twd

Jag märker att det inte bara var jag(och den där skribenten på Newsweek härom veckan).

Huvudstory i det nya Uncut-numret:
Bakom kulisserna på The return of the thin white duke, throwing darts in lovers eyes.

Den nya specialutgåvan ska finnas tillgänglig någon gång i september/oktober, sägs det.

Är det sant att den här dagen inte har varit förut?
Tung grönska, fuktigt, Giro d ´Italia, Franska öppna, det enda som verkar ha hänt över huvud taget(om man får tro media) är att det igår var ESC på tv. Allting liksom i väntan på nästa OS, förlåt jag menar Fotbolls VM.

Det enda som skvallrar om att det är 2010 är att SVT:s Agenda menar att man ikväll ska diskutera Göran Hägglunds Spotify-lista. Varför då? Han blev ju i och för sig inför förra riksdagsvalet av Fredrik Strage utsedd till den partiledaren som hade näst bäst musiksmak(Rolling Stones - Some Girls), efter Wetterstrand(David Bowie - Hunky Dory).
Strages slutsats: Ju konstigare partier desto bättre musik.

Men ändå.

Robyns sommarsingel är redan ångestframkallande. Till och med i Fred Falke-remixen. Jag gillar den helt enkelt inte alls.
Och apropå fransmannen med det ofranska namnet. Den här borde ha blivit större förra året. Kanske blir den så stor som den bör i år(de där klubbhitsen brukar ju leva sina egna, väldigt långa liv...). Hed Kandi har den till exempel, tillsammans med flera i sammanhanget väldiga klassiker, på årets Beach House-samling.

Fokus kommunranking säger: Rapsfält is the shit.
I princip alla åkrar i närheten av Malmö är med på topp tio.
Inte för att jag någon gång riktigt har förstått hur man(Fokus) kan slå ihop alla de här parametrarna och dra sådana långtgående slutsatser. Men alla människor älskar listor.
Och i princip alla åkrar närheten av Malmö är med på topp tio.

Lite intressantare än den här listan skulle det kanske vara att läsa en förklaring till varför alla åkrar utanför Malmö(dock inte kommunen i sig) verkar vara i en positiv trend med de här parametrarna som grund.

Jag håller med Johan Croneman, även om jag inte riktigt förstår vad han menar.
Gillar han eller gillar han inte Bobbysocks?
Det känns som att det nu är fritt fram för vilket experimenterande som helst med denna soppa. Bara för att klargöra, jag har i princip knappt inte sett den här tävlingen ordentligt sedan Afrodite(Sverige gick in med den överlägset bästa låten och skön hybris, vann gjorde någon form av vuxenunderhållning från Litauen Lettland. Det var det som tillsammans med de svenska deltävlingarna fick fallet att accelerera).

En grej som en del länder med inte lika lång demokratisk tradition som de nordiska länderna ibland har provat på har till exempel varit att låta en och samma låtskrivare skriva(och ibland också framföra) alla låtar, för att sedan låta tittarna, en betydlgt mindre andel av den totala befolkningen än som brukar vara vid den svenska finalen, rösta fram den som är minst dålig.

Det mest naturliga skulle väl vara att ta in rutinerade Tomas Ledin igen.
Eller kanske Lasse Holm. Han har ju erfarenhet av att i stort sett utgöra hela tävlingen själv.

Curt-Eric Holmqvist eller Anders Berglund måste i alla fall tillbaka!
(då kanske jag kommer att titta...)

Om någon fortfarande känner att de orkar läsa om den här gamla dammiga skivan så har Neil McCormick idag skrivit en bra text, dock utan några direkt nya infallsvinklar.
Nu är ju liksom en av sporterna att försöka hitta den minst bedrövliga autotune-varianten det är sannolikt att man får beställa cocktails till(och köa på Burger King till...) i sommar. Det har ju i min högst subjektiva värld varit R Kellys bästa gren länge. Jag kommer ihåg när P3:s musikredaktör garvade högt när jag hoppfullt frågade om det fanns någon möjlighet att I´m a Flirt (för "bra" enligt honom tydligen) kunde få bli sommarplåga 2007. I år har R Kelly tydligen plockat fram den här från sitt dåliga och bortglömda album från förra året som han inte ens satte en titel på. Så dåligt var det(men alltså ganska bra jämfört med mycket annan dynga).

