twd

Lykke Li är begåvad och rolig. Men varför måste hon vara överallt? Hon vill ju uppenbarligen inte vara överallt. Överexponering är jättejobbigt. Både för den som överexponeras och för de som tvingas ta del av överexponeringen.
Lite tråkigt också att man redan hade hört de bästa låtarna från den där skivan innan den släpptes. Fatta vilken smocka det hade varit om man bara hade hört, till exempel, I Follow Rivers som singel, och sedan fått Get Some och Love Out Of Lust i samband med att albumet nu kom ut. Smash! Smash! Är det förresten någon som vet om Lykke Li har ett eget företag, och om det i så fall är intressant för bedömningen av kvaliteten på musiken? Det är i alla fall ingen som nämner företaget. Däremot Portugal, nomadliv och Tant Strul.

The Smiths - The Queen Is Dead (1986)

Kan man säga något mer om den här? Och bör man i så fall göra det?
Om det ska bli något får det väl bli det här(medvetet raka och ointrasslade):
Det är väldigt, väldigt ovanligt med så här bra texter till så här otroligt bra och direkta låtar. The Queen Is Dead missar visserligen topp fem på grund av att ett par, tre låtar inte håller lika hög nivå som majoriteten.
Men på det stora hela är det så klart mästerligt. Allt utgör i dag en isolerad enhet. Om någon exempelvis skulle ta bort budgetalternativet syntstråkarna så skulle det inte längre vara samma sak.

Dock är det väl lite anmärkningsvärt att (den klockrena) Mozzer-parodin hade råd med riktiga stråkar...

I've been walking in the rain
Just to get wet on purpose
I've been forcing myself
Not to forget just to feel worse
I've been getting away with it all my life

Dygnets märkligaste: Engelsmännen i tunnelbanan vid halv fyra-tiden i natt som, efter att jag hade pratat med dem i ett par minuter, fortfarande var helt övertygande om att jag var från London.

Kategorier: Jag hade sagt att jag är från Sverige. Ingen av oss var alltför berusad. Och så bra engelska pratar jag väl ändå inte?

Hjälp! Någon har kört Steely Dan genom en Iphone och hällt bort romrussin-marinaden!
(Och det är det här de kallar 2011)
Hur blazé kan vi egentlige bli? Någonstans måste det väl bli en vändpunkt?

Klargörande: "Bra", antar jag att det är. Men bryr jag mig för den skull om det?

Joy Division - Closer (1980)

Och priset för mest deprimerande skiva går till...

Ja, Joy Division-skivan som gavs ut efter Ian Curtis självmord är ungefär så upplyftande som man kan föreställa sig om man aldrig har hört den. Många mörka skivor har för mig den lite motsägelsfulla inverkan att jag känner mig  renad, och i förlängningen på ganska gott humör, när jag har lyssnat på dem. Så är dock inte fallet med den här. Det är omöjligt för mig att bli glad av Closer.
Det här är också ett av banden, och en av skivorna i musikhistorien som det har tjatats till leda om, särskilt de senaste fyra åren. Alltså är det också ett av albumen som det, trots en åttondeplats på den här listan, kan kännas hälsosamt att så att säga plocka ner lite grann.
Det är naturligtvis ett rakt igenom väldigt bra och epokgörande album. Men postpunkmonumentet nummer ett, som det de senaste åren ofta har framställts som, tycker jag inte att det är.
Vad är det egentligen som hindrar detta då? Tja, jag tycker att dystopierna om apokalypsen får flera ytterligare dimensioner om de också har ett groove. Det var väl ett lagom vagt argument.
Hedersomnämnande får det här bandet för att de, tvärtemot hur det låter och ser ut, inte hade en aning om vad de höll på med. Det bara kom.

Prefab Sprout - Steve McQueen (1985)

Och apropå att utnyttja att det är 80-tal.
You offer infrared instead of sun. You offer paper spoons and bubblegum...

