twd

Jag är så sjukt trött just nu och oförmögen att tänka.

Kan CDon skicka min Stationtostation-reissue nu?!
Någon på Twitter kallade Pitchforks omdöme för en så kallad no brainer. Vad kännetecknar en sådan? Är det att man slipper tänka när man sätter betyget? Skönt!
Jag håller med om 9,5 av 10. Ett mycket passande betyg. Den tillhör ju lätt topp tio på David-listan. Men jag håller inte med Jan Gradvall om att den är bäst av alla. Således: Diamond Dogs, Low 10/10. Hunky Dory 9,8. Aladdin Sane, Outside 9,7.

Sedan undrar ju folk lite över vad skivbolaget EMI ska ta sig för med resten av katalogen framöver. Snart är det ju 40-årsjubileum för Hunky Dory, det är det redan för The Man Who Sold The World. Sedan blir det 40-årsjubileum för Ziggys Stardust. 30-årsjubileum för Scary Monsters är det i år. Och så vidare. Det finns säkert en marknad för superduper-utgåvor av albumen i Berlin-trilogin. Och så vidare.

Sitter och kollar på hockeyderbyt från Globen. Känns väldigt mycket Vad minns du av 90-talet?
(Jag är ju ingen hockeyfantast, egentligen)

Djurgårdsklacken sjunger super djäuvgån(ja det gör dom?) ifrån stan(det var ett bra tag sedan man hörde den) Svarta Adidaströjor syns i AIK-klacken. Och Globen. Sjukt mycket 90-talet. Det enda man egentligen saknar är Champion-tröjor, Levisjeans och bomberjackor.

Det är väl kul, eller nåt, men det känns inte i närheten av fotbollen känslomässigt för mig. Trots riktiga AIK-are i hockeylaget.

Jag har ju(som bekant för vissa) min policy när det gäller tv-serier. Hajpen ska komma efter hand, inte innan första avsnittet är sänt.
Regel nummer två. Det måste antingen vara Sopranos, eller så måste människor bakom Sopranos vara involverade i projektet.

Nu pågår introt i SVT:s nyinköpta hajp(The Event) i min dator. Jag har redan prickat av fler klyschor än jag trodde var möjligt på så kort tid(24 gick i nästan 24 säsonger under förra decenniet och var ju ruskigt underhållande  de första avsnitten, men att göra allt det där en gång till, nja...).

Boardwalk Empire är nog snarare vad jag borde ägna mig åt...

1) Oppositionsråd någonstans där det aldrig blir maktskifte
Du är alltså fritidspolitiker som helt plötsligt får en helt okej lön. Om det är i någon sossestyrd kommun är det bara att yrka på att kommunalskatten måste sänkas för att kommunen ska bli attraktiv att flytta till och rösta för alla etableringar av friskolor som majoriteten röstar nej till. Är det i någon borgerlig kommun så är det det gamla vanliga om att bygga fler hyresrätter och inte stänga fritidsgårdarna som gäller. När pressen ringer tycker du tvärtemot vad kommunalrådet har sagt. Om det inte är ett mycket populärt kommunalråd, då kan du öka din egen popularitet genom att säga att "egentligen är vi överens om väldigt mycket i den här frågan". Den enda nackdelen med det här jobbet är att det har något av en förlorarstämpel över sig.
2) Riksdagsman(under förutsättning att man slipper vara ordförande i något utskott)
Drygt 55 000 i månaden, trycka på knappar, skriva motioner om att bygga någon väg i närheten av valkretsen där man kommer ifrån. En gång vart fjärde år ringer länstidningen och frågar vad man har gjort den gångna mandatperioden. Nackdel: Man måste flytta till Stockholm.
3) Närpolis någonstans där det alrdrig händer någonting
Gå omkring, åka bil, besöka skolor, hälsa på alla människor.
4) Vad som helst i EU-parlamentet
Allt är naturligtvis överbetalt i EU-parlamentet. Detta är en anledning till att de svenska riksdagsmännen tjänar 55 000. Du träffar människor från hela världen, får allting uppläst på ditt språk. Ibland får du träffa riktiga människor som kommer på besök för att uppmärksamma dig på någonting som händer ute i verkligheten. Du kan också sitta och antingen förfäras eller skratta åt hur efterblivna många länder är i jämförelse med Sverige. God mat och gott öl finns det också i Bryssel. Nackdel: Kan vara påfrestande att bo utomlands så länge.
5) Vad som helst inom UD
Kommentar egentligen överflödig
Lite obekvämare länder ofta kanske än Bryssel. Långa dagar och många stela representationsmiddagar.
Annars perfekt!

