twd

Jag orkade lyssna på cirka tre minuter av den ungefär tolv timmar långa 00-talssammanfattningen på P3 Populär. Fy fan. I och med att vi är så söndermedialiserade var jag trött på det här sammanfattandet redan för en månad sedan. Det har ju nästan varit värre än när ett helt årtusende skulle sammanfattas för tio år sedan! Då var det i alla fall lite spännande att se vad som hände med datorerna vid tolvslaget. Det var också lite spännande i stan. Liksom Vattenfestivalen gånger i alla fall sju, eller åtta. Joey Tempest ute på någon pråm, Gamla stan och Slussens t-banestationer avstängda på grund av det liksom inte fick plats mer folk på gatorna ovanför. Ikväll är det mest spännande som händer antagligen att den här hemsidan kommer att utse Hey Ya till årtiondets låt(för det blir det väl? Listan är ju hyfsat vettig även om jag håller med västkustsnobben(felanvänt ord. Snobberi är ursprungsbetydelsen någonting bra. Svenska språket är fattigt i nyanserna...) nedan om att texterna allt som oftast är rent plågsamma.) Nåväl. Såväl jag själv, som flera av de medverkande på hemsidan som tagit det här sammanfattandet på lite för stort allvar, som människan som skrivit en hel hatkrönika om tilltaget har det gemensamt att vi anser att det här skivsläppet var det mest inflytelserika och nästan det bästa under decenniet. Så då måste det väl vara det.
Ta slut nu!

Det här är dagens låt, Doves – Black and White Town. Man kan se det som en hyllning till vinterns färger just nu – svart, ljusgrå, vit och mörkgrå. Videon är dock lite för färglad för att göra verklighetens färgskala rättvisa.
Edit: De fick till och med in lite pyroteknik i slutet för att fira in det nya året!
Fråga: Är det Tottenham-fansen som kommer rusande där i slutet?

Äntligen vaknade jag tidigt – bara för att upptäcka att det är samma färg ute som döden brukar ha på film.
Tar ett glas Proviva, ser att Proviva-aktien har gått spikrakt uppåt på börsen den senaste veckan.
Kanske ligger det någonting i det där ryktet trots allt...

Hahahaha! Samtidigt som jag hör den här fantastiska låten(älskar koskällan som återuppfanns bara för 00-talet! A Hard Days Night!) märker jag alltså att en av de jag gick i gymnasiet med har slutat göra någonting antagligen mycket lönsamt i EU för att istället göra någonting inte alls lika lönsamnt men mycket konstigt. Världen är fantastisk, skittråkig och helt sjuk! Samtidigt.

Ett råd för 2010: "Rör om i grytan", vi behöver det!

Oj oj oj.

Och det här sätter också fetknopparna i TV8:s trevliga program A place in the sun i ett visst perspektiv. Du kan ju liksom ha jobbat som taxichaufför och ägt ett hus på en "under medel"-gata i södra England för att en dag plötsligt bestämma dig för att sluta köra taxi, sälja huset, köpa en jättekåk någonstans i en soligare obyggd och inte köra mer taxi.

De dyraste svenska snitt-villorna brukar omväxlande finnas i Danderyd och Solna. Där låg snittpriset innan finanskrisen på cirka 5 miljoner kronor( "fåårrr hundred theeousend päounds"?!)

Edit: Ingram Avenue på andraplatsen har förmodligen bättre luft då den ligger på kullen Hampstead. Tunnelbanestationerna har trevliga Robin Hood-namn som Finchley Road och Swiss Cottage, men fassaderna ser liksom flashigare ut i typ centrala Karlstad. Men oavsett hur rikt det blir har ytan aldrig riktigt varit London-bornas grej...

Äntligen, äntligen, äääntligen!

Bort med det satans löjeväckande The Capital of Scandinavia.

Om det ska få vara kvar ska det vara det på en, ...eller två valbara premisser.

Dessa är att det blir en nedryckare i tillägg till den nuvarande taglinen. Jag hämtar dessa från SvD:s kommentatorsfält.

FÖRSLAG ETT: The Capital of Scandinavia
–Det måste väl vara Köpenhamn...

FÖRSLAG TVÅ: The Capital of Scandinavia
–Får mig osökt att tänka på den norske räkan som stod upp och skrek att han var en hummer. Ja, havsdjuret; inte bilen.
(lite för långt kanske...)

Om man tänker bort all hajp och alla P3-spelningar så låter Hästpojkens nya efter tre och en halv genomlyssning precis som ett stillastående land som ändå är på väg in i 10-talet. Gitarrer & bas... som lät lite sökt stående för sig själv får mycket större resonans i sällskap av de andra låtarna.

Den här är för alla oss som idag kände att det faktiskt fick räcka(jag brukade ju gilla vintern...). Det är också ett stilfullt sätt att avsluta skäggdecenniet på. Mannen som sjunger ur skägget heter Robert Wyatt och är en levande legendar, nästan legend. Den andra snubben heter Bertrand Burgalat och kommer från landet Frankrike som under 00-talet blev bäst på det man tidigare alltid varit sämst på – musik. Å andra sidan gick det inget vidare för landet på de flesta andra planen. Låten remixades för övrigt(helt i onödan) av en grupp som var nästan så mycket 00-tal det gick att bli och kallade sig för Hot Chip. Information overload. Ljus, kom tillbaka!

