twd

Att kalla diverse hus för "miljonvilla" är lika eferblivet som att skriva att en fotbollsspelare i allsvenskan blir "proffs" när de flyttar utomlands. Ännu värre är varianten "proffs i Europa" som man ibland ser.

Klargörande 1: En miljonvilla är ett hus som kostar en miljon kronor eller mer. Det finns alltså riktigt, riktigt många miljonvillor. För 20-30 år sedan fanns det en viss laddning i ordet "miljonvilla"...

Klargörande 2: Knappt ingen fotbollsspelare i högsta divisionen jobbar i dag extra som brandman, vilket var vanligt förr. Allra minst dem som kan vara aktuella för en flytt till en liga i ett större fotbollsland än Sverige.

Klargörande 3: Sverige ligger, hur konstigt det än kan låta, i världsdelen Europa. Europa ligger väster om Asien och norr om Afrika.

Det här med Grekland går mig så mycket på nerverna att jag inte vet var jag ska ta vägen. För att få fart på den grekiska ekonomin föreslår jag att övriga EU-länder TVINGAR säg tio procent av befolkningen att åka på minst en SUBVENTIONERAD semester till Grekland. På så sätt får man fart på den grekiska ekonomin genom att stimulera den enda näringsgrenen Grekland har. Samtidigt sätter man lite fart på den DANSKA haltande JORDBRUKSNÄRINGEN som i och med detta får exportera ÄNNU MER fetaost till Grekland. Detta för att mätta, de bland annat danska, turisterna.

Jag såg de två första avsnitten och de tre-fyra senaste avsnitten av Filip & Fredriks Breaking News. I början var det väl "okej" tv. Men det har verkligen tagit sig! Breaking News liknar nu mer duons podcast-sändingar. Eller som Jan Gradvall mycket träffande konstaterar:
Podcast-sändningarna har varit deras Hamburg.

En fantastisk intervju med mannen, som med bakgrund av föregående två inlägg, piskar Beatles 1969. Någon ytterligare skalp tar han inte, även om han inte är så långt borta från pallplats heller 71.

Föregående inlägg föder främst två yterligare frågor. Vilken är den bästa pepparsorten? Och vilket årtal är det hårdast konkurrens om titeln årets bästa skiva(hyfsat objektivt sett)?

På den första frågan är svaret naturligtivs svartpeppar. Vad skulle man göra utan svartpeppar? En googling på "vitpeppar" leder mest till en massa tips om att undvika kräksjuka. Men när jag tänker på peppar så tänker jag ju främst på matlagning, och inte på att "undvika kräksjuka".

På den andra frågan är svaret inte lika självklart. Det årtal under 90-talet som sticker ut är ju faktist nämnda 91. När det gäller 80-talet skulle många antagligen argumentera för decenniets sista år. Här återfinns legendariska skivsläpp som Stone Roses, Pixies - Doolittle, Lou Reed - New York, De La Soul - 3 Feet High and Rising och Beastie Boys - Paul´s Boutique.

Andra halvan av 60-talet har ju de där skivorna som ja okej, du gillar inte den, då är du antagligen lite dum i huvudet. 1966 är ju förstås mäktigt med Revolver, Pet Sounds och Blonde on Blonde. De kanske allmänt bäst ansedda från i tur och ordning Beatles, Beach Boys och Dylan(för effekten detta förtydligande). Lägg därtill något mindre välkända mästerverk som bland annat Nicos Chelsea Girl.

70-talet har ju benhård konkurrens under i stort sett årtiondets samtliga år. Men allra svårast att slå sig fram i konkurrensen är det nog ändå 77. Jag orkar inte ens börja rabbla skivorna som kom ut under detta år. Om de starkaste årtalen från de övriga decennierna ska ha en chans mot 70-talet så får de helt enkelt gå en match mot ett något mer överkomligt år. Förslagsvis 70, 76 eller 78.