Mycket bra skrivet det här.

Dock. Det borgerliga alliansbygget var det enda sättet att ta makten från ett S-parti som hade en stagnerande politik redan 2002.

Det rödgröna alliansbygget var i sin tur, bedömde man(troligtvis felaktigt, om ni frågar mig), det enda sättet att i sin tur ta tillbaka makten från den borgerliga alliansen.

Allt har sin förklaring.

Det verkar dessutom omöjligt att vinna val i Sverige utan att vara pragmatisk. För stora förändringar åt något håll och det sparkas bakut från alla möjliga håll(LO, Norrlands inland, Skåne, Villaägarna och så vidare). Det i sin tur har väl sin förklaring i att man på det stora hela ändå tycker att saker och ting är ganska bra som de är.

Nu är ett utmärkt tillfälle att sätta sig ned, inte nödvändigtvis i Saltsjöbaden, och göra överskridande överenskommelser om vart vi ska ta vägen egentligen.

Bla bla bla and there were 70 songs. Ännu en dyr och omfattande återutgåva av en så kallad milstolpe.
Born To Runs there were only nine songs, eight made the album är nog i all skivbolagsplacerad pr-artikelsörja ändå en enskilt mycket stor förklaring till att det albumet är överlägset Springsteens övriga album.

Det är ett märkligt förhållningssätt till musik och konst att Darkness On The Edge Of Town skulle vara bättre för att det är mörkare och mer svårframtvingat. Några fantastiska låtar är det, visst. Men Born To Run är ju det som är Springsteen. Ingen annan hade kunnat göra den.

Nine songs, eight made the album är mycket trovärdigare i en efterhandanalys av ett klockrent sammanhängande mästerverk än att man skulle ha suttit och kämpat fram 70 låtar och gjort ett album av de tio bästa därifrån.

För totalt oinsatta kan meddelas: Born In The USA är Bruce Springsteens mest kommersiellt framgångsrika album och tillsammans med Born To Run hans mest kända. När det gäller bästa skiva brukar det sägas vara en match främst mellan Born To Run och Darkness On The Edge Of Town. Inte sällan kommer folk emellertid och meddelar att de tycker att Nebraska är den bästa skivan. Den är svår att hålla sig vaken igenom. Om man har som ambition att vara en levande människa ska man  över huvud taget inte lyssna på Bruce Springsteen efter The River. Gör man det är man antingen en hjärntvättad fanatiker eller en tråkig gammal gubbe.

Visst ja. De här rösterna ska ju räknas också...

Fick i dag en våldsam lust att lyssna på Edwyn Collins. Därför är det tur att han precis har gett ut ett nytt album. Jag brukar ha ganska stor förståelse för om någon gillar eller inte gillar det ena eller det andra. Men folk som inte gillar Edwyn Collins övergår mitt förstånd. Det är många musikakter, inte minst på 2000-talet, som har hämtat inspiration från honom och Orange Juice. Men precis som med till exempel med Pet Shop Boys(som också minst sagt har varit förgrundsfigurer för oräkneliga) får jag med Edwyn en uppfriskande känsla av att det här är the real deal. Väldigt mycket andra hälften av september/början av oktober det här.

Edwyn var nära att dö i en stroke 2005. Men av de brittiska 80-talsikonerna känns han nästan som den mest levande. Han har till skillnad mot Morrissey så väl förståndet, den luftiga ljudbilden som Johnny Marrs förtroende i behåll. Och han kommer aldrig att bli stabbig och stel som Paul Weller. Den sistnämnde brukar bli hyllad för att han försöker bryta ny mark. Men är det verkligen själva försökandet man ska hylla när det ofta låter som att han antingen tar sig vatten över huvudet, eller balanserar på gränsen till det mediokra. Därmed inget ont om 80-talsversionen av den gode Paul.

Sorry för mycket politik och troligtvis många inlägg i dag. Men jag är kompledig efter helgen och orkar inte göra så mycket annat.