1. Hur länge räcker julskinkan?
a) Till nyår
b) Till trettondagen
c) Till fastan

2. Vad är det för åldersgräns för att få vara med i Stjärnorna på Slottet?
a) 40+
b) 50+
c) Man måste ha gått i pension

3. Vad är det för åldersgräns för att få titta på Stjärnorna På Slottet?
a) Samma som ovan
b) Elva
c) Vet ej

4. När åker granen ut?
a) Snart
b) På nyårsafton
c) Tjugondag Knut

5. Varför är Stenhuggaren av Camilla Läckberg årets dramasatsning i SVT?
a) Det var slut på historiska personer att förnedra
b) Ingen aning
c) Vet ej

6. Vad är värst?
a) Att långsamt dö i pesten
b) Mellandagsrea på Elgiganten
c) Vet ej

7. Vad är värst?
a) Att långsamt dö i pesten
b) Göta kanal 2
c) Göta kanal 3

*Han är uppenbarligen västvärldens största nu levande pajas. Men om han säger det så tror jag på det. Och, ja. Jag är medveten om hur otroligt komplex och förgrenad den organiserade brottsligheten är i precis allting vi gör. Men han sa bara att den skulle bort från landet. Antingen är man en handlingens man, eller inte. Soporna försvann från Neapel. Nu börjar nästa utrensning. Silvio hittar något fiffigt och/eller brutalt sätt att bokstavligen skyffla undan (eller över) problemet någon annanstans.

*Tack, bra. Med detta konstaterat ska det också konstateras att nästan alla ledarskribenter är antingen folkpartister eller moderater. Hur som helst. Konsensus-skiten och det överlag okritiska förhållningssättet är bedrövlig.

*Årets givna(från mig till annan) julklapp. På julen ska vi alla vara glada och överens om vårt moderna kulturarv. Och A Hard Days Night är faktiskt i sin omedelbarhet bäst efter Revolver. Vad tycker SvD:s Beatles-bloggare Harry Amstel(medveten felskrivning)? Det har snart gått en hel dag sedan han skrev om den här gruppen som inte funnits sedan 1970.

Jävla livsmedelsutbud. I hur många år som helst klarade vi oss med:
*Falukorv
*Köttbullar
*Fiskpinnar

På julen byttes fiskpinnarna och falukorven ut mot skinka. Köttbullarna fick vara kvar.
Alla var glada, ingen behövde någon psykolog. Det var lätt att hitta när man skulle handla. Hamburgare fick man äta i USA, pizza i Italien och afpelstrudel i Tyskland Österrike. Toblerone köpte man på flygplanet hem.

Sedan kom pain riche, tacos och gud vet vad.

Nu är det helt jävla omöjligt att handla.

They fucking did it!

Christmas Number One!

Perfekt för alla Idol-dyrkande barn att mysa i soffan till!

Fuck you(Simon Cowell) I wont do what you tell me!

Det här är ju helt vansinnigt! Man är ju egentligen kluven. Hjärnan säger att vi egentligen inte ska tillverka bilar i Sverige, och att en så kallad strukturomvandling skulle vara positiv för regionen ifråga. Hjärtat säger naturligtvis att nationalklenoden ska vara kvar.

Eller som Trollhättans-sonen sjunger ovan:
Jag har redan glömt allting
glömt veckorna i underjorden
morgongråten nattpaniken
jag minns inte längre orden

Morgondugget faller platt
på min kind och på min hatt
rik i regnet går jag fram
i våta skor på Storgatan
Det finns inget bättre
än när det vääänder!

Because he´s an Oxbridge Twat – that´s why!

Och för att britterna i allmänhet är så fruktansvärt skoningslösa i sina omdömen mot alla som blivit det minsta framgångsrika eller inflytelserika. De enda som är undantagna verkar av någon anledning vara de historiskt mest framgångsrika eller inflytelserika musikakterna, och Michael Caine typ.

Detta kan naturligtvis vara tröttsamt, men ibland också skönt. Onödigt pretentiösa typer eller människor som är allmänt korkade avfärdas betydligt oftare än i Sverige med de uppfriskande orden He is just ridiculous! Isn`t he?

Detta tror jag har att göra med den direkta skillnaden att en stor del av arbetarklassen i Sverige ser sig som en del av den redan jämförelsevis stora, "toleranta" medelklassen. Den "försvarar" relativa idioter(Melodifestivalen, Idol etc.) samtidigt som den vill "förstå" knepig litteratur och annan konst(springer benen av sig för att köpa någonting av "årets Nobelpristagare", trots att man egentligen inte vet någonting om denna). I Storbritannien är det precis tvärtom. Många som nu per definition tillhör medelklassen har fortfarande kvar sin arbetarklass-identitet, och gillar därför att skoningslöst slakta "etablisemanget".

Vad McEwan beträffar så tycker jag mycket om honom. Läs särskilt Enduring Love/Kärlekens raseri, Saturday/Lördag och The Cement Garden/Cementträdgården.

Klimatmötet havererade, Saab läggs ner och AIK-hockey går antagligen i konkurs. Utan att intellektualisera orsakerna eller de kortsiktiga eller långsiktiga följderna kan man väl konstatera att detta verkligen är en helfestlig fredag...

Man måste älska ABC-nytt. Det fanns inte ett klipp i inslaget om snökaoset som inte gick att förutse innan. Jag passade till och med tiden, 19.15 idag, för att få njuta av denna traditionsenliga blanding av fars och gnäll.