"Min" skiva från det mycket betydelsfulla musikåret 1991 var Blood Sugar Sex Magik, blev senare Screamadelica och är väl i takt med att man ser på saker allt mer objektivt Blue Lines(utmanad främst av just Screamadelica samt My Bloody Valentines Loveless). Det har dock aldrig någonsin varit den här. Usch säger bara! Jag är väl inte dummare än att jag i dag förstår att det inte är en dålig skiva. Men usch vad bedrövlig den är! Som en dammig trasmatta som folk envisas med att dölja ett helt decennium under. Vad blev det av det där? Foo Fighters. Dave Gröööhl. Alla sparsamt begåvade Cobain-kopior som tio, femton, tjugo år senare fortfarande sitter i sina flanellskjortor och urtvättade jeans och försöker sjunga samt spela Come as You Are. Uteliggarmode! Äckliga t-shirts (med diverse Nirvana-motiv) till försäljning vid all världens hemska marknadsstånd. Dessa säljs oavsett om så kallade "hipsters" just den här månaden har fått upp ögonen för diverse grungemusik samt utklädnader eller inte. Herregud! Tröjorna med Spice Girls och Titanic-motiv har i alla fall ersatts av andra mer samtida motiv på de där marknaderna. Men man kan alltid köpa en t-shirt med antingen Nevermind-omslaget eller en svart variant med den där fula smileygubben på. Detta beror naturligtvis på att det fortfarande finns en efterfrågan från folk som fullständigt har stagnerat i utvecklingen. Det Nevermind initialit gjorde var att det liksom slutgiltigt dödade det glättiga 80-talet, och gjorde det för en gigantisk publik. Men på längre sikt har den mest kommit att bidra till just stagnation.  Anyway, det jag framförallt har emot Nirvana är att allt med dem är så fult och äckligt.

Till nästa säsong av Tack för musiken! vill jag att de har med R Kelly. Han bör vara med även i Så mycket bättre!, Melodifestivalen, Idol, På spåret, Pluras kök, Vad blir det för mat?, Leila bakar i Frankrike, Agenda, Starke man, Landet runt, Expedition Robinson, Stjärnorna på slottet, Kaos i Båstad, Fångarna på fortet, Breaking News, i nästa säsong av Solsidan och som expertkommentator i Hockeykväll. Jay Z är för socialt kompetent. Kanye West är tillräckligt galen men för utnött i svenska sammanhang.

Edit: Omöjligt att vara med i så många program samtidigt? Inte då. Det är Marcus Birro ett levande bevis på.

I samband med REM:s splittring har det på många håll uppstått en sådan här diskussion om vilket eftermäle gruppen kommer att få. Om det kommer att bli det som ett mycket viktigt band från 80 och det tidiga 90-talet, eller det som den trötta jätten som det har varit fråga om de senaste 15 åren. Det är ju mycket svårt att svara på. Jag tror ändå på något mellanting. Det kommer inom överskådlig framtid inte gå att bortse från REM:s största stunder. Men samtidigt blir man ju trött bara man tänker på REM på 00-talet. Det som jag framför allt tror behövs är att historien om REM etableras i bredare sammanhang. Det där om att de var i Manchester och spelade innan de slog igenom i resten av världen etc.

HAHAHAHAAAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAAAAAAAAAAAAAAAHAHAHAHAHAH
HAHAHAHAAAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAAAAAAAAAAAAAAAHAHAHAHAHAH
HAHAHAHAAAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAAAAAAAAAAAAAAAHAHAHAHAHAH
HAHAHAHAAAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAAAAAAAAAAAAAAAHAHAHAHAHAH
HAHAHAHAAAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAAAAAAAAAAAAAAAHAHAHAHAHAH!!!!!!!!!!!!

Jag säger ingenting, annat än att det här nog var det löjligaste sedan Anton Abele. Just MP också. Det här är ALLDELES för mycket för att vara sant. Det är nog bättre att satsa på att få lite(någon som helst) förankring i Sverige utanför Södermalm och Uppsala. Jag har ingenting emot någon av initiativtagarna vill jag bara inflika. Men samtiden är bara så fruktansvärt patetisk.