Tycker i likhet med många andra att Sahlin tog sig under valrörelsen. Hon kanske kan växa in i rollen som stark S-ledare så småningom. Utrensnningen och självrannsakan som borde ha gjorts(för inte fan blev det väl någon?) måste dock komma nu. Annars finns det nog ingen plats för S(som vi har lärt känna dem) i framtidens politiska landskap. Man verkar ju tappa kraftigt på nästan alla tillväxtorter i landet.
Undantaget min uppväxtkommun. Sannolikt en av Sveriges allra hårdast segregerade och konstigaste.
Har jag fått det här rätt nu:
Socialdemokraterna - 42 procent i kommunalvalet(de bestämde tillsammans med C och MP senaste mandatperioden för att stänga ute SD), 28 i riksdagen.
Rödgröna blocket tillsammans – 38 procent i riksdagsvalet
Moderaterna ensamma i riksdagsvalet – 38 procent(inklusive traditionell brutal dominans i många distrikt i första valkretsen, och fortsatt nästan helt utan röster i vissa distrikt i andra valkretsen där man inte heller tidigare har haft några röster)
Alliansen i riksdagsvalet - 55 procent
Moderaterna i kommunalvalet - 28 procent. En siffra som säkert hade varit jättebra i många andra kommuner men som givet partiets styrka i övrigt i valet får betecknas som katastrofalt i en kommun där man tidigare har bestämt under en majoritet av mandatperioderna(bara en sådan sak som att man är nere på 41 procent på Munkholmen och under 40 procent i många andra distrikt i första valkretsen).

Du kan ju alltid försöka, Sören Holmberg, att förklara vad fan det är för fel.

*Noterade ett latent missnöje med FP:s enkelspårighet under Björklund i några av intervjuerna under valvakan i går. Sverige behöver ett liberalt, modernt parti. Fritt från inflytande och påtryckningar från intresseorganisationer.

Så fort det har varit ett val i Sverige så ska det diskuteras om det blåser höger eller eller vänstervindar. Jag tycker att den diskussionen är så utomordentligt fånig.
Socialdemokraterna närmade sig nödvändigt marknadsekonomin och mittenväljarna på 80-talet. Förlorade dock makten till en borgerlig minoritetsregering 91 när det gick upp för många att Palme-administrationen inte hade full ordning på finanserna. Men inte blev det bättre med den borgerliga minoritetsregeringen som knappast hade tillräcklig kraft, eller regeringsvana, för att hantera ett Sverige som på många sätt aldrig tidigare eller senare har varit så instabilt.

Det var inte så mycket annat att göra än att ännu en gång rösta tillbaka S, som tog ansvar och sökte stöd hos Centern för att kunna få en stabil mittenregering, vars övergripande uppdrag blev att sanera statsfinanserna efter så väl bankkris, Bildt-regeringen som mindre ansvarstagande socialdemokrater. Även om Persson-regeringen lyckades återvinna makten så minskade (S)tödet något under valen 98 och 02, varför det i valvakorna var svårt för programledarena att bestämma sig för huruvida det var en vänstervind eller inte.

2006 räknade S kallt med att man inte kunde förlora makten, trots att arbetslösheten var historiskt hög under en historisk stark högkonjunktur. Därför brydde man sig inte om att ha någonting att gå till val på över huvud taget. Nya Moderaterna gjorde allting rätt i valrörelsen när man identifierade problemen med ett orimligt stort antal (inte sällan riktigt unga) förtidspensionärer och långtidssjukskrivna i "ett av världen friskaste länder". Samtidigt som man lyckades driva tesen om att det måste löna sig att arbeta. Högervindar? Skulle snarare påstå att flest människor röstade på det regeringsalternativet som presenterade en politik och lösningar på problemen. Under en kort period under första halvan av 2007 var också arbetslösheten för första gången på länge riktigt låg i Sverige. Detta berodde sannolikt delvis i alla fall på den nya regeringspolitiken, även om det sannolikt också var så att några av jobben var sådana som av någon anledning kom med ovanligt stor fördröjning efter den rekordstarka konjunkturen. Företagen hade väntat med att anställa tills dess att det var mer gynnsamt för dem, vilket det blev i och med maktskiftet.