*Skönt att de fick tag i en rejäl norrlandspolis(van vid snö) att läxa upp("sluta rök, sätt dig i bilen och börja backa" etc.) de totalt handfallna stockholmarna.
*Indiern som på sitt jobb blivit indoktrinerad i den ABC-nyttska folksjälen. Utan att kunna dölja sin emtusiasm över att vardagsmönstret äntligen bryts av någonting annorlunda : "Dåligt plogat" och ABC- favoriten framför alla andra "ingen information"
*Gerd Rexed: Slipper vi det här om det blir riktigt kallt?

Slipper? De flesta verkar ju tycka att det här är kul!

Bergvärmeborren som träffade tunnelbanetåget(!?)
Sjävlklart är det ingen som är ansvarig eller har gjort det 
och är kvar på förvaltningen.
"De har nya arbetsgivare"

Jaha?!

Och avslutningsvis ordföranden i Göteborgs kulturnämnd som konstaterar att Stockholm i jag vet inte hur många år har haft Taube-skatten nerpackad i lådor

Ny spellista: Låtar att fastna i en snödriva till.

Åt helvete med The Beatles och Bob Dylan som vägrar att fullvärdigt deltaga på Spotify. Den sistnämndas bästa fasta i snödriva-låt är ju naturligtvis I Feel A Change Coming On från årets album.

Edit: Jag har särskilt konsulterat mina hjältar Tony Soprano och Homer Simpson. Tony gillade allting men sa också: you got nothing by Sinatra there? (varför jag lade till en låt ytterligare).

Homer sa bara WOHO! The Dexys Midnight Runners!

Hej och välkommen till min kombinerade gnälla på politiker – och musikblogg. Jag började fragmentariskt minnas den här låten när Andres Lokko någonstans i röran av glädjen över att det tydligen har öppnat en ny bokaffär där han bor, faktiskt också råkade vädra ett visst missnöje över att missa comebacken för bandet ifråga, för att han skulle spela teater på Dramaten. Det sista jag orkar med i det här mörkret är någon självmordsbenägen postpunk från 79(som ändå utgör någon form av majoritet av repertoaren), så det får bli den här trevliga sången som enligt Spotify finns med på så trevliga samlingsskivor som This is 1986(tillsammans med bland annat Duran Duran och (I Just) Died In Your Arms) och Pure Driving Rock(tillsammans med den här, men faktiskt inte den här. Periodpaus i Gavlerinken cirka 94 någon?!).

Frågetecken reser sig för min förmåga till meningsbyggnad just nu. Den är inte medvetet tafflig, utan är ett resultat av mörkret. Men inte, som jag reste farhågor för igår, av svinsprutan.

Den här arenacirkusen är faktiskt helt otrolig och typisk för huvudstaden.
Snart sagt varenda liten och lite större ort i resten av landet har ju lyckats enas om lösningar som alla inblandade parter kan acceptera.

Här i 08-området hände först ingenting i ungefär 20 år(det är knappast nytt att samtliga arenor för elitfotboll varit  tragiskt omoderna länge). Sedan blev det lite käbbel. Därefter hände ingenting. Sedan kom precis allting på en och samma gång!

Och nu är det, just det käbbel igen.

Den här nya nationalarenan som de allra flesta är överens om är antingen för liten(Champions League-final etc), eller för stor(allsvenskan etc.), beroende på användningsområde är ju en historia för sig och har tidigare behandlats här.

De övriga delarna i den här soppan är också konstiga.

*Vem lovade bort en arena till Brommapojkarna ute vid Solvalla, skräddarsydd för 15 000 personer för en klubb helt utan publikunderlag? Om storleken dubblades på denna skulle det nog inte vara helt oattraktivt för kanske främst AIK att spela där.

*Dif, som har låst sig vid det tydligen obefintliga alternativet att bygga en helt ny arena på Östermalms IP(?). Det bör tilläggas att klubben genom åren har spelat nästan lika många hemmamatcher på den nuvarande nationalarenan Råsunda som på Stadion. Och att SM-guldet 2002 var det första man tog med Stadion som hemmaplan. För att göra ett osportsligt övertramp: när klubben bildades tillhörde Djurgården "Solna socken"(!). Historielöshet, eller historielöshet förklädd till historieförvaltande är nationalsporten i det här landet. Dif leder!

*Stockholmsarenan. Tydligen enligt experter inplanderad på en alldeles för liten tomt. Superettanlaget Bajen är med på tåget(och ingen vet väl riktigt när de blir att räkna med igen. De har ju varit något av ett "poplag" sedan den senaste återkomsten till finrummet 98, och i takt med den ökade populariteten för konceptet "Södermalm" Vad är de utan konceptet "Söderstadion"?...). Dif vill inte spela söder om Slussen. Inte AIK heller. Vilka "världsartister" har man tänkt ska spela där? Bruce Springsteen, U2, Madonna och Iron Maiden kan fylla nya nationalarenan i Solna och kommer sannolikt att spela där om de väl bokar in Stockholm på sina (fåtalet kvarvarande?) turnéer. Närliggande Globen(som man väl får rikta in sig på att "konkurrera" med de återstående evenemangen om) går redan med förlust varje år. Globen är dessutom PRECIS som den planerade nya nationalarenan i Solna påfallande ofta antingen för liten, eller för stor, beroende på användingsområde. Precis som Stockholm i stort, tydligen.