Apropå Stones i Daily Telegraph. Det här var väl på tiden. Nu ska de bara officiellt splittras också så är jag nöjd(jämför fräschören i eftermälet hos gemene man jämfört med exempelvis Beatles...).

Idag tänkte jag att jag skulle vara Göran Skytte.
Är det sant?! Säger du det?
Man bör påminna om att om de rödgröna vinner valet så får vi välja antingen eller i en folkomröstning.
En av anledningarna till att vi har hamnat i den här prekära situationen från början är naturligtvis att gårdagens "miljövänner" vägrade att förtäta staden. De ville att alla människor skulle bo i egna hus med "gröna kilar" hela vägen in till Norrmalmstorg. Detta försvårar idag naturligtvis så väl utbyggnaden av kollektivtrafik som den motorburna trafiken.
Och i sossarnas gamla mönstersamhälle Täby lär man få vara glada om man kommer upp i 20 procent  – tillsammans med de två övriga oppositionspartierna.

Sedan är det också underhållande med det här S-kravet på att USA ska avveckla sina militärbaser utomlands. Henrik Brors(ej på nätet) tror att Mona Sahlin i och med detta kan få svårt att vinna respekt vid sina eventuella besök i Pentagon och Vita huset i framtiden. Är det sant?! Säger du det?

Löjeväckande var ordet.

Det är maj 2010 och Newsweek ger ett par välbehövliga kängor åt några av det förra decenniets mest signifikativa(och sorgligt nog ganska otäcka) genombrott.

Jag var(är fortfarande) på ett sånt där humör när jag gillar att kicka in vidöppna dörrar. Så jag tänkte att jag skulle googla fram det här virtuella Idol-samarbetet som tre av Sveriges rikaste musikprofiler tillsammans har gått in i. Snowfish, heter det. Per Gessle (ett utmärkt sätt för honom att försöka prata tyska med sina tyska fans, skulle det visa sig), Tomas Ledin och Vem är Björn och vem är Benny? heter dem. Ungefär en femtedel ska vara artister och resten ska vara "jury" är det tänk, tydligen. Anledningen var att jag tänkte att jag som alla andra skulle ha lite schlagertema här (ni måste sätta igång videon för att förra årets segrare ska bidra till den tänkta humorn i detta inlägg).

Men en olycka lycka kommer som bekant sällan ensam. Det finns tydligen fortfarande någonting som heter reklamradio, skulle det visa sig under min upptäcktsfärd på sökmotorn. Om det råkade slinka in några bra låtar på den där listan så berodde det på att lyssnarna inte längre hade några uppslag på tvärusla diton. Det finns egentligen allt och ingenting att säga om den där listan. Intressant kanske att Beatles inte(vad jag kunde se. Diskades alla låtar som är från tidigare än 1980?) fick någon låt med på topp 1000. Men däremot Erik Hassle(vem är det?), vars karriär enligt Aftonbladet tydligen är tvärslut redan.

Har tillbringat helgen i Liond. Jag tycker att ett utdrag ur Aftonbladets recension av Rufus Wainwrights konsert (som jag dock inte bevittnade) egentligen säger allt:
När han framför en ömsint ”Martha”, det musikaliska brevet han skrev till sin syster strax innan deras mor gick bort, pratar tre flickor ljudligt om päroncider. När han vecklar ut sin moderna klassiker ”Cigarettes and chocolate milk” leker två vuxna män med ballonger.

Men, men. Det här landets södra kustnära landskap  är under sommarhalvåret alltid fina och behagligare(bättre luft) på något sätt. Oavsett hur obehagligt diverse tillfälligt inflyttade försöker göra det på vissa orter.

..för i helvete.

För det första:
Vad är det man firar? 14-årsjubileumet av orginalutgåvan?

För det andra:
Fotboll behöver inte mer "pampiga" försök till "opera". Inte någonstans. Vi behöver inte den vidriga Champions League-signaturen. Vi vill inte ha "Swedbank Arena" och räksmörgåsar(inget fel på räksmörgåsar, men det föredrar jag i någon pittoresk hamn, eller på någon mindre pittoresk flygplats...). Vad tror ni att orginalversionen handlar om egentligen? Jävla åsnor!

