twd

Nyss hemkommen, ute med brassar.
Stor respekt till landet Brasilien för att det och dess invånare alltid lyckas överraska och inte vara som väntat. Inatt fick jag för första gången till exempel höra att jag ser ut som Ian Curtis. Och det från någon som inte är från varken Söder eller Manchester, utan ekvatorn mer eller mindre. Dagens låt är därför mer självklar än vad den någon gång annars kommer att vara eller har varit, nästan lite göteborgsvitsig dessutom:
Ehhh Samba(?!, min anmärkning)

Men, 4 mars, hur ska man kunna vänta till 4 mars?!

Kan någon skicka den här länken till Agnetha? Jag är inte ens säker på att hon vet vad den där invigningen är för något. Låt någon annan ta hand om hästarna ett tag! Du har fått ett pris! Och får åka gratis till USA!
Skulle det för övrigt inte vara fantastiskt roligt att se Benny så full att han knappt kan prata?

Jag kan egentligen inte bestämma mig huruvida jag tycker att det här är superlarvigt eller underbart.
Tre frågor reser sig dock omedelbart.
1) Hur många legendariska gästartister går det att ha med på ett och samma album?
2) Det är alltså ungefär det här som krävs för att orsaka någon form av förhandsintresse/hajp för ett skivsläpp på tiotalet?
3) Frågan som också ställs i artikeln i passagen om Jones/Simonon: Is this, in fact, the most west London track ever?

Jag har sovit gott hela natten och är på betydligt bättre humör än igår och allt det där.
Men vad håller DN på med?

Sovit gott sedan strax efter andra världskriget eller?

Då säger jag det nu: Gomorron!

Oj! Definiera "mardrömskväll"! Är det att veta att 1-0 räcker i returen på Stamford Bridge?
Real, Barca, Chelsea, United trots sina olika resultat senast redan så gott som vidare.
Eller som kortsidan på Bernabeu brukar skandera i riktning mot människorna på de dyrare långsidesplatserna: 
Hola dinero!

Definiera mardrömsmorgon: Är det att gå upp klockan kvart över fem imorgon för att eventuellt finna en stream till OS-hockeyn?(för att ingen ska tro att jag är efterbliven: Det går alltså inte att se SVT:s onlinesändningar med ett utländskt IP-nummer) Detta OS:et är ju alltså av naturliga skäl kyligare än den svenska vintern här nere.
Det är nu man önskar att stan vore lika svensk-invaderad som Londres. När öppnar ambassaden?

På samma tema. Skandinaviens bästa, mest inskränkta och stundtals mest eltististiska sportsoffa är tillbaka.
Tillfälligtvis i premiäravsnittet med suveräne Ulric som Bajen-representant. Det är människor som honom som söderbröderna har att tacka för att man inte konstant under 113-års tid varit ett åtlöje, utan bara en övervägande majoritet av tiden. Snorungar från alla läger, se och lär, samt torka upp efter er!

Jag har varit i matförgiftat tillstånd sedan natten mot måndag och därför ploppar iakttagelserna nu upp med lite fördröjning. Svensk musik är, om det nu har undgått någon, populär inte bara i Sverige utan i stora delar av världen.
Roxette var/är en av de allra största exportframgångarna. Men de senaste tio åren har väl det i stort sett bara märkts på fiskrestauranger i Marbella(om vi nu ska prata Spanien), där soundtracket inte bytts ut sedan 93(minst) och där It Must Have Been Love haft en lika säker plats som samma låtar med Whitney Houston, Mariah Carey och Elton John.
Så till iakttagelsen som har växt fram under vistelsen(och briserat under den gånga helgen):
Albumspår från Look Sharp! spelas flitigt i barer med hög hipphetsfaktor, tillsammans med Yeasayer, Hot Chip och annat som får anses vara mer väntat att springa in i på sådana ställen.
Och det får jag nog ge dem, mycket på skivan(framförallt produktionsmässigt) låter faktiskt förbluffande mycket i tiden nuförtiden.
Inte konstigt att Roxette enligt uppgift håller på att spela in en uppföljare till Look Sharp!

På länken ganska intressant om den välkända historien om hur Roxette slog igenom i USA, men också om hur albumet Look Sharp! kom till.

Sorgligt och lite skrämmande att ingen annan har brytt sig om att uppmärksamma den här sörjan.
Vart är vi på väg?

Medan jag ändå håller på, och det regnar ute(och hmm, snöar i Sverige...).
Två väldigt underskattade skivor från två väldigt kända musikakter.

