twd

Systembolagets statistik nedbrutet per län kom precis.
Jag citerar direkt från utsskicket:
I Norrbotten är Renat den populäraste spritsorten, medan The Famous Grouse är den populäraste spriten i Stockholms län.

Jag kan inte påstå att jag är direkt chockad...

Min mobiltelefonoperatör tycker att jag ska ange mitt personnummer med tolv(12 siffror!!).
Nu undrar jag om det är min mobiltelefonoperatör eller jag som är dum i huvudet.
Jag har då aldrig angett fler än tio siffor. År, månad, dag och de FYRA. SISTA. SIFFRORNA.
Det har funkat utmärkt, hittills det vill säga.

EDIT: Jag tror att jag har fattat hur de menar. De vill att jag ska klargörar att jag är född NITTONhundraåttiotre och inte ARTONhundraåttiotre eller TJUGOhundraåttiotre(i framtiden alltså).

Hur som helst. Otroligt dumt. Detta kvalificerar företaget på listan över företag jag av någon anledning har svårt för.
Telenor(NY)
Comviq/Tele2
Telia
Vattenfall
SJ (Dårar!)
Ikea
Dressman
Hennes & Mauritz
General Motors(andemingen av rubriken på det här inlägget. I typ TJUGO år INNAN kollapsen)
SF(Dårar!)
Nordea(Bankbytet har inte blivit av ännu...)
Swedbank(..dit blir det inte. Bra jobbat i Baltikum!)
SEB(..och inte dit)
Ticnet
Svenska Spel(herregud, jag blir så arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen)

Nu är det bäst jag slutar och ser ett Sopranos-avsnitt, eller läser Filter istället.
Den obligatoriska löpningen i  solen på kajen, vidare ut på Saltö, har jag redan hunnit med.

Ella har varit i Dalarna.
Personligen är jag livrädd för just Dalarna. Det kan ha att göra med att mina föräldrar(mest mamma) ofta fick för sig att vi skulle tillbringa minst en semestervecka i detta landskap när jag växte upp. Jag förstod inte riktigt vad det var jag inte klarade av. Allt verkade ju så trevligt på ytan. Senare har jag kommit fram till att det var just denna kombination av flåshurtiga trivselfaktorer som jag inte klarade av.
Carl Larsson, dalahästar, spelmansstämmor, "gröna vågare", Leksands IF, midsommarstänger, blåbärssoppa och Gunde.
Som kontrast till denna flåshurtighet finns också alla nedlagda spöklika bruksorter, som nuförtiden inte huserar någonting annat än droger och ett och annat motorcykelgäng.
Bäst i test är nog faktiskt ändå Dan Andersson.
Det närbelägna landskapet Hälsingland(där jag har släkt på farmors sida) tycker jag är den rätta avvägningen mellan alltför flåshurtiga dalkarlar/kullor och rätt igenom tråkiga Gästrikland. Husen är inte lika röda, istället smakfullt linoljade. Hälsingarna tror sig inte heller ha ensamrätt på "vad som är typiskt svenskt". Läs igen raden av trivselfaktorer ovan som jag inte upplever som trevliga.

Denna tråd går faktiskt igen i vad jag tycker om flera andra delar av landet. Trots att en ansenligt stor del av släkten bor i Småland har jag alltid haft svårt även för detta landskap. Också detta beror sannolikt på en överdos av "redig svenskhet". Astrid Lindgren, Ikea, "glasriket", Duvemåla och Gnosjöandan. Historiskt hårt arbetande människor som även dem har tilldelats någon form av tolkningsföreträde på vad som anses typiskt svenskt. Liksom Dalarna väldigt röda hus med blåa dörrar och vita knutar. I det småländska inlandet skiner solen emellertid knappt aldrig. Och horisonten är så knapp att det känns som att man alltid är på väg in i ett hål, som man naturligtvis aldrig kommer fram till. Det är ju bara en föreställning allt sammans. Så fort man kommer ut ur Småland på sydsidan öppnar sig horisonten. Luften blir högre, solen börjar skina och den deprimerande barrskogen byts ut mot luftig bokskog. Kontinenten känns närmare, Carl Larsson helt avlägsen.