Grattis Helsingborg till SM-guldet! AIK:s spelare hade tydligen ingen lust att spela fotboll mot Djurgården. Märkligt. Hur bra eller dåligt lag den ena eller andra tvillingklubben för tillfället harr så brukar de ändå höja sig i mötena med varandra. Det gjorde det för tillfället dåliga djurgårdslaget, AIK-spelarna sänkte sig tvärtom. Och det var nog första gången jag har sett det. Vilket ju i sig är väldigt konstigt. Till och med konstigare än att de första tio minuterna var knäpptysta på läktaren, som ett led i den mycket motiverade landsomfattande protesten som främst riktar sig mot Svenska Fotbollsförbundet.

*Och en jävla massa mord är det i Sigtuna kommun. De ohotat lugnaste kvadratmeterna är det som är drabbade. En brygga på Munkholmen, och en åker i Skepptuna. Så här mycket press blir det minsann inte när de skjuter varandra i de stora bostadsområdena med hyresrätter(Edit: Det har de alltså tydligen också gjort i helgen, blir jag upplyst om. Men det är väl mer "buisness as usual"...) Avdelning. Sarkasm möter allvar.

Brilliant actress this one!

One of my favourite writers this brilliant one!

And of course – a great, great album. I would have had to go for Low or Diamond Dogs myself. But this one is equally brilliant!

Jag får ju mycket av min skeva världsbild från den här internetsidan The Quietus nuförtiden. Men det beror ju på att man i detta tidevarv har en tendens att söka upp den informationen man vill ha. I stället för att vistas vid de berömda "lägereldarna". De håller med mig om Arctic Monkeys nya skiva. Men de arktiska aporna är verkligen jättebra på att göra musikvideos. Den här nya videon nedan är nästan lika bra som den lite äldre videon som följer efter. I den sistnämna har Sportbladets sillstrypande reporter Robert Laul en bärande roll som clownen i rödvitrandig dräkt. Han ser nästan lika skrämmande ut som rottweilerhunden i den förstnämnda videon.

..och i ett litet, litet paralleluniversum pågår sedan ett antal år en kamp mot den i dag nästan allenarådande så kallade bedrövliga ljudbilden. Den bedrövliga ljudbilden går igenom alla genres. Från r&b och hip hop via pop och rock till diverse "modern dansmusik". Till och med John Cale, som har skapat några av de kanske allra bästa ljudbilderna som finns, är numera inkluderad i den bedrövliga ljudbildens skara.  Slaget mot den bedrövliga ljudbilden utkämpas till stor del av hjältar från den välmående och pålästa svenska medelklassen. I detta lilla, lilla paralleluniversum väntar nu många på att den svenska akten Korallreven ska släppa sitt debutalbum. I den statliga musikbloggen PSL behandlas dessa gossar dock som att de vore lika självklara för allmänheten som Lill-Babs(nästan allt de har gjort ligger på mindre än 10k Youtubevisningar...). Där, och på de andra sajterna i denna mikrobiotop, kan man nu alltså lyssna på korallrevets nya singel. Dock tycker jag att den här nästan exakt ett år gamla låten med samma konstellation är betydligt bättre. Som i att vi har inte bara årstider, välstädade statsfinanser och kan kosta på oss att bara sitta och titta någonstans ett tag. Vi gör också musik på, av och för de här laptoparna/laptopbohemerna som vi själva tillhör.

Och på liknande tema, och också via den statliga musiktjänsten, det här.

"..exploration of how lyric & song-writing are perceived in the post-everything era."