I år. Högervindar? SD har under en ganska lång period byggt upp en organisation i landet. Och har successivt ökat sin andel av väljarkåren. Man har i den här valrörelsen också fått hjälp av nyttiga idioter bland mediemakthavarna. Knappt någon annan har dock tyckt att "problem med integrationen" är någon avgörande fråga för landets framtid. Sett till det stora hela i ett internationellt perspektiv har ju Sverige på anmärkningsvärt kort tid lyckats bli ett land där den absoluta majoriteten av befolkningen ser landet som, och tycker om att det är, ett mångkulturellt samhälle. Högervindar för att alliansregeringen går framåt? Det är väl snarare så att de allt fler mittenväljarna återigen röstade på det regeringsalternativet som såg mest stabilt ut på förhand. Det har man nämligen nästan alltid gjort. Det hjälper också till att S för andra gången under 2000-talet trodde att man kunde vinna ett val utan någon politik.

Sveriges Television bjuder in och fjäskar för BERT KARLSSON samma kväll som nästa främlingsfientliga parti med stor sannolikhet kommer in i riksdagen.
BEDRÖVLIGT!

Annars verkar det väl gå precis som väntat, enligt vallokalsundersökningen.

Edit: 21.49. STOPPA MATCHEN! STOPPA MATCHEN! Majoritetsregering med en mandat!
Och då är sannolikt de riktigt tunga M-distrikten kvar att räkna. Plus utland och förtidsröster(traditionellt mycket M).

Blev här påmind om att Tomas Ledin har sagt att han fick erbjudande om att uppträda för ALLA partier. Jag tycker liksom Kent att han borde ha tackat ja till ALLA partier. Det hade varit en kupp i KLF/Malcolm Mclaren-klass. Ledin skulle gå till historien av ännu en anledning. Han samarbetade ju med Wiehe(V) på 80-talet. Framstår som urtypen för en miljömedveten(MP) man som mår bra(internationellt är han besläktad med Sting). Blir alltid anklagad för att vara grå/ beige(Gamla Socialdemokraterna). Lika med bonnig(C) musiksmak. Ibland osmakligt urvensk(SD). Gjorda förra året den här låten(Nya Moderaterna). Pratade själv i sitt sommarprogram för något år sedan om att han inte riktigt passade in någonstans. Han ville tillhöra proggen på 70-talet men fick enligt egen utsago inte. Körade också hos antitesen ABBA. Ledin – ett unikum och framtida statsministerkandidat?

Det här är Reinfeldts favoritlåt och symboliserar lite mer Muf på 80-talet.

Opinionsmätningarna alltså. Vilken jäkla fars. Dagens Sifo. Kan vi låsa valresultatet vid denna. SD -3,8 procent. Precis lagom mycket.

Den här antagligen betydligt mer civiliserade farsen hoppas jag snart läsa. Liksom Easter Parade av Richard Yates, nya le Carré, Henrik Berggrens Olof Palme-bok. Har precis börjat på Fattiga riddare och stora svenskar och har fastnat någonstans i mitten i den där danska boken om fiskare under många, många år och ännu fler sidor.

Kompakt, tight men utan att ge avkall på språkbehandling och tankeväckande teman. Så borde fler böcker vara. Färre böcker borde vara riktigt långa. Många böcker borde inte ges ut alls.

Medieutvecklaren (numera "Fokusredaktör" tydligen) på samma tidning visar att han är på precis rätt plats. Tråkigt att (antagligen) inte fler på DN delar hans synsätt.

Med några dagar kvar till valdagen är det dags för en högst subjektiv uppdatering av de politiska partiernas dagsform.

Vänsterpartiet – Mest status quo av samtliga partier. Ligger stadigt på drygt 5 procent sedan Gudrun lämnade. Fortsatt det mest verklighetfrånvända partiet. När man pratar med företrädare för partiet pratar de inte sällan om vad de själva och andra partier inte borde ha gjort, istället för om vad de vill göra. Har knappt fått in någonting i de rödgrönas valmannifest, som i sin tur accepterar de allra flesta av alliansens genomförda skattesänkningar.  Har knappt en enda profilstark politiker förutom partiledaren. Frågan man ställer sig är varför de inte nöjer sig med att vara ett ideologistarkt parti som driver klassiska vänsterfrågor. Dessa skulle då kunna snappas upp i debatten, och i bästa fall(för Vänsterpartiet) av ett socialdemokratiskt parti, som utan Vänsterpartiet sannolikt skulle haft större chans att nå mittenväljarna – och regeringsmakten.

