twd

Danskar och i synnerhet just nu danskor kan göra film. An Education(Lone Scherfig) och Hämnden(Susanne Bier), eller Haevnen som vi säger i Danmark, är superba. Holländska fotografer(Anton Corbijn) har dock fortfarande mycket att bevisa(se inte The American med George Clooney!) utanför den mentala hemmaplan i grådaskiga Manchester-förorter(Control).

Men snälla, snälla ni...
(uppmärksamma tittare uppmanas ta en titt på vem som står som "uppdragsgivare" för den där kampanjen. Nu vet jag att han inte är den han var längre. Men det kan kanske vara en anledning till att "sammansättningen" av supportrar ser ut som den gör...)
Det här verkar ju faktiskt på allvar riktigt motiverat...

Har lagt bort det succéartade hockeyslutspelet till förmån för den allsvenska fotbollspremiären. Och inför det sistnämnda gör jag tradtionsenligt en spellista. Någonting som också har blivit en tradition är att Anna Järvinen släpper en ny skiva lagom till fotbollspremiären. Och den innehåller precis lika mycket vår som när det senast begav sig 2009. En säsong som ju slutade "ganska" bra för AIK...

Någonting som jag också märkte i samband med att jag satte ihop den traditionsenliga spellistan(traditionsenligt innehållande Anna Järvinen och även Primal Scream samt The Specials, har jag för mig) är den första skivan jag kan ha missat till min 80-talslista – This Nations Saving Grace. Men den hade ändå inte varit aktuell för topp tio, så därmed ingen större tabbe...

Och apropå humor så måste jag nog säga att de här tre företeelserna nästan alltid är jättekul.
1) Människor som helt uppenbart är alldeles för smarta/intelligenta för ett visst sammanhang
2) Människor som helt uppenbart är alldeles för dumma för ett visst sammanhang
3) Djur som klantar sig

Njut så länge det varar.

Avdelning. Antingen ett helt nytt sound från Bruce Springsteen, eller så har det blivit lite fel någonstans...

Tillägg: Alltså den här musikgenren som man vare sig man vill eller inte får höra när man någonstans beställer färgglada drinkar(om vi då bortser från one hit wonder-sommarplågorna). Det var ju väldigt länge synonymt med brakhits i hip hop-genren. I många år var det väl typ den här,  den här eller den här.

För två år sedan var det väldigt ofta den här låten, mellankrigstiden i sammanganget. 

Jag konstaterar att vi nu har gått in i en ny tidsålder("it is a new generation"...men samma gamla J-LO). Det är är också 2011-humor. Det är ju bara så übercyniskt och hål i huvudet på samma gång, att man kanske någonstans mot sin vilja ändå måste respektera det.

Brazil, Marocco, London to Ibiza straight to LA New York, Vegas to Africa...

Jag är mållös.

Vet ni vad skillnaden är mellan Newsweek och Fokus? Förutom att den ena är på engelska och den andra på svenska.
Den första skriver inte bara om Socialdemokraterna.

Så här ser då topp 30 från 80-talet ut till och med andraplatsen. Många megastjärnor(fast flera är som synes också med) och megagrupper saknas. Men här är det ju kvalitet och hur det låter efter en sisådär 20-30 år som är intressant. Inte vad dagens 45-åringar mimade till framför spegeln, eller vad som fick fem getingar i januari 1985.

2) Stone Roses - The Stone Roses

3) Beastie Boys - Paul´s Boutique

4) Brian Eno, David Byrne - My Life In The Bush Of Ghosts

5) Brian Eno - Ambient 4/ On Land

6) The Smiths - The Queen Is Dead

7) Brian Eno - Apollo: Atmospheres and Soundtracks

8) Joy Division - Closer

9) Prefab Sprout - Steve McQueen

10) Prince - Controversy

11) Orange Juice - You Can´t Hide Your Love Forever

12) Lou Reed - The Blue Mask

13) Roxy Music - Avalon

14) Dexy´s Midnight Runners - Searching For The Young Soul Rebels

15) Diana Ross - Diana

16) Pet Shop Boys - Actually

17) Morrissey - Viva Hate

18) New Order - Low-Life

19) Pet Shop Boys - Please

20) The Smiths - Meat Is Murder

21) Dexy´s Midnight Runners - Don´t Stand Me Down

22) David Bowie - Scary Monsters

23) Lou Reed - New York

24) The Clash - Sandinista!

