Glädjande
Nöjesguiden har äntligen gjort ett 48 timmar-reportage igen. De enda resereportagen jag faktiskt orkar läsa frivilligt. Om ett reportage i denna ytterst oregelbundna artikelserie(?) är komplett bestäms bland annat av huruvida en mer eller mindre känd person dyker upp i ett helt oväntat sammanhang någon gång under artikeln. I Liverpoolreportaget är detta inslag att Ebba von Sydow av någon anledning sitter i den där taxibilen på slutet.
*På samma sida hittar jag också dagens bidrag till min egen följetång Smakfulla svenskar som svarar David Bowie när de får en fråga. Idag har turen kommit till Nina Persson.
*Det blev inte alls oväntat ingen succé för premiären av SVT:s Popcirkus. 195 000 tittare och 60-plussarna som största målgruppen. Det är alltså inte längre, som det länge har varit, föräldrarna till den tänkta målgruppen som tittar på SVT:s ungdomssatsningar, utan deras mor- och farföräldrar. Extra fascinerande är 60-plussarnas sug efter Markus Krunegård och tidigare nämnda Nina Persson med tanke på att den första halvtimmen av det alldeles för utdragna programmet gick mot pensiomagneten Rapport.
*På samma sida hittar jag också dagens bidrag till min egen följetång Smakfulla svenskar som svarar David Bowie när de får en fråga. Idag har turen kommit till Nina Persson.
*Det blev inte alls oväntat ingen succé för premiären av SVT:s Popcirkus. 195 000 tittare och 60-plussarna som största målgruppen. Det är alltså inte längre, som det länge har varit, föräldrarna till den tänkta målgruppen som tittar på SVT:s ungdomssatsningar, utan deras mor- och farföräldrar. Extra fascinerande är 60-plussarnas sug efter Markus Krunegård och tidigare nämnda Nina Persson med tanke på att den första halvtimmen av det alldeles för utdragna programmet gick mot pensiomagneten Rapport.
Blankröst
Tänkte att jag skulle fortsätta på temat inrikespolitik. Cirka ett och ett halvt år kvar till nästa riksdagsval och det finns inte något parti man med gott samvete kan gå och lägga en röst på. Då tillhör jag ändå inte skaran som någon gång provat på soffliggandet. Jag röstade till och med i senaste EU-valet.
Från vad som traditionellt har ansetts vara höger till dito vänster:
Moderaterna:
Är inte bara det nya arbetarpartiet i sin egen marknadsföring, utan har även ju längre mandatperioden gått också börjat framstå som just Socialdemokraterna ofta har framstått genom åren. Här har vi det stora regeringspartiet med den trygga men tråkiga partiledaren. Han ägnar sig i allt större utsträckning åt att släta över samarbetspartiernas olika profilfrågor för att regeringen ska stöta sig med så få som möjligt. Det borde ändå finnas ett latent missnöje hos vissa grupper av de moderata gräsrötterna. Bland dessa märks så väl slipade idépolitiker som riktiga dårar. Men så länge man ligger kring 27 procent i oppinionsmätningarna ska det väl mycket till om någon ska klaga. För partiledningen gäller idag samma hederskodex som alltid har gällt inom socialdemokratin. Inte göra sig osams med facken, eller Wallenberg.
Kristdemokraterna:
Ett parti i djup kris. Överkörda i den för många partimedlemmar högst prioriterade frågan om könsneutrala äktenskap. Det är nog inte bara jag som tycker lite synd om partiledaren som jag antar rent personlighetsmässigt tillhör de som är minst ogillade av den svenska befolkningen. Här får han springa runt och medla mellan partikamrater som slåss för sina hjärtefrågor och företrädare för Reinfeldts regeringsplan, som naturligtvis är överordnad allting annat. Felet ur partiets synvinkel är helt enkelt att profilfrågorna inte stämmer överrens med Sverige idag. Kommer i alla fall naturligtvis över 4 procentsspärren tack vare taktikröstande moderater, som vanligt.
Folkpartiet:
Hur kan det här fortfarande vara ett och samma parti? Jag har försökt att förstå, men jag förstår bara inte. Förstår Jan Björklund att det är Folkpartiet han är partiledare för? Vad hände med den folkpartistiska traditionen av upplysning, bildning och att se varje individ som någonting unikt? Nej, den här partiledare framstår mest som de dårarna som ännu inte börjat gnälla i leden bakom den uppenbart mycket intelligentare Reinfeldt. "Men vad bra. Då tar du de där radhusfascisterna utanför Falun som har gått och bitit ihop sedan de köpte kåken".
Centerpartiet:
Ja, många är det som har gnällt på ettriga Maud genom åren. Men hon måste väl kompensera för resten av dönickarna bland partiledarna i det här landet. Centerpartiet ska ha credd för att man i alla fall ger sken av att vilja arbeta för decentralisering, mindre krångel och mer (små)företagssamhet. Det har dock ännu inte synts till så värst mycket av detta i praktiken. Detta har ironiskt nog mycket med det traditionellt mest företagsvänliga partiets, numera erkänt skickliga sätt att släta över mindre partiers profilfrågor. Entreprenörsanda är bra, så länge den inte stöter sig med facken. Personligen kan jag däremot aldrig lita på det här partiet. Positionen i mitten på den allt mer slätstrukna svenska mittendefinierade politiken gör att man har en tradition av att vela mest av alla i flera viktiga frågor.
Övrigt: När Olof Johansson kampanjade mot Öresundsbron bestämde jag mig för att aldrig någonsin lägga min röst på detta parti.
Socialdemokraterna:
Inledningsvis. Se första meningen på Folkpartiet. Men så har det ju å andra sidan varit nästan för jämnan här. Skillnaden är att man nästan alltid har haft en starkare partiledare än vad man har nu. Nu står den potentiella landsfadern på andra sidan och älskar kollektivavtal istället. Och vad är det man vill? Under förra valrörelsen kom man ju knappt med ett enda bra argument i någon fråga. Gratis försprång i oppinionen efter valet fick man på grund av att människor som av någon anledning hade röstat på alliansen plötsligt kom på att de hade gått till val på att skära ner i A-kassan. Nu är de nivåerna i stort sett återställda, och därmed verkar inte Sahlin ha någonting att prata om över huvud taget. Nu räcker det inte med olika populistiska punktinsatser längre. Det största oppositionspartiet måste peka ut en långsiktig vision och hur man ska gå tillväga för att komma dit. Det är heller inte oviktigt att lyckas kommunicera någon av frågorna till väljarna, i alla fall någon gång ibland. Och den relativa högersossen ska alltså regera med Vänsterpartiet?
Miljöpartiet:
Ska alltså regera med Socialdemokraterna. Till saken hör att jag inte tror att det spelar särskilt stor roll om de tillhör ett regeringsalternativ eller inte. De lär inte få direkt genomslag för särkskilt stor del av sin politik. Å andra sidan kommer nutida och framtida regeringar att tvingas klubba igenom många av partiets profilfrågor till följd av självklara orsaker som alla känner till.
Vänsterpartiet:
Sedan Schyman lämnade har man alltmer frångått planen att skaffa väljare utanför kärntrupperna. Nu ska alltså Ohlys ofinansierade satsningar i offentlig sektor paras med Socialdemokraternas jakt på medelklassen i villaförorterna. Ohly-styret är på något konstigt sätt både raka motsatsen till och relativt likt Bo Lundgrens sejour hos Moderaterna. Sammantaget förmodligen det partiet som flest människor har svårt att ta på allvar...
...Sverigedemokraterna fruktas ju trots allt av de flesta. Och om det inte sker en skärpning när det gäller visionerna hos samtliga etablerade partier finns det utan tvekan fog för denna fruktan.
Från vad som traditionellt har ansetts vara höger till dito vänster:
Moderaterna:
Är inte bara det nya arbetarpartiet i sin egen marknadsföring, utan har även ju längre mandatperioden gått också börjat framstå som just Socialdemokraterna ofta har framstått genom åren. Här har vi det stora regeringspartiet med den trygga men tråkiga partiledaren. Han ägnar sig i allt större utsträckning åt att släta över samarbetspartiernas olika profilfrågor för att regeringen ska stöta sig med så få som möjligt. Det borde ändå finnas ett latent missnöje hos vissa grupper av de moderata gräsrötterna. Bland dessa märks så väl slipade idépolitiker som riktiga dårar. Men så länge man ligger kring 27 procent i oppinionsmätningarna ska det väl mycket till om någon ska klaga. För partiledningen gäller idag samma hederskodex som alltid har gällt inom socialdemokratin. Inte göra sig osams med facken, eller Wallenberg.