Miljöpartiet – Svagt nedåtgående form de senaste månaderna. Tappar antagligen ideologiskt obundna väljare som vill säkra en majoritetsregering utan inflytande av SD, till olika allianspartier. Miljöfrågan i debatten och Wetterstrands popularitet peakade något halvår för tidigt. Wetterstrand hade sannolikt också den svåraste utfrågningen i SVT. Man har ändå lyckats sätta en del prägel på de rödgrönas valmanifest, vilket troligtvis har gjort att S har förlorat mark i traditionellt starka socialdemokratiska fästen. Partiet har för egen del gjort en betydligt blekare valrörelse än vad i alla fall jag hade räknat med.

Kristdemokraterna – Det värsta är över, nu är det i alla fall inte uppförsbacke(på kort sikt) längre. Har i de flesta opinionsmätningar lämnat över rollen som alliansens minsta parti till Centern. Vinner antagligen på en generell medvind för alliansen, att Göran Hägglund framstår som ganska hygglig samt att man slipper diskutera de märkligaste delarna i partiets politik, då dessa försvinner när verklighetens folk börjar titta i plånboken och fundera över vem man vill ha som statsminister de kommande fyra åren. På lite längre sikt lider man dock fortsatt naturligtvis av att ha och ha haft omoderna profilfrågor som de allt tyngre moderatpjäserna naturligtvis kommer att ta bort även i fortsättningen.

Sverigedemokraterna – Tack för den Aftonbladet! Inledde med att helt neka partiet att annonsera. Fortsatte med att ta in en debattartikel som var hets mot folkgrupp, och ger nu i valrörelsen partiets pr-maskineri utmärkt bränsle genom att ha typ fem sidor SD om dagen(vilka tror ni det är som köper era tidningar? De som aldriiiiiiiig skulle få för sig att rösta på ett så "inskränkt" parti?). Man ger dem en uppmärksamhet som i alla fall inte VAR proportionelig till partiets storlek, eller invandrarfrågans betydelse i valrörelsen. Form, stigande då naturligtvis.

Centerpartiet – Probably the most kompromissande partiet of them all.
Vad ska väck? Barsebäck! Vad ska in? Sol och vind!
Har förutom den frågan också en del pigga förslag för att vitalisera svensk arbetsmarknad, som man också har fått kompromissa bort. Saknar till skillnad mot många andra partier absolut inte företrädare som sticker ut. Carlgren, Federley, Jöran Hägglund med J och min kanske absoluta favorit – Eskil Erlandsson. Maud är jättejobbig att lyssna på, men vann i längden på sitt hanterande av Saab. Mona ville ju absolut att vi alla skulle bli delägare i denna fina fabrik. Form för Centern: ganska ordentligt sluttande sedan 06 då man var ett av valets stora vinnare. Under de senaste månaderna dock ganska konstant låg.

Feministiskt Initiativ – Gudrun Schymans nya parti handlar i media mest om hantering av pengar. Brände 100 000 pr-byråpengar i Almedalen, fick pengar av The Knife, fick pengar av Benny Andersson. Schyman ryter till ibland i diverse tv-soffor och på Newsmill. Annars verkar man inte ha något direkt intresse av att bli större. Tråkigt, eftersom att svensk partipolitik verkligen skulle behöva vitaliseras. Form: Konstant.

Folkpartiet – Partiet som ger det märkligaste och mest schizofrena intrycket. Har den obehagligaste partiledaren, som ändå verkar "gå hem" i breda befolkningslager. Tjatar till leda om den förbannade skolan, som att hela världen bara handlade om undervisning. Så långt partiledaren. Annars har man på riksnivå några av landets mest sympatiska politiker. Cecilia Malmström(okej, snarare internationell nivå här), Camilla Lindberg, Johan Pehrsson, Birgitta Ohlsson och så vidare. Även på lokal nivå är min uppfattning att folkpartisterna inte sällan är de som har den mest moderna världsbilden. De kan diskutera annat än plånboksfrågor eller sådant som man har fått prejat på sig från partitoppen. Partiet har på riksnivå också några modiga omvälvande förslag, bland annat om att förstatliga skolan och att införa obligatorisk a-kassa. Man kan diskutera om det är rätt. Men det är i alla fall uppfriskande avstickare från den jämngrå och i valrörelsen allenarådande moderat och sossesörjan.