Roxy Music - Siren
Avalon är(rättmätigt) hyllat för sina hits och sin speciella atmosfär. De två första albumen är hyllade mycket för att Brian Eno var där och höll på med sina synthezisers. Många tycker att Country Life är den bästa skivan. Jag har kommit fram till att jag inte gillar den. Den är som Siren med bostongurka, räksallad, grillkryda och kebabdressing. För mycket helt enkelt. Den här däremot är en riktig fullträff, och i synnerhet då Sentimental Fool och Just Another High.

Van Morrisson - Veedon Fleece
Ja, Astral Weeks eller Moondance. Moondance eller Astral Week. Moondance och Astral Weeks. Det finns naturligtvis inget anmärka på någon av dessa väldigt hyllade album. Men Veedon Fleece är Astral Weeks och Moondance samtidigt. Den bästa kombinationen av den enas storslagenhet och den andras soul.


Tidigare på samma tema har jag ju här avhandlat bland annat: Controversy, The Boss och Diamond Dogs. De två förstnämnda är ju emellertid väldigt mycket mer fredag än söndag och den sistnämnda ska man inte lyssna på i datoren med skräphögtalare.

Jag tycker faktiskt att det här Solsidan är ganska roligt, även om det naturligtvis är väldigt lätta företeelser och människor att skoja om. Annonsörerna tänker väl också gärna att Saltis verkliga invånare(och diton i andra liknande områden) gillar att se skruvade versioner av sig själva på fredagskvällarna. En form av lokal narcissism, så att säga.
Hur som helst. Jag lider med Johan Rheborgs karaktär som måste stå ut med Josephine Bornebuschs dito. Hur kan man inte vilja bo i en Gant-katalog från 92? Särskilt när det här är vad som står för dörren i den riktiga världen.
Jag tar tamejfan fyren mitt i rummet också! Rakt av!

*En snubbe i min skola bor i ett hus med nio brasillianskor, och han vill flytta, eftersom att de bara pratar portugisiska där. Nästan ännu roligare är den klassiska jag kan tänka mig värre situationer-minen som alla får som han(eller någon annan) berättar detta för.

*Tack, äntligen någon som tar lönnlövet från munnen! Vad är grejen med Kanada? Den där stewarden som i någon Rapport-sändning inför spelen sade att hela världen är avundsjuka på mig eftersom att jag bor i Kanada, där vi är så toleranta var bland det värsta jag har sett den här sidan om milleniumskiftet.

*Mer Lokko. Intressant passage om sidhänvisningarna. Den som förekommer allra mest är då sannolikt Paul Weller eftersom att han både finns med själv och i The Jam, samt att hans andra gamla konstellation The Style Council helt säkert också finns omnämnda flera gånger. Det skulle vara intressant att se någon statistik om sådant på andra kända svenska återkommande krönikörer.
Mats Olsson - Los Lobos
Men sen då?

Intervjuns slutord, får bli (även den här) helgens startord.

Edit: Jag borde ha någonting mer upplyftande att kickstarta helgen med(som det här überklassiga av till hälften samma upphovsman). Men jag började av en slump lyssna på Brian Enos helt fantastiska Ambient 4: On Land och sedan gick det helt enkelt inte att byta. Börja inte lyssna på hypnotiska skivor sen fredageftermiddag/tidig kväll får väl bli ett gott råd av detta...

Den här veckan är även en annan av de konserter jag i somras bevittnade med en av mina favoritakter tillgänglig på DVD samt på CD och Spotify. Blur-ditot finns det inte mycket mer att säga om(det var ju faktiskt lite historia som skapades plus att alla var överens om att det var en väldigt bra konsert).

Grejen med Pet Shop Boys show var nog mer att de så att säga dissade det äckliga slakthusområdet(Globen, Hovet etc.) för ett betydligt trevligare (och knökfullare) Cirkus i kombination med en sjukt hög volym, sjukt snygg koreografi och sjukt bra låtval. De två förstnämnda är ju naturligtvis svårt att återge på DVD/CD/Spotify, men det sistnämnda går i alla fall bra.

Dagens besannade fördom är den om belgare. Nyligen under en helt vanlig övning när gruppen skulle prova på att prata i någon nyligen introducerad verbform så skulle man på något konstigt sätt uttrycka vilken nationalitet man skulle vara om man så att säga fick välja. Trots att många av jordens nationaliteter ofta brukar gnälla över sina medborgare och sina länders dåliga karaktärsdrag så brukar man ändå när man är utomlands så att säga stå upp för sitt land när det gäller. Således valde alla att behålla sina respektive nationaliteter. Förutom belgaren som drog till med engelsman.