För det tredje:
För att återanvända mig själv. Det är i år 20-årsjubileum för fotbollslåtarnas fotbollslåt(väntar ni på norrsken eller?) Herregud vad efterblivna "Middle England" är nuförtiden!

Staten(annars hade ju hälften av dem inte haft någon bank att företräda), kapitalet och Annika Falkengren(bland annat) sitter förmodligen i samma (sightseeing)båt just nu och det är DU och JAG som betalar via de patetiska avgifterna för ingenting. Som om inte det vore nog är det ju dessa äckel som delvis är ansvariga för del ett i den här krisande följetången. Heder åt Sveriges enda rakryggade bank. De räknar ju säkert hem en bra PR-vinst på det här också, men det kan vi bjuda på tycker jag.

Återutgivandet av musikhistoriens verkliga klassiker fortsätter att komma i en strid ström.
Här är så 1972 års Exile On Main Street(re-mastrat med generöst bonusmaterial).
Jag har alltid tyckt att Rolling Stones punchlines och skrönorna om gruppen har varit roligare än musiken.
Men det här albumet är Sopranos, alla fotografer som "behöver en rock n roll-assocear" i bakgrunden på plåtningen, alla stressade läkare(till exempel) i 60-årsåldern som hellre hade blivit rockmusker. Och inte minst en enda lång skröna(och röra).
Det går ju ofta att diskutera vilket som är det bästa Beatles, Bowie, och så vidare - albumet.
Men med Stones är det väl(eller borde i alla fall inte vara) mycket till diskussion( till exempel nummer elva på Pitchforks lista över bästa 70-talsalbum är faktiskt ett ännu starkare bevis än det låter som i den mördande konkurrensen.... )
De som verkligen gillar Stones är ofta överens om att det var här man kom upp i sin maxkapacitet på alla fronter. Och de som inte är fullt lika förtjusta i bandet generellt sett(typ jag själv) kan i alla fall konstatera att Exile On Main Streets bästa stunder är riktigt, riktigt bra. 
Om man ska ge Stones en chans så är det definitivt den här.

Klargörande: Min något skeptiska inställning till Rolling Stones är naturligtvis mest i relation till hur mycket uppmärksamhet de alltid har fått i förhållande till nästan alla andra musikakter på planeten(och inte i relation till diverse relativa dagsländor och copycats). Samt att man faktiskt har spelat in få helgjutna album under den(ofantligt långa) tid man har hållit på. Plus att man i sin freakshow under främst 00-talet är inget annat än patetiska. Med detta sagt har de naturligtvis trots allt samlat ihop till en hel del fantastiska låtar genom åren. Det är bara det att det känns som att det är så jävla glest mellan dem. Där var jag nog så tydlig och uppriktig som jag kunde om detta. Punkt.

Edit: Eller så här. Spot-on!

*Stratford för brasilianska medelklassbarn som har fått nog av solen, och för karaktärerna i serien Stockholmsnatt.

*Nu när AIK inte verkar vilja ge den provspelande honduriske(!) landslagsmannen(!!) Jerry Bengtsson(WTF?!!) något kontrakt så är det många som kräver att Bajen agerar. En man från Centralamerika med tveksamma fotbollskvaliteter, och med det namnet. En sådan chans att förvalta Bajen-myten får de aldrig igen!
Till och med de av traditionen betydligt mer skeptiskt hållna, och kritiskt tänkande AIK-supportrarna har redan komponerat sånger till den här snart ratade spelarens ära!

Hahaha!
LCD Soundsystems nya skiva är faktiskt så här vid en första bekanstskap rolig med sina helt uppenbara stölder ur världens mest ihållande kreddiga musikskatter. Jag har bara lyssnat en gång och inte särsklit ingående. Men jag har redan förutom singeln Drunk Girls (White Light/White Heat) identifierat "Heroes" (All I Want) och kanske allra tydligast Nightclubbing (Somebody´s Calling Me).