Piratpartiet - Nu när det blev stopp för Ipred samtidigt som Spotify har tagit över musiklyssnandet i Sverige så blir deras nya profilfråga, enligt säkra uppgifter, att städa upp i Adenviken.

Socialdemokraterna –  Ja, herregud. I vilken ände ska man börja? Form: nedåtgående. Frågan är vart botten är? Brukar ändå få lite högre valresultat än vad som uppmäts i opinionsmätningar inför valet. Man sa att man skulle rensa ut ordentligt efter 2006. Det gjorde man inte. Har man någon gång haft så svaga namn på de positioner som kan komma ifråga för ministerposter? Man borde inte ha ingått i någon allians med varken MP eller V. Det gemensamma valmanifestet var inte annat än pinsamt. Det hänger inte ihop. Och man har kompromissat ihjäl sig själva. Man behöver tack vare sin storlek inte, likt Centerpartiet kompromissa bort profilfrågor. Problemet är väl snarare att man inte har några profilfrågor som väljarna gillar. Man är vad det verkar(man ska ju inte vara helt säker förrän valresultatet är färdigt) helt väck i Stockholm. Halvmesyrerna för att rädda det som räddas kan där, stöter bort delar av de norrländska kärntrupperna. Företrädarna är ofta varma människor. Men de har problem med sin egen självbild. De tror att de har patent på att vara goda, och på att regera Sverige. Fortfarande.

Moderaterna – Gör precis som 2006 den bästa valrörelsen av alla partier, vilket ger utdelning i fina opinionssiffror. Jag tror dock, för att tala idrottsspråk, att de är oerhört känsliga för skador på nyckelspelarna. Reinfeldt och Borg har en sådan blocköverskrivande trovärdighet som endast socialdemokratiska stats- och finansministrar tidigare har varit i närheten av. Bakom dessa tycker i alla fall jag att det ser ganska tunnt ut i dagsläget. Och man ser inte så värst många andra moderater, vilket ju är ganska anmärkningsvärt med tanke på att partiet nu är lika stora som S. Någonting som också är tråkigt är att man inte har några egna nya fräscha förslag att komma med. Pragmatiska till förbannelse är vad som gäller. Men just nu verkar man ändå vara något av ett självspelande piano. Schlingman verkar vara i sitt esse när han får ligga i bakgrunden och styra kampanjmaskineriet. För under mandatperioden kan jag ju inte säga att jag imponerades av honom.

Höst i Örlogsstaden:
Studenter som pratar californska eller australiensiska.
(numera)yrkesmilitärer.
Indier.
Väldigt många olika sorters whiskyflaskor.
Kjell Bergkvist.
Ofrivlilliga mångmiljonärer
"Jag orkar inte diskutera politik här och nu"
Väldigt långt till nästa sommar(som är mest sommar just här)
Och satan vad blåsigt.

Kort sagt, även fortsättningsvis, inte vilken jävla stad som helst.

Michael Borgström ( Claes?)
Peter Antoinette (Marie?)
..är inte i allsvenskan längre(jo, än så länge)

Men, ja, andemeningen att everything is shite stämmer.

Allt och allas fel. Ingen kommer undan.

Sahlin apropå SD: Sverige behöver en majoritetsregering.
Reinfeldt i slupläderandet: Rösta fram en stabil och ansvarstagande regering!

Där tror jag också att vi har bakgrunden till dagens opinionssiffror. I takt med att tidigare rödgröna sett opinionsgapet vidgas, samtidigt som SD etablerat sig över 4 procent, så tar man det säkra före det osäkra och väljer det borgerliga partiet man tycker bäst/minst illa om, för att slippa parlamentarisk instabilitet den 20 september.

Allt och ingenting händer kring Primal Scream. Vad i hela friden är det här? Det har ju ett ganska bra tag varit känt att Screamadelica i november ska framföras i sin helhet i London. Nu har man alltså av någon anledning adderat de två stora spanska städerna till projektet. Vad hände med Sverige? Sverige är sjukt mycket mer Primal Scream än Spanien. Sverige har på alla sätt och vis varit viktigt för Primal Scream och Primal Scream har på alla sätt och vis varit viktigt för Sverige. Stockholm som hipp storstad växte i väldigt stor utsträckning fram parallellt med Primal Screams storhetstid under 90-talet. Utvecklingen planade ut ungefär samtidigt som Primal Scream började göra dåliga skivor. Primal Scream gjorde enligt objektiva bedömare en av de allra bästa spelningarna på svensk mark på Hultsfred 92. Bobby Gillespie(och hans skivsamling) har också varit av mycket stor vikt för många som i dag är framträdande i den svenska musikvärlden. Och om Screamadelica ska framföras någonstans i Spanien så är det väl för guds skull på Ibiza!?