Post-everything. That nails it in my book. Frågan är vad som kommer post-everything(jag vet att begreppet har funnits ett bra tag, men nu mer än någonsin är det verkligen post-everything). Eller är allting i själva verket slut? Det känns ju i alla fall som att den så kallade offentligheten har varit slut ett bra tag. Det som pågår i form av nya Idol-säsonger, Champions League-fotboll och annat trams pågår i själva verket inte i offentligheten eftersom att folk(riktigt många i alla fall) är så innerligt trötta på det. På den där fullständigt meningslösa glättigheten. Det är ju till exempel nästan fullständigt omöjligt att titta på tv i dag. Jag kan se Agenda, eventuellt någon dokumentär(fast det blir väl i ärlighetens namn oftast på datoren). Allt som rör sig pågår i olika slags paralelluniversum. Ingenting(då menar jag verkligen ingenting) är tillräckligt stort för att bryta igenom samtliga lager och göra alla uppmärksamma på samma sak samtidigt. Jo, en sak. Terrorattacker i Sverige eller kulturellt närliggande länder. Allting annat kan likagärna pågå. SM-slutspel i ishockey brydde sig till exempel en mycket, mycket stor del av svenska folket om fram till och med 90-talet. Nu skiter man fullständigt i det, om man inte själv är supporter till ett lag som deltar. Jaha, sänds det i Canal plus eller? Vilka vann förra året? Färjestad?

Frågan är vilken ytterlighet som är att föredra. Att alla gör samma sak hela tiden(som det var fram till och med för cirka 15 år sedan i Sverige) , eller att ingen bryr sig om någonting annat än det som för tillfället upptar ens intresse.

.."Det finska demensboendet Finnstugan"?
Ett helt hus fullt av dementa finnar? Finnstugan?

Vidare, "finskt förvaltningsområde".. "med allt vad det innebär...".

Det går ju inte att skriva en faktaruta för varje obegriplighet.

Men det finns så OERHÖRT mycket konstigt som vi aldrig riktigt kommer att förstå. "Finnstugan" – bara så där?

(nästan) Alla orter är charmiga på sitt sätt. Vissa är dock kärvare än andra.

Men Jamas! Kan inte Grekland bara sluta ha statsfinanser? Det är så otroligt tråkigt att höra om de där statsfinanserna! De har i min mening straffat ut sig själva från eurosamarbetet bara genom att initialt fuska med siffrorna för att få vara med. Men någon kanske borde ha ställt frågan om ett land som får EU-bidrag för att odla tobak, och som importerar feta-ost från Danmark verkligen ska ha samma valuta som Tyskland, Frankrike, Holland etc. Kan inte Victor Muller ta sig an Grekland också? Det vore väl den ultimata utmaningen! Och ett sätt att sy ihop de här två mest långdragna och uttjatade konkursärendena.

Det här dissandet av BANDWAGONESQUE, till förmån för alla andra Fannies-album,  som har blivit lite trendigt hos medvetna anglofiler tycker jag är lite larvigt. I Don´t Want Control of You från ..Northern Britain är väl min favoritlåt med gruppen. Men jag tycker nog fortfarande att Bandwagon... är den bästa fullängdaren i konkurrens med Grand Prix. Teenage Fanclub är ju inte i närheten av tillräckligt kända i de "breda folklagren" för att det ska kännas motiverat att plocka ner klassiker. Det kan man syssla med om det gäller Beatles och Stones.

Bara en sådan sak som What You Do To Me...

P-O Enquist måste vara Sveriges nu levande mest överskattade författare. Sverige har förvisso riktigt många överskattade författare(P-O Enquist är dock mest överskattad eftersom att han är så rakt igenom hyllad både i etablissemanget och i "folklagren"). Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att säga att de allra flesta författarna i Sverige är fruktansvärt överskattade. P-O Enquist är dock ovanligt oläslig. Även för att vara från Sverige och tillräckligt gammal för att knappt ha haft någon konkurrens i offentligheten, och som därigenom kunnat etablera och cementera sin status som "författare". Paul Auster är den sämsta författaren i USA. Det är inte bara jag som tycker det för övrigt, utan även USA:s mest respekterade litteraturkritiker, vad han nu hette. Det är han och jag som tycker det.

Det är viktig att vara från Norrland(och vara sosse) om man ska vara författare i Sverige. Det nästan räcker med att komma från Norrland(är du dessutom sosse, vilket nästan alla är i Norrland, så är du hemma).