25) Prince - Sign O The Times

26) Paul Simon - Graceland

27) Orange Juice - Rip It Up

28) The Proclaimers - Sunshine On Leith

29) Jakob Hellman - ..och stora havet

30) Prince - Dirty Mind

Stone Roses - The Stone Roses (1989)

Den här skivan borde man heller inte kunna eller få skriva någonting mer om. Men det skiter jag i. Somliga britter brukar sätta upp Revolver, Never Mind The Bollocks  och The Stone Roses som de tre främsta milstolparna för landets popmusik. Och knappast något album från 80-talet pekar väl tydligare ut riktningen för vad som skulle komma under 90-talet än det här. Själv tycker jag att Stone Roses första album låter väldigt mycket som ett uppsamlingsheat för vad man hade lärt sig fram till och med den där glödande sommaren 89. Det här är ju någonstans Beatles melodiförmåga korsat med Beach Boys harmonier och Rolling Stones arbete med det rytmiska. Som med mer begåvade texter och uppdaterat med punk-attityd och de rådande acid house-influenserna inte lät ett dugg retro, utan snarare som ljudet av en bättre framtid. Albumet blev själva bryggan mellan dansmusikscenen och gitarrindiebanden i Storbritannien.

The Stone Roses blev mycket i och med detta soundtracket till vad som brukar beskrivas som the second summer of love på de brittiska öarna. Albumets frihetstema både i texterna och som musikalisk känsla blev ännu starkare i takt med att flera östeuropeiska diktaturer föll ihop samtidigt som Europas unga dansade och sjöng med Ian Brown i the past was yours, but the future´s mine.

Någonting som är talande för i vilken oslagbar form Stone Roses var 88-89 är ju att de samlade b-sidorna från perioden är nästan lika bra som själva albumet. Skivans producent John Leckie berättade i samband med albumets 20-årsjubileum 2009 att han, efter att ha arbetat med låtarna hela dagen i studion, gick och lyssnade på dem hemma. Både han och bandet, som hade förberett sig för inspelningssituationen i fem år, var övertygade om att de höll på att skriva historia.

Jag personligen brukar vara ganska tolerant inställd till vad och vilken musik människor gillar. Jag kan köpa att en del inte alls gillar flera av mina absoluta favoritskivor. Men om jag ska lyfta fram någon enda skiva under hela musikhistorien som jag helt enkelt inte kan förstå hur man inte kan gilla så blir det faktiskt den här. Om man inte gillar det här albumet kan man väl varken gilla pop eller rock? Men så har jag knappt heller aldrig hört någon säga att de inte tycker om den här skivan.

När till exempel I am the Resurrection eller Waterfall spelas i offentliga miljöer i Storbritannien känns det fortfarande som att allt liksom stannar upp i ett par sekunder när människorna på plats blir medvetna om vilken musik som spelas. Det här är fortfarande musik som går igenom så många lager av generationer, samhällsklasser och inte minst musikaliska preferenser att jag har svårt att komma på vad som skulle gå att jämföra med. I samband med återutgåvan 2009 beskrev musikjournalisten Matthew Priest det hela mer träffande än jag hört någon annan sammanfatta vad det handlade om. It is  a blokes album that is yet very artistic. Oasis took the blokeiness a bit further, but they couldn´t be Stone Roses because The Stone Roses were artistic.

I Manchester kan man fortfarande både bli dumpad och få stryk om man talar illa om The Stone Roses. Men det ska man väl i så fall ha. Om formatet på den här listan inte hade varit standardiserat så hade rubriken till den här placeringen nämligen varit England´s Dreaming. I detta sammanhang mer passande än någonsin, eftersom att det visst fanns en framtid.

PS. The Stone Roses är på par med ettan på listan. Den främsta anledningen till att den “bara” ligger tvåa är att jag har valt att premiera en skiva som musikaliskt är helt innovativ, och som jag själv “upptäckte” i en ålder närmare 25 än 18. DS.