*Vinterdäck – på
*Nyklippt? – ja
*Svinvaccin – check!
Och som på beställning blir man helt övertygad om att man känner av små biverkningar överallt i, samt på hela kroppen.
Nu kommer jag inte kunna slappna av förrän i morgon bitti.

*Jag gjorde dessutom ett trevande första försök att faktiskt handla julklappar. Jag har de senaste åren tvärtemot de flesta andra varit mer eller mindre neutralt inställd till denna högtid, "jaha, nu är det jul – igen", liksom. Varken mer eller mindre. Men jag kan inte komma på när jag senast var så opeppad på jul, trots att den ju i år verkar bli "vit" och allting. Jag kan inte komma på någonting jag vill ha i julklapp. Ingen annan kan heller komma på någonting de vill ha i julklapp. Alla har redan sett alla filmer(eller fattar ingenting), läst alla böcker(eller fattar ingenting) och har redan alla prylar som i övrigt skulle kunna bli aktuella som julklappar.

Fan, kan det inte bli det där gamla trevliga "folkhemmet" igen, så att det går att fira jul på riktigt igen.
Arne Weise, Ulf Elwing åker till "Kitzbühel" (inte "Thailand") med familjen för att komma ifrån allting, Lars-Gunnar Björklund, Sven "Plex" Pettersson, "Uppesittarkväll" med Ingvar Oldsberg, "årets julklapp", "Kalle Anka hotas av nedläggning", "årets julfilm från Disney" etc.

Kan inte Darin, för att markera starten på 10-talet, slå ihop sig (fysiskt) med Alexander Rybak och skapa...ja vad vet jag...

Äsch! Skitsamma.

Pet Shop Boys gör någonting alldeles självklart när de slänger in en version av en så kallad livebomb från årets turné på sin jul-EP. Det är rent av ganska förutsägbart, för att det liksom gick att räkna ut utan särskilt mycket tankeverksamhet. Huvudspåret på denna EP(även det är en ny version av en inte så ny låt) tycker jag känns lite hemsk när allt bjällrade och "fluff"(förlåt!) i ljudbilden kontrasterar mot den mycket cyniska texten. Trots att låten låter mycket kommersiell, inte utger sig för att vara någonting annat, inte är jättesvår att förstå, så kommer den konstigt nog att flyga HÖGT över huvudet på de allra flesta i generation dum i huvudet.
Att Darin skulle göra en version av förra årets största hit gick å andra sidan inte på något sätt att förutse. Detta på grund av att tilltaget inte ens är dumt, det går liksom inte att logiskt förklara eller härleda till någonting annat i den här världen(ens att det är jul eller att hans kortlivade karriär är över).
Jaha, här är ett ljud. Det låter som Coldplay.
Ja, det är en Coldplay-låt som Darin sjunger.
Jaha.

Belfrages text var underhållande. Han hade dessutom rätt om fransmännen som dessutom talande nog inleder den oöverskådliga spellistan. Men i övrigt så var väl hans poäng som vanligt att berätta att han en gång i tiden intervjuade The Strokes. Det här med att över och övre medelklass-kids "gör konst" är ju knappast någonting som var nytt för 00-talet(jätterolig jämförelse mellan Göteborgs Högre Sam och Södra Latin i senaste numret av Filter). De enda som sa rakt ut att de ville bli överklasss var ju för övrigt Mando Diao, som är från Borlänge. Några ytterligare andra pressades i intervjuer med just herr Belfrage att komma ut som "brackor". Dock utan vidare resultat.

Jag började vid femtiden när jag höll på att somna (mest för mig själv) att göra en hyfsat behändig spellista som jag tänkte skulle innefatta 15 - 20 jättebra låtar från det här decenniet. Det visade sig bli precis tvärtom, en lång och ogreppbar spellista. Nu räcker den gått och väl till en Mallorca-flygning, och jag känner ändå att jag har glömt nästan allt. Anyway. Det gjorde å andra sidan att den känns väldigt varm och inkluderande. En bra blandning av folklighet(inte så farligt ändå...) och gammal hederlig elitism(anledningen till att jag väljer konstiga remixer på udda låtar när jag närmar mig Beyonce & co i den absoluta mittfåran är för att hon är en plastdocka med jättebra röst, som tack vare den här remixaren får mer liv och mindre plast). Så nu ska den, om den fungerar, vara en samarbetsvillig spellista. Man får lägga till vad man vill förutom låten Crazy med Gnarls Barkley(då kommer jag att byta ut den mot den här, trots att den är från fel decennium).

Det finns så många öppna dörrar att sparka in. Nästan vad som helst som man råkar säga, eller skriva om den här Tiger-soppan blir roligt. Därför har jag fram tills nu försökt/kunnat hålla mig ifrån det. Men nu i förmiddags brast alla fördämningar. För att verkligen förstå vidden av det här beslutet måste man alltså kunna föreställa sig hur det skulle bli om Jagger lämnade Stones eller om Bono lämnade U2.

Är det inte snarare så att Tiger har gått raka vägen från att vara just Bono till att nu bli lite mer Stones?

*Det roligaste med den här genomgången är ju för övrigt att de faktiskt har gjort den, och i den omfattningen.
Var inte någonting som var väldigt typiskt för det här decenniet att  väldigt många av fenomenen var fantastiskt larviga redan när de introducerades?
Jag menar Da Vinci-koden? Will. I. Am?