Den storstaden(enligt vad som räknas till storstäder, men egentligen inte är det) i Sverige som jag har svårast för, trots de senaste relativa sågningarna av huvudstaden, är naturligtvis Gööööteebooorg!
Vad återkommer då här från de föregående delarna? Jo, samma sak som i inte minst Dalarna. En påklistrad trivselattityd samt ett självpåtaget tolkningsföreträde om vad som är just treeeeevligt. Det är inte trevligt. Det låter bara som att de är helt slut i huvudet. Vilket de förmodligen också är. Dessutom blåser och regnar det, hela tiden. Medlemmarna i Killinggänget brukar högt och ljudligt ställa tillbaka klockorna två år varje gång de landar i denna lobotomerade skitstad.

Avdelning: svenska städer och landskap.

Vad är roligare än kombinationen sill,skaldjur, alkohol, packade övre medelålders människor och "allsång" i kontrast mot fyra nyktra (och hyfsat skeptiska) sommarvikarier från lokaltidningarna?

*Står ni också och väntar på "rulladerulla-bilden"?
*Nej, den har vi redan...

Jag har ibland mottagit kritik(nåja..) om att jag bloggar för lite om mina vardagsbekymmer. Det beror oftast på att jag oftast är ganska tillfreds med vardagen, men oroar mig desto mer för problem som kommer längre fram.
Anyway:
*Idag var matjesillen och mozarellan(den i normal förpackning) slut samtidigt på Maxi i sommarstaden(den kombinationen av varor som har tagit slut säger rätt mycket om den här stan sommaren 2009). Köpte istället mozarellan i för stor förpackning och löksill. Kompletterade med någon form av pizza med Acasiahonung(i separat förpackning), som står i ugnen nu. Ska man verkligen ha honungen på pizzan? Och var verkligen alla andra idéer slut på Icas provkök?

*Jag samlar på Sopranos via Aftonbladet. Det kan vara bland det muppigaste jag någonsin har varit med om att varje onsdag gå och köpa tidningen(som jag inte ens orkar läsa), och dessutom plocka den där dvd:n för 59 kronor. Hittills har dock bara en(av sju hittills, det kommer att hålla på till veckan innan julafton) expediter fått något roat i blicken vid åsynen av mig och den där dvd:n. Jag vill till mitt försvar säga att jag tycker att det hade varit ännu muppigare att köpa boxen med alla sex säsongerna på en gång. Serien är dessutom fortfarande den bästa som har gjorts. Jag var rädd innan att jag inte skulle tycka att de första säsongerna var lika bra som när jag såg dem när det begav sig.

*Jag jobbar i helgen. Och det är lite det här jag menar. Man kan tycka att det är tråkigt. Men å andra sidan var det jobba jag kom hit för att göra. Inte sitta och titta på båtar och snygga tjäjärr(medvetet dialektalt. Det funkar liksom bara här och i  Halland). Värnpliktsnytts avslöjande på 90-talet om värnpliktiga som åkte runt och filmade tjejer som badade, istället för att spana efter u-båtar som det var tänkt med den dyra spaningsutrustningen, säger också ganska mycket om den här staden.
Dessutom är det ju ett större problem att jag inte vet om/när/var jag ska jobba i höst. Men det är ett bryderi som jag delar med många andra, å ytterligare en sida.

För första gången i år känns det helt rätt att lyssna på Bryan Ferrys helt oslagbara sommardubbel. Nej, även om någon försöker kontra med någonting så blir det ett skämt, vad det än må vara.
Stort tack till Erik Dahlberg, Karl XI(det är helt annorlunda här när det blåser i lövkronorna än när det bara blåser, som på vintern till exempel) samt upphovsmänniskorna till den här hemsidan.

Jag lyckades med att inte helt omotiverat referera till Tyler Brûlé i mitt föregående inlägg. Man måste helt enkelt ha någon form av hatkärlek till den här människan.
Ibland finns det (nästan) ingenting bättre än att läsa hans självupptagna jetset-krönikor i Financial Times. Självupptagenheten kompenseras dock relativt ofta, precis som hos exempelvis Malcolm McLaren(en annan hobbysociolog av rang), av att han lyckas vara spot-on i sina iakttagelser av världens vanor och utveckling.

Den enda människan/kolumnisten som oftare lyckas vara en parodi på sig själv är sannolikt Expressens Mats Olsson(Jonstorp, Los Lobos, namndroppande av kollega och någonting om vad som fanns att äta i pressrummet). Denne har dock inte varit spot-on någon gång de senaste tio åren.