Beastie Boys - Paul´s Boutique (1989)

Det finns så mycket att skriva om den här skivan att jag av ren självbevarelsedrift kommer att hålla det väldigt subjektivt. Men om vi tar avstamp i föregående placering så kan vi väl börja med och apropå samplingar. Det har aldrig samplats så här bra någon annanstans, och vågar jag påstå, kommer aldrig att göra det heller. Det har heller aldrig tidigare eller senare gjorts ett så här bra hip hop-album, och det lär väl inte komma i framtiden heller. Flera av hip hop-albumen under genrens guldålder i mitten av 90-talet är väl kanske fantastiska – i jämförelse med musiken som görs nuförtiden. Men det har för det allra mesta åldrats dåligt. Visst, ni kan komma med Biggie och Nas et al.(har ingenting emot någon av dem). Men texterna är ALDRIG huvudsaken i musik. Musik är inte böcker. Texterna kan däremot förstärka upplevelserna av musiken.

Talande empiriska studier i anslutning till Paul´s Boutique:
Uteställe i storstad utomlands för inte så längesedan. Småprat med amerikanska om vänder, vind och uppfattning om stället vi befinner oss på. Vi är någonstans mitt i låten Car Thief när jag i konkurrens med högtalarsystemets ljudvågor lyckas nå ut med den något torftiga uppfattningen om att det är bra musik här.

Svar direkt:
HAHA!!!!! PAUL´S BOUTIQUE!!!!!!!!!!!
DET HÄR KAN VARA DEN BÄSTA MUSIKEN JAG HAR HÖRT!!!!!!!!!!
(hon gör paus i uppskattningsvis ett tiotal sekunder)
OCH JAG TYCKER INTE ENS OM HIP HOP!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Hon(vem det nu var) får medhåll i första stycket av bland många andra (men inte minst) Miles Davis.

Obligatorisk kuriosa: Det mest New Yorkska(och i mångt och mycket en New York-hyllning) man kan tänka sig är alltså inspelat i *trumvirvel* – Los Angeles...

Hmm, vanligtvis kräset folk anser tydligen att Screamadelica-boxen är "ace" och "brilliant". Stöttåligt material ska det vara också. Men ett och fem? Dessutom är ju de där nördboxarna på fullt allvar ett praktiskt problem vid städning, flytt och möblering. Jag lyckades ju hålla mig ifrån jättelådan med Station to Station och är fullt nöjd med den mer sparsmakade varianten av återutgåvan. Å andra sidan tycker jag att den mindre Stone Roses-boxen är för amatörer som inte orkar lyfta...

Jag fattar verkligen ingenting. Om AIK, under de förutsättningarna som fanns inför matchserien, hade förlorat med 0-4 i kvartsfinalmatcher mot det där laget som har ett namn lika charmigt som valfri Europaväg, så hade det fortfarande varit en VG+++-säsong under de förutsättningar som fanns inför säsongen.

Någon sa att AIK sköt fyra skott på mål i tredje perioden. Tre gick in.

Men som vanligt så är det ögonblicksbilderna i anslutning till huvudhändelsen som talar mest en sån här kväll.

På tunnelbanan. Det är förvånansvärt tyst, särskilt i jämförelse med den öronbedövande ljudnivån i avslutningsperioden. Dörrarna slår igen - scwhomm!
Bredvid mig står en i sammanhanget helt lagom slirig kille som ser ut att kunna tillhöra Firman.
Till sin kompis säger han:
Kan du säga åt chauffören att han stannar vid Sturehof?
Replik:
Eller så kan vi ta en taxi från Hötorget.

Jaha?! Men hur ska man ha det då? Det här tankesättet är ju också anledningen till att staden har växtvärk och har slagit i taket både rent fysiskt och mentalt. Med en tätare bebyggelse utan parker och vallgravar runt bebyggelsen så hade Storstockholm varit mycket mer av en hel stad och mindre av utspridda "öar"(i flera bemärkelser).Om man nödvändigtvis måste ha hälsobringande natur utanför dörren kanske man helt enkelt får flytta till ytterförorten, eller till mindre städer på pendligsavstånd från Stockholms stad. Det är dags att välja nu. Antingen en riktig storstad, eller världens mest förvuxna småstad.