Kerstin Ekman är riktigt, riktigt jobbig.
Carl-Johan Vallgren är oläslig
De flesta deckarförfattarna är skräp(inte minst Henning och Liza. De är EPISKT usla.)
Torgny Lindgren har jag inte ens orkat läsa någonting av(kanske borde man det?)
Per Hagman är mycket, mycket tveksam stilistiskt
och så de här Margareta, vad fan heter alla? Kort sagt. Vi är ett alldeles för litet land med alldeles för många kultursidor.

Sedan finns det den kategorin som skriver en bra bok, och sedan fortsätter resten av sina liv med att skriva dåliga böcker.

Hur gick det egentligen till när den här Mikael Ölstad fick en vinblogg? Det borde väl finnas hur många Vinberg eller Vingren som helst som kan en massa om just vin, eller öl för den delen.

Saknar just nu. Lite kvällstidningsartiklar med rubriker av sorten "Titta Bajen, här är lagen ni kan få möta nästa säsong". Grafik, pilar och grejer. Farsta, Östersund. Mycket upphetsande matcher kan det bli!. Men först kval mot "Dalkurd", vad det nu är. Tvåa i division 1 norra ligger de i alla fall.

Det var väl i och för sig skönt att AIK kunde vinna även utan Banguras, och att Elfsborg förlorade. Men det är ju inte komiskt på samma sätt som Hammarbys själva existens.

Alexandra Staaaaan visar att hon inte bara är Mr. Saxobeat utan även ett helt album fyllt av Saxobeat som heter just Saxobeats. Rumänien visar att det inte bara är Dracula och Maja hi maja ho. Mästerligt! Om man spelar det baklänges så hör man meddelanden från Gud. Speciellt Lollipop(Param pam pam) vet jag inte vad jag skulle göra utan.

Edit: ?!?!?!?!. Enligt svenska Wikipedia tog det ETT ÅR att göra Mr. Saxobeat!!! Alltså låten Mr. Saxobeat. Hur lång tid tog det att göra filmen Titanic?

Åh vad fint det var med "Skyskrapan brinner!" på framsidan av samtliga delar av Dagens Nyheter i dag. Om jag hade fått bestämma hade jag nöjt mig med en skyskrapa som brinner på a-delen och sedan kanske lite andra varianter på övriga delar. Men kanske inte på sporten(?!). Var det inga matcher i går eller?

Jag tycker däremot om att både herr kulturchef  och herr bokredaktör tipsar om Ian McEwans "Lördag" som bra 9/11-litteratur. Den fångar västvärldens stämning ett par år efteråt på ett exemplariskt sätt. Alltså inte, Oh My God! Skyskrapan brinner! Det är kanske rent av McEwans allra bästa bok. Nej förresten. Allra bäst är ju "Kärlekens raseri".

*Hamnade på gamla fina Hotell Malmen igår. Apropå det ständigt närvarande 80-talstemat på den här bloggen. Ett decennium jag på grund av min ålder inte har förmånen att komma ihåg så mycket av. Därför blir det ännu roligare. Att kliva in på Malmen är ju att gå rakt in i 1987(etablisemanget till och med namndroppas ju där).

*Det är ju modernt att tycka om utmaningar(säg det till alla dem som har till synes omöjliga utmaningar varje dag, idioter!). En omöjlig utmaning är det här Desert Island discs som har varit ett stående inslag i BBC:s programtablå sedan 1942(!). Mer eller mindre kända människor får alltså välja vilka åtta låtar de skulle ta med sig till en öde ö. Sedan är det fritt fram för den brittiska allmänheten att göra sig lustig över valen. Valen kan hänga med en i decennier! Totally devastating! Jag utmanade mig själv och valde det här med hjärtat. Det är naturligtvis, som jag har nämnt alldeles för många gånger redan i det här stycket – fullständigt omöjligt. Några av låtarna var dock gjutna. Det är de låtarna som har haft förmågan att fästa sig redan första gången jag hörde dem, och som sedan inte är sämre efter gud vet hur många gånger jag har lyssnat på dem. Gemensamt för alla de här låtarna är att de på sina sätt är väldigt direkta, men att det ändå inte går att tröttna på dem. Detta förklarar, för att ta det kanske tydligaste exemplet, att Roxy Musics bidrag är More Than This och inte till exempel In Every Dream Home A Heartache. Cutting edge får representeras av Public Image Ltd-bidraget, som är helt sinnesjukt direkt för att egentligen vara så ocatchy.