Jeeeeesus!

Med stöd i nedanstående inlägg och att jag har rensat ut några (alltför) inaktiva bloggar i länksamlingen. Finns det några nya roliga, intressanta, tankeväckande eller på annat sätt intressanta (gammel)bloggar att följa? Det har varit ganska tunnsått bland de jag själv har stött på. Twitter gör mest att jag blir yr i huvudet(av alla länkar mest) och funderar över om det inte var more to life than this. Fascinationen över att följa "inflytelserika" personer eller människor man "beundrar" avtog i samma stund som man insåg att dessa ofta skriver (ännu) tråkigare uppdateringar än de helt "vanliga" människorna. I och med att många journalister (nästan) inte gör någonting annat än att följa detta flöde så överlåter jag helt enkelt åt dessa att upplysa mig om när det (mot förmodan) händer någonting i den där sörjan.

*Ringer till Malcolm Mclaren och frågar vad som blir nästa grej i karaoke-samhället*

Han svarar att han svarade 1983 att nästa grej 2007 blir en Västafrika-trend. Intressant.
Han lovar att återkomma med vad som kommer 2017.

Utan att ha läst ett enda inlägg: när ska han hitta de där ecstasy-tabletterna? DN:s bloggar är ett mysterium.

Den nyligen frikände Trustor-mannen Joachim Posener kommer till tv-programmet Skavlan.
– Vi har kontakt med tullpersonalen på Arlanda. Så fort han kommer in på svensk mark ska han föras hit för att spela in ett helt ofarligt runda bords-samtal om pengars betydelse i livet, säger Fredrik Skavlan i pressutskicket.

– Jag tror att många är intresserade av att veta hur han ser ut idag. Det finns ju bara tre bilder på hela Internet, fortsätter han.

Medverkar i programmet gör också Handelsbankens jorden runt-seglande för detta vd Arne Mårtensson, Elin Nordegren, Per Gessle och mångsysslaren Richard Branson.

Obs! Bilden är ett montage.

Jag kom på någonting igår. Borde inte de här två människorna byta plats med varandra? Ingvar borde ju naturligtvis leda På spåret (om programmet nu ska vara kvar) och ava samt påa "The Railers" tills dess att han trillar av stolen. Kristian Luuk å sin sida borde vara betydligt mer lämpad än Ingvar Oldsberg att leda Här är ditt liv. Han har tidigare bland annat i Videokväll med Luuk visat att han inte värjer för att prata om de svåra frågorna som Ingvar konstant undvek i sina program tidigare i höstas. Samtidigt är det väl för tidigt att döma Luuk efter ett På spåret. Men han känns i mitt tycke lite för "stram" i det formatet.

Året 2009 skulle visst sammanfattas också, tänkte SvD.
Det mesta är väl som man kan vänta sig.
*Kristin Lundell använder ordet fluffig i sin motivering av att sätta Deportees högst upp.
*De flesta av de övriga recensenterna fullkomligt vältrar sig i sådant som just de är anställda av sin arbetsgivare för att skriva x antal tecken i veckan om. En rooobått, som Jon Skolmen skulle ha sagt.
*Andres Lokko och kanske någon till är de enda som vanligtvis rör sig relativt obehindrat mellan olika genres, och slänger in lite vad han/de känner för.
*..99 procent av läsarna fattar ingenting och funderar över hur i hela friden man bär sig åt när man trycker in hela dansgolvet i en plastsnorkel.
*Att det 2009, med stöd av listan och mina personliga preferenser, för typ tredje året i rad inte lyfter förrän de gamla vanliga New Order-gitarrerna och flumkörerna(sedan kan man kalla det dykardisco om man känner för det) kommer in på andra halvan av just Lokkos plats nummer två. Att allting står stilla är det bestående intrycket av 2009, inte bara musikaliskt.

Finns det någonting vi(min generation) har till godo på dom här asen?
Alltså de som snarare föddes än ockuperade kårhus 1968.

De försoffade och förstoppade 40 och (tidiga) 50-talisterna som levde för att införa en samhällsordning som aldrig någonsin fungerat, för att därefter helt och hållet "ge upp" och liksom tvärstanna i sin mentala utveckling(Rolling Stones) har alltid varit lätta för de yngre generationerna att göra sig lustiga över.
Men de här. De fick ordentlig skolgång, införde ironi i Sverige, rev Berlinmuren och har tack vare tiden de växte upp i, liksom utan att anstränga sig, kunnat vara "hippare" än de som föddes senare. De kan också ha varit den sista generationen som fick någonting som liknar ordentliga jobb i branscher som inte är lågstatus.
Personligen blir jag både provocerad av och avundsjuk på de här(tänk liksom Henrik Schyffert, Emma Wiklund, Fredrik Lindström) som vart där, gjort det och numera snarare nästan försöker framstå som att de har mindre koll än de i själva verket har(jo det märker man när de blir intervjuade). Dessutom gör dem det i någon jäkla takvåning i Vasastan. Det värsta är kanske att de tack vare sin bakgrund både kan skratta åt sig själva – och alla andra.

Men å andra sidan: Om målsättningen var att helt nollställda kunna ta över ett 40-talistformat och sitta klockan 20.00 i en studio i Göteborg och säga "vart är vi på väg" så kan vi nog konstatera att allting var i onödan. Hör ni det!!!