Screamadelica, från Skottland, är ju också en av de verkliga milstolparna i den nordengelska staden Manchesters musikhistoria. Nu har Mani (från Primal Scream men från Manchester) på ett mycket underhållande sätt tröttnat på en av de andra verkliga milstolparna(eller bautastenarna) i Manchesters musikhistoria.

Three things visible from space, Great Wall Of China, Peter Hook's wallet stuffed with Ian Curtis' blood money, Man City's empty trophy cabinet!

Det här var ju hur kul som helst! Precis rätt "ton" eller vafan det heter.

*Fortfarande på jobbet utan någonting att göra*

Som den djupt cyniska, fördomsfulla och elitistiska människa jag antagligen är, botaniserade jag naturligtvis i detta smörgåsbord av torftighet lite för länge.

Man kan fascineras av att SD alltså har Nelson Mandela som sin fjärde största förebild, förfäras av att de har Seinfeldt som favoritprogram på tv. Över den näst intill fulländade torftigheten och förutsägbarheten när det kommer till film, musik och litteratur, hos samtliga partier.

Piratpartiet har(ju oväntat nog...) öl före Coca-Cola som favoritdryck, men alla andra partier hycklar med ett gott glas vatten som den absoluta favoritdrycken.

SD gillar både bruna bönor och thailändsk mat. FI tycker att man är skojiga med gubbröra på femte plats. Alla älskar Lars Winnerbäck och Bruce Springsteen(FI har honom till och med som tvåa efter bidragsgivarna i The Knife). Ingen jävel verkar ha sett någon annan film än Sagan om ringen och Forrest Gump.

Jag har också röstat idag, på ett parti som av motståndarna brukar anses stå för kulturskymning.

Men den här sammanställningen visar att alla andra är precis lika tråkiga och/eller osmakliga.

Om någon undrar vad som har hänt i Sverige på 20 år så kan man titta på klippet i det här inlägget. Den manlige programledaren är där någonstans uppe med tjejen och The Jam i måndagsbörsen.

Märkligt, tråkigt och kasst då att de återförenade två lite småpackade medlemmarna med torftig scenshow nu verkar ha gått över till att framföra sina hits, just på sådana där riktiga instrument. (som idioten i Växjö-tv efterfrågade)

Det enda jag kan säga som också stämmer är väl, Djurgårdsjävel.( Wille C är ju numera den lite udda mixen av moderat och hammarbyare)

(Jag har jobbat sent och sitter upplysningsvis och väntar på att bli trött)

Äntligen pressas Wetterstrand! Och då ser hon...pressad ut. För första gången.

Allvarligt, Idol 2010? Det förra decenniet sparkades ju ihjäl effektivare än vad någon hade kunnat räkna med, nästan i direkt samband med att det tog slut. Så varför ligger det där kräket kvar och sprattlar i etern?
(Och jag har aktivt inte tittat på mer än de två första uttagninsavsnitten 2004).

Eller tycker ni att ni hörde mycket om Spice Girls, Oasis, Nirvana, Anders Glenmark etc. på 00-talet?

Huey Lewis and The News, Mats Wilander och Bananarama på 90-talet?

Haha! Sprang av en slump över den här. Så jäkla essig. Kan alla personkonflikter i mediebranschen med fullständiga namn på alla inblandade, från Lars-Johan Hierta och framåt. Om han inte har ett vänsterkryss på gång så betyder det att han är sjuk, på semester eller inte ens har försökt.
"Ibland känns det som om han känner till lika mycket som jag om vad som händer här".

Det blir lite inläggsdiarré så här på lördagseftermiddagen och tidiga kvällen.
Det är helt enkelt otroligt att Robyn kan väcka så mycket kärlek och hat med ytterligare en skiva som är en typisk trea av fem. Jag förstår det helt enkelt inte, åt något av hållen. En skiva som låter modernt elektronisk men utan någonting som kan få en att komma i någon som helst sinnesstämning.