Kristdemokraterna:
Ett parti i djup kris. Överkörda i den för många partimedlemmar högst prioriterade frågan om könsneutrala äktenskap. Det är nog inte bara jag som tycker lite synd om partiledaren som jag antar rent personlighetsmässigt tillhör de som är minst ogillade av den svenska befolkningen. Här får han springa runt och medla mellan partikamrater som slåss för sina hjärtefrågor och företrädare för Reinfeldts regeringsplan, som naturligtvis är överordnad allting annat. Felet ur partiets synvinkel är helt enkelt att profilfrågorna inte stämmer överrens med Sverige idag. Kommer i alla fall naturligtvis över 4 procentsspärren tack vare taktikröstande moderater, som vanligt.
Folkpartiet:
Hur kan det här fortfarande vara ett och samma parti? Jag har försökt att förstå, men jag förstår bara inte. Förstår Jan Björklund att det är Folkpartiet han är partiledare för? Vad hände med den folkpartistiska traditionen av upplysning, bildning och att se varje individ som någonting unikt? Nej, den här partiledare framstår mest som de dårarna som ännu inte börjat gnälla i leden bakom den uppenbart mycket intelligentare Reinfeldt. "Men vad bra. Då tar du de där radhusfascisterna utanför Falun som har gått och bitit ihop sedan de köpte kåken".
Centerpartiet:
Ja, många är det som har gnällt på ettriga Maud genom åren. Men hon måste väl kompensera för resten av dönickarna bland partiledarna i det här landet. Centerpartiet ska ha credd för att man i alla fall ger sken av att vilja arbeta för decentralisering, mindre krångel och mer (små)företagssamhet. Det har dock ännu inte synts till så värst mycket av detta i praktiken. Detta har ironiskt nog mycket med det traditionellt mest företagsvänliga partiets, numera erkänt skickliga sätt att släta över mindre partiers profilfrågor. Entreprenörsanda är bra, så länge den inte stöter sig med facken. Personligen kan jag däremot aldrig lita på det här partiet. Positionen i mitten på den allt mer slätstrukna svenska mittendefinierade politiken gör att man har en tradition av att vela mest av alla i flera viktiga frågor.
Övrigt: När Olof Johansson kampanjade mot Öresundsbron bestämde jag mig för att aldrig någonsin lägga min röst på detta parti.
Socialdemokraterna:
Inledningsvis. Se första meningen på Folkpartiet. Men så har det ju å andra sidan varit nästan för jämnan här. Skillnaden är att man nästan alltid har haft en starkare partiledare än vad man har nu. Nu står den potentiella landsfadern på andra sidan och älskar kollektivavtal istället. Och vad är det man vill? Under förra valrörelsen kom man ju knappt med ett enda bra argument i någon fråga. Gratis försprång i oppinionen efter valet fick man på grund av att människor som av någon anledning hade röstat på alliansen plötsligt kom på att de hade gått till val på att skära ner i A-kassan. Nu är de nivåerna i stort sett återställda, och därmed verkar inte Sahlin ha någonting att prata om över huvud taget. Nu räcker det inte med olika populistiska punktinsatser längre. Det största oppositionspartiet måste peka ut en långsiktig vision och hur man ska gå tillväga för att komma dit. Det är heller inte oviktigt att lyckas kommunicera någon av frågorna till väljarna, i alla fall någon gång ibland. Och den relativa högersossen ska alltså regera med Vänsterpartiet?
Miljöpartiet:
Ska alltså regera med Socialdemokraterna. Till saken hör att jag inte tror att det spelar särskilt stor roll om de tillhör ett regeringsalternativ eller inte. De lär inte få direkt genomslag för särkskilt stor del av sin politik. Å andra sidan kommer nutida och framtida regeringar att tvingas klubba igenom många av partiets profilfrågor till följd av självklara orsaker som alla känner till.
Vänsterpartiet:
Sedan Schyman lämnade har man alltmer frångått planen att skaffa väljare utanför kärntrupperna. Nu ska alltså Ohlys ofinansierade satsningar i offentlig sektor paras med Socialdemokraternas jakt på medelklassen i villaförorterna. Ohly-styret är på något konstigt sätt både raka motsatsen till och relativt likt Bo Lundgrens sejour hos Moderaterna. Sammantaget förmodligen det partiet som flest människor har svårt att ta på allvar...
...Sverigedemokraterna fruktas ju trots allt av de flesta. Och om det inte sker en skärpning när det gäller visionerna hos samtliga etablerade partier finns det utan tvekan fog för denna fruktan.
Kategori: Yrkesskadad humor
Oerhört mycket roligare än när kvällstidningarna går bananas bortom rimlighetens och smakfullhetens proportioner är naturligtvis när någon lokaltidning på en plats med förhållandevis mycket diftonger i dialekten gör det.
Hur gick det egentligen till på redaktionen på Gotland i rapporteringen om det där skottdramat i Brucebo. I december skrev alla tidningar utom de båda Gotlandsmedierna om "SVT-profilen". Där brakade man istället loss med det fullständiga namnet Torbjörn Axelman. (En uppgift som ju naturligtvis ändå gick att få på Flashback, men ändå). Detta försvarade man då bland annat med att "det bara bor en person där" Nu plötsligt skriver man varken det riktiga namnet eller någonting om någon tv-profil. Är det detta som kallas för att backa? Eller har hela grejen bara svalnat en aning?
Hur gick det egentligen till på redaktionen på Gotland i rapporteringen om det där skottdramat i Brucebo. I december skrev alla tidningar utom de båda Gotlandsmedierna om "SVT-profilen". Där brakade man istället loss med det fullständiga namnet Torbjörn Axelman. (En uppgift som ju naturligtvis ändå gick att få på Flashback, men ändå). Detta försvarade man då bland annat med att "det bara bor en person där" Nu plötsligt skriver man varken det riktiga namnet eller någonting om någon tv-profil. Är det detta som kallas för att backa? Eller har hela grejen bara svalnat en aning?
Tar mig för feberpannan
Aktuellt gör i skrivande stund ett reportage om "ungdomsarbetslösheten" som blir "allt högre".
Det är bara det att Sverige har haft bland den högsta ungdomsarbetslösheten bland jämförbara länder även under högkonjunkturen.
Detta tack vare ett stelbent arbetsmarknadspolitiskt system, som till och med oberoende internationella myndigheter pekat ut som orsak, gång på gång.
Tack alla sossar(inklusive Reinfeldt) för att det aldrig händer någonting på detta område. Men visst alla 40 och 50-talister kan väl fortsätta försörja sig själva och sina avkommor även sedan de har gått i pension.
Tillägg: Representanten för Ungdomsstyrelsen konstaterar främst två orsaker.
1) Att det inte finns särskilt många "lågkvalificerade jobb inom till exempel turistindustrin i Sverige om man jämför med andra länder i Europa".
2) Att vi just nu, till skillnad mot många andra länder, har väldigt stora barnkullar som ska ut på arbetsmarknaden.
Hur det står till med barnkullarna i de andra länderna har jag i ärlighetens namn ingen större koll på. Däremot kan jag konstatera att den första påstådda orsaken är rent befängd. De länder som under en lång tid har varit ännu sämre än Sverige på att få ut unga i arbete är Italien, Frankrike och Spanien. Det är samma länder i Europa som lockar flest utländska besökare varje år(det blir ju en närmast komisk paradox när analysen kommer i direkt anslutning till ett reportage från just Spanien). Således borde det också finnas en stor andel "lågkvalificerade jobb inom turistindustrin" Samtidigt är väl inte turistindustrin i till exempel Danmark och Nederländerna någonting som de respektive ländernas ekonomier vilar särskilt tungt på. Dessa länder har i flera undersökningar rankats bäst när det gäller att få ut unga i arbetslivet.
I och med att situationen har varit densamma under så lång tid kan man väl knappast heller tro arbetslöshetskurvan skulle ha ett direkt samband med "barnkullarna".