Men jag vägrar räkna bort det här. Hans förra album var ett som bara växte med tiden. Förmodligen kommer man att hitta annat här när man har slutat skratta åt de mest uppenbara stölderna.

Undrar i exakta procenttal hur stor del Oskar Linnros hade i tidigare flickvännen Veroncia Maggios förra succéskiva egentligen. Hon var ju bra på att framväva hans del i intervjuer och så, men man kan ju inte undgå att fundera. Var är hon nu förresten? Hur ska hon kunna följa upp den skivan(som man ju hörde direkt att den skulle växa sig större och förbi de inledande faktiskt "blandade" recensionerna...) utan hans uppenbara snille.

Gemensamt för det albumets bästa låtar och årets ännu bättre singelsläpp från Linnros är ju texten och musikens självklarhet och oskiljaktighet. Det är svårt att förklara på något annat sätt. Men det är ju där som de allra flesta missar. Svenska lär vara svårare att skriva(bra)på än engelska och svenskar är sämre på engelska än på svenska.

Sedan älskar jag ju när saker och ting liksom går över och genom allting.
När(förutom nu) låg en bra låt etta på I-tunes senast?

OSKAR LINNROS.
Fibes Oh Fibes, Salem, ehh, Krunegård, ehh, Moneybrother?(bönder!)
Ni är inte från Norrort va?

Vilken dag! Roy Hodgson och Lily Allen spelar final i Europa League. AIK möter Ingvar Carlsson och Jörgen Mörnbäck i Borås. Delar av Fulhams lokalrivaler Chelsea har ytterligare nytt material(och Aftonbladets "journalist" behärskar engelska och källkoll stålande!)

Men dagens låt är den här (Juventus?). Missa inte robottens talade eftertexter!

Jag är sjukt trött(måste vara något form av virus...) och har inte orkat göra någonting annat än att lyssna på först Tracey Thorn och sedan (snart alla skivor) med Saint Etienne i mina nya hörlurar som verkligen gör basen från den franska fotbollsklubben rättvisa.

Edit: Hur ska jag kunna utse fotbollslagets bästa album? Foxbase Alpha är ju bäst rent teoretiskt, Good Humor är kanske bäst rent musikaliskt men innehåller ju knappt en enda sampling. Och flera av de absolut bästa låtarna ligger ju på de övriga skivorna. Svårt det här...

Men den här. Oj oj oj! Vilken nyupptäckt! Det eventuella viruset är som bortblåst! Londonsommar.nu.

Prova på att vara Andres Lokko för en dag!

Nej men, jag tycker att det låter riktigt fint...

Jag har länge älskat mycket av Everything But The Girl. Men jag tänker inte bidra till att skriva ännu en mening där orden säregen, röst och Tracey Thorn ingår. Det kan nog någon som aldrig har hört musik förut själv komma på.

Vilket oooooooootroligt trevligt samhälle vi har börjat få!

Det är ju i alla fall ljust ute för att vara i oktober.

Av någon anledning blir det nästan alltid så att mina två föregående inlägg liksom smälter samman i ett tredje inlägg.
Det här inlägget är alltså en blandning av den rådande trenden att spela ett klassiskt album i sin helhet och NME:s 90-talsparodiska(men ändå underhållande) omröstning om det decenniets bästa skivor.

Visserligen har få saker varit så bedrövliga som Primal Screams senaste skiva Beautiful Future(2008).
Men läser jag rätt när jag läser att det här inte är slutsålt än?

Sannolikt kan nog ingenting vara så bra som Primal Scream med gospelkör, trombon, trumpet, räksallad, saxofon, discjockey, rostad lök, congas, andra trummor, hype, och inte minst inspiration(en del menar att deras spelning på Hultsfred 92 är den bästa på svensk mark).

Så hur ska jag ha det, ska det vara en biljett? London i slutet på november? Hmm...