Allvarligt talat. Är det någon som har räknat soltimmarna från 1 november och framåt? Jag kan minnas en hel solig dag(fram till dess att solen gick ner runt halv fyra) och en solig förmiddag. Som anglofil kan man välja mellan att fundera på att ta livet av sig till tonerna av Joy Division, eller att helt enkelt förtränga allting med något Stock Aitken Waterman-kadaver( den tredje vägen ut är New Order som närmast är att beskriva som en blandning av de föregående två ytterligheterna). Eftersom att det snart är jul tror jag dock att det får bli lite glad eskapism.

Sveriges största morgontidning avslutar en, ehhh, stark dag(bara den där söderbonanzan som med rätta blivit fullständigt avrättad i kommentatorsfältet) med att re-write:a en artikel från Daily Telegraph om vilka låtar britterna brukar välja på karaoken. Det låter som någonting jag brukar skriva om här, men frågan är om jag hade gjort det på DN. Om man läser här får man ju så att säga skylla sig själv. Till saken hör att jag inte saknar en enda låt på den där avrättningslistan. Den hade helt enkelt inte varit helt komplett utan något av inslagen. Att de mest sentida inslagen är mer än lovligt torftiga låtar från Robbie Williams och Ricky Martin säger så mycket om vår tid. Den jobbigaste låten på listan att tvingas genomlida är sannolikt Delilah. Mest brittisk julfest(vilket tydligen är anledningen till att man har sammanställt listan) är det så klart över det enda representerade Stock Aitken Waterman-kadavret. I viss konkurrens med B-52s.

Jag hörde en gång för några år sedan från någon människa i den svenska karaokebranschen att den här är populärast på svensk karaoke(framförallt texten är ju typ skräddarsydd för karaoke). Det verkar troligt. Jag har ett svagt minne att jag för längesedan var på en karaokebar när några gick upp och beställde just den, för att sedan istället sjunga en fotbollsvariant av den här. Det lät inte alls bra, men var fruktansvärt kul.

Den här länken skulle egentligen kunna stå okommenterad.
Men jag känner att det kan vara lägligt att komplettera med den här också.
För att sätta perspektiv på vansinneskalkylen. Det finns två stora nationalarenor ute i Europa som inte har ett klubblag som ordinarie hemmalag. Den ena är Stade de France(utanför Paris) och den andra är Wembley(Kanske någon till som jag har glömt, men det är i alla fall mycket sällsynt)...
Detta projekt kommer dessutom att konkurrera med ett likaledes oförankrat samt dåligt planerat arenaprojekt ute i det alltid lika mysiga Slakthusområdet(Globen).

Nu tror jag att jag behvöer vila min påse ett tag. Jag har varit ute i skogen och sågat ner träd. Sjuuuukt fysiskt ansträngande faktiskt.

Nu börjar det då äntligen! Skönt, för när detta är slut kommer Mona och Fredrik HELT OCH HÅLLET kunna återgå till att diskutera decimalkomman igen. Absolut ingenting annat.

Jag ber delvis om ursäkt för den förstnämnda länken. Men efter att ha sett dårarna som hungerstrejkar, (14 minuter in i programmet) liksom hemma i sina egna sovrum utan att någon fram till igår uppmärksammat det, samt "aktivistfamiljen" (cirka 18 minuter in i programmet) som vägrar flyga och dricker ekologisk mjölk för att stoppa den globala uppvärmningen, så är valet ganska enkelt.
(Om vi i Sverige så eldar upp alla våra 9 miljoner invånare i ett stort kolkraftverk så skulle det väl visserligen uppmärksammas utomlands, men knappast göra någon stor skillnad för den globala uppvärmningen, min anm)

Dagens mest väntade och mest ointressanta nyhet är den här. Anledningen till detta förutom att några av de som svarar bor och trivs själva där? Troligtvis för att det är den enda stadsdelen som folk är helt säkra på vart den börjar och slutar någonstans. Troligtvis också den enda stadsdelen som folk faktiskt tänker på som en egen stadsdel. Troligtvis också för att det är vad man förväntas svara i en sån där undersökning i åsiktsfascismens Sverige.

För att fortsätta på temat från det föregående inlägget. Vad är det egentligen som gör att viss musik åldras så ofantligt mycket bättre än annan? För de flesta skivorna från 1991 är ju trots allt INTE särskilt bra längre. Även skivor som en gång för alltid stämplats som klassiker har senare visat sig åldras sämre i tränade musiköron än andra jämförbara verk.
Några exempel från några av historiens mer inflytelserika musikakter.

*Världshistoriens kanske mest kända skiva Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band. Ansågs vara banbrytande när den kom. Har för alltid klassikerstämpel men idag är det faktiskt en minoritet av The Beatles fans, eller av världens musikintresserade som skulle sätta den som främst av Liverpool-kvartettens verk. Idag är det sannolikt flest som skulle lägga sin röst på föregångaren Revolver. Detta samtidigt som såväl gruppens tidigaste material som kanske framförallt skivan mest känd under namnet The White Album ökat i anseende.