Och viktigt att tilläggas: Lågkvalificerade jobb är bättre än inga jobb alls.
Det är bara det att Sverige har haft bland den högsta ungdomsarbetslösheten bland jämförbara länder även under högkonjunkturen.
Detta tack vare ett stelbent arbetsmarknadspolitiskt system, som till och med oberoende internationella myndigheter pekat ut som orsak, gång på gång.
Tack alla sossar(inklusive Reinfeldt) för att det aldrig händer någonting på detta område. Men visst alla 40 och 50-talister kan väl fortsätta försörja sig själva och sina avkommor även sedan de har gått i pension.
Tillägg: Representanten för Ungdomsstyrelsen konstaterar främst två orsaker.
1) Att det inte finns särskilt många "lågkvalificerade jobb inom till exempel turistindustrin i Sverige om man jämför med andra länder i Europa".
2) Att vi just nu, till skillnad mot många andra länder, har väldigt stora barnkullar som ska ut på arbetsmarknaden.
Hur det står till med barnkullarna i de andra länderna har jag i ärlighetens namn ingen större koll på. Däremot kan jag konstatera att den första påstådda orsaken är rent befängd. De länder som under en lång tid har varit ännu sämre än Sverige på att få ut unga i arbete är Italien, Frankrike och Spanien. Det är samma länder i Europa som lockar flest utländska besökare varje år(det blir ju en närmast komisk paradox när analysen kommer i direkt anslutning till ett reportage från just Spanien). Således borde det också finnas en stor andel "lågkvalificerade jobb inom turistindustrin" Samtidigt är väl inte turistindustrin i till exempel Danmark och Nederländerna någonting som de respektive ländernas ekonomier vilar särskilt tungt på. Dessa länder har i flera undersökningar rankats bäst när det gäller att få ut unga i arbetslivet.
I och med att situationen har varit densamma under så lång tid kan man väl knappast heller tro arbetslöshetskurvan skulle ha ett direkt samband med "barnkullarna".
Och viktigt att tilläggas: Lågkvalificerade jobb är bättre än inga jobb alls.
Beroendeframkallande lista
Skulle kunna sitta hela dagen och läsa svaren på denna lista som jag hittade via Johan Wirfält. Rolig och ambitiös idé.
Av de jag har läst hittils verkar Cecilia Malmström(FP) inte helt oväntat mest civiliserad. Väntar med spänning på svaren från partiledaren för samma parti. Huga!
Av de jag har läst hittils verkar Cecilia Malmström(FP) inte helt oväntat mest civiliserad. Väntar med spänning på svaren från partiledaren för samma parti. Huga!
Hurra!
Helt otroligt! Jag kom fram på den där sajten till sist. Såg knappt vad det var jag bokade. Men sedan stod det klart, som Robert Gustafsson(Ben) skulle ha sagt i sina rosa Adidasshorts 1985, "Sitta? Springsteen, det är ju ståplats ju".
Detta firas med en topp 5 av Springsteens allra mest episka verk(med femman först och förstaplatsen längst ner för att behålla stämningen). Det är ju lätt att sitta här, instängd i sina klichéer. Faktum kvarstår. Han har gjort en hel del fantastisk musik.
Racing in The Streets (Darkness on The Edge Of Town, 1978)
Drive All Night(The River, 1980)
Thunder Road(Born To Run, 1975)
New York City Serenade(The Wild, the Innocent & the E Street Shuffle, 1973)
Jungleland(Born To Run, 1975)
Nådde inte riktigt ända fram: I´m On Fire, Darkness on The Edge Of Town, Backstreets.
Detta firas med en topp 5 av Springsteens allra mest episka verk(med femman först och förstaplatsen längst ner för att behålla stämningen). Det är ju lätt att sitta här, instängd i sina klichéer. Faktum kvarstår. Han har gjort en hel del fantastisk musik.
Racing in The Streets (Darkness on The Edge Of Town, 1978)
Drive All Night(The River, 1980)
Thunder Road(Born To Run, 1975)
New York City Serenade(The Wild, the Innocent & the E Street Shuffle, 1973)
Jungleland(Born To Run, 1975)
Nådde inte riktigt ända fram: I´m On Fire, Darkness on The Edge Of Town, Backstreets.
Superkaos! Muaha haha!
Det här internationellt jättebeprövade bokningssystemet som man var helt säker på att det skulle klara vilken anstormning som helst.
De hade uppenbart missbedömt braksvenne-deluxe på jakt efter plåtar till Brucean. "Utom Eventims kontroll". Jojo!
De hade uppenbart missbedömt braksvenne-deluxe på jakt efter plåtar till Brucean. "Utom Eventims kontroll". Jojo!
Första Kagge-barnet på Twitter?
Nicke, du kommer inte undan!
Det är i alla fall modigt att blogga under sitt riktiga namn. Det vågar inte jag.
Det är i alla fall modigt att blogga under sitt riktiga namn. Det vågar inte jag.
Har Du fått årets första whiplashskada än?
De senaste fyra dagarna har jag vurpat (fallit okontrollerat) inte mindre än fyra gånger. Vid det andra tillfället höll jag faktiskt på att ramla in en timmerbil som kom åkande i hyfsad fart. Vilket öde det hade varit. Samtliga gånger tog jag emot mig med min stackars högerhand som faktiskt börjar tycka att det nu väl för fan får vara ett slut på det här vädret. Vill jag misshandla mig själv kan jag alltid åka snowboard istället för skidor. Men det skulle aldrig falla mig in. Jag vill ha stavar i backen, men helst inte på gatan. Men det kanske jag blir tvungen till om det ska fortsätta på det här sättet.
Allra sämsta krönikören
Ni vet att jag inte tål en majoritet av alla krönikor i dagspress. Den krönikören som jag kanske genomgående har svårast(och Fredrik Virtanen håller med) för är Anna Larsson på SvD. Det har inte att göra med att hon skulle vara en så fantastiskt dålig stilist, hon är snarare högst medioker. I stället är det att hon alltid hoppar på alla tåg sist, när tåget försenat lämnar perrongen efter en lokförarstrejk, eller snökaos, typ. Det kan ha att göra med människans tillvaro i magasinsvärlden, där de helt enkelt måste vara långsamma eftersom att det tar så förbannat lång tid att trycka på glansigt papper.
Det är visserligen sannolikt att SvD:s kärn-prenumeranter blivit betydligt mindre raffinerade under den senaste tioårsperioden. Detta som ett led i den under 00-talet eskalerande lattefieringen av hela innerstaden som till exempel kan ta sig uttryck i att någon idiot för en tid sedan ville döpa om Fältöversten till Östermalmsgallerian. Ingen misär längre(läs:byggandet av Västermalmsgallerian), ingen överklass, bara detta ständiga fikande med allt dummare helgbilagor för människor som är allmänt mediokra.
Men som prenumerant på en morgontidning i en storstad ska man i alla fall kunna vänta sig av någon som tillåts skriva krönikor, att denne faktiskt någon gång ibland i alla fall bidrar till lite nya insikter och vinklar. Inte bara förpackar om någonting man har läst på DN:s ledarsida till en behändig jävla take away-mugg.
Det är visserligen sannolikt att SvD:s kärn-prenumeranter blivit betydligt mindre raffinerade under den senaste tioårsperioden. Detta som ett led i den under 00-talet eskalerande lattefieringen av hela innerstaden som till exempel kan ta sig uttryck i att någon idiot för en tid sedan ville döpa om Fältöversten till Östermalmsgallerian. Ingen misär längre(läs:byggandet av Västermalmsgallerian), ingen överklass, bara detta ständiga fikande med allt dummare helgbilagor för människor som är allmänt mediokra.
Men som prenumerant på en morgontidning i en storstad ska man i alla fall kunna vänta sig av någon som tillåts skriva krönikor, att denne faktiskt någon gång ibland i alla fall bidrar till lite nya insikter och vinklar. Inte bara förpackar om någonting man har läst på DN:s ledarsida till en behändig jävla take away-mugg.
"Undrar hur det gått med Hansa-studion?"
Hedersomnämnelsen Dagens Bowie-referens(er) går till Per Sinding-Larsen i DN:s tv-bilaga.
På frågan om första tv-minne svarar han att det var ett program om reklam där Life on Mars? visades som ett tidigt exempel på kopplingen mellan populärkultur och marknadsföring. "Inte hela låten, men tillräckligt mycket för att min värld skulle stanna".
