"I don´t know if I´m running from somehting, but I am running"
Jag sprang i eftermiddags som utlovat raka vägen ut i det ihållande regnet och in på El Corte Ingles multimedia-avdelning. Välsorterat som det är fann jag vad jag började leta efter i gårdagsvällens inlägg. Jag har ännu inte (åter)sett sommarens konsert eftersom att jag tillbringade eftermiddagen med att se "rockumentaryn"(eller vad genren nu brukar kallas) No Distance Left To Run, som också följer med i samma paket. Förväntingarna på denna var/är inte i närheten av av de jag hade/har på konserten som jag redan vet var/är grym.
Filmen slog dock förväntningarna ganska ordentligt. Jan Gradvall hade en invänding om att klassaspekten av rivaliteten mellan Blur(södra England och London) och Oasis(norra England och Manchester) borde ha behandlats mer omfattande. Det hade kanske varit intressant. Men å andra sidan. Vad finns det mer att säga om denna? Bröderna Gallagher fick stryk när de var ungar, tycker att allt annat förutom Beatles, Stones och ehh, Soundtrack of Our Lives är skit. Damon Albarn har konstnärsföräldrar och gör opera på mandarin. Alex James tillverkar ost och är kompis med Damien Hirst. What else do we get out of that, liksom? Oasis är arbetarsöner utan nödvändigt kulturellt kapital för att intressera sig för andra konstformer än den man vuxit upp med. Blur är medelklassbritter med medfött kulturintresse, och klasstypisk ängslighet vilket tillsammans sannolikt lett till så väl de privata kriserna som bandets många stilbyten. Jag tycker att filmen ägnade lagom mycket tid åt rivaliteten som på det stora hela naturligtvis är väldigt uttjatad, och dessutom utagerad för samtliga inblandade. Om jag också ska vara lite kritisk så handlar det väl snarare om att ingenting egentligen tillkommer för de som har läst de flesta tidningsintevjuerna med bandmedlemmarna före, under och efter den tillfälliga återföreningen. Vilket väl är samma människor som har sett eller kommer att se filmen. Men helhetsupplevelsen blir naturligtvis mycket bättre när den är ljud och ljussatt, så att säga.
Om jag ska försöka koka ner någon form av essens av den där filmen i ett citat så går det till Damons ur minnet ungefärliga:
I don´t know if the kids today realize, or if it is gonna happen again that one leftfield band could get so mainstream.
(Samma bandmedlem får också andrapriset för svaret i rubriken på en reporters antydan om att han springer på scenen under turnén. Forrest Gump, väl?)
För Blur(och Oasis för delen) var 1995 inte dåtidens motsvarighet till Vampire Weekend eller The XX.
De var liksom Lady Gaga. Etta på topplistan och diskussionsämne i Nyhetsmorgon, typ.
Filmen slog dock förväntningarna ganska ordentligt. Jan Gradvall hade en invänding om att klassaspekten av rivaliteten mellan Blur(södra England och London) och Oasis(norra England och Manchester) borde ha behandlats mer omfattande. Det hade kanske varit intressant. Men å andra sidan. Vad finns det mer att säga om denna? Bröderna Gallagher fick stryk när de var ungar, tycker att allt annat förutom Beatles, Stones och ehh, Soundtrack of Our Lives är skit. Damon Albarn har konstnärsföräldrar och gör opera på mandarin. Alex James tillverkar ost och är kompis med Damien Hirst. What else do we get out of that, liksom? Oasis är arbetarsöner utan nödvändigt kulturellt kapital för att intressera sig för andra konstformer än den man vuxit upp med. Blur är medelklassbritter med medfött kulturintresse, och klasstypisk ängslighet vilket tillsammans sannolikt lett till så väl de privata kriserna som bandets många stilbyten. Jag tycker att filmen ägnade lagom mycket tid åt rivaliteten som på det stora hela naturligtvis är väldigt uttjatad, och dessutom utagerad för samtliga inblandade. Om jag också ska vara lite kritisk så handlar det väl snarare om att ingenting egentligen tillkommer för de som har läst de flesta tidningsintevjuerna med bandmedlemmarna före, under och efter den tillfälliga återföreningen. Vilket väl är samma människor som har sett eller kommer att se filmen. Men helhetsupplevelsen blir naturligtvis mycket bättre när den är ljud och ljussatt, så att säga.
Om jag ska försöka koka ner någon form av essens av den där filmen i ett citat så går det till Damons ur minnet ungefärliga:
I don´t know if the kids today realize, or if it is gonna happen again that one leftfield band could get so mainstream.
(Samma bandmedlem får också andrapriset för svaret i rubriken på en reporters antydan om att han springer på scenen under turnén. Forrest Gump, väl?)
För Blur(och Oasis för delen) var 1995 inte dåtidens motsvarighet till Vampire Weekend eller The XX.
De var liksom Lady Gaga. Etta på topplistan och diskussionsämne i Nyhetsmorgon, typ.
Kommentarer
Trackback
