twd

Brian Eno, David Byrne - My Life In The Bush Of Ghosts (1981)

Någon kanske hävdar att det nu börjar bli lite väl mycket Brian Eno på den här listan. Den invändningen avfärdas direkt. Med tanke på Enos omfattande produktion och inflytande i olika genres tyder de många listplaceringarna snarare på ett ambitiöst mångfaldsarbete från redaktionen. Det hade till exempel aldrig gått att genomföra en månlandning till My Life In The Bush Of Ghosts.
Det här är inte bara en av de allra bästa och viktigaste skivorna från 80-talet. Det är antagligen också den mest intressanta skivan, alla decennier inkluderade. Om ni lyssnar på den här musiken för första gången ställer ni er antagligen frågan (men)vad tusan är det här?!. Då kan ni ju tänka er människors förbryllning för 30 år sedan.

Så vad är då det här?
Två vita genier på utflykt i ljudlandskap främst från Afrika och Mellanöstern, skulle man kunna svara. Men det här är inte något musikens motsvargihet till Mörkrets hjärta. Det låter snarare som den vita världens tolkning av och hyllning till tidigare nämnda delar av världen. Brian Eno har nästan alltid ett uttalat syfte med sina inspelningar. Här ska det ha varit en tanke om att kunna lyfta ett inspelat budskap från ett ställe och ge det en ny mening i ett helt annat sammanhang. Det som vi i idag alltså kallar för sampling. Men när My Life In The Bush Of Ghosts gjordes hade det bara gjorts vid några fåtal tillfällen i historien(bland annat av Stockhausen). Och det var inte alls ett etablerat begrepp som i dag. Det roligaste man kan föreställa sig i anslutning till produktionen av den här skivan är när David Byrne och Brian Eno är "klara" och "bara" ska få kontakt med alla människor på jordklotet vars röster är samplade på materialet, för att få deras godkännande. Först var de ju tvungna att förklara vad tusan de höll på med. Det kan inte ha varit särskilt många som förstod någonting över huvud taget...