Nästa fråga: Har du något särskilt stort eller viktigt tv-minne?
– Det var nog när Berlinmuren föll, för då förstod man att det var så mycket annat som höll på att hända. Samtidigt är jag nog lite skadad – för när muren föll satt jag och tänkte "undrar hur det gått med Hansastudion?"(legendarisk studio där bland annat Bowie och Iggy Pop spelat in, DN:s anmärkning). Inte för att jag inte är intresserad av politik, men jag satt i alla fall och funderade över vilken sida av muren studion låg på och om inte någon reporter kunde säga något om den i en bisats.
Han är en utmärkt journalist som verkligen kan välja ut det viktiga i ett större sammanhang...
Ryggdunkningar!
På frågan om första tv-minne svarar han att det var ett program om reklam där Life on Mars? visades som ett tidigt exempel på kopplingen mellan populärkultur och marknadsföring. "Inte hela låten, men tillräckligt mycket för att min värld skulle stanna".
Nästa fråga: Har du något särskilt stort eller viktigt tv-minne?
– Det var nog när Berlinmuren föll, för då förstod man att det var så mycket annat som höll på att hända. Samtidigt är jag nog lite skadad – för när muren föll satt jag och tänkte "undrar hur det gått med Hansastudion?"(legendarisk studio där bland annat Bowie och Iggy Pop spelat in, DN:s anmärkning). Inte för att jag inte är intresserad av politik, men jag satt i alla fall och funderade över vilken sida av muren studion låg på och om inte någon reporter kunde säga något om den i en bisats.
Han är en utmärkt journalist som verkligen kan välja ut det viktiga i ett större sammanhang...
Ryggdunkningar!
Fullständigt bananas...
...går jag när jag kastar mig ut i den djungeln som är platsannonser med sommarvikariat. (Det går ju inte att bli någonting annat än "utlasad" i rådande ekonomiska läge). Det som är intressant är att man i de olika annonserna kommer till själva kärnan i de olika landsändarnas självbild.
*Så här kärnfullt beskriver sig till exempel Helsingborgs Dagblad. (Jag har tagit mig friheten att sätta ett frågetecken inom parentes när jag tycker att det är någonting som finns att ifrågasätta i de kommande två meningarna).
Nordvästra Skåne är landets mest spännande region(?). Nu söker Sveriges största lokaltidning(?) samt hd.se dig som vill bo och arbeta där allting händer(?).
Det första påståendet är naturligtvis fullständigt subjektivt, liksom det sistnämnda. Det andra påståendet däremot, fattar jag ingenting av. Åtminstånde Corren, NA och UNT är väl större bland de som brukar benämnas "icke storstadstidningar". Räknar man med editionerna Nordvästra Skåne och Landskrona Posten också?(Ja, det gör man, såg jag nu). Hur som helst. Hon boxaren är väl fortfarande kulturchef där? Då så! Boxaren plus attityden i beskrvivningen av regionen gör det! Där måste man jobba någong gång!
*UNT, ingen annons ute ännu, och faktiskt lite mer chill än vid tidigare kontakter med tidningen. Nu ska vi se, vi börjar titta på det där i början av mars... Ok, varför inte tidigare? Vi kan inte gå igång samtidigt som Stockholmstidningarna, då får vi göra om allting en gång till, det har vi lärt oss nu...
*Hallandsposten,Ystads Allehanda och Gota Media med bland annat Smålandsposten och BLT har däremot varit tidiga ute och dessutom satsat på klassisk sommarvikarieretorik. Här talas det om attraktiva sommarlandskap och inspirerande miljöer. Detta var någonting som jag längtade efter inför förra sommaren. Blommande ängar, vågskvalp, Brösarps backar et al, mjukglas, glada barn och stadsfestivaler som Gud av någon anledning glömde. Nu när jag har gjort en sommar(och dessutom en höst och halv vinter) på lokaltidning kan jag däremot konstatera att det är inte är mer lajbans på sommaren. Tvärtom! Man tvingas till allt mer krystade tidningstoppar ju längre in i juli man kommer. Detta gör också att man inte kan njuta fullt ut av icke-reportagen man också gör i solskenet. Dessutom är det alltid svårt att skriva om ingenting. Det är alltid bättre med substans. Det finns det inte mycket av någonstans på sommaren. Därför är det också roligare att föreställa sig våndan sommarvikarier utsätter sig för när de blåser upp gammal skåpmat till krigsrubriker än att befinna sig där själv. Men, vad ska man göra? Att sommarjobba är ju enda chansen att även jobba i höst...
*Stockholmstidningarna finns det inte mycket roligt att skriva om. Jo, förresten. Vem på DN är det som har i uppgift att läsa igenom 2-3000 arbetsprover de närmaste månaderna? (Närmaste konkurrenten klargör tydligt utan bilagor).
*Så här kärnfullt beskriver sig till exempel Helsingborgs Dagblad. (Jag har tagit mig friheten att sätta ett frågetecken inom parentes när jag tycker att det är någonting som finns att ifrågasätta i de kommande två meningarna).
Nordvästra Skåne är landets mest spännande region(?). Nu söker Sveriges största lokaltidning(?) samt hd.se dig som vill bo och arbeta där allting händer(?).
Det första påståendet är naturligtvis fullständigt subjektivt, liksom det sistnämnda. Det andra påståendet däremot, fattar jag ingenting av. Åtminstånde Corren, NA och UNT är väl större bland de som brukar benämnas "icke storstadstidningar". Räknar man med editionerna Nordvästra Skåne och Landskrona Posten också?(Ja, det gör man, såg jag nu). Hur som helst. Hon boxaren är väl fortfarande kulturchef där? Då så! Boxaren plus attityden i beskrvivningen av regionen gör det! Där måste man jobba någong gång!
*UNT, ingen annons ute ännu, och faktiskt lite mer chill än vid tidigare kontakter med tidningen. Nu ska vi se, vi börjar titta på det där i början av mars... Ok, varför inte tidigare? Vi kan inte gå igång samtidigt som Stockholmstidningarna, då får vi göra om allting en gång till, det har vi lärt oss nu...
*Hallandsposten,Ystads Allehanda och Gota Media med bland annat Smålandsposten och BLT har däremot varit tidiga ute och dessutom satsat på klassisk sommarvikarieretorik. Här talas det om attraktiva sommarlandskap och inspirerande miljöer. Detta var någonting som jag längtade efter inför förra sommaren. Blommande ängar, vågskvalp, Brösarps backar et al, mjukglas, glada barn och stadsfestivaler som Gud av någon anledning glömde. Nu när jag har gjort en sommar(och dessutom en höst och halv vinter) på lokaltidning kan jag däremot konstatera att det är inte är mer lajbans på sommaren. Tvärtom! Man tvingas till allt mer krystade tidningstoppar ju längre in i juli man kommer. Detta gör också att man inte kan njuta fullt ut av icke-reportagen man också gör i solskenet. Dessutom är det alltid svårt att skriva om ingenting. Det är alltid bättre med substans. Det finns det inte mycket av någonstans på sommaren. Därför är det också roligare att föreställa sig våndan sommarvikarier utsätter sig för när de blåser upp gammal skåpmat till krigsrubriker än att befinna sig där själv. Men, vad ska man göra? Att sommarjobba är ju enda chansen att även jobba i höst...
*Stockholmstidningarna finns det inte mycket roligt att skriva om. Jo, förresten. Vem på DN är det som har i uppgift att läsa igenom 2-3000 arbetsprover de närmaste månaderna? (Närmaste konkurrenten klargör tydligt utan bilagor).
"Du är skön Gunnar"
Bruce Springsteen kommer till Stadion i juni. Det innebär att det för en gångs skull inte blir några sådana där bilresor till Göteborg den här sommaren. Undrar hur det ser ut när sådana där bilresor görs i omvänd rikting, från Göteborg till Stockholm? Det vågar jag inte ens tänka på. Vad som däremot inte går att undvika att tänka på är att det kommer att bli massor av ojojoj-krönikor av Anders Nunstedt och Markus Larsson cirka ett halvår innan och två månader efter konserterna – igen!. Jag vet inte vad som är jobbigast. En hel Gessle-sommar med direktrapportering från varenda konsert i varenda slottsruin, ojojoj-krönikor om Springsteen i tre fjärdedels år eller "här festar Mick Jagger med Johannes Brost" så fort senilstenarna behagar att dyka upp i Skandinavien. Därmed inte sagt att jag inte kommer att försöka få en biljett till konserterna i sommar. Det är liksom någonting speciellt med någonting som innefattar hela samhällsspektrat av etniska svenskar i en enda lång "baby we were boorn tooo ruuuuuun"- extas. Någon gång ska det upplevas, och det är skönt att slippa åka till Göteborg, som i Ben och Gunnar.
