twd

Fick i dag en våldsam lust att lyssna på Edwyn Collins. Därför är det tur att han precis har gett ut ett nytt album. Jag brukar ha ganska stor förståelse för om någon gillar eller inte gillar det ena eller det andra. Men folk som inte gillar Edwyn Collins övergår mitt förstånd. Det är många musikakter, inte minst på 2000-talet, som har hämtat inspiration från honom och Orange Juice. Men precis som med till exempel med Pet Shop Boys(som också minst sagt har varit förgrundsfigurer för oräkneliga) får jag med Edwyn en uppfriskande känsla av att det här är the real deal. Väldigt mycket andra hälften av september/början av oktober det här.

Edwyn var nära att dö i en stroke 2005. Men av de brittiska 80-talsikonerna känns han nästan som den mest levande. Han har till skillnad mot Morrissey så väl förståndet, den luftiga ljudbilden som Johnny Marrs förtroende i behåll. Och han kommer aldrig att bli stabbig och stel som Paul Weller. Den sistnämnde brukar bli hyllad för att han försöker bryta ny mark. Men är det verkligen själva försökandet man ska hylla när det ofta låter som att han antingen tar sig vatten över huvudet, eller balanserar på gränsen till det mediokra. Därmed inget ont om 80-talsversionen av den gode Paul.