Tidningen där klockorna stannade 1997, och för vilka Liam Gallagher är vad Lenin var för Pravda, har en omröstning om samma decenniums bästa skiva. Tidningen brukar jätteofta göra jättelånga listor om olika saker. Därför kan man ställa sig frågan om man inte redan har genomfört en sådan här omröstning. Svaret på den frågan är: Jag vet inte.
*Hur som helst 1. Jag tycker att det är kul att rösta.
*Hur som helst 2. Oasis kan inte få vinna den här omröstningen. Det skulle vara så oerhört deprimerande!
*Hur som helst 3. Nu leder i alla fall Parklife, vilket glädjer mig.
Jag förstår inte riktigt hur systemet fungerar, vissa skivor fick jag se två gånger innan jag avslutade röstandet(innan att ha gått varvet runt).

Jag satte högsta betyg på:
Screamadelica(där röstade jag kanske mer med hjärtat än hjärnan, utifrån hur skivan låter 2010...)
Parklife
Blue Lines

Det verkar som att man måste ha varit antingen på Orup i torsdags (oj, vad Prince cirka Controversy den lät i livetappning!) elller Lady Gaga igår för att få en syl i vädret idag. Nu var jag inte på någon av dem.
Två frågor reser sig dock:
1) Gillar Orup(verkligen) Lady Gaga? Det skulle som alla vet vara mindre överaskande om han gjorde det, då han alltid har försvarat den ytliga(men ändå inteligenta) poppen mot den pretentiösa rocken. Men nu har ju han så att säga segrat i den kampen, för ganska längesedan dessutom. Moreover, Lady Gaga är ju....eh, dålig. Det snällaste jag har att säga om henne är att hon tydligen har Aladdin Sane som sitt favoritalbum.
2) Det var kring 900 människor på Orup-konserten, och med kvällens andra konsert i Globen kommer väl cirka 26 000 människor ha sett Lady Gaga. Kommer förhållandena att vara omvända om säg, tio år? Kommer de 26 000 människorna som ser Lady Gaga den här helgen fortfarande erkänna att de var på konserten om fem eller tio år? Och kommer den exklusivare Orup-spelningen i likhet med andra exklusiva spelningar, med åren, få fler (påstådda) besökare efterhand?

Svaret på den sistnämnda frågan beror nog på huruvida Lady Gaga är världens största dagsslända eller inte, samt på hur bra Orup-konserten egentligen var. Legendstatusen(för honom) får väl anses vara grundmurad vid det här laget.

Jag har haft den där Orup-skivan på vinyl sedan den kom ut. Hur bra jag har tyckt att den har varit har dock växlat en del genom åren. Den håller väl delvis idag, mer tack vare den höga högstanivån än jämnheten skulle jag vilja påstå. Det var för övrigt Soffipropp som fotade omslaget, har jag för mig.

Till sist, apropå Aladdin Sane, legendstatus och trenden att spela ett album från början till slut. Ni vet vem som gjorde det redan 2002. Devisen alltid sju år före stämmer än en gång.

Namn:Happy_Mondays		*
Hemort: Norra Stockholm Sänt: 2010-05-06 22:32:00

Östra övre** - en sjungande ståplats mot Trelleborg! KÄMPA AIK!

Det här är vad som gäller. För nu har vi jävlar i mig tröttnat. Helst vill vi ha VIPkorts-huliganerna (tillbaka) på stängslet(vid Norra)också.

*Jag varken är eller känner(tror jag) den här snubben Happy Mondays.

**Den sektionen på numera rivningshotande Råsunda fotbollsstadion varifrån man ser bäst, som nuförtiden(som vanligt) inhyser de tråkigaste människorna, men också de vi vill ha på stängslet.

*Priset till världens mest karaktärslösa fotbollsklack går till – IFK Göteborg.
Ta alla ramsor sånger som AIK har sjungit de senaste 30, 20 eller tio åren och byt ut bokstäverna AIK mot IFK.
Och detta trots att till och med AIK:s klack är relativt karaktärslös nuförtiden.
Men det här med IFK är ganska ofattbart. Det finns ju ganska mycket unikt att bygga vidare på. Ordvitsar, fisk, luktar illa och så vidare. Har "mesta mästarna" dålig fantasi eller har man bara börjat med ett klädsamt självförakt?

*Almodovar gör bättre och bättre filmer för varje år som går. Hans två bästa är hans två senaste.