Jag kommer ihåg att vi ofta fick lyssna på den här låten på idrottslektionerna(samtidigt som vi praktiserade någonting som liknade aerobics) i gymnasiet. Frågor restes huruvida den aktuella idrottsläraren förstod elementär engelska eller inte. I övrigt tycker jag att om Chumbawamba inte ville att den låten skulle användas i märkliga och/eller tveksamma sammanhang så hade de inte behövt göra den från första början. Men nu tror jag att de har tjänat några pund på den, om jag får uttrycka mig milt.

*Om någon skulle fråga mig vad som "är" 2011 skulle jag (tyvärr) bli tvungen att säga det här. En tidigare acceptabel musikakt som gör tuggummifars av en populärkulturell ikon. I somras på samma tema blev vi ju tvungna att genomlida det här. Räcker det här för en spaning? I så fall tack för mig. Utplåna er själva, och torka gärna upp efter er när ni är klara. Tack på förhand!

När jag för en tid sedan var inne i en bokhandel för att plocka på mig lite pocketböcker blev jag, som så många gånger, upplyst av expediten om att du vet väl att du får ta en bok till för samma pris. Så jag plockade på måfå på mig Keith Richards självbiografi som stod nära till hands. Lite som att spelar roll, men jag kan väl lika gärna ta den också. Men nu kan jag hur som helst inte sluta läsa. Jag vet inte vad man ska säga. Det är väldigt långt ifrån Nyhetsmorgon. Synd att de inte slutade i tid. Typ innan 80-talet började...

Arne Brun(som är så populär i Sverige just den här veckan) låter väl som att det är enhetschefen för gata/park i valfri kommun i Västmanland?

Hübinette var ett helt obegripligt program(nästan lika obegripligt som gästen Ola Lindholms sätt att hantera "knarkstormen") . Antingen ska det vara en talkshow i ordets rätta bemärkelse med mycket mindre allvarligt anslag, eller så ska det vara hardtalk där gästerna verkligen ställs mot väggen och får svara på tuffa frågor. Det här var någonstans mitt emellan och fungerade inte alls. Och då tyckte jag upplysningsvis att Hübinette oftast var bra i Agenda.

*Jag inspirerades av den här helt fantastiska Abba-recensionen som jag länkade tidigare till och gjorde en helt egen "Abba Gold".
Waterloo är för övrigt den allra mest populära karaokelåten i Storbritannien, Mamma Mia(som jag faktiskt inte har sett)  är(har jag för mig) den näst mest sålda DVD-filmen i någonsin i Storbritannien. Och själva Abba Gold är den tredje mest sålda skivan någonsin i samma land. Efter Queens Greatest Hits och Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band. Ganska mäktigt facit för Benny and Bjorn ändå...

Men det här är en av de absolut bästa skivorna som har gjorts. Punkt.

Det här är inte en av de bästa skivorna som har gjorts. Men det behövs, tyvärr får man väl säga, ett brittiskt perspektiv för att på ett odramatiskt sätt komma nära vad Abba faktiskt är. Det är fullständigt omöjligt för oss svenskar. Det är alla de här människorna födda mellan 1947 och 1957 med skägg och sandaler som är bekväma att gå i som alltid måste berätta att Abba kunde man ju bara inte lyssna på under 70-talet. Det var ju omöjligt innan de bokar en biljett till BAO i något slags gammalt kalkstensbrott. Det är deras fel, som så mycket annat.