Dagens låt är den här.
Man vet liksom inte vad det är med den låten(eller albumet för delen) men något är det.

Det är faktiskt en lätt absurd känsla att läsa jätterubrikerna rörande detta OS när man befinner sig i ett land som inte tillhör medaljfavoriterna på damernas jaktstart, om man vill vara snäll både mot det aktuella landet och det aktuella arrangemanget ifråga.

Klargörande: Jag gillar vinter-OS mycket bättre än sommarditot. Det är bara det att det känns som att det avgörs i ett litet, litet akvarium med deltagare som inte känner till någonting av livet utanför det där akvariet.

Hur gick det till när Bryan Ferry blev olympisk mästare i skidskytte? Bragdloppet? Jag fattar ingenting.

Jag sprang i eftermiddags som utlovat raka vägen ut i det ihållande regnet och in på El Corte Ingles multimedia-avdelning. Välsorterat som det är fann jag vad jag började leta efter i gårdagsvällens inlägg. Jag har ännu inte (åter)sett sommarens konsert eftersom att jag tillbringade eftermiddagen med att se "rockumentaryn"(eller vad genren nu brukar kallas) No Distance Left To Run, som också följer med i samma paket. Förväntingarna på denna var/är inte i närheten av av de jag hade/har på konserten som jag redan vet var/är grym.

Filmen slog dock förväntningarna ganska ordentligt. Jan Gradvall hade en invänding om att klassaspekten av rivaliteten mellan Blur(södra England och London) och Oasis(norra England och Manchester) borde ha behandlats mer omfattande. Det hade kanske varit intressant. Men å andra sidan. Vad finns det mer att säga om denna? Bröderna Gallagher fick stryk när de var ungar, tycker att allt annat förutom Beatles, Stones och ehh, Soundtrack of Our Lives är skit. Damon Albarn har konstnärsföräldrar och gör opera på mandarin. Alex James tillverkar ost och är kompis med Damien Hirst. What else do we get out of that, liksom? Oasis är arbetarsöner utan nödvändigt kulturellt kapital för att intressera sig för andra konstformer än den man vuxit upp med. Blur är medelklassbritter med medfött kulturintresse, och klasstypisk ängslighet vilket tillsammans sannolikt lett till så väl de privata kriserna som bandets många stilbyten.  Jag tycker att filmen ägnade lagom mycket tid åt rivaliteten som på det stora hela naturligtvis är väldigt uttjatad, och dessutom utagerad för samtliga inblandade. Om jag också ska vara lite kritisk så handlar det väl snarare om att ingenting egentligen tillkommer för de som har läst de flesta tidningsintevjuerna med bandmedlemmarna före, under och efter den tillfälliga återföreningen. Vilket väl är samma människor som har sett eller kommer att se filmen. Men helhetsupplevelsen blir naturligtvis mycket bättre när den är ljud och ljussatt, så att säga.

Om jag ska försöka koka ner någon form av essens av den där filmen i ett citat så går det till Damons ur minnet  ungefärliga:
I don´t know if the kids today realize, or if it is gonna happen again that one leftfield band could get so mainstream.
(Samma bandmedlem får också andrapriset för svaret i rubriken på en reporters antydan om att han springer på scenen under turnén. Forrest Gump, väl?)

För Blur(och Oasis för delen) var 1995 inte dåtidens motsvarighet till Vampire Weekend eller The XX.
De var liksom Lady Gaga. Etta på topplistan och diskussionsämne i Nyhetsmorgon, typ.

Det är faktiskt för omväxlings skull riktigt gammalt hederligt skitväder här nu(typ fem grader och regn).
Och så ska det tydligen vara ända fram till fredag enligt prognoserna.
Därför måste jag ha den här dvd:n nu!
Jag måste få veta om jag syns på bilderna!
Hur länge har El Corte Ingles multimedia-avdelning öppet?  Har den hunnit komma dit? Säljs den där? Har hällregnet slutat? Hinner jag dit? Är Amazon i själva verket snabbare? Det skulle inte förvåna mig. Vad är adressen hit?
Frågorna hopar sig. Det verkar som att jag får vänta tills i morgon trots allt...
Ja, jag vet att jag är larvig och ofta prioriterar konstiga saker. Men det är sådan jag är.

Läraren som jag har på eftermiddagarna är Madrids svar på Johanna Koljonen.
Idag: Vilka seriefigurer lämpar sig bäst för maskerader?