Eller hatet är väl antagligen en effekt av tjatet(i gamla och nya medier).
Om man nu ska försöka få lite rim(!) och ranson på det hela.

Liknelsen med Gudfadern 2 här är helt magisk. Nästan i klass med Nöjesguiden som förra gången menade att hon snart var i samma liga som Miles Davis och Bowie. Simply amazing.

De här recensenterna måste väl ändå ha hört en hel del musik genom åren, menar jag...

Include Me Out tycker jag nog var bäst på skivan, följt av singeln Hang With Me.

Och tyvärr. Hon är faktiskt inte alls särskilt stor utanför Skandinavien. Sveriges överlägset största musikexport just nu är snarare Swedish House Mafia. Inte den typen av house jag själv föredrar, men det kan vara bra att känna till att det är så.

Alltså Socialdemokraternas valkampanj 2006(Göran Persson står och säger vi ser att jobben nu kommer i en månad) och Moderaternas dito 2002(valaffischer med en jättestor närbild på Bo Lundgren som utlovar så stora skattesänkningar att ingen kan ta det på allvar) var tamejfan bättre än vad Sveriges före detta största parti nu åstadkommer. Det betyder att det helt enkelt är så jävla dåligt. Då menar jag precis allting.

Det har nu blivit dags att lägga alla era pengar på förmögna och lata äldre män från Storbritannien.

Frågan är om det inte är smartare att vara latast och inte ens bry sig om de där obligatoriska promotionintervjuerna...

Sedan 2004 har alltså David Bowie i princip:
*Spelat sig själv i ett avsnitt av Extras
*Dubbat Svampbob Fyrkant
*Körat på två låtar på Scarlet Johanssons Tom Waits-skiva
*Gjort en biroll i The Prestige
*Besökt några vernissager i New York

En del fans tycker att det är provocerande slött. Jag är nog mer inne på att det är mycket smart. Han cementerar sitt eftermäle genom att inte göra någonting över huvud taget. Att åka omkring och göra coverversioner på sina egna låtar(inga namn! Right Mozzer? ;) ) får andra ägna sig åt.

Pitchfork har i veckan publicerat en lista med sina 200 bästa 90-talslåtar. Deras olika listor är, i jämförelse med många andra liknande listor, förhållandevis bekväma att ta på allvar eftersom att de oftast är mycket väl researchade och inte ute efter något övertydligt publikfrieri. Det är ju i stort sett omöjligt att hålla med helt och hållet när det finns så mycket att välja på. Men deras albumlistor för de olika decennierna känns ändå välmotiverade, även om jag väl inte älskar Radiohead lika mycket som redaktionen verkar göra.

Två grejer med listan över 90-talslåtar:

*Jag tycker att topp tio är långt ifrån klockren. Only Shallow(Hej Schyffert!) är fantastisk. Common People är möjligen den ulitmata 90-talslåten, men därför naturligtvis också brutalt sönder – spelad, skrålad och diskuterad. Annars klarar jag mig utan resten på topp tio.

*Det är en speciell känsla att faktiskt minnas vad man gjorde när man hörde flera av de olika låtarna första gången. De tidigare decenniernas låtar har jag naturligtvis ingen möjlighet att koppla till olika händelser i mitt eget liv. Och 00-talet innebar ett helt annat musikklimat, med inte lika omvälvande låtar. Att det skulle bli så var naturligtvis svårt att förutse på 90-talet. Är det 91 och 99 som har flest spår med på den där listan? Det känns så. När jag upplevde 1999 på plats tänkte jag flera gånger, vilket jävla år ur ett populärkulturellt perspektiv. Det är faktiskt sant.

Statsministerkandidaterna får i Aktuellt frågan om vilka som är de stora ideologiska skillnaderna dem emellan och de börjar omedelbart att snacka om hundralappar hit och dit. DET ÄR SÅ JÄVLA TRÅKIGT!

Jag tänker rösta på honom eftersom att jag tror att hon är inkapabel att leda landet när det börjar blåsa. Jag tror inte att jag är ensam om detta. Men det är också ett så sjukt tråkigt argument.

Eller som Peter Kadhammar skrev idag: Inget manifest är också ett manifest.