Den här texten sammanfattar mina Obama-känslor på ett bra sätt.
Den här texten sammanfattar mina Obama-känslor på ett bra sätt.
Bara en länk
Blandsöndag
En lugn söndag på jobbet innebär att man kan sitta och läsa alla tidningar från början till slut. Sammanfattningsvis en stark papperssöndag. Allra bäst var Niklas Ekdal (som vanligt) och Per Wirténs text på Expressen kultur. Äntligen lite nya paraleller och insikter kring presidentbytet. Han drar kanske lite väl stora växlar, men det är i alla fall tankeväckande. Det är för övrigt obegripligt hur mycket av Obamas installation som i media handlar om...Bruce Springsteen. Okej att han snart släpper en ny skiva och ska spela på någon för-gala ikväll, men ändå?!
Ett lite mer intressant och medievänligt sammanträffande är väl att Motown fyller 50 samtidigt som bilstaden befinner sig i den värsta krisen någonsin och den första svarta presidenten ska installeras i Vita Huset. Som Markus Larsson skrev om i bladet(hittar det inte på nätet).
En trevlig inlfyttningspresent fick han nu av Hamas också, mr Obama.
Ett lite mer intressant och medievänligt sammanträffande är väl att Motown fyller 50 samtidigt som bilstaden befinner sig i den värsta krisen någonsin och den första svarta presidenten ska installeras i Vita Huset. Som Markus Larsson skrev om i bladet(hittar det inte på nätet).
En trevlig inlfyttningspresent fick han nu av Hamas också, mr Obama.
Chartertema
Jag gick igår på charterbio på Heron City för att se den brittiska underklass-skräckrullen Eden Lake. Filmen innehåller superbegåvningen Thomas Turgoose (huvudrollsinnehavaren i This is England), en mycket bra(och jättesnygg) Kelly Reilly samt Michael Fassbender. Den sistnämnde är också en mycket duktig skådespelare. Han ser i filmen precis ut som att han har castats för en reklamfilm för jeepen han kör i filmen, men det är väl också meningen.
Filmen är verkligen hemsk, framförallt eftersom att man inser att man själv är lika rädd som huvudrollsinnehavarna för bristande folkvett som går överstyr hos mobben, just på grund av den visade rädslan, och föraktet från de medelklassiga huvudrollsinnehavarna.
Jag kan ge ett råd, se inte psykologiska skräckfilmer på Heron City. Det är visserligen ingen nyhet. Men hela stället är i sig en psykologisk skräckfilm strax innan helvetet brakar löst. I entrén spelas omväxlande trivseljazz och sån där musik som de dödar utomjordingar med i Mars Attacks. Dessutom utsätter man sig själv, i svensk tappning visserligen, för samma sak som paret i filmen jag igår såg. En människa envisades med att sitta och liksom kommentera alla händelser i filmen för sin kompis. När filmen var slut råkade jag gå snett bakom de båda. Kompisen såg ut som att han hade stigit direkt ut ur typ Sökarna. Människan i sin tur, lyckades i och för sig ta mig tillbaka till den ljuvliga VM-sommaren 1994 med sin omedelbara kommentar "Den var bra. Men det var ju inte så många effekter"
* För att fortsätta på chartertemat. Det går inte bra för TV4: s realitysatsning på temat. Skönt! Det här visar att det finns grader även i helvetet som är trash-tv genren. Färjan blev ju en succé just på grund av att allting inte var så tilrättalagt efter företagets eget önskemål. TV4 håller i alla fall ställningarna som Sveriges mest efterblivna tv-kanal. Jag har ett tips. Stäng in Nyhetsmorgon i en bunker. Kasta bort nycklarna och låt kameran gå!
Produktionsbolaget Meters informationsansvarige Nicke Johansson bjuder visserligen på ofrivillig motsägelsehumor i sitt avslutande citat.
– Det här är en serie med hög aktualitet, i nästa avsnitt firar de jul. Det här är helt enligt produktionsplanen.
Om vi antar att julafton för programgenren var Färjans finalprogram....Ja!
Filmen är verkligen hemsk, framförallt eftersom att man inser att man själv är lika rädd som huvudrollsinnehavarna för bristande folkvett som går överstyr hos mobben, just på grund av den visade rädslan, och föraktet från de medelklassiga huvudrollsinnehavarna.
Jag kan ge ett råd, se inte psykologiska skräckfilmer på Heron City. Det är visserligen ingen nyhet. Men hela stället är i sig en psykologisk skräckfilm strax innan helvetet brakar löst. I entrén spelas omväxlande trivseljazz och sån där musik som de dödar utomjordingar med i Mars Attacks. Dessutom utsätter man sig själv, i svensk tappning visserligen, för samma sak som paret i filmen jag igår såg. En människa envisades med att sitta och liksom kommentera alla händelser i filmen för sin kompis. När filmen var slut råkade jag gå snett bakom de båda. Kompisen såg ut som att han hade stigit direkt ut ur typ Sökarna. Människan i sin tur, lyckades i och för sig ta mig tillbaka till den ljuvliga VM-sommaren 1994 med sin omedelbara kommentar "Den var bra. Men det var ju inte så många effekter"
* För att fortsätta på chartertemat. Det går inte bra för TV4: s realitysatsning på temat. Skönt! Det här visar att det finns grader även i helvetet som är trash-tv genren. Färjan blev ju en succé just på grund av att allting inte var så tilrättalagt efter företagets eget önskemål. TV4 håller i alla fall ställningarna som Sveriges mest efterblivna tv-kanal. Jag har ett tips. Stäng in Nyhetsmorgon i en bunker. Kasta bort nycklarna och låt kameran gå!
Produktionsbolaget Meters informationsansvarige Nicke Johansson bjuder visserligen på ofrivillig motsägelsehumor i sitt avslutande citat.
– Det här är en serie med hög aktualitet, i nästa avsnitt firar de jul. Det här är helt enligt produktionsplanen.
Om vi antar att julafton för programgenren var Färjans finalprogram....Ja!
Ian Mcewan
Läste precis ut Kärlekens raseri av Ian Mcewan. Ett på det stora hela mycket imponerande verk och en givande läsupplevelse. Jag har tidigare läst Försoning, På Chesil Beach och Lördag av författaren. Närmast på tur står Amsterdam.
Första halvan av Försoning är precis som filmen perfekt. Sedan tappar boken precis som filmen när den gräver ner sig alltför mycket i historiska krigsutflykter på andra sidan Engelska kanalen. På Chesil Beach är ockå mycket välskriven, men blir trots det korta omfånget långtråkig.
Jag föredrar helt klart Kärlekens raseri och Lördag. Böckerna är besläktade på så sätt att Mcewan gräver där han står, i de psykologiska och moraliska kvalen hos det samtida Londons bildade övre medelklass. I båda dessa böcker hemsöks i all väsentlighet perfekt ordnade liv av en oordning som inte går att komma undan. Mycket elegant så till vida att det är själva psykologiska processen och konsekvenserna av hemskheterna, och inte själva hemskheterna som sådana som fångar en. Ibland tänker man liksom, jaja, kan det här mordförsöket gå över snart så att jag får läsa en beskrivning av karaktärernas moraliska resonemang av händelsens konsekvenser för sina respektive liv...
Ersättningsinlägg
Eftersom att den här bloggportalen helt eller delvis verkar ha säckat ihop så publicerar jag Johans svar på mitt föregående innlägg i ett eget inlägg. Annars finns det uppenbarligen en risk att skivan hinner komma ut i handeln innan jag hinner skriva en replik(Är det månne bloggdrevet i Gömda-bråket som sinkar publiceringssystemet?).