Tidigare idag: Jag och mina bröder köpte alla vinylskivor. Det känns lite onödigt nu. Folk köper inte musik längre.

Invänding från mig: Jag köpte Stone Roses-boxen för 130 euro i somras.

Replik: Den, visst...

Jag funderar på om jag imorgon ska bry mig om att förklara fenomenet Anton Abele. Någon kanske har ett förslag på hur vi i Sverige ska gå vidare med humorn så att säga post- Anton Abele.
Håller du på Djäuvgån i fotboll sa du? Hade jag aldrig trott!
Förtydligande 1: Flera av svaren är liksom inte ett dugg konstiga var och ett för sig. Det är kombinationen av svar i kombination med att man vet vem det är som svarar som gör att man bara klarar av att läsa lite i taget...
Förtydligande 2: Biblioteksgatan(nummer 8 närmare bestämt) är min favoritadress också! Särskilt den 15 februari.
Grattis AIK på 119-årsdagen!

Det här är ju bara helt fantastiskt roligt, och fascinerande.
Men allvarligt talat, hur kan man inte älska My Way?
Om jag någon gång skulle sjunga karaoke så skulle det här helt klart bli mitt val. Texten i kombination med den sentimentala melodin och det bombastiska arrangemanget gör att kontrasten mot karaokesångarens oförmåga blir extra fin. Det passar till och med att emellanåt harkla sig för att sedan antingen ta i alldeles för mycket och/eller tokmissa tonerna i crescendot. Den här låten är nästan mer halvtom hotellbar 02.40 än fullsatt Madison Square Garden. På ett bra sätt dessutom.

Igår inledde jag kvällen med att online se semifinalen av På spåret. Sedan ehh.. spårade det ur...
Du vet att du är i en riktig storstad när du tror att du ska ha en förhållandevis lugn kväll på någon lokal bar, men istället plötsligt sitter och pimplar whisky "hemma" till klockan 01.30, för att sedan följa de blåa skyltarna mot "Upplands Väsby" i sällskap med en chaufför som fortfarande pimplar whisky, för att sedan väl framme i "Helenelund" (tack vare att man tydligen står på någon lista) hamna i ett garage där det spelas housemusik och pimplas whisky fast med Coca Cola.
Kring 03.45 blev jag medbjuden av en vän till chauffören till en bil på parkeringsplatsen utanför för att för omväxlings skull pimpla Coca Cola med rom. Lämnade efter en halvtimme bilen för att "gå på toaletten" vid motorvägen. Gick därefter tillbaka till bilen där människorna vinkade för att jag skulle hitta rätt. Efter ett par minuter går det upp för den vid det här laget ganska långsamt tänkande svensken att det faktiskt inte är samma bil som förut. För i den här bilen sitter bland annat chaufförens nyblivna ex-flickvän, som chauffören vägrar prata med sedan han kommit på henne med en av sina ex-pojkvänner. Jag får bland annat svara på om jag känner Mando Diao, eftersom att jag tydligen ser ut som att jag är med i det bandet, och dessutom kommer från Sverige. Klockan 04.30 är jag tillbaka i garaget. Klockan 06.40 går det upp för mig att jag har tappat bort min chaufför, tillika lägenhetskompis(vilket kanske var säkrast, när allt kommer omkring). Klockan 07.00 sitter jag i en taxi med ett annat gäng. Klockan 07.15 äter jag av någon anledning churros i Moncloas tunnelbanestation med en bask och någon som av någon anledning är "känd från teve" i Spanien. Vid 07.40 är jag tillbaka i lägenheten där den tidigare chauffören av någon anledning ännu inte har gått och lagt sig. Klockan 14.00 i dag går jag upp ur sängen och ut på stan där det är någon rubbad blandning av kinesiskt nyårsfirande och karneval. Klockan 15.00 har chauffören av någon anledning gitarrlektion. Klockan 16.30 återvänder jag till lägenheten där den före detta flickvännen väntar på att bli insläppt. Chauffören kommer hem från sin gitarrlektion 16.50. Nu står han och skriker på sin före detta flickvän. Ikväll har jag inga särskilda planer.

Igår såg jag om Jon Savages(han står inte som regissör, men det kunde ju ha "provat" att göra den utan honom som "writer" och "consultant", om man säger så...) Joy Division-dokumentär på SVT Play. Den var faktiskt ännu bättre än jag tyckte att den var när jag såg den första gången i samband med att bandets båda album återutgavs för två år sedan. För en gångs skulle känns det heller inte krystat att påstå att bandet i fråga förändrade en hel stad. Vågen som startade med Joy Division är idag en integrerad del av Manchesters historiska utveckling. New Order, som ju de återstående medlemmarna som bekant bildade ur askan av Ian Curtis självmord, förändrade dessutom musiklandskapet för alltid.