Tyler Brûlé har dessutom, med ett mått av den förmodade hatkärleken, blivit parodierad i en svensk blogg. Det skulle vara alldeles för enkelt(och tjatigt) att göra detsamma med Mats Olsson.

..var naturligtvis det jag menade igår natt.
Stockholms problem sedan någon gång strax efter att de där planen kraschade in i Manhattan är franschising - och detta i dubbel bemärkelse.

Man behöver inte vara Tyler Brûlé för att tycka att det är synnerligen ocharmigt med alla likriktade butikskedjor som dominerar kanske framförallt i Hötorgscity. Nu är det väl i ärlighetens namn kanske inte så många av kedjorna som faktiskt tillämpar franschising. Men effektsökeri, som ibland fungerar och ibland inte gör det, är en av mina starkaste grenar.

Vilket leder mig över på den andra formen av franschising. Nämligen konceptet "Stockholm". Ju större omsättning på människor det är, framförallt innanför tullarna, desto mindre av den ursprungliga själen och identiteten blir det kvar. Det behöver man inte vara Ulf Lundell för att kunna konstatera. Detta är extra problematiskt i ett land som sedan tidigare mentalt föraktar alla andra klassidentiteter än den absoluta medelklassen. Dissandet av denna handlar snarare till större delen om någon form av nationell narcisism. Vi ska heller inte blanda ihop den upplevda klassidentiteten med den reella samhällsklassen. Åtskilliga människor som per definition egentligen tillhör arbetarklassen tvingas också leva i en medelklassidentitet.

Medelklassens brist på arv och traditioner(de allra flesta har ju åkt uppåt i hierarkin för att komma dit. Betydligt färre, men ändå en betydande del har åkt neråt för att hamna där) gör dels att man känner sig rotlös. Men också att man naturligtvis måste ha någonting annat istället. När man står i mitten kan man alltså plocka hej vilt bland så vitt skillda saker som vurm för kungahuset, solidaritet med de fattiga och två veckors semester i Fjärran Östern. Det som man antagligen hade ärvt från sina förfäder i någon annan samhällsklass ville man inte ha(delvis på grund av att man inte ville kännas vid sina rötter...) Istället hittade man det man behövde på Ikea. Någonting som delar av dagens betydligt mer individcentrerade medelklass idag har svårt att smälta. Rotlösheten och därmed trendkänsligheten blir naturligtvis störst där det är högst omsättning på folk. Nämligen i de centrala delarna av Stockholm.

Ju mindre särprägel och fler franschisingbutiker desto lättare är det också att kopiera det övriga som finns - och sätta upp en filial någon annanstans. Till exempel här nere.

I slutändan ser hela Sverige likadant ut(och låter. En svårdefinierad putsad sydlig dialekt som kan vara allt ifrån Småland, via Blekinge, norra Skåne plus Lund och Halland). I alla fall där det är nettoinflyttning.
De orterna som har vikande befolkningsunderlag får också sinsemellan allt mer gemensamt.
Men det är inget lyxigt medelklassproblem.

Jag kommer ihåg i mitten av det här decenniet. 08:orna här nere döpte den mest trendängsliga cocktailbaren i byn till Riche-syd, ungefär. Ikväll kom jag på mig själv med att stanna där längre än vad jag har stannat på Riche någon gång i hela mitt liv.

Anledningen? Inte en aning, egentligen.

Är det lågkonjunktur? Från min position i mitten av baren gick Moëterna som det vore 2005.
Reklamare? 50 procent av Sveriges communication wizards bor här, inte alls långt ifrån mitt sommarresidens. Andra hälften bor i Malmö.

Bor det drygt 60k invånare här?
Lyckas de ändå pricka in de enda ängsliga stockholmsbitarna som jag någon gång skulle kunna sakna?
Dum fråga.
Är staden full av vatten. full av vatten?
Så in i helvete. Man tröttnar faktist nästan.
Är det två timmar till Köpenhamn?
Ungefär.

Till och med håhåjaja-överklass finns det  här.

Det är billigare både här och i Stockholm, än vad det är i London.
Men jag behöver ändå flytta till Landbroke Grove.

Slutsats: Jag kommer inte att investera någonting i Stockholm.
Anledning: Det är en alldeles för dyr, samt nordligt belägen håla.