Okej, här kommer allting på samma gång.
*Snälla, jag orkar inte med en oppinionsmätning till! De av oss som är lite rädda för vad ett maktskifte skulle kunna innebära skulle ändå vilja att det hela kunde avgöras med en omröstning på Svenska Dagbladets hemsida(helt safe!).

*Även om Gordon Brown har en åsnas charm korsat med Jan Guillous självbild så tror jag att det skulle vara dåligt med ett maktskifte i Storbritannien. Världsfrånvända partier är alltid dåliga. Sedan spelar det ingen roll om det är Tories, amerikanska republikanerna eller svenska Vänsterpartiet. Dårar som dårar.

*Grekland, Grekland. Vilken jäkla mardröm! Kan inte Portugal falla nu också så vi slipper dra ut på lidandet?
(Jag tror att Spanien, Italien och UK är för stora länder med relativt sett för smarta politiker för att det ska vara någon riktig fara...)

*Jag ägnade gårdagskvällen åt att se två filmer jag inte hann med när de gick på bio. Dels superhyllade In The Loop(alltså långfilmsvarianten av The Thick Of It) och Det är det här med Michael Jackson. I den förstnämnda filmen är Paul Higgins nästan ännu mer fantastisk i sin brutala biroll än vad Peter Capaldi är som Malcolm Tucker. Paul Higgins karaktär Jamie McDonald lyckas, tack vare att han inte är med lika mycket, svära ännu effektivare och vara om möjligt ännu elakare(Shut up Love Actually!) än Malcolm Tucker. Som bonus får man se James Gandolfini(Tony Soprano) som skrivbordssoldat. Okej, det är inte alltid man skrattar högt rakt ut(det är sällan jag gör det när jag ser en film). Men det händer faktiskt. Dessutom är satiren strålande!
This Is It! tycker jag däremot var ganska kass. Det enda intressanta var väl att se att Michael verkade vara förvånansvärt normal i sina samtal med dansare och band under repetitionerna. Musiken tycker jag dock lät ganska slätstruken. Dessutom slog det mig(som aldrig varit något större fan av artisten i fråga) under eftertexterna att Michael inte har skrivit sin bästa och mest Jackson-ultimata(trots att den inte är mest känd är den mest spelad på Spotify, den som genomgående fick högst listplaceringar efter bortgången och den som får avsluta hela filmen...) låt själv. Om det var någon låt jag var helt övertygad om att han hade skrivit så var det faktiskt den.
För att här göra en helt personlig jämförelse med Prince. När jag någon gång tyckt att Manic Monday är en fantastisk poplåt med en annars mycket märklig grupp, eller undrat över varför jag gillar just den här låten med Alicia Keys så räcker det med att kolla/minnas upphovsman för att förstå varför.

INNE:
*Dokumentären om cellen på Blekingegade.
Otroligt välgjort om Köpenhamns eget Baader-Meinhof. Beröm till de efterkonstruerade dramatiseringarna av händelseförloppet. Allra mest imponerande är kanske ändå att man lyckas med konststycket att förmedla vilket fullständigt vansinne detta var, utan att moraliskt döma de inblandade. Den största skillnaden gentemot den tyska ligan var att danskarna och deras syfte att skicka pengar till den militanta palestinska organisatonen PFLP inte upptäcktes förrän 1989!
UTE:
*Grekland. Jag är så trött på att hela världen alltid ska drabbas för att några andra uppenbart är helt dumma i huvudet. Först Wall Street-asen och sedan det här landet som alltså fuskade sig in i EMU, inte exporterar någonting över huvud taget(man importerar Feta-ost från Danmark...) och får EU-bidrag för att odla tobak. Allra mest synd är det om Sverige som naturligtvis alltid vet och kan bäst.
*Italien. Men Birro? Det är väl där det alltid är så mysigt runt fotbollen? Det är väl bara i Sverige som alla är så där testosteronstinna som man bara kan bli av att leva i det ociviliserade vodkabältet? För övrigt kan jag upplysa Kappelin om att det var minst lika illa i början av 2000-talet. Men som krönikör är det alltid mycket lättare att ha någonting att kontrastera mot.