Själv började jag under programmets gång fundera över vilken som är den allra bästa låten, respektive albumet från Manchester. Det skulle nog på fullt allvar nästan vara lättare att utse det bästa albumet från New York, vilket inte säger så lite om kvaliteten den här epoken(för det blir ju knappast tal om någon skiva från 2005, om man säger så...) håller.

Love Will Tear Us Apart är ju svår att komma ifrån om man ska ta med inflytande, omdelbarhet och hållbarhet i bedömningen. Det är nog The Manchester Anthem när allt kommer omrking. Den skulle självklart finnas med även på min högst objektiva favoritlista. Dock inte allra längst upp. Själv tycker jag nog att Decades är lika bra, om inte bättre. Den kan dock naturligtvis inte hota LWTUA som anthem betraktat.

Ceremony och Blue Monday av New Order är låtar som nafsar Joy Divisions mest kända låt i hälarna. Den förstnämnda var ju den första låten de spelade in som sina mer elektroniskt orienterade efterföljare. Den andra var(och är väl fortfarande?) den mest sålda 12"-singeln genom tiderna. New Orders bästa låtar är i mitt fullt objektiva tycke dock The Perfect Kiss och Temptation.

En annan låt som ligger i närheten är Happy Mondays 24 Hour Party People(mer som statement än ur något kvalitetshänseende).

Den Manchester-gruppen som är mest känd för den stora massan är naturligtvis Oasis. Jag tröttnade på dem snabbare än de flesta andra(typ innan jag började högstadiet 96 ;) ). Nu har alla andra också varit less på dem ett bra tag. Främsta anledningen till att jag själv inte gillar dem är att de till skillnad mot en majoritet av de övriga mest kända Manchester-banden tittade bakåt, istället för famåt. Men Live Forever är fortfarande en fantastisk och mycket känd låt och ska naturligtvis omnämnas här.

The Smiths klassiker är naturligtvis med subjektivt. Men de får nog svårt att rent objektivt matcha tidigare och senare nämnda akters mest kända alster som anthems betraktat. Detta antagligen på grund av att många människor fortfarande genuint avskyr detta band(dock inte på Söder eller Madrids motsvarighet Malasana, för delen ;) ).

Tvåa när det gäller Manchester-anthems är nog trots allt Fools Gold. Det är dock den av Stone Roses samtliga låtar som jag personligen är mest trött på. Waterfall, Where Angels Play, She Bangs The Drum blir mina personliga val från detta band som nog både objektivt och subjektivt gjort det bästa albumet.

Album subjektivt typ så här(jisses vilka album...):
1)The Stone Roses - The Stone Roses
2) The Smiths - The Queen Is Dead
3) Joy Division - Closer

Låtar subjektivt: Waterfall är på min topp tre alla kategorier och vinner därför här också. Annars måste jag passa, helt omöjligt att sålla.

Apropå Manchester och fredag: Helt otroligt klockrent!

Och så en uppdatering: Det här inlägget var tydligen betydligt bättre tajmat än det egentligen var meningen.

Ursäkta, men det här trodde jag (verkligen) inte att jag skulle får läsa i någon av Sveriges stora morgontidningar. Roligt med en (helt) annorlunda infallsvinkel i den annars urtråkiga genren "resejournalistik" i dagspress. Det är väl i och för sig roligare att det slutligen gjordes än utförandet i sig. Gillade dock av flera skäl passagen:

För att ge en vink om gruppens inställning, så enas vi snabbt om att Berlin och Madrid ligger oss varmt om hjärtat i Europa. I USA är det Los Angeles och Chicago som känns mest spännande. Spelet kan börja. Obs, vi är helt nyktra. Jag som älskar vin och öl konsumerar omåttliga mängder te, glas fyllda som av en hel trädgård av vad det nu vara månde.

Ju längre tid man är här desto mer känns som att den här stan faktiskt skulle ha en god chans att plocka hem titeln Europas bäst klädda huvudstad. Främst kanske då den kvinnliga delen av befolkningen. Det skulle vara en bedrift inte minst eftersom att stora delar av övriga Spanien i mitt tycke genomsnittligt ligger långt efter i alla fall stövellandet, Skandinavien och Schweiz. Men som både invånarna och besökarna ofta och gärna konstaterar lite oavsett vad det handlar om; det är ju Madrid, det här.