Det här är liksom alla (inte sällan utskällda) kännetecken för 80-talet som gemensamt från mitten av decenniet skriker VI KAN OCKSÅ! HÖR NI DET!
Prefab Sprout är ju i de bredare befolkningsgrupperna tyvärr lite bortglömda i dag. Jo man har helt säkert hört Cars and Girls, men man har nog sällan en aning om vad gruppen heter eller vad låten handlar om.
Synd på musik som är väldigt lättsamt lättillgänglig(och därmed borde kunna tilltala många), men som samtidigt har så väl ett textmässigt som musikaliskt djup. Och då är det väl i ärlighetens namn nästan uteslutande Steve McQueen vi pratar om. Om man snackar Prefab Sprout så menar man nästan helt säkert det här albumet före allt det andra. Har man inte hört Steve McQueen så snackar man nog inte heller Prefab Sprout, eftersom att man då inte vet vilka det är som sjunger Cars and Girls.

Skivan kanske inte sätter sig omedelbart. Men när den gör det(för det kommer den att göra, lita på mig!) så har ni en av 80-talets bästa skivor(som verkligen låter 80-tal hela vägen...) att se fram emot, många gånger – för man tröttnar inte på den i första taget.

Obligatorisk kuriosa: Steve McQueen heter Two Wheels Good i USA efter en rättstvist med...Steve McQueen...

Ej obligatorisk kuriosa: Moving The River precis när den klockar 3.00. Magisk popperfektion!

Prince - Controversy (1981)

Har jag den Prince-skivan längst upp? Försöker jag vara märkvärdig eller?

Nej, inte alls. Men vi som är märkvärdiga tenderar att välja Controversy.
Eller för att (kanske, men tveksamt...) bli mer tydlig. När jag gör en albumlista över 80-talet vill jag att låtarna ska heta Ronnie, Talk To Russia och jag vill att det ska låta som Private Joy. När jag lyssnar på Prince vill jag ha funk och kontroverser. Men jag vill naturligtvis också att det ska låta som att 80-talet ringde och ville ha tillbaka sina synthmattor(som de senaste åren har varit på vift hos ett oräkneligt antal i olika utsträckning hippa projekt). Jag vill ha helt obegripliga låtar som Annie Christian. Jag vill att det ska vara eklektiskt och dynamiskt. Men kanske inte nödvändigtvis i så stor omfattning som på Around The World In a Day, eller för den delen den tidigare presenterade Sign O The Times.

Helt kompromisslösa Controversy(bara tuta och kör!) framstår paradoxalt nog som den perfekta avvägningen mellan artistens många flumprojekt, och den i mitt tycke kanske alltför strama Dirty Mind(som ju var först ut på plats 30 på den här listan, mycket tack vare albumets fantastiskt starka inledning).
Och om någon planerar att fylla ett dansgolv med hyfsat smarta människor 2011 så är det nog i första hand till Controversys inledande titelspår ni blir hänvisade, om vi snackar Prince.  Detsamma gäller antagligen om någon planerar att fylla ett dansgolv med bara korkskallar. (Visserligen utmärkta) I Feel For You går lite för långsamt och nyårsafton 1999 har ju som bekant redan varit. Annars var det ju ett genidrag att göra den redan 82 (mycket extra airplay blev det i slutet på 90-talet...).

Men det är alltså skivan som är mest förankrad i tiden då den gavs ut som håller bäst i dag.

We live in a world overrun by tourists
Tourists -- 89 flowers on their back...inventors of the Accu-jack
They look at life through a pocket camera... What' No flash again'
They're all a bunch of double drags who teach their kids that Love is bad
Half of the staff of their brain is on vacation
Mama, are u listening'
We need a new breed -- Leaders, Stand Up, Organize
Don't let your children watch television until they know how to read
Or else all they'll know how to do is cuss, fight and breed
No child is bad from the beginning... they only imitate their atmosphere
If they're in the company of tourists, alcohol and US history
What's to be expected is 3 minus 3... absolutely nothing

Orange Juice - You Can´t Hide Your Love Forever (1982)

Nu börjar det verkligen hetta till här. Consolation Prize vill så väldigt gärna in på topp tio och basgången på Satelite City har ingenting annat än seger för ögonen.