* The Clash London Calling. En förbluffande jämn skiva med uteslutande klassiska låtar. Men i takt med att omvärlden flyttat fram sina positioner och uppfattningar om vad som är banbrytande (EDIT: helt fel ord. Om det är någonting som är banbrytande så är det ju det här. Det jag vill ha sagt är att skivan på grund av att tiden går låter mer som en samling "partyhits" än jag kan minnas att den gjorde förut)musik har den förlorat mark(förtydligande: därmed inte sagt att den är sämre) till samtliga gruppens övriga album förutom Cut The Crap. Idag känns såväl de båda hårdare föregångarna som genre-experimenten på efterföljande Sandinista! mer attraktiva att lyssna på.

*Prince mest kända och bästa skiva är väl soundtracket till Purple Rain? Ehh, ja möjligen om man inte har lyssnat på den eller någon annan av artistens album de senaste tio åren. Många, inklusive jag själv, hävdar att grovt underskattade Controversy idag har sprungit ikapp och förbi artistens samtliga övriga alster.

*Diana Ross Diana. Hur i hela friden kan man tycka bättre om den här hjärtlösa studsiga Chic-produktionen(Förtydligande 1: ja, låtarna i sig är naturligtvis "bra". Det fanns liksom inte på kartan att hon vid den här tiden skulle behöva nöja sig med annat. Förtydligande 2: Min avsikt är inte att ta ner Chic. Om man rent objektivt, i typ något sånt där test som man testar vinterdäck i, skulle försöka komma fram till vilken som är alla tiders bästa låt skulle säkert Good Times klara sig bra. Allvarligt talat, hur många gånger har man, utan att aktivt uppsöka låten, hört den genom åren? Har den blivit dramatiskt sämre av det? Jag tycker inte det. För att liksom dunka in poängen med en jättestor slägga så är det ju ett faktum att också en annan av de låtar man troligtvis hört allra mest genom åren BYGGER på Good Times. ) än mästerliga, och betydligt varmare, föregångaren The Boss.

Brasklapp: Det är förstås svårt att avgöra vilka subjektiva kvalitetsförsämringar som är resultat av den sönderspelning som ofta drabbar de mest klassiska skivorna. Det är ju till exempel liksom inte direkt så att jag orkar lyssna på någonting av Michael Jackson nuförtiden.

Apropå 90-talet och Storbritannien. Det finns verkligen ingen hejd på hur bra Massive Attack var/är.
Det måste rimligtvis vara en av de musikakterna genom alla tider som hade både högst lägstanivå och högst högstanivå när de var som bäst.
Jag lyssnar just nu på debuten Blue Lines och kan konstatera att den fortfarande är helt sinnesjukt bra.

Det enda som just nu hindrar dem från ett ännu bättre eftermäle är väl dels att de fortfarande är aktiva(nytt album februari nästa år, tydligen). Men framförallt att det de senaste cirka fem åren har funnits en utbredd trötthet över sådant som var det ballaste som fanns på 90-talet. Unfinished Sympathy har dock alltid varit immun mot precis allting. En av de få låtar som kan få allt runtomkring att liksom stanna när den spelas.

Jag har visserligen inte lyssnat på Zach de la Rochas gäng sedan högstadiet. Men jävlar vad jag hoppas att det här lyckas! Helt rätt låt att enas kring runt granen!

För att fullt ut förstå det roliga med det här måste man visserligen också förstå britternas historiska besatthet av sin topplista och traditionen kring Christmas Number One. Den kan nämligen inget Spotify eller Pirate Bay i världen rubba.
Men vi har ju å andra sidan samma talangjakts-vansinne. Dock ingen organiserad motståndsrörelse?!

Edit: Redan förra året stödköpte ju britterna Jeff Buckleys Halleluja-version till en andra plats, då det var många som störde sig på X-factorversionen som släpptes till jul. Det tycker jag dock var boooooooooooriiiiing i jämförelse med årets försök. Det skulle ju kunna bli en tradition i sig att varje jul återuppliva en gammal röjig 90-talshit för att sätta dit herr Cowell.

Nästa år hoppas jag på Prodigy.

Just det här klippet är väl helt fantastiskt bra om man vill utrota fattigdomen. Helt rätt plats. Helt rätt människor att zooma in. Och mycket engagemang i frågan från artisten som uppträdde.

Är du en wanker, tosser, twat eller en helt vanlig moron?
Testa dig själv här!

Det har jag börjat funderar över de senaste dagarna när jag avverkat andra säsongen av Ashes To Ashes (detta gjorde jag naturligtvis online på någon av alla de sajter som befinner sig i någon form av laglig gråzon. Hur svårt kan det vara att börja sända alla populära serier samtidigt i alla länder?!)
och dessutom sett de två specialavsnitten av The Thick Of It!(som någon på svenska har valt att översätta till Trist, herr ministern!).
Ashes To Ashes är underhållande och har ett fantastiskt soundtrack. The Thick Of It! handlar alltså om brittiska spin-doctors( och det behöver därför inte beskrivas hur roligt det är).

Men mest av allt är de båda tv-serierna en festival i engelska själs-och könsord. Själv känner jag mig mest som en twat. Det verkar ofta användas för att sticka hål på uppblåsta typer som inte har någonting särskilt att komma med. Det är till exempel nästan omöjligt att tunnelbanestationen Uxbridge i London kan nämnas i tågens högtalarsystem (this train goes to ....Uxbridge) utan att någon lagom högt till sina medpassagerare känner sig tvingad lägga till twats!
En Oxbridge-twat är i ursprungsbetydelsen någon som har gått på något av universiteten Oxford eller Cambridge. Detta har sedan utvidgats till att innefatta människor som verkar ha gått på något av dessa universitet, eller som kanske bara har gått på vilket annat universitet som helst. Andemeningen har väl nuförtiden förflyttats från att sticka hål på överklassen, till att sticka hål på den socialliberala (The Guardian!) övre medelklassen.
Wanker har mer arbetarprägel och avsikten känns lite mer som att förlöjliga någon som ett hjon, snarare än uppblåst tönt.