Beträffande de tre största länderna Tyskland, Storbritannien och Frankrike så har de gemensamt en väldigt hög högstanivå men ett alldeles för svagt genomsnitt.

.. fram till för någon minut sedan. Men sedan fick vi av någon anledning också det här.Märkligt att Bowie (till och med på album som på det där nyutgivna ganska substanslösa deutalbumet finns det spår av magi...) inte ville vara med på det där(inte!).
Jag har alltid haft svårt för Peter Gabriel. Främst då oförmågan att ha någon form av täckning för de (löjligt stora) pretentionerna. Han låter ju dessutom nästan som Meat Loaf på några av låtarna där.

Rolig stämpling till mord i den där bloggen också( so has Gabriel improved on the originals here? Let us know in the comments section!)

Avatar nio(?) Oscarsnomineringar, Up In The Air sex(?) diton? Den förstnämna är säkert en trevlig barnfilm(jag betalar inte pengar för att titta på barnfilm, och att se den gratis utan 3D känns som slöseri med tid och knappast heller rättvist mot filmen ifråga). Up In The Air såg jag i måndags och det var ju en trevlig förströelse, även om Juno-regissören gärna kan få flexa sin skivsamling i något dj-bås i stället för i sina filmer. Juno var en bedrövlig film med bra soundtrack. Det här var en trevlig/"bra" film med ett bra soundtrack. Ändå kändes det utstuderat "kreddiga" soundtracket malplacerat. Nu jävlar ska jag göra min Lost in Translation, kunde jag emellanåt höra regissören tänka. Vi byter ut hotelldöden mot en snubbe som älskar flygplatser! Detta blir alltså filmens huvudspår, och inte det mycket mer intressanta och aktuella massavskedandet av människor på konsultbasis. Den melankoliska alienationen sköttes naturligtvis betydligt snyggare, var mer spot-on och var dessutom mer otrampad mark i Tokyo för snart sju år sedan. Men Oscarsjuryn ligger väl ofta sisådär sju år efter med det som är intressant att behandla på film.

Det är idag en ganska omfattande så kallad skivonsdag som jag på något sätt ändå uppskattar att tidningarna fortfarande har, även om man direkt kan bilda sig en egen uppfattning, och allt som oftast redan har gjort så när recensionerna går i tryck. Sammanfattning av dagens skörd:
Sade – tråkig!
Nils Hansson – vettig.
Jenny Seth – byt jobb(på allvar alltså)!
Gill Scott- Heron – har jag inte hunnit med ännu
Yeasayer – är detta vad vi har nu? Nej men, allvarligt. Känner ni över huvud taget någonting när ni lyssnar på den här musiken? Ambling Alp är ju en småtrevlig singel att lyssna på när man håller på och spiller ut kaffe på tangentbordet, svarar på mejl, eller någonting annat skojigt. Men den här sortens musik lät(på fullt allvar) mer modern för snart 30 år sedan, någonting som de goda människorna naturligtvis känner till, utan att gapa om det allt för mycket för att förstöra det roliga(?) för dem som känner någonting(?) när de lyssnar på den här musiken.
Men det är väl detta vi har nu?

Hädanefter kommer jag att dela in min Madrid-vistelse i före och efter jag upptäckte att min nya lägenhet ligger väldigt nära Carrefour.

Inga mer livsmedelsinköp på El Corte Ingles(som alltså för er som inte visste det närmast är att beskriva som ett spanskt NK, med den stora skillnaden att det finns precis överallt)! Deras livsmedelsavdelning verkar helt och hållet anpassat efter hemmafruar, husor och andra som vet exakt vad de ska göra med en hel kyckling, spädgris eller marulk.

Jag gillar inte heller de här butikerna som i stort sett bara säljer antingen frusen eller konserverad mat. Även om jag inte vet vad i hela friden jag skulle göra med en spädgris så behöver jag näring!

Carrefour däremot. Lagom stort. En blandning av färska grönsaker, frusen mat, bekanta varumärken, ofrusen mat, behaglig muzak, lagom stora förpackningar. Perfekt ställe för verlighetens folk att skaffa sin näring på!

Är det inte förundertligt mycket som handlar om tacos, Daft Punk och Melodifestivalen i Sverige nuförtiden?
Det sistnämnda är väl naturligt eftersom att det verkar vara den tiden på året(då fyra miljoner svenskar blir mycket dummare i huvudet än de egentligen är). Men Daft Punk har inte gett ut något nytt material sedan 2005, och när startade tacos-revivalen egentligen? Jag ligger som vanligt steget före. I höstas gjorde jag inte mycket annat än att äta just tacos. Men annars är det för mig intimt förknippat med Fångarna på fortet cirka 1994. Sedan var det väl borta ett tag, men nu? Tacos, tacos, tacos.