Den här gruppen, det här skivbolaget och kanske främst det här albumet anses ju ha haft en avgörande inverkan på hur (indie)musiken skulle komma att låta under 80 och 90-talen. Men hur ofta lät det egentligen så här(bra)? Jag tror att en anledning till att de allra flesta efterföljande grupperna inte kom upp i den här standarden(eller i vilket fall i efterhand har åldrats betydligt sämre), är att man tog sig själva på alldeles för stort allvar. Stora pretentioner kräver extraordinär talang och/eller innovation. Annars kommer det förr eller senare att bli ganska larvigt. 

Orange Juice avgudade ju Motown, Chic och ville göra soul för Skottland – The Sound of Young Scotland. Det var när denna ambition oundvikligen filtrerades genom den grå verkligheten i Glasgow och den brittiska poptraditionen som den här fantastiska musiken uppstod. Någonting som lät som någonting helt nytt, och alltså har inspirerat så många.

Orange Juice är i mitt tycke kanske inte i första hand ett albumband. Musiken har som störst effekt när man lyssnar på ett par tre låtar åt gången. Debutskivan är dock alldeles för bra för att hamna längre ner på listan än så här. Det finns inte en svag stund på You Can´t Hide Your Love Forever. Som album betraktat missar den topp tio för att man ibland efter ett tag tröttnar på att höra så många låtar i den här stilen efter varandra. Men det är som ni förstår en futtig invändning på ett strålande album.

Lou Reed - The Blue Mask (1982)

The image of the poet's in the breeze. Canadian geese are flying above the trees...

Jag brukar ju yra en del om produktion, ljudbilder och sånt här på bloggen. Oftast brukar jag inte vara helt tillfreds med dem. Så hur vill jag att de ska vara då? Jag vill ju naturligtvs inte ha samma ljudbild hela tiden, men om jag skulle ge ett enkelt och mycket hårddraget svar så skulle det bli detta:
Som på My House – första låten på Lou Reeds soloalbum The Blue Mask från 1982.
En befriande känsla. Lyssna bara på hur Doane Perry sköter slagverken...

I övrigt når den här skivan ibland svindlade höjder rent kvalitetsmässigt. Alla som är lite bekanta med Lou Reeds solomaterial vet att även själva diskrepansen mellan topparna och dalarna kan vara svindlade. Det som är intressant är att det brukar vara ganska så subjektivt vilket som är vad. Själv skulle jag ta med mig Transformer i första hand, Berlin i andra hand hand och därefter The Blue Mask. Den sistnämnda innehåller kanske något utfyllnadsspår för mycket för att verkligen hota de två förstnämnda, som inte innehåller några svagheter över huvud taget. Men topparna här är helt klart likvärdiga. I jämförelse med Berlin skulle jag nog säga att de till och med är bättre. Och särskilt då redan nämnda My House, The Day John Kennedy Died och Heavenly Arms.

Roxy Music - Avalon (1982)

I andra halvan av juli och i augusti(om man befinner sig på vår sida jordklotet...) är det här den bästa skivan alla kategorier. Punkt. Om man däremot har oturen att befinna sig i Skandinavien under november - februari(vad är egentligen poängen med att bo i en frysbox?) halkar den väl ner till någonstans runt 20-strecket av 80-talsalbumen. Sammantagen placeringsbedömning alltså, någonstans häromkring.
Den avantgardistiske mannen med det långa namnet – Brian Peter George St. John le Baptiste de la Salle Eno, och gruvarbetarsonen från Newcastles utkanter med det betydligt kortare namnet Bryan Ferry, tröttnade ju som bekant på varandra efter de två första Roxy Music-skivorna(vilket innebar att Eno lämnade gruppen).
Därefter började den förstnämnda (bland mycket annat) spela in skivor där han liksom högg itu låtar och sedan satte ihop dem igen. Detta var inte någonting som gruvarbetarsonen Ferry var särskilt intresserad av. Han var snarare intresserad av champagne, jättedyra kostymer och fotomodeller.
På det härliga 70-talet var det antagligen fler människor som undrade vad Eno höll på med, än som undrade vad Ferry sysslade med. Men tidens gång har successivt gjort att allt fler förstår vad Eno gjorde, medan det har blivit betydligt lättare att skratta åt Bryan Ferry.
Nåväl, vi kommer att återkomma till Brian Eno(flera gånger faktiskt) längre fram.
2011 är den gamla arbetarsonen Bryan Ferry mest omtalad för att han är grinig, röstar på Tories och ägnar sig åt rävjakt. I höstas var han också aktuell för att (i enlighet med Schyfferts teori) återskapa situationen i livet när han stod på topp. Det vill säga på Roxy Musics sista album från 1982. Att han nu misslyckades behöver väl inte ens tilläggas.