I mitt liv som twat håller jag just nu på och funderar över om jag ska ta en fucking praktikplats som jag har blivit erbjuden, eller om jag i alla fall ska åka ifrån det här just nu på det stora hela mycket oinspirerande landet till den betydligt mer inspirerande staden Madrid.
Framtiden för den så kallade mediebranschen ser ju därutöver allt annat än ljus ut. Jag menar vilken journalist vill du/jag vara?
*Re-write idioten. Sitter och skriver av andra tidningars artiklar på en hemsida. När du inte re-writear lägger du upp olika webbtest. Vad kan du om fåglar, Melodifestivalen, Madonna, wankers?
*Den rövknullade reportern. Tar ett trevligt pressmeddelande. Åker ut till intressegruppen som skickade det, och gör en artikel i morgondagens tidning. Alternativt, tillverkar kundtidningar.
*Den mutade “journalisten”. Sitter i ett hav av testprodukter, skriver 250 tecken om de som man tycker är bäst som någon annan sedan får frilägga bilderna till.
*Frilansjournalisten. Sover till klockan elva, tar därefter sin lap-top och sätter sig på ett lattehak på Götgatan för en kombinerad fukost, lunch, eftermiddagsfika och i värsta fall även middag. Om det handlar om en kvinna har hon alltid minst två grejer på gång. En intervju med någon som har öppnat en handelsträdgård samt en ögonvittnesskildring från årets höjdpunkt – Bokmässan.
*Experten på “sociala medier”. Kommentar överflödig.
*Den helt vanliga nyhetsreportern. I brist på tid, engagemang eller andra idéer på redaktionen får man helt enkelt dra så hårt det går på i stort sett vad som helst av det som finns. Att detta sedan i stort sett är missvisande och gör mer från än till i samhället spelar liksom ingen roll. Inte för de inblandade just där och då i alla fall.

Eller för att återgå till den fiktiva nattredaktionen på Daily Mail från gårdagens avsnitt av The Thick Of It! Ungefärligt samtal.
Reporter: What do we do if we actually don´t have a story?
Nattchef: Then we will have to put some celebrity on the front page and have a big fucking sudoku!

Det var faktiskt skönare innan jag hade flera valmöjligheter för de närmsta månaderna. Nu tror jag att jag går ut i skogen, det är dessutom trendigt har jag läst.
(Inlägget är inte publicerat i realtid då mitt internet inte fungerade mitt på dagen, vid det här laget är det väl mörkt i skogen).

Det var faktiskt skönare innan jag hade flera valmöjligheter för det kommande halvåret.

Lägg därtill magsårs-arbetsmarknaden och en inte helt upphetsande lönesituation så kan man fråga sig vad man gör här/där egentligen.

En allt ovanligare glimt av en dåres genialitet


Jag gillar människor som bygger broar mellan olika världar. R Kelly har, mer under 00 än 90-talet, varit en brobyggare av rang.

År 2009 vet man ganska säkert när man är ganska så säker på att få höra vilken typ av musik. Detta naturligtvis på grund av att det finns folk som jobbar med att veta precis allting om varumärkets målgrupp(till exempel vilken musik denna tenderar att föredra).
Ska man köpa märkesjeans är det till exempel mycket sannolikt att någon singelsamling med The Jam står på i butiken.
Ska man äta hamburgare på Max är det Blå blå vindar och vatten, någon av Winnerbäcks mer kända låtar eller nästan vad som helst annat på det svenska språket som gäller(senast jag var där var det i och för sig "topplistan". Om det var den specifika restaurangen som bröt mot företagspolicyn eller om företaget övergivit policyn låter jag vara osagt).

Ska man däremot äta sin hamburgare på Burger King så är man säker på att få höra hip hop/r&b från den absoluta mainstream-fåran. Och det är också här som veckans mest uppmärksammade skivsläpp kommer in i bilden i det här inlägget. När man de senaste åtta åren stått och väntat på sin Whooper någonstans på jordklotet så har den bästa låten/det som stått ut i sörjan påfallande ofta varit signerat R Kelly. Likadant under en slötittad timme på MTV, eller på någon klubb med tveksam musikinriktning.

Annat var det med den svarta musiken under 90-talet. Biggie och 2pac (bara för att nämnda de två största som mycket signifikativt också blev skjutna innan milleniumskiftet) var i sina bästa stunder genialiska. Det är mycket svårt att beskriva deras efterträdare på 00-talet med samma ord. Det här decenniet har snarare varit producenternas årtionde när det kommer till hip hop och r&b. De så kallade stjärnorna har i mitt tycke däremot saknat så väl genialitet, själ som mer lättuppnåelig karaktär. R Kelly och Jay Z, som ju båda också slog igenom på 90-talet, har under större delen av decenniet varit undantagen som har bekräftat regeln. Både i sina respektive genres och på BK.

Med detta sagt så är den här Untitled inte direkt någonting att hänga i granen(jag tycker att det är carte blance för den klyschan den här tiden på året).