Jag ger dig några nyckelord. Tacos, Daft Punk, Melodifestivalen och Suede- Beautiful Ones.
Författa en krönika på cirka 2500 tecken om att du/vi egentligen har gett upp.

En sak förstår jag dock inte. Det är att begreppet bag-in-box har börjat dyka upp i samma andemening som just tacos och (det satans) "fredagsmyset".
Man KAN/SKA/BÖR inte dricka vin till tacos. Det är faktiskt inte det minsta besserwissrigt att poängtera.

I korthet:
Daft Punk - bäst!
Tacos- gott(?!)
Melodifestivalen - utplåna!

Idag är det här den bästa låten i hela världen. Den säger även i normala fall ofantligt mycket om livet i stort.
Sometimes it snows in April. Ett statement så gått som något.

Det slog mig precis att jag inatt blev överöst med komplimanger från en och samma person. Det slog mig också att det var väldigt fina och genomtänkta komplimanger att få. Inte de gamla vanliga.
Ungefärlig översättning från engelska av ett par jag kommer ihåg:
Jag uppskattar din intelligens.
Jag gillar din förmåga att växla mellan kvickhet och ett mer reflekterande sätt, när det är nödvändigt. Många människor är bara antingen eller.

Det slog mig också att jag borde ha sagt någonting snällt tillbaka istället för att dra ner ännu en skrattsalva med någon vid tillfället smart one-liner. Troligtvis framgick det kanske ändå att denna uppskattning var ömsesidig. Men jag(och troligtvis en del andra) behöver bli bättre på att ge genomtänkta komplimanger.

En annan grej som denna vakna människa omedelbart verkade fatta är att de stundtals grova generaliseringarna jag brukar ägna mig åt ofta har som syfte att tydliggöra ett fenomen, eller ett problem.
När jag inte bara försöker vara rolig, alltså...

Någonting som jag gärna tar med mig härifrån ur ett livsmedelsperspektiv är de renodlade specialisterna. Liksom personer(gamla gubbar mest i ärlighetens namn) som kan sin skinka, sina skaldjur, eller sin sangria(som jag dock inte tycker om) och gör det snabbt och bra, utan tjafs. En bardisk, en massa skinkor i taket, några bord. Vad ska vi kalla det för? Skinkhuset?! Ja, varför inte?
Någonting som jag också saknar är wtf?-barerna( i motsats till de ovan nämnda specialisterna). Alltså det som resten av världen kallar helt vanliga barer. Någon äter lunch, en annan beställer in en flaska champagne för att fira någonting, en tredje försöker bli full och ytterligare någon beställer in en bit tårta med café con leche. Allt detta samtidigt, och utan att barpersonalen tycker att något av ärendena är konstigare än något annat.

I övrigt en så här långt förkyld helg med Heligoland dagtid. Jag har nog kommit överrens med mig själv om att Psyche, Flat Of The Blade och Pray For Rain är bäst på den här skivan som faktiskt mycket riktigt växer lite för varje lyssning.

Igår kväll lyssnade jag dock (i stort sett bara faktiskt) på den här låten.

Ikväll(inatt svensk uppfattning) ska jag nog i alla fall försöka ta mig ut ur min nya lägenhet med wi-fi, som delas med en spanjor. Problemet är att när man är förkyld svensk så börjar man fundera på att gå och lägga sig när resten av stan börjar fundera på vad de ska äta till middag.

Nästa helg ska jag försöka göra en utflykt någonstans. Om det blir en kort variant till typ Toledo eller en mer genomtänkt variant till Sevilla återstår att se.

Rubrik på denna bloggportals hemsida: Hur Melodifestival är du?

Jag är så mycket Melodifestival att jag tror att jag såg en deltävling 2005 när jag hade feber, och en deltävling för ett par år sedan när jag också hade feber. När det bara var en gång om året såg jag det dock nästan varje år. Inte för att det var bra, utan av samma anledning som man äter risgrynsgröt på julafton.

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att dagens kulturskymning i den absoluta mittfåran inte inleddes med Big Brother utan när denna årliga återkommande kitschfestival fick ett seriesystem och en press som på ett oklädsamt stort allvar började analysera eländet.

Och om du ska se det i helgen: Fuck you too! All you motherfuckers. Fuck you too!