Jag menar 60 000 människor här. Det är som i Täby. Och samma skit som i Stockholm. Fast lite billigare. Och närmare till Köpenhamn.

Det är alltid lika konstigt när man vaknar med känslan av att dagen kommer att vara en väldigt lättnavigerad räkmacka
- och det sedan blir precis tvärtom.

Inte för att så mycket har gått emot mig personligen. Men det har (verkligen) gjort det för vissa andra. Det lätsamma turistsvepet(ack dessa sommarstäder!) utfördes visserligen som planerat. Men med en ständigt närvarande stress samt oroskänsla vilande i bakhuvudet. Det positiva detta för med sig är ändå att fredagskänslan har återfunnit sig. Den brukar ju annars vara relativt bortblåst mellan juni och mitten av augusti.

Detta firas med veckans Masters at Work-remix. Som har sitt ursprung i Linda Cliffords helt fantastiska You are, you are.
Helt otroligt att jag inte lyckas hitta den på Youtube*.
Curtis Mayfield - eat you heart out! (i alla fall i det här väldigt snäva urvalet. Han förstör den.)

*Jag är egentligen emot Spotify som samtidsnorm. 

 

Det blev en oplanerad lunch med ortens egen blandning av Sartre och Hemmingway.

Av honom kan alla få höra några sanningens ord, om vad nu samtalet råkar glida över på för tillfället.

Om DN:
*De verkar liksom tro att Sarkozy plockar upp den varje morgon det första han gör för att läsa deras omarbetade TT-texter och The Guardian-plagiat.
*Hur fan kan deras kommentatorer ha en aning om hur världens stora ledare tänker och agerar när de aldrig någonsin träffar dem, och baserar sina analyser på material från nyhetsbyråer.

Om vår huvudstad på ett ungefär:
*Vad ska vi med Stockholm till? Den är ju fullkomligt identitetslös. Den är ingenting.
*Förr om åren var ni ju i alla fall ganska skyddade mot den är skiten. Ni åt inte sås och potatis(det var väl det vi gjorde, men jag jag förstår vad han menar, min anmärkning) som alla andra i det här landet. Att till exempel gå ut där nu är som att gå ut på stadshotellet. Man kan vara säker på att träffa minst en från gymnasieklassen på varje ställe.
*Stockholm sägs vara modemedvetet, och ändå går det inte att köpa ett par riktiga Tod´s någonstans.
*Arlanda är inte ens något nav. Det är som flygplatsen i Ronneby.
(här för jag med anläggning av de två sistnämnda utläggen in samtalet på världshistoriens kanske fånigaste slogan för en ort: The Capital of Scandinavia)
*..ja det låter som att det är någon obildad brat anno 2004 som har kommit på den. Brat-näven(*visar) i luften borgar för världsherravälde inom kort.

Om min sommarbostadsort,tillika hans permanenta bostadsort (Där det verkar ploppa upp ungefär en ny designbutik för varje 18-årig förstföderska i grannkommunerna):
*Det är den enda jävla staden där det alltid är motvind åt vilket håll man än går.
*I själva verket har man ett sånt otroligt komplex för att E22 tar slut strax innan staden börjar, och inte går igenom staden som i till exempel Kristianstad(det tycker jag nog tvärtom är en fördel här. Europavägar kan man få nog av på annat håll, min anmärkningl) Det går liksom inte att komma längre än hit.

Allt detta och mycket därtilll på knappt en timme alltså. Tilläggas bör att människan för tillfället jobbar på landstinget(förvisso med ett jobb som kräver akademisk utbildning). Totalupplevelsen förhöjs vid tanken på hur han varje dag försöker stå ut med tanterna i 60-årsåldern och deras haltande konversationer beträffande pelargoner och inte minst Melodifestivalen.

Vart ska sommaren 09 ta vägen musikaliskt?
Det börjar kännas lite torftigt/2007/Killinggänget-sketch/Stockholms-ängsligt med krönikörer som försöker hitta ofrivillig balearica i Agnetha Fältskog eller Michael Rickfors. Om ni/du tycker att det är bra så går det bra att säga det, istället för att försöka ompacketera det till någonting det inte är.

Många och jag älskar ju Graham Coxons gitarrslinga på Chemical World. Den har så här långt mycket välförtjänt varit signifikativ för min sommar 09. Men Modern Life Is Rubbish släpptes ju 1993 och Blur har ju bara spelat i UK den här sommaren.