Läser Lasse Wierup och Erik del la Regueras bok Kokain. Hittills är det särskilt intressant med CIA:s samarbete med kokaingrossisterna i Centralamerika på 80-talet(de hade gemensamma fiender i världens alla kommunister).

Men bortsett från det. Stockholm på 80-talet. Vilket ställe!
Tommy Körberg, Plura, Jannike Björling, Björn Borg, Mats Wilander, Johannes Brost(vad har de gemensamt? Nej, jag skojar bara...), "Tjock-Steffe", "Young Urban Professionals", alla konstskojare.

Jag är emot alla illegala droger(mest av den anledningen att de göder de moraliskt mest genomruttna människorna i världen). Men varför sitter jag och småler för mig själv när jag läser kapitlet om 80-talets kokainrus på Café Opera. Jag känner mig som Filip och/eller Fredrik!

Edit: Nu uppdaterad med anpassad spellista. Det måste vara svenskt och helst från andra hälften av 80-talet, innan världen(och främst London) slog igenom hyfsat brett i Sverige. Lite schizo med Lundell och Chattanooga, kan man tycka. Men det är i blandningen mellan alltför bredbent gubbrock och två finska systrar som inte kan stå stilla (som Uggla skulle ha sagt...) som nyckeln ligger(fråga vem som helst i Killinggänget!). Jag skippar också Dansa i neon och Freestyle som i sammanhanget känns lite för uttjatat och kitschigt.
(den första och sista låten hamnade där de ligger av en slump, men det passade ju ovanligt bra, kom jag på...).

Jag måste bara få berätta om en mardröm jag hade i natt.
Thomas Östros jagade Mona Sahlin och två andra förskollärare på utflykt med 60 ungar, runt runt i centrala Örebro(oklart vad de gjorde där) med en gigantisk KOSTNADSSLÄGGA!
– Nej, nej, skjut inte(sic!) ropade Mona Sahlin till den i drömmen jättestora Östros(alla måste ju medge att han även i verkligheten ser mer ut som någon av Adolf Hitlers spin-doktorer än en socialdemokrat som vill bli finansminister).
– Jag har kommit för att förpesta livet för kvinnliga låg och medelinkomsttagare i offentlig sektor, muahahaha! skrockade Östros tillbaka.
– Men varför då? undrade en av de andra förskollärarna.
– Det här är ju en privat förskola, sade Sahlin.
– Äh, Märka ord! skrek Östros tillbaka.

Jag vaknade av att Fredrik Reinfeldt plötsligt dök upp på torget och började prata om "Kjell Olof Feldts bok" Även det oklart varför.

För några år sedan var Anders Borg, tankstreck, den bästa finansministern Socialdemokraterna någonsin haft.
Nu menar Henrik Brors att vinnare på den rödgröna uppgörelsen är, tankstreck, Anders Borg(utropstecken).
Hur gör man om man vill rösta på den tidigare kollegan Ekdal i riksdagsvalet?
Som det är nu, och har varit, är det ju, som han tydligt klargör, bara patetiskt alltihopa.

Men, det var ju inte så här jag ville ha det. Jag föregick visserligen drevet (shit alltså! Sportbladets läsare, de vet nog vad de snackar om...)med att redan igår eftermiddag tipsa den finske målvakten om del i C-hytt till den populära och trendiga staden Helsingfors, enkel resa. Men den här uppkomna situationen är naturligtvis mer klubbens eget fel, som i sin tur beror på att det inte är möjligt att bedriva storskalig fotbollsverksamhet i Sverige på långsikgtig basis. För detta kan vi tacka region – och rikspolitiker samt inte minst det svenska fotbollsförbundet.

Återigen, tack!

För i helvete! Den populära och trendiga staden Köpenhamn? Varför ska de kunna bedriva fotbollsverkamhet med så mycket mer gynnsamma förutsättningar än i den populära och trendiga staden Stockholm(The Capitöl off Scandinavia!). Jag gillar verkligen inte den här hockey-vridningen som uppkommer av detta. Det känns helt efterblivet(ursäkta eventuella hockeyfantaster).

Ett länktips till AIK-s målvakt Tomi Maanoja(det gör inget om du missar båten tillbaka...)
Del i C-hytt, 90 pix. Jag kan betala, men tänker inte åka med...