twd

Diamond Dogs(1974)

Det skulle alltså ha blivit en musikal med mästerverket 1984 som tema, men George Orwells änka sade nej. David Bowie skapade då sin egen mardrömsstad Hunger City istället. En stad som i miljö påminner mycket om den som Ridley Scott skulle iscensätta i filmen Blade Runner åtta år senare. Albumet innehåller en hel del soulinfluenser som fullt ut skulle utvecklas på Young Americans ett år senare. Textmässigt har albumet hämtat mycket inspiration från beatnik-författaren William Burroughs hårda, extrema motiv.

Jag tycker att det här inte bara är Bowies mest underskattade album, utan det kanske mest underskattade albumet över huvud taget. Inte ett ackord, en låtföljd eller ens ett gnissel ligger fel under dessa dryga 38 minuter. Future Legend som går in i titelspåret med orden This ain´t rock n roll! This is genocide! kan vara den mest magiska öppningen på ett album någon gång. David Bowie gör här kanske sin allra bästa sånginsats under alla år som artist. Samtliga låtar flyter naturligt in i varandra och produktionen(som han för en gångs skull skötte själv) är perfekt. Som glamrock-monument slår den Ziggy Stardust på varje punkt. Att den här skivan fått en så undanskymd roll bland artistens andra hyllade alster är helt enkelt oförståeligt.
Det var David Bowies stora genombrott i USA.
Albumet finns där i mitten av artistens gyllene 70-talsepok.
Skivan har alltid representerats utåt av ett av rockhistoriens verkliga anthems, Rebel Rebel. Föregångaren Aladdin Sane, som av de flesta rankas högre har inte någon låt som är lika känd för de stora massorna.
Diamond Dogs innehåller också Sweet Thing, som är den absoluta favoritlåten hos många fans. Det är inte omöjligt att jag också skulle välja den om någon tvingade mig att bara nämna en.
Så vad är problemet? Har folk inte lyssnat ordentligt? Avskräcks man av det ganska groteska skivomslaget? Eller av pretentionerna att skapa en musikal av en av 1900-talets mest legendariska romaner?
Okej att det må vara ett ganska knepigt stycke låtar att ta till sig. Men det är ingenting jämfört med ettan på listan. Skivan är kanske lika bra som ettan. Men Diamond Dogs hänvisas här till andraplatsen på grund av att konkurrenten om topplatsen lyckas med konststycket att vara helt banbrytande utan att vara det minsta teatralisk.

PS. Jag kan inte komma på något album som förlorar mer på att sitta och Youtube/Spotify-klicka sig igenom. Från start till mål på en riktig stereoanläggning är det som gäller. DS.