Jag började ju som sagt förlora hoppet helt. Men så hittade jag plötsligt någonting.
Jag minns ju visserligen när någon landade (med) Jocelyn Brown på Ibizas El Divino för att hon skulle få sjunga två låtar framåt gryningen.
Men i vems vardagsrum är det India har hamnat egentligen?
Jag brukar vara sparsam med att kalla folk för genier.
Men, Kenny "Dope" Gonzales och Louie Vega. Har ni någon gång inte fått till det? Och vad gör ni nuförtiden?
Min definition av framsteg var en housedänga från 2001.
Det går alltså bakåt - inte framåt.
Borde jag ta mig ut ur lägenheten och ut i sommarstaden?
Ja, men jag vet inte om jag orkar.

Jag lyssnade nyligen på ett antal Podcasts som behandlar 20-årsjubiléet av Stone Roses själbetitlade debutalbum. Det kommer att ges ut i tre olika omfattande utgåvor i augusti, varav den mest omfattande boxen går att köpa på avbetalning...
Majoriteten av tiden i pod-sändingarna ägnas åt att försöka klargöra varför detta album blivit en milstolpe i musikhistorien(eftersom att det är Manchester blir det dock väldigt mycket "it´s still just f*****g great man").

Förutom kvaliteten på musiken är sedan tidigare främst tre förklaringar allmänt accepterade.
1) Sammanlänkandet mellan traditionella gitarrband och den under 1989 framväxande dansmusikscenen i Storbritannien.
2) Revolution was in the air när flera diktaturer i Europa föll inom loppet av kort tid. Musiken lät mycket som, och handlade delvis om en flykt mot någonting bättre.
3) Det var väldigt varmt på de brittiska öarna sommaren 89. Albumet blev ett soundtrack till några månader som många menar är de kulturellt mest spännande i Storbritannien någonsin. Svängiga Londons 60-tal samt punkexplosionen  inkluderat.

Från Podcast-säningarna plockar jag ändå med mig några ord.
Stone Roses bassist Mani berättade att han minsann brukar spela albumet när han är ute och dj-ar. Det brukar inte anses vara helt okej att spela någonting med sig själv. Det brukar rentav avfärdas som ganska ohyfsat.

John Leckie, albumets producent, berättade att han under inspelningsperioden lyssnade på låtarna hemma. Detta efter att han hade arbetat med dem en hel dag i studion.

Matthew Priest, skribent och trumslagare slog nog ändå huvudet på spiken när han förklarade att det är "a blokes album that is yet very artistic. Oasis took the blokeiness a bit further, but they couldn´t be Stone Roses because The Stone Roses were artistic".

Att titta på Michael Jaksons minnesceremoni känns som att titta på en gammal VHS-kassett med någon kass gala från 80-talet. Det enda som skiljer är att Jackson nu är död och inte står på scenen och sjunger We Are The World.
Vilket jävlar i mig är vad övriga faktiskt gjorde precis just nu.

Jag vet att det är smaklöst att klanka ner på den här ceremonin. Men hela det hycklande eftermälet är så här långt mycket värre. Inte ens nu kan han behandlas lite respektfullt nedtonat. Herre Gud(som minst sagt har varit ett återkommande tema under minnesceremonin).

Jag har påbörjat min sommarstadsexil. Från London via en dags mellanlandning - hit.
Jag blir härmed också på ett övertydligt sätt varse skillnaden mellan snyggt och vackert.
Jag har nämligen vistats längre perioder i båda dessa städer tidigare.
I storstaden där jag tillbringade en vinter och en vår blev jag översvallad av känslor vart jag än gick.
Lukten när det kommer en vindpust i tunnelbanan. Taxichaufförerna som aldrig slutar prata.
Invånarnas ödmjuka outtalade överenskommelse om att de trots allt inte skulle byta vardagen mot någonting i hela världen.

I sommarstaden där jag tillbringade två år, dock ingen sommar, är allting ännu mer vykortsvackert nu.
Men mest av allt är det rent och snyggt. När jag öppnar balkongdörren hör jag fiskmåsar och ljud från en allsångskväll i parken. Igår kväll vid samma tid hörde jag fiskmåsar, skratt och Livin On a Prayer.
Och så här kommer det att vara nu.
Jag kanske borde känna mig gynnad. Jag kanske borde bli rädd.
Men jag är likgiltig.