Svenska fotollsförbundets disciplinnämnd är rakt igenom fullständigt sanslös. Den borde egentligen inte finnas, men nu gör den det och då kan den väl i alla fall försöka att inte sätta svenskt rekord i antal svenska rekord i dumhet. Jag orkar egentligen inte bry mig längre. Men den här Anderberg(?) som uttalade sig i Aktuellt nu ikvälls sade faktiskt "vi vill inte att huliganerna ska kunna förutse vad vi ska besluta". Nej, om man inte har något regelverk att döma efter, och i stället ger olika påföljder för samma slags händelse vid olika tillfällen så blir det onekligen svårt att gissa vad det ska bli för påföljd. Inte bara svårt för huliganerna förresten, utan för alla andra också. Och då kommer man ju oundvikligen tillbaka till ursprungsproblematiken, nämligen varför finns disciplinnämnden? Är det för att retroaktivt betala tillbaka till Kafka? Är det ett försök att få Lars-Åke Lagrell att framstå som hedersordsförande i Intresseföreningen för bevarandet av stolpskottens stolpskott? Någon måste snart berätta.

Jag är väl knappast unik i min iakttagelse, men händelserna i omvärlden den senaste tiden har gjort att  London Calling nu är den ultimata skivan(igen!). Jag har i några år nu tyckt att om det ska vara The Clash så ska det vara första skivan eller Sandinista!, då dessa har erbjudit mest "edge" och "motstånd". Men nu behöver världen verkligen The Clash i sin allra mest inkluderande och lättillgängliga form för att överleva, känns det som.

Jag vill vidare från min bilresa konstatera att radiokanalen P3 var lika uselt som senast jag körde bil långt(vilket är enda gången jag lyssnar på kanalen eftersom att man riskerar att somna när man lyssnar på P1 för länge och kör bil långt). Ett tillägg dock. ALL musik. Precis ALL musik. Inte bara majoriteten utan ALL nyproducerad musik som finns i offentligheten nuförtiden låter som att den ska synkas med en rökmaskin. Alltså housemusik inom citationstecken. Fullständigt bedrövligt ljud som är så långt ifrån house man kan komma. Coldplay, Maroon 5 tamjefan alla gör autontunead housemusik inom citationstecken för människor som använder för mycket hårvårds samt hudvårdsprodukter och är per definition total ointressanta.

Den där vägen mellan Halmstad och Jönköping sent på kvällen alltså. Oj, oj oj! Man glömmer bort hur episkt tråkig den är mellan varven.  E 22 efter Kalmar, innan man kommer upp mot Söderköpingshållet är också MAGISKT tråkig! Småland alltså. Man har ju en stor del av släkten där, men ibland undrar man ju. En lång skogsväg med varierat antal filer och plötsligt så ser man en blå eller gul skylt peka rakt in i skogen som förtäljer att det är 47 kilometer till en ort som i 95 fall av hundra slutar på "hult", "ryd" eller "måla". När man äntligen når andra änden, i form av öppet landskap vid antingen Vättern, Skåne eller Blekinge upplever man en nästan fysisk tillfredsställelse inom sig.

Edit: Som vanligt ligger jag helt rätt i tiden. Men då är frågan. Vad ska man göra(Läs:ta sig till) när man har platser som Gislaved, Smålandsstenar, Oskarshamn och Ljungby att jobba med?  Västervik och Kalmar är det förvisso många som gillar på sommaren. Jönköpingstrakten med Gränna har ett superstarkt varumärke i sig. Alla vet att där finns polkagrisar, Vättern, ett smörgåsbord av frikyrkor och en ort som har fått se sin identitet kapad av bland annat gräsklippare.

Men vad i hela friden är det som gör att man nu talar någon form av göteborgska precis överallt i södra Sverige som inte är Skåne? Jönköping och Halmstad är typexempel på platser där många helt utan anledning numera pratar göteborgska.

Och apropå frikyrkor. Det här är naturligtvis ett hårt slag för så väl Strangeness som begrepp som för Strangnäs ekonomi. De var liksom den sista pusselbiten som nu tas bort från det nordsörmländska pusslet(Läs:gåtan).

*Primal Scream envisas med att spela sitt Screamadelica när det inte är inom räckhåll för mig. Primal Scream ska INTE spela Screamadelica i Stockholm(och oannonserat för alla som inte knallar på Götgatan upp och ner varje dag, eller?) när jag är på västkusten.