glenmark?
Blev det någon klarhet i vilken slags svampar han hade stoppat i sig innan han skrev den här låten?
Jag tror för övrigt att det där är den officiella videon. Tufft grepp med osynkade klipp till musiken.
Man blir liksom sjösjuk av att titta på den. Det kan nog också vara den officiellt sämsta texten som har skrivits.
Låten är liksom essensen av dassighet. Inte minst på grund av att det låter som att han sitter på dasset när han sjunger, och att saxofonen ger ifrån sig diverse pruttljud.

Fan vad roligt! Var det ingen som tyckte att det var roligt när den kom? Jag minns en kompis storebror som brukade går runt och säga Anders Glenmark och därefter varje gång brista ut i skratt. Han var kanske före sin tid.

AG sålde ju sjukt många skivor och ingick i supergruppen GES! De fick bland annat en och en halv timme gratisreklam i statstelevisionen på bästa sändingstid i samband med att de släppte sitt album. Det var länge 1995 års mest sålda skiva(drygt 300 000 ex har jag för mig) – men i julhandeln spurtade Nordmans andra album förbi.
Vad i helvete tänkte svenskarna med på den tiden?!
Hur tror ni förresten att arbetfördelningen såg ut GES:arna emellan på till exempel den här låten?
Strömstedt: Jag kan skriva några verser på temat sorglig ungkar.
Orup: Jag kan göra resten.
Glenmark: Då fixar jag texten till refrängen. Jag har några julklappsrim hemma som tyvärr inte platsade på paketen.

Magnus Uggla har också Anders Glenmark att tacka för produktionen på albumet Alla får påsar.
Det är alltså Glenmark som ansvarar för den lätt studsiga ljudbilden och alla främmande ljud som dyker upp i nästan samtliga låtar på skivan.

Aladdin Sane(1973)

Jag är medveten om att jag härmed frångår mina principer om att premiera skivor där energi har lagts på att få ihop ett helgjutet sammanhängande album. Aladdin Sane, med ett av de mer berömda skivomslagen i historien, spretar nämligen åt alla möjliga håll.
Men musiken är inget annat än sensationell. Samtliga låtar har väldigt mycket egen karaktär.
Ziggy goes to America brukar David Bowie själv säga om det här albumet. Det ligger mycket i det. Låtarna skrevs och spelades till största delen in under USA-delen av Ziggy Stardust-turnén 1972. Bowie fick se många nergångna städer, som i verkligheten påminde mycket om den apokalyps han skildrat på föregångaren Ziggy Stardust.
Detta präglar albumet, tillsammans med en nostalgi för musiken Bowie lyssnade på under 50-talet. Fusionen av dessa båda grenar blir någonting som brukar kallas future-nostalgia. Tydligast hörs detta på Drive-In Saturday, en ballad med 50-talskänsla där låttextens huvudpersoner i en framtid tittar på videokassetter för att försöka komma ihåg hur man har sex. På det kvalitativt jämna, men som sagt spretande albumet, känns Drive-In Saturday ändå som en sammanhållande länk.
Någonting som också lämnats mycket utrymme på Aladdin Sane är Mike Garsons New Orleans-inspirerade pianospel. Inte minst på titelspåret, Time och avslutande Lady Grinning Soul.

Här finns också några rockande punkprototyper i form av hiten The Jean Genie och helt briljanta Cracked Actor. Aladdin Sane brukar också anses ha Rolling Stones, några andra amerikaniserade britter, att tacka för mycket. Det må så vara. Men förutom i den direkta covern Let´s Spend The Night Together är det i öppningsspåret Watch That Man som detta hörs tydligast. Dessa tycker jag också är albumets två svagaste låtar. Panic In Detroit är däremot snarare en utveckling av Stones(sound- och textmässigt) som bandet själva ännu inte mäktat med, trots att det de 35 år senare gör precis samma sak. Bowie gör det definitivt inte.

PS. Utan här skivan hade vi sannolikt inte fått Joy Division. Men vi hade också sluppit till exempel The Ark och Lady Gaga(!). DS.