The Times har en recension med spot-on beskrivning av publik, band, sammanhang samt storheten i Girls&Boys
As the swelter of the hottest day of the year so far melted into the early evening, Blur took to the stage and launched into She’s So High, an indie disco anthem that had the entire place punching the air as if they got confused and thought they had gone to see a Metallica concert.
(hittar inte övriga brittiska recensioner på nätet)

En retroaktiv seger säger Lokko om torsdagens konsert.

Det kändes verkligen hur mycket främst Damon Albarn älskar staden London. Han fick inte fram många ord, såg mest av allt rörd ut. Han nämnde ändå några landmärken i parken som inspirerade honom till Parklife när han bodde på Kensington Church Street.

Jag har svårt att slå mig till ro och rota mig på ställen. Men ju mer jag tänker på det(och känner) tror jag att jag snart bosätter mig snett över gatan (från Bayswater Arms på Queensway räknat...). Ett av stadens allra trevligaste områden ligger ju faktist bara ett stenkast från hotelldistriktet...
(Jag kan i och för sig tänka mig nästan vilken adress som helst...)

Frågan är bara vad man ska göra där? Bli frilansjournalist? Sälja Oyster cards till all världens turister i tunnelbanespärren?

Hur evakuerar man "ingen vet hur många" från Hyde park en sen och mycket varm kväll i början av juli?
Med humor.
Det första jag hör från poliskonstapeln som ska hålla koll på folkmassan är there will be som lovely Oasis tunes on your right hand side at Marble Arch - your nearest tube station.
När några lycksökare bryter sig ur ledet för att klättra över avspärrningarna tar konstapeln det hela med ro och konstaterar att vi har några "real brave heroes in the crowd". Han föreslår istället allsång och överlåter mikrofonen åt en inte alls särskilt nykter konsertbesökare som drar igång Tender, med ett i det närmaste totalt gensvar. Sedan föreslår konstapel själv Parklife varpå några i mitten börjar sjunga på refrängen. Men då har det plötsligt blivit vår tur att slussas igenom avspärrningarna.

Och beträffande allsång var det här nog det sjukaste jag har varit med om. (det lär väl dyka upp diverse klipp snart)
Jag skänker en tanke till de som försökte gå på toa, eller tiill baren under Parklife. De har nog fortfarande inte kommit fram.
Jag skickar en fatwa till alla jobbiga människor som skapas av kombinationen sol+park+öl.
Särskilt de dårar som börjar ta "gruppfoton" under This Is A Low.

Bäst in no particular order(räknat på hur bra framförandet var)
Chemical World
The Universal
Parklife

Bara i, eller i anslutning till London:
*Skiter flygkaptenen fullständigt i höjd, temperatur, väder rent allmänt, samt uppskattad tid till landing
Istället informerar han fortlöpande om hur det går för hemmahoppet Murray i Wimbledon-tennisen.
(passagerare till en annan passagerare när det är dags att gå av planet: ja, det var ju uppenbarligen helt onödigt att spela in tennisen idag...).

*Anmärker tullpersonalen på att mitt pass inte är ihopsytt på exakt rätt sätt. För att därefter tillägga:
"But it is not your fault, sir!"

*Hör man "sorry mate!" i pub-kön utan att ha en aning om vad personen ifråga har fått för sig att be om ursäkt för

*Får man frågan "sorry sir, but do you know anyting about the tennis today?" i hotellbaren vid elvarycket
- Yes, Murray won!
(hur kunde jag ha undgått att fåt reda på det resultatet..
och han!!)
- And Hewitt?!
(Varför bryr de sig om hur det går för australiensarna?, min anmärkning)
- He lost...
- Ahhh, too bad!


*Ser man varenda möjlig nationalitet, sexuell läggning samt livsåskådning tillsammans bland änderna i Kensington park

*Byter Milena från St Petersburg  till "Michael Jackson-kanalen" under kristallkulorna i hotellbaren

*Spelar Graham, Dave, Alex, Damon och Graham tillsammans i Hyde park imorgon kväll

..all the people, so many people...

..och här Spotifys bästa

För övrigt:
Det var  31 grader varmt idag...
Och ja, jag är Mats Olsson, i alla fall i det här inlägget...