Men 1982 genomförde han sitt koncept, som det känns som att han hela tiden strävade efter, på ett sätt som till och med konceptmannen Eno borde imponeras av. Till Bahamas åkte Ferry och gänget för att göra en sista kraftansträngning. Och vilket resultat det blev! Kommersiellt utan att vara hjärndött och utan att ge avkall på det genomarbetade. Avalon, kanske mer än någonting annat, symboliserar 80-talet för mig personligen. Det här är liksom någonstans precis mittemellan The Smiths och Madonna, eller vad som nu kunde anses vara The Smiths raka motsats.
I dag låter det som att Roxy Music här föredömligt utnyttjar att det är 80-tal(som jag var inne på under en tidigare placering). Men det är ju snarare så att en ansenligt stor del av "80-talet" introduceras här.

Med anledning av den hårda kritik som West Midlands i allmänhet, och Birmingham i synnerhet fick utstå i samband med tillkännagivandet av plats nummer 14(den 14:e på alla hjärtans dag!) tänke jag avslöja vilka platser som finns representerade på de återstående 13 placeringarna.

New York: 3,5 skivor
Manchester: 3 skivor
Newcastle(!): 1,5 skivor
Jorden, månen, Glasgow och Minneapolis: 1 vardera
London: uppskattningvis drygt en halv skiva
Och i dag gratulerar vi AIK på 120 årsdagen. Hurra!

Oj, vad gott jag sover av Me And My Army-skivan för övrigt. Eftertextmusik...
Det enda som rent teoretiskt skule kunna vara lika tråkigt intetsägande är väl Radio Dept., eller vad de heter(jag vet tyvärr mycket väl vllka det är, redaktionens anmärkning).

Är det någon som i denna nationalistiska yra tänker beröra känsliga teman som att den påstådda storhetstiden för svensk musik sammanfaller med att ingen jävel(förlåt!) i hela världen längre bryr sig om ny musik, längre än i någon vecka? Inte ens folket som själva gör den. Vi är helt enkelt grymma på att göra hyfsade kopior av sådant som redan finns, som funkar tills dess att man hör var de har fått alltihopa ifrån. Då tröttnar man.

..och är det i själva verket då inte att föredra att vara Lady Gaga(gargantuisk och superkommersiell), typ. Henne glömmer man ju (tyvärr?) inte bort i första taget...

Det är ett tungt ok som vilar på Lykke Lis axlar efter de senaste singlarna. Det är ändå det överlägset bästa i Sverige just nu. Och det enda som låter 2011 på riktigt...

Jag fick via en utländsk sajt veta att Christer Sjögren tolkade Life On Mars? i den svenska Melodifestivalen i lördags(så häftig är nämligen jag). Förutom att den minuten jag orkade se av framträdandet naturligtvis var helt bedrövligt så kan det vara värt att påpeka att Life On Mars? är själva antitesen till den svenska Melodifestivalen. Både i fråga om kvalitet samt i fråga om vad låten handlar om. En ung flickas alienation inför den cyniska mediecirkusen, aktuellt redan 1971, tydligen.

Dexys Midnight Runners - Searching For The Young Soul Rebels (1980)

Black Sabbath, Duran Duran, UB40 och Dexys Midnight Runners har ingenting gemensamt med vare sig varandra eller The Streets Mike Skinner annat än att de kommer från somewhere in the West Midlands. Denna yta på jorden som egentligen inte är känt för någonting(under december månad fick man lite uppmärksamhet i svenska medier för att man hade utbildat en och annan självmordsbombare). Till och med de 2,6 miljoner människorna som bor där vill egentligen inget annat än att flytta därifrån. Ytan innefattar förutom Storbritanniens näst största stad Birmingham även Kevin Rowlands födelseort Wolverhampton. Han är också en känd supporter till ortens fotbollslag med deras Tipsextra-klassiska orangea tröjor.
Ungefär lika osammanhängande som den här textmassan är också West Midlands. Ingen i West Midlands har med någon annan att göra. Den gemensamma drömmen som alla när är att bli engelsklärare i något varmt land, för att slippa skiten(kopplingen till självmordsbombare tycker jag är för grov, så den får ni göra själva).