Johan Y.W. om Styrkebesked:
Johan Y.W. om Styrkebesked:
Jag har haft skivan ett tag och lyssnat och lyssnat. I början tyckte jag den var helt hemsk, nu har den vuxit lite men i mitt tycke är den fortfarande en stor besvikelse.I skrivande stund ser min rangordning av Moz bästa soloalbum ut så här:
Viva Hate [1988]
Bona Drag [1990]/You Are The Quarry [2004]
Your Arsenal [1992]
Ringleader Of The Tormentors [2006]
Kill Uncle [1991]/Vauxhall & I[1994]
Maladjusted [1997]
Years Of Refusal [2009]
Southpaw Grammar" [1995]
Som ni ser så fick det bli delad placering på två ställen. Liveskivorna och samlingarna lämnar jag utanför, med undantag av singelsamlingen Bona Drag. Av anledningen att den nästan uteslutande samlar ihop A- och B-sidor från singlar som bara släpptes just som singlar och aldrig fanns på något album. Ja, detta är nörderi av värsta sort och jag har lite att göra på jobbet.
Replik: Jag gjorde likadant när Ringleader kom, satt och lyssnade och lyssnade. Men det lossnade aldrig. Hur många andra artister sitter man och lyssnar oavbrutet på för att man är övertygad om att skivan faktiskt måste vara bättre än vad man uppfattat från början? Särskilt i dessa tider av obegränsat utbud är det någonting som är ganska unikt med Morrissey.
Det finns enligt mig ett tydligt b-lag av Moz soloskivor. Kill Uncle, Southpaw Grammar och Maladjusted hör definitivt dit. Jag skulle även, som ni säkert har räknat ut, även vilja lägga Ringleader of The Tormentors till denna kategori.
Viva Hate framstår i mina öron som en betydligt säkrare vinnare än för några år sedan. Då skulle jag nog ha kunnat sätta Vauxhall and I jämsides. Men inte längre, nu är den tvåa, möjligen delad med Your Arsenal. Sedan sätter jag nog i dagsläget Years of Refusal. Och då blir det väl You Are The Quarry kvar i mitten tillsammans med Bona Drag, om den nu skulle räknas...
Men det kan säkert ändras igen så småningom.
Styrkebesked
Bilden på omslaget till Morrisseys nya skiva säger tack och lov inte så mycket om innehållet...
Jag har nu fildelat Morrisseys senaste Years of Refusal en tid. Förväntningarna ifrån mig personligen på detta släpp var inte i närheten av förväntningarna på hans två tidigare skivor under 00-talet. Detta dels på grund av att flera av låtarna har hörts tidigare i olika sammanhang. Men framförallt hade det att göra med att jag tyckte att föregångaren Ringleader of the Tormentors var en ganska misslyckad skiva. Den var i sin tur en uppföljare på 2004 års comeback You Are the Quarry som älskades så väl av kritiker, gamla fans som nytillkomna beundrare. Ett gemensamt problem för både den sämre och den bättre av dessa skivor vill jag mena är produktionen. På You Are the Quarry överraskade Morrissey med att plocka in Jerry Finn som producent. Han hade en oroande meritförteckning med en hel del bjöjpunk, däribland Green Days Dookie och några skivor av Blink Etthundraåttiotvå. Resultatet av produktionen på Morrisseyskivan var i mitt tycke blandat när den kom ut. Albumet som helhet var dock utmärkt, tack vare en strålande sånginsats och gediget låtskrivande från Moz När jag häromdagen lyssnade på den kunde jag konstatera att de bästa spåren, som First of the Gang to Die och The World is Full of Crashing bores har åldrats med den äran. De mer alldagliga låtarna har däremot inte gjort det.
På Ringleader of the Tormentors två år senare gick uppgiften att producera till Tony Visconti. På pappret minst sagt ett uppköp. Visconti är mest känd för att ha rattat spakarna(kan någon annan komma på en bättre synonym för “att producera” tar jag gärna emot tips) på flera av David Bowies mästerverk. Däribland produktionssensationen Low från 1977. Vad som gick snett på Ringleader.. är svårt att spekulera i. Den kändes på det stora hela överjobbad. Omslagsfotot är på något sätt en varudeklaration för hela albumet. När jag läste att Visconti skulle producera hade jag förhoppningar om att gitarrmattorna skulle tonas ned en aning till förmån för mer nyanser, och vad vet jag, kanske lite mer pianon? Det blev snarare tvärtom. Jag kan faktiskt inte påstå att jag idag överhuvudtaget minns särskilt mycket av skivan. En helt okej singel i You Have Killed Me, den vackra Dear God, Please Help Me och Life is a Pigsty vill jag ändå minnas att jag tyckte stod ut från resten av sörjan.
Till Years of Refusal. Jerry Finn tillbaka som producent(Tony Visconti sa i en intervju att han skulle producera även detta album, men icke. Jerry Finn avled i somras är också värt att notera.). Efter knappt en vecka känns det som ett av Morrisseys jämnaste soloalbum. Det finns ingen låt här som jag spontant ogillar. Samtliga nummer känns på en femgradig skala som en fyra eller en stark trea. Överlag korta kärnfulla pop/rocklåtar där man upptäcker nya små finesser vid varje lyssning. Produktionen stör mig än så länge inte, vilket är ett gott betyg till Finn. Jag tyckte inte att de tidigare utgivna singlarna That´s How People Grow Up och All You Need is Me var någonting man blev knockad av när de kom ut, men här utgör de naturliga delar av en helhet. Jämnheten gör dock också att det är svårt att plocka ut någon låt som kommer att definiera det här albumet i framtiden. Vid den första genomlyssningen trodde jag att It´s Not Your Birthday Anymore skulle kunna vara det spåret. Men efter flera lyssningar är det snarare den låten som nu har börjat tappa lite. Om jag i dagsläget skulle bli tvungen att plocka ut någon enskild höjdpunkt skulle det istället bli Mama Lay Softly on the Riverbed. Men faktum kvarstår, här finns ingen Everyday is Like Sunday eller Now My Heart is Full. Men som sagt, inte heller ett enda svagt spår, och det måste ses som ett styrkebesked.
Reguljärt, tack!
Jag var idag och såg filmen Gomorra på Folkets Bio Zita. Skillnaden mellan Zita och monopolets filmstäder kan närmast beskrivas som skillnaden mellan att åka charter och reguljärflyg, för tio år sedan, innan SAS, BA, Swiss och company var tvunga att börja pressa priserna för att konkurrera med lågprisflyget. Alltså, inga jobbiga människor, relativit hög medelålder och trevligt bemötande från personalen. Ändå är det ju ganska komiskt när biopubliken, till gissningsvis ganska stor andel från närområdet Norrmalm/Östermalm sitter och försöker förstå sig på en ganska så banbrytande och hemsk skildring av Västeuropas absoluta skrap. Filmen var bra. Inga hjältar, bara förlorare och smuts. Se den om/när ni har läst boken(och funnit den intressant). Annars kan man nog lika gärna avstå. Filmen ägnar sig nästan uteslutande åt att visualisera, och i viss mån fläta samman, några av bokens vansinneshistorier från verkligheten. Jag läste boken för ungefär ett år sedan och hade ändå ibland ganska svårt att hänga med. Det ultimata är nog att se filmen med boken färskt i minnet.
Jag måste bara off the record få känga SF ännu mer. Charterbolagen är ändå ganska fantasifulla när det gäller att hitta nya resmål, ressätt, uflykter och målgrupper. SF vet ingenting om detta. Man slänger ut filmerna lite slumpvis i slumpvist antal kopior. Förr om åren fanns det i alla fall ibland någon tanke kring var och hur filmerna gick upp. I höstas gick till exempel Baader Meinhof-filmen på tre SF-dukar i Stockholm. En liten salong på allt sämre Filmstaden Söder(filmen gick av när jag skulle se den, det är alltid skräpigt, slitet och allmänt jobbigt) och i Kista och Heron City. Nära och bra för alla de söndagsshoppande barnfamiljer med bil som ville avrunda eftermiddagen med lite tyska stadsgerillor och Kalla kriget-porr.