På det stora hela så skulle det ju för Sverige som helhet vara betydligt bättre och mer intressant om typ Örebro och/eller Linköping tilläts växa till omkring 200 000-strecket. Detta för att ge ett ytterligare alternativ i kategorin "större stad" som på sikt skulle kunna komma att avlasta främst Storstockholm och Öresund som inflyttningsområden. Det som skiljer Sverige från andra länder i Europa är ju trots allt att man bara ser skog när man flyger över det.

Håller ni er? Är ni förberedda på någonting som har alla möjligheter att bli musikhistoriens största antiklimax? Visst, myten är helt fantastisk. Låtarna som skulle ha varit med på Smile är det med något undantag inte. Det är väl för tusan bara att lyssna på låtarna som skulle ha varit med! Det finns en anledning till att man inte vågade ge ut den här skivan som uppföljare till Pet Sounds, och precis efter det att ett annat ganska känt band gett ut en ganska känd skiva...
(den i sig är väl så här 2011 inte lika fantastisk som traditionen vill göra gällande, men heller inte bedrövlig, som det numera har blivit populärt för en del lustigkurrar att påstå)

Om The Beatles, Back In The USSR delvis påminner om Beach Boys när de var som bäst så låter flera av Smile-låtarna ungefär som The Beatles när de var som sämst.

Beach Boys är för mig bara Pet Sounds.

Brian Eno, David Byrne - My Life In The Bush Of Ghosts (1981)

Någon kanske hävdar att det nu börjar bli lite väl mycket Brian Eno på den här listan. Den invändningen avfärdas direkt. Med tanke på Enos omfattande produktion och inflytande i olika genres tyder de många listplaceringarna snarare på ett ambitiöst mångfaldsarbete från redaktionen. Det hade till exempel aldrig gått att genomföra en månlandning till My Life In The Bush Of Ghosts.
Det här är inte bara en av de allra bästa och viktigaste skivorna från 80-talet. Det är antagligen också den mest intressanta skivan, alla decennier inkluderade. Om ni lyssnar på den här musiken för första gången ställer ni er antagligen frågan (men)vad tusan är det här?!. Då kan ni ju tänka er människors förbryllning för 30 år sedan.

Så vad är då det här?
Två vita genier på utflykt i ljudlandskap främst från Afrika och Mellanöstern, skulle man kunna svara. Men det här är inte något musikens motsvargihet till Mörkrets hjärta. Det låter snarare som den vita världens tolkning av och hyllning till tidigare nämnda delar av världen. Brian Eno har nästan alltid ett uttalat syfte med sina inspelningar. Här ska det ha varit en tanke om att kunna lyfta ett inspelat budskap från ett ställe och ge det en ny mening i ett helt annat sammanhang. Det som vi i idag alltså kallar för sampling. Men när My Life In The Bush Of Ghosts gjordes hade det bara gjorts vid några fåtal tillfällen i historien(bland annat av Stockhausen). Och det var inte alls ett etablerat begrepp som i dag. Det roligaste man kan föreställa sig i anslutning till produktionen av den här skivan är när David Byrne och Brian Eno är "klara" och "bara" ska få kontakt med alla människor på jordklotet vars röster är samplade på materialet, för att få deras godkännande. Först var de ju tvungna att förklara vad tusan de höll på med. Det kan inte ha varit särskilt många som förstod någonting över huvud taget...

Först och främst. Fan vad jag saknar 90-talet. Lite mer av 90-talet just nu och samtiden hade varit betydligt mer dynamisk. Jag menar: Underworld, Basement Jaxx, Chemical Brothers, Prodigy, Pulp, Daft Punk, Moloko, M People, Primal Scream, Red Hot Chili Peppers(innan de blev fåniga), TLC, Biggie, 2 Pac, Blur, Smashing Pumpkins, Soundgarden, My Bloody Valentine etc.(Det mesta är inte särskilt bra längre, men det kändes ju i alla fall meningsfullt DÅ!)  ALLA visste vilka det var! Nu är samtiden en massa töntar som låtsas tycka att skiten som finns nu är antingen speciell eller uthärdlig(fast de hatar skiten!), eller av en massa människor som inte vet bättre.