Det är därför The Streets lät som att han trodde att han var någonstans i Londons East End, för att han inte ville låta som att han kom från Birmingham, med Storbritanniens fånigaste dialekt. Duran Duran har heller aldrig gjort någon större deal av att de kommer från Birmingham. Och Dexys Midnight Runners verkar vara helt säkra på att de i själva verket är från norra England(Kevin Rowland har visserligen irländska föräldrar).

Manchester och Glasgow har ju liksom lyckats sy ihop något av ett kreativt varumärke kopplat till städernas respekterade musikscener. Det går inte heller för Birmingham* eftersom att de mest kända grupperna befinner sig på olika musikaliska planeter, inte har med varandra att göra, och helt säkert har flyttat därifrån. Eftersom att de inte står ut med dialekten.

*Coventry som ju (ibland) ingår i West Midlands (och ibland inte, bara för att allt ska bli ännu mer fragmentariskt) brukar ju räknas som centrum för 2 Tone-scenen, och stoltserar ju själva med The Specials. Men någon USP kopplat till detta har man mig veteligen inte lyckats skapa. Men man har ju i alla fall haft någonting som var en "scen". Birmingham har, enligt uppgift till mig från människor bördiga från denna stad, å andra sidan EUROPAS största köpcentrum. Någonting som man tydligen är stolta över.

Skivan? Den är kanon! En lärare jag hade (från Coventry) när jag var i London menade på att det var den bästa skivan som har gjorts. Till och med bättre än The Specials(från Coventry). Å andra sidan hade hon Dancing Queen som favoritlåt och tyckte att New Order(från Manchester) var terrible! Aren´t they?!(samtidigt som hon sannolikt mindes någon förfärlig utekväll från sin ungdom till slingan på Blue Monday, redaktionens anmärkning).

Diana Ross - Diana (1980)

Ett av de där albumen som man ofta inte orkar lyssna på, för att man helt enkelt har hört låtarna för många gånger, snarare än att albumet är krävande att ta sig an. Men ja, det finns faktiskt på riktigt en skiva som innehåller de här låtarna. När det gäller koncentration av megahits(även de som inte släpptes som singlar är ju "hits" här...) på en skiva så är det väl i stort sett bara (i tur och ordning) Thriller, Bad, True Blue och Purple Rain som kan matcha den här skivan. Men där alla nämnda skivorna har åldrats påtagligt (jo, kom igen nu!) har Diana rent musikaliskt inte åldrats alls. Att man har hört flera av låtarna hundra miljoner gånger i ibland fruktansvärt jobbiga sammanhang hör inte riktigt hit. Poängen är att de inte låter sämre än den hundrade gången man hörde dem. Rent subjektivt föredrar jag själv faktiskt 1979 års The Boss som känns varmare och som inte har lika uttjatat låtmaterial. Den skivan känns på något sätt mer Diana än den här som heter så. Den här skivan borde väl egentligen i ärlighetens namn heta Nile(efter producenten och Chic-legendaren Rodgers). Hur som helst, när man sätter sig ner och lyssnar på skivan(och hela låtarna!) utan att kolla vilken av alla monsterhits som är nästa låt så låter det fortfarande fantastiskt.