Jag måste bara off the record få känga SF ännu mer. Charterbolagen är ändå ganska fantasifulla när det gäller att hitta nya resmål, ressätt, uflykter och målgrupper. SF vet ingenting om detta. Man slänger ut filmerna lite slumpvis i slumpvist antal kopior. Förr om åren fanns det i alla fall ibland någon tanke kring var och hur filmerna gick upp. I höstas gick till exempel Baader Meinhof-filmen på tre SF-dukar i Stockholm. En liten salong på allt sämre Filmstaden Söder(filmen gick av när jag skulle se den, det är alltid skräpigt, slitet och allmänt jobbigt) och i Kista och Heron City. Nära och bra för alla de söndagsshoppande barnfamiljer med bil som ville avrunda eftermiddagen med lite tyska stadsgerillor och Kalla kriget-porr.
Thomas Quick nobbar Guldbaggegalan
Dagen efter Kleerups uppvisning på den tråkiga Grammisgalan nås vi av en ny galachock. Thomas Quick nobbar Guldbaggegalan. Detta trots en snart 20 -års fantastiskt trovärdig skådespelarinsats som massmördare...(jag kunde inte låta bli)
( I konkurrentblaskans pappersvariant stod det bara Han nobbar..., och det var då jag höll på att sätta hämtmaten i vrångstrupen. Eller som en kollega utbrast "Va?! Har dom bjudit honom?!".)
Jag är nöjd med att på stående fot ha kunnat leverera sådana här rappa, kvicka men inte helt genomtänkta inlägg två dagar i rad nu. Jag trodde nästan att jag helt hade förlorat förmågan att skriva någonting annat än alldeles för långa inlägg. Nu börjar dock suget efter att skriva lite längre infinna sig igen.
( I konkurrentblaskans pappersvariant stod det bara Han nobbar..., och det var då jag höll på att sätta hämtmaten i vrångstrupen. Eller som en kollega utbrast "Va?! Har dom bjudit honom?!".)
Jag är nöjd med att på stående fot ha kunnat leverera sådana här rappa, kvicka men inte helt genomtänkta inlägg två dagar i rad nu. Jag trodde nästan att jag helt hade förlorat förmågan att skriva någonting annat än alldeles för långa inlägg. Nu börjar dock suget efter att skriva lite längre infinna sig igen.
Grammis, varför?
Varje år undrar jag när jag tittar på Grammisgalan varför jag tittar på Grammisgalan. Jag tittar inte frivilligt på Melodifestivalen, Idrottsgalan eller Guldbaggen. Men Grammisgalan, det går inte att slita sig ifrån, trots att det är så otroligt tråkigt. Två grammisar till Anna Ternheims "sitta i skogen och titta på trollen"-musik? Visst, hon kommer från Sollentuna och det här är Sverige, men ändå. Petter Settman lyckades också smussla in sin dansbandskategori i tv-sändningen i år. Jag vägrar att tro att han har några andra än affärsmässiga avsikter med detta. Enda skojiga är att det tydligen är massor av Säpo-vakter där som tvingar artisterna(Kleerups tal!) att kissa i flaskor.
Adam och Gry? Kommentarer överflödiga.
Och nu, nu, fick EMD pris för årets låt. Kulturskymning. Ridå! God natt!
Adam och Gry? Kommentarer överflödiga.
Och nu, nu, fick EMD pris för årets låt. Kulturskymning. Ridå! God natt!
En fullständigt logisk nyhet, och en hårdvinklad
Expressen bjuder idag så väl på det här årets hittils mest hårdvinklade nyhet som årets mest väntade nyhet.
Jag vill särskilt minnas en intervju av Kattis Ahlström för inte så förfärligt längesedan där Mauro satt och tjatade om den afrikanska frukten okra. Jag har också vid minst ett tillfälle sett honom komma ut från Östermalmshallen med en gigantisk fisk som jag undrade vad i hela friden han skulle göra med. I höst lär vi alltså få svaret, fantastiskt.
Jag vill särskilt minnas en intervju av Kattis Ahlström för inte så förfärligt längesedan där Mauro satt och tjatade om den afrikanska frukten okra. Jag har också vid minst ett tillfälle sett honom komma ut från Östermalmshallen med en gigantisk fisk som jag undrade vad i hela friden han skulle göra med. I höst lär vi alltså få svaret, fantastiskt.
De historiska värdena
Sprang på det här i jobbet. Kategori: ta hand om de historiska värdena.
Det här är också jätteskoj för de som har någon som helst koll på vem och hur denne herre här. "Astronomiska observationer", okej(?!).
Det här är också jätteskoj för de som har någon som helst koll på vem och hur denne herre här. "Astronomiska observationer", okej(?!).
Det var då en helt makalös skitdag
Det började egentligen igår kväll. Märkte att en lampa på instrumentpanelen som inte brukar lysa gav ifrån sig ett illavarslande rött sken. Tittade i instruktionsboken där det stod att det betydde att bilen hade låg bromsvätskenivå. Stannade till vid en mack och inhandlade detta mirakelmedel. Öppnade motorhuven för att i den alldeles för svaga belysningen och det alldeles för kalla vädret fylla på vätskan i rätt behållare."Vad konstigt, det är ju inte alls särksilt tomt här", tänkte jag, samtidigt som jag måttade lagom mycket vätska, någonting som jag också meddelade bilens egentliga ägare. Men, men. När jag vred om nyckeln för att, vid det här laget ganska hungrig, transportera bilen de fåtaliga metrena till en välkänd snabbmatskedja, så lyste inte lampan längre. Allt frid och fröjd igen! någonting som jag också meddelade bilens egentliga ägare. Tillbaka till jobbet för lite härligt utfyllnadsarbete.
Trettondagen. Efter att inte ha gjort någonting (inhandlat mat, slösurfat, kollat mejlen och slutet på Reality Bites(!) ) under de två första vakna timmarna på denna för mig helt ouppbundna dag tänkte jag att jag skulle vilja se filmen Eden Lake, som ju ska vara så bra. Ut till den kära bilen för att göra en utflykt till, det för mig, enda kända stället där denna film visas på eftermiddagstid - Heron City. Jag hatar i och för sig platsen av hela mitt hjärta, men som journalist är det allmänbildande att då och då besöka ställen som man inte föredrar personligen. Vrider om SAAB-nyckeln och backar ut från parkeringsplatsen. "Vad konstigt, nu lyser den där lampan igen". Fortsatte ändå att köra några kilometer, jag hade ju fyllt på dagen innan. Till slut stannade jag ändå utanför ett sånt där charmigt stormarknadsområde, som är extra charmerande just i januari, i snålblåst och lågkonjunktur.
Öppnar återigen motorhuven, det är nästan fullt i bromsvätskebehållaren, häller ändå på lite till. Passar på att besöka återvinningsstationen "när jag ändå är där". Tillbaka till bilen för att antingen åka tillbaka hem, eller fortsätta utflykten till Heron City. Men nu startar bilen inte alls. Tur att det också är helgdag(en av de som det känns som att man lika gärna skulle kunna jobba på). Således inte möjligt att konsultera någon bilverkstad. Jaja, då var det väl bara att vända hem igen. Jag hade inte ork att kolla hur bussarna går(på jätteröd dag) från detta område. Så jag tänkte att jag kunde promenera, det kunde ju inte vara så långt. Efter cirka tio minuter kollade jag fickorna lite så där som man gör på slentrian när man inte har någonting annat för sig, för att försäkra sig om att man i alla fall inte har tappat någonting (också). "Men, hade inte jag ett par nycklar till jobbilen i den där jackfickan igår kväll". Jag fortsatte att promenera fågelvägen hemåt, över rondeller, åkrar och genom tokstängda industriområden. Gick av en slump förbi SAAB-verkstaden också. Snöandet tilltog hela tiden. Jag tror att jag gick en mil i snöyra. Det tog minst en timme, fågelvägen.
Trettondagen. Efter att inte ha gjort någonting (inhandlat mat, slösurfat, kollat mejlen och slutet på Reality Bites(!) ) under de två första vakna timmarna på denna för mig helt ouppbundna dag tänkte jag att jag skulle vilja se filmen Eden Lake, som ju ska vara så bra. Ut till den kära bilen för att göra en utflykt till, det för mig, enda kända stället där denna film visas på eftermiddagstid - Heron City. Jag hatar i och för sig platsen av hela mitt hjärta, men som journalist är det allmänbildande att då och då besöka ställen som man inte föredrar personligen. Vrider om SAAB-nyckeln och backar ut från parkeringsplatsen. "Vad konstigt, nu lyser den där lampan igen". Fortsatte ändå att köra några kilometer, jag hade ju fyllt på dagen innan. Till slut stannade jag ändå utanför ett sånt där charmigt stormarknadsområde, som är extra charmerande just i januari, i snålblåst och lågkonjunktur.