Edit: Omröstningen i den internationella finalen är i alla fall stor humor för oss som är intresserade av internationella relationer.

Den här Heligoland känns som en riktig grower. Lita på mig!
Men de hade kunnat gjort det lättare för sig. Det medges.
Growers är ju inte någonting som belönats de senaste fem, sex åren.
Snärtiga electrohits med barnkörer från urusla dator/mobiltelefonshögtalare ska det vara!
(inget direkt ont om det förstnämnda)
En låt i stil med Teardrops och hajpen hade åter varit här på allvar.
Allt går ju alltid runt och kommer tillbaka. Tiden är mogen.

*Banker. Dessa av satan utsända på vår planet. Det går bra att åtnjuta alla fördelar som den fria marknaden tillåter   fram tills dess att det inte går längre. Då plötsligt börjar de åtnjuta alla fördelar som en riktigt gammal hederlig planekonomi skulle ha tillåtit(och tydligen också ett flertal marknadsekonomier). När planekonomin kommit till deras räddning börjar man sedan integrera planekonomin, i sin egen (kvasi)marknadsekonomi. Men allt det där är ju gammalt vid det här laget.
Någonting som också är gammalt är en majoritet av våra stora banker är fullständigt inkapabla att leverera. De garanterar knappast någon stabilitet när det blåser. De levererar inte till aktieägarna(de ber om mer pengar från dem). Sist men inte minst är de fullständigt usla på att leverera det som kunderna betalar(alldeles för mycket) till dem för att göra. Jag har fortfarande kvar min skitbank Nordea(gamla Mord..förlåt Nordbanken som tyvärr inte tilläts gå i konkurrs i början av 90-talet). Jag har vid ett flertal tillfällen sagt att jag ska byta bank(det är ju också sanslöst omständigt), men nästa gång jag är på svensk mark ska det tamejfan ske. Deras okunniga kundtjänst(jag vet ALLTID mer än de som jag kopplas till om precis vad som helst som jag vid något tillfälle ringt och frågat om). Deras osympatiska och skitlarviga reklamkampanjer. Deras tama fonder(som jag avvecklade för lääääääääängesedan) och sist men inte minst, deras ofungerande tjänster(tack för att jag fick stå sammanlagt två timmar i en trång jävla bankkö med olustigt mycket cash i fickan, på grund av att tjänsten "utlandsbetalning" tydligen inte fungerar, trots att jag gjort PRECIS allt man ska, och mer därtill).

Exempel på andra skitbanker:
Swedbank(de är väl om möjligt till och med sämre än Nordea)
SEB
Caja Madrid

*Att människor relativt ofta kommer fram och börjar prata italienska med mig när jag inte ens är i Italien, har något med Italien att göra och det inte ens alltid är italienska människor som försöker tala till mig på detta språk.

Helt annat: Oskar Linnros.  Bästa soulen på svenska sedan Beats melodier och Kaah?
Paradoxalt nog hade det där beatet med en engelsk text sannolikt borgat för en hyfsat stor klubbhit i kanske i alla fall UK. Men vi vill väl inte göra Sumpan till någon turistattraktion?
Det är ju en parafras på en informell slogan för Neapel, for christ sake!

Del ett av Landet brunsås på SVT Play. Lite bättre än spansk teve, men inte mycket.
De där Bromma-människornas iakttagelser är ungefär desamma som en genomsnittlig Bromma-familj själva kan göra vid sitt middagsbord under det berömda, av programmet behandlade, "fredagsmyset".

Erik Haags tevekarriär borde för övrigt ha stannat vid kaninhoppning, eller vad det nu var.
Svengelska? Roligt? Poäng?
Om det är någonting vi nästan alltid får beröm för utomlands så är det ju vår "perfekta" engelska...

Upp

Ross.
Californier direkt hämtad ur Pretty Fly(For a White Guy)
Trademark: Lambrusco-vin för en euro.
Inleder 80 procent av sina meningar med Did you guys have ..öööö... over here
Blev utkastad från sitt förra college på grund av att han körde en jeep in i en jacuzzi.
Är ändå förhållandevis smart, konstigt nog.

Ner

Spanska kök.
Alltså inte spanska köket, utan spanska kök. Allvarligt talat alltså.
Livet är att gå omkring i ett fullt utrustat kök från Ballingslöv, eller inte.
Men jag fattar bara inte hur de orkar. Jag kan inte minnas att jag har varit i ett ordentligt kök i Spanien. Det finns ju fortfarande många hemmafruar i detta land som inte gör mycket annat än att trampa omkring i dessa undermåliga kök.