Pet Shop Boys - Actually (1987)

Jag inser att det har varit miserable times på den här bloggen de senaste inläggen för folk som inte är fans av brittisk kvasiintellektuell melankoli. Nästa placering är i alla fall inte det. Men innan dess – Pet Shop Boys näst bästa album, actually. Tillika den skivan som är allra mest Pet Shop Boys, actually. Bara det där kommatecknet i titeln i kombination med ansiktsutrycken på omslagsbilden...
Allting på Actually balanserar på gränsen till att vara over the top, somliga tycker nog att det ofta är långt förbi gränsen till att vara det. It´s a Sin är till exempel antagligen den av gruppens samtliga singlar som är mest uppblåst bombastisk(den är ungefär lika uppblåst som den var lyckosam på listor och dansgolv). Det är kanske också den av duons dunderhits som jag personligen gillar minst. Men annars har jag inte någon annan invändning än den bedrövliga Bananarama-liknande Hit Music. Ennio Morricone-samarbetet It Couldn´t Happen Here hade förlorat sin poäng om det inte hade varit lika storslaget som det nu är. Heart är fortfarande en ruggigt effektiv poplåt och dansgolvsvältare. Och avslutande Kings Cross är antagligen Pet Shop Boys bästa låt efter Being Boring.

Den här skivan ska också ha beröm för att den utnyttjar att det är 80-tal. Detta trots allt, i jämförelse med de två föregånde årtionderna, hos många betydligt sämre ansedda musikdecennium. På många skivor, framförallt de runt 87, har den 80-talstypiska produktionen en hämmande effekt. På Actually är det 80-talstypiska så utpräglat och närvarande att det inte finns någon återvändo. Detta är också ett drag som återkommer på flera skivor längre upp på listan.

Morrissey - Viva Hate (1988)

New Orders kontor(?), Manchester 1985: Jo, när jag var på den där frisörsalongen utanför Rotterdam hittade jag en Wella-affisch i färg också. En bild på en helt vanlig kille, maskinklippt i nacken och på sidorna. Ska vi faxa(?) den till 1997? Jag känner på mig att Morrissey då ska ge ut en återutgåva av sitt debutalbum Viva Hate(som kommer ut om tre år, redaktionens anmärkning), och att han av någon anledning inte vill använda orginalomslaget som det ju absolut inte är något fel på...

Morrisseys solodebut, och i mitt tycke också hans bästa soloalbum. Och även om man inte håller med om det så är Viva Hate den skivan som säger mest om Morrissey som den älskade, och avskydda person han är. På de dryga tre kvart som den här skivan varar hinner han med att påstå att alla snälla människor önskar livet ur Margaret Thatcher, samtidigt som han i en annan sång (om man vill tolka det så) manifesterar ett tydligt förakt för vanliga människor. Även Bengali In Platforms kan, om man vill, tolkas(och har gjorts så) som att Morrissey är en mycket osympatisk person. Frasen som främst brukar citeras är uppmaningen: Shelve your Western plans and understand that life is hard enough when you belong here.
Morrissey själv har förnekat att denna låt skulle ha någonting med rasism att göra, och har också tolkats på flera andra sätt. Bland annat som att det är artisten själv i sin ungdom som är bengalin på perrongen.
Jag lägger ingen värdering i någonting, annat än att jag konstaterar att Morrissey är en komplex och kontroversiell person som alltid kommer att väcka mycket känslor, både genom sin musik och genom att bara vara sig själv.

Nåväl, bortsett från kontroverserna är det här en mycket stark samling låtar. Allra bäst är Late Night, Maudlin Street och Everyday Is Like Sunday, som faktiskt inte blir detsamma utan den fantastiska videon.

Så kom det då. Svaret vi har undrat över länge. Med Oskar Linnros. Utan Oskar Linnros.
Inga ytterligare kommentarer(och mer konstaterande av Linnros snille än kritik mot Maggio).
Oskar Linnros kan naturligtvis göra kommersiell smörja och/eller smal kreddmusik – i sömnen.

Men hans vilja är att göra smittande hitmusik av kvalitet som tilltalar breda grupper. Sannolikt det svåraste som finns.

Edit: Övertydlig poäng i sammanhanget. Lena PH:s Linnros-inblandade singel är bättre än Maggios nya. ;)

New Order - Low-Life (1985)

Jo, jag skickade (Factorys legendariske art director, redaktionens anmärkning) Peter Saville på en välförtjänt jorden runt-semester. Men titta vad jag hittade i en frisörsalong i ett köpcentrum utanför Rotterdam! En helt ny reklamaffisch för Wella-gel! Ska vi ta den i stället?
Ja, det gör vi!
Men, alltså vad är det här?! En