Sedan: Jag har tyckt att det jag har sett på Youtube av Primal Screams Screamadelica-turné inte riktigt har motsvarat föväntningarna. Men nu är London-gigen i slutet på månaden uppdaterade till:

"Primal Scream Present Screamadelica Live! With Andrew Weatherall, The Orb Soundsystem, 30 Years Of On-U Sound: Adrian Sherwood"

Detta i kombination med att det är i Brixton Academy och håller på till 03 borde väl betyda att det blir bättre än tre av fem...
(och att man därmed kanske borde närvara...)

Tre meddelanden:
1) Dagens resultat var Gud som hade fått nog av solfjädrar, på vintern, inomhus – i Jönköping.
2) Det kommer att bli "ganska bra" tryck på Hovet på tisdag.
3) Håkan Loob hälsar att han föredrar i första hand Kerri Chandler och i andra hand Frankie Knuckles(eller inte!).

Alltså, den här (hyllade) Black Swan förresten. Herregud vad nära den är ett riktigt gammalt hederligt pekoral! Den kanske till och med är ett pekoral. Filmen vill så väldigt gärna vara arty, annorlunda och intelligent, men..., är väl i ärlighetens namn inte det...
Och om det här är Natalie Portmans stora stund som skådespelare så är hon helt enkelt ingen vidare skådespelare.

Hmm, det verkar bli lite röja,röja galleriiiiiiiiiiiiian (lämpligt nog melodi: "glory, glory hallelujah") i Jönköping på fredag. Då är frågan om man ska lämna det åt gymnasisterna, eller om man ska orka jaga rätt på en biljett och ta sig dit. Kvartsfinal nummer fyra på Hovet har jag redan säkrat biljett till.

Det är ni, antikulturella idioter från Karlstad och Jönköping som har hittat på allt det här meningslösa lull-lullet kring det som en gång bara var ishockey. Vi försöker bara (åter)anpassa oss(eller inte!).
Det är bland annat därför det här It´s us against the world, fuck you!-maneret är så utbrett just nu hos oss svartgula. Vi ville aldrig ha nationalsången inför matcherna i samtliga femtioelva omgångar. Och vi tog aldrig något jävla djurnamn på 90-talet. Det är detta som gör att vi aldrig kommer att göra någonting annat än att skratta åt(er) i detta jävla vansinne(som vi nu leker i).

Och apropå antikulturella idioter från Jönköping. Det är just en sådan som med unik precision i typ 15 år har tillåtits avveckla svensk klubblagsfotboll. Ja, Lars - Åke, jag menar dig!

Veckans Masters at Work-remix. (det här ska också vara Håkan Loobs favorit har jag hört – eller inte!)

Att REM på sin nya skiva gör allt rätt i teorin, samtidigt som deras musik just nu har hamnat helt rätt i tiden, men att skivan i praktiken ändå blir rätt ointressant, det måste väl vara det yttersta beviset på att det är samtiden det är fel på...

IGNORELAND!

Och den enda som är mer(eller mindre) karismatisk än Michael Stipe är väl den här mannen.

Jag kan inte se någon av dem ringa runt och "skrämma skogslänen". Men det är väl något bra. Nej, men seriöst. Om vi ska hårddra det. Nu har ni att välja på att antingen stoppa den här farsen, eller läggar ner (s)kiten helt.

Var de verkligen tvungna att skicka ner den där penseln på den där matchen? Räcker det inte med att de heter HV 71, kommer från Jönköping, har Elmia-mässan, dialekten och allt det här med Gud?

Det är tillräckligt jobbigt som det är för det rakt igenom själlösa "underhållnings" Håkki-Sverige att AIK är tillbaka i slutsepelet. Ni behöver inte skicka ner penslar också! Vi har tillräckligt mycket att hugga på som det är! Det blir överladdning, vilket i slutändan missgynnar er.

"Internationella kvinnodagen" Alltså, seriöst? Det är såååå himla roligt att (dagen till ära minsann!) läsa all grafik, om alla "kvinnliga förebilder", "årets kvinna" och allt möjligt annat som handlar om just kvinnor. Hela förhållningssättet är så dumt och kontraproduktivt att jag blir alldeles matt.

Är det inte fettisdagen (dagen till ära!) i dag också förresten? Fantastiskt! Semlor!

Hahahahahahaha!

Men är inte livet sjukt härligt även för er som håller på Linköping, Frölunda och Håve skjuter snett?
Eller har ni aldrig levt?

Det här måste ju för övrigt vara nästa steg när Just Can´t Get Enough har satt sig ordentligt. Vi ska ha hjälmar, handklapp – rubbet! Tjejernas version känns för övrigt mer AIK än orginalet. Det beror delvis på orginalets lite semesteravtrubbade produktion, men mest på grund av att Chris Lowe är en fanatisk Arsenal-supporter...

Jag lyssnar på Adeles nya 21, den upplysningen i sig är väl i och för sig lika unik och intressant som om jag hade lyssnat på Lykke Lis nya. Skivan är precis som Lykke-skivan inte så pjåkig(vilket väl är det finaste omdömet modern musik kan få, känns det som).
MEN, Varför tänker jag på Laura Pausini när jag lyssnar på Adele? Det är väl hyfsat ologiskt. Men det är den associationen jag får.

Jo, nu kom jag på det. Fina melodier, fin röst, fin radiomusik. Men ingenting alls som pekar framåt(som med i stort sett precis allt annat alltså).

21 är bättre och jämnare än föregångaren 19. Men saknar en refräng av AIK-klass, som Chasing Pavements ju är.

Lärdomen av det här inlägget är alltså: Adele är italiensk schlager av bästa märke.

*Jag hade till det här inlägget först satt experimentrubriken "Kvigan från Wales". Men sedan kom jag på att det ju inte är hon som är från Wales, utan Duffy. De här två är ju som det var med Stefan Holm och Staffan Strand, som det är med Ben Stiller och Adam Sandler och så vidare. Man vet ju vem som är vem, men ändå inte...

AIK, AIK, mästare finns i mängder, men det finns bara en klack, och det är AIK:s.
HV(har tyvärr glömt bort årtalet), det ska bli kul att se er. Men ni är relativt onödiga, och helt ersättningsbara.
Det är inte vi.

Edit: Havet ligger blankt när stormen raaaaaasar! Vad ska ni kontra med? Okej, ni har Cardigans i Jönköping(eller är det New York?), men det vore sjukt märkligt om inte de (också) är AIK.

Det är tydligen någon variant av den här som gäller imorrn. Synd att svenskar överlag är tondöva, att 90-talister överlag är menlösa och att svenskar överlag är mer rädda för att göra fel än lockade av att göra rätt.
I annat fall: Stackars Modo.

Brian Eno - Ambient 4/On Land (1982)

Någon kanske hävdar att Brian Enos ambient-skivor är lite utanför vad den här listan i övrigt handlar om. Det må så vara. Men var ska man annars uppmärksamma de här skivorna? Under topplistan 80-talets bästa konstinstallationer? Under listan 80-talets mest intressanta ljud? Nej, det blir här. Och On Land är bäst av ambient-albumen, tätt följt av Apollo som här återfinns två platser längre ner. 70-talets Discreet Music, Music For Airports och Music For Films kommer inte upp i samma nivå. Ett exempel på främst On Lands genialitet är att albumet, i en instumental genre som har besudlats med diverse valsång, yoga-soundtracks, chill-outsamlingar och telefonkö-musik, lyckas särskilja sig och utan att förhäva sig framställa sig som helt genialt.
En av Brian Enos mest kända teser är att texterna aldrig är det som förmedlar huvudbudskapet i musiken. Musiken i sig ska vara tillräckligt bärande och dynamisk för att förmedla vad det handlar om. På Apollo är det ju nästan övertydligt, även om syftet med den musiken också är mycket uttalat. På On Land är det mycket svårare att sätta ord på känslan som förmedlas. Om jag personligen ska försöka så blir det, något paradoxalt, en oroskänsla som man ändå blir lugn av. Det här är musik som när man sitter omsluten av den och tänker på någonting helt annat, plötsligt kan rysa till rent fysiskt av. I stort sett all annan musik förlorar man ju en del av upplevelsen av om man samtidigt sysslar med någonting annat. Men Brian Enos ambientskivor blir snarare alltid en del av sammanhanget, och allra mest så alltså den helt geniala On Land.