Öppnar återigen motorhuven, det är nästan fullt i bromsvätskebehållaren, häller ändå på lite till. Passar på att besöka återvinningsstationen "när jag ändå är där". Tillbaka till bilen för att antingen åka tillbaka hem, eller fortsätta utflykten till Heron City. Men nu startar bilen inte alls. Tur att det också är helgdag(en av de som det känns som att man lika gärna skulle kunna jobba på). Således inte möjligt att konsultera någon bilverkstad. Jaja, då var det väl bara att vända hem igen. Jag hade inte ork att kolla hur bussarna går(på jätteröd dag) från detta område. Så jag tänkte att jag kunde promenera, det kunde ju inte vara så långt. Efter cirka tio minuter kollade jag fickorna lite så där som man gör på slentrian när man inte har någonting annat för sig, för att försäkra sig om att man i alla fall inte har tappat någonting (också). "Men, hade inte jag ett par nycklar till jobbilen i den där jackfickan igår kväll". Jag fortsatte att promenera fågelvägen hemåt, över rondeller, åkrar och genom tokstängda industriområden. Gick av en slump förbi SAAB-verkstaden också. Snöandet tilltog hela tiden. Jag tror att jag gick en mil i snöyra. Det tog minst en timme, fågelvägen.
Trettondagen
Ett tecken på det är att jag har hamnat framför den gamla Generation X och 90-talsdängan Reality Bites på den...annorlunda kanalen TV400. Om den här filmen hade varit brittisk hade den varit helt fantastisk. Winona Ryder och den där andra tjejen skulle när som helst i den rökiga pubmiljön kunna börja dansa till Movin On Up med Primal Scream. De skulle till och med kunna vakna till den låten och gå ut i det dimmiga kvarteret och sätta sig på den rökiga puben. Det skulle så att säga bli lite Livet kan börja(om någon minns den), korsat med The Commitments. Nu förstörs allt av en larvig amerikansk rockartist som en klasskamrat till mig i mellanstadiet försökte efterlikna när han skulle spela gitarr. Till saken hör att han aldrig ens skulle försöka efterlikna snubben när han senare började 7:an. Då fattar ni hur fjantig jag tycker att den där mittbenekaraktären är. Dessutom springer den satans tönten Ben Stiller(eller är det Adam Sandler, jag märker aldrig någon skillnad) omkring och är .... Ben Stiller (eller Adam Sandler).
Profetior 2009 (och böcker)
Hittade via Isobel det här.
Har som många andra ett relativt ansträngt förhållande till litteratur. Det är ju alltid så jäkla mycket man vill och borde läsa, och sådant som man inte vill men ändå borde läsa. Nu har jag i alla fall lagt ifrån mig alla böcker jag av någon anledning fått den senaste tiden. I högen märks Politkovskajas Rysk dagbok(efter ett tag fattar man grejen, det politiska systemet i Ryssland funkar inte så bra) och Hari Kunzrus Mina Revolutioner, jag fattar vad han vill åstadkomma, men det är alldeles för platt och mediokert språk(och eller översättning)
I stället började jag läsa Tre porträt av Klas Östergren som jag av någon anledning inte läst tidigare. Jag läser ofta Östergren i november och januari när det är svårt att frambringa någon som helst entusiasm för någonting över huvud taget. Köpte den av en slump på pocket för några veckor sedan. Och redan en bit in i den första delen om EU-poltikern som drömmer sanndrömmar kändes starten på 2009 inte längre lika håglöst. Efter att nu ha läst den andra också kan jag säga att detta är smått sensationellt välskrivet och tankeväckande. Denna av någon anledning ganska förbisedda lilla bok från 2001 tillhör det bästa han har skrivit.
Har som många andra ett relativt ansträngt förhållande till litteratur. Det är ju alltid så jäkla mycket man vill och borde läsa, och sådant som man inte vill men ändå borde läsa. Nu har jag i alla fall lagt ifrån mig alla böcker jag av någon anledning fått den senaste tiden. I högen märks Politkovskajas Rysk dagbok(efter ett tag fattar man grejen, det politiska systemet i Ryssland funkar inte så bra) och Hari Kunzrus Mina Revolutioner, jag fattar vad han vill åstadkomma, men det är alldeles för platt och mediokert språk(och eller översättning)
I stället började jag läsa Tre porträt av Klas Östergren som jag av någon anledning inte läst tidigare. Jag läser ofta Östergren i november och januari när det är svårt att frambringa någon som helst entusiasm för någonting över huvud taget. Köpte den av en slump på pocket för några veckor sedan. Och redan en bit in i den första delen om EU-poltikern som drömmer sanndrömmar kändes starten på 2009 inte längre lika håglöst. Efter att nu ha läst den andra också kan jag säga att detta är smått sensationellt välskrivet och tankeväckande. Denna av någon anledning ganska förbisedda lilla bok från 2001 tillhör det bästa han har skrivit.
Is, kyla, Prince, Jägermeister, joddel
...hade jag antaglien taggat följande inlägg. Om jag skulle ha ägnat mig åt detta hittils hade antagligen Prince, Oasis och Pet Shop Boys hamnat överst i statistiken över antal taggningar. Detta skrämmer mig aningen eftersom åtminstånde två av dessa definitivt har sett sina bästa dagar. Medan jag vill mena på att jag har mina bästa dagar framför mig. Idag tvivlar jag dock. Ut på isen för att göra ett svinkallt reportage om isaktiviteter. Det var så jävla kallt att jag när som helst skulle kunna börja joddla. Det enda jag kunde tänka på var hur skönt det skulle vara att sitta i en bastu, och hur gott det skulle vara med en Jägermeister. Började prata med en trevlig herre med tysk brytning, sedan dess har jag mentalt befunnit mig i en österrikisk alphydda med(läs:utan) ett glas gluwein.
Läser i DN att Prince ska släppa inte mindre än tre nya skivor i år. Jag skulle på Andres Lokko-manér emellertid vilja uppmana snubben att tvärtom sluta göra musik. På de två senaste albumen finns ingen konstnärlig värdighet, ingen ärlighet och ingen framåtanda, what so ever. Som Stefan Thungren skrev i SvD om det senaste bedrövliga alstret "Planet Earth": "Blundar man och bortser från Princes röst ser man ett gäng äldre män som spelar trivselfunk för mätta turister i Las Vegas".
*Dessutom är det trist att han måste vara så tvär mot ny teknologi. Han borde istället som alla andra legender restaurera sina redan gjorda mästerverk, investera i någon restaurang och möjligen agera gästartist hos piggare efterföljare.
*En fet känga också till Ossi Carp på DN som inte lyckades undvika fyndighetsklycschan "lil(l)a höghet" ens i ingressen. De enda som får hålla på med sånt där är nöjes/kultur-reportrar på The Guardian.
*Om jag har fel gällande Prince musikaliska formkurva så är jag bland de första att jubla, ska tilläggas.
Läser i DN att Prince ska släppa inte mindre än tre nya skivor i år. Jag skulle på Andres Lokko-manér emellertid vilja uppmana snubben att tvärtom sluta göra musik. På de två senaste albumen finns ingen konstnärlig värdighet, ingen ärlighet och ingen framåtanda, what so ever. Som Stefan Thungren skrev i SvD om det senaste bedrövliga alstret "Planet Earth": "Blundar man och bortser från Princes röst ser man ett gäng äldre män som spelar trivselfunk för mätta turister i Las Vegas".
*Dessutom är det trist att han måste vara så tvär mot ny teknologi. Han borde istället som alla andra legender restaurera sina redan gjorda mästerverk, investera i någon restaurang och möjligen agera gästartist hos piggare efterföljare.
*En fet känga också till Ossi Carp på DN som inte lyckades undvika fyndighetsklycschan "lil(l)a höghet" ens i ingressen. De enda som får hålla på med sånt där är nöjes/kultur-reportrar på The Guardian.
*Om jag har fel gällande Prince musikaliska formkurva så är jag bland de första att jubla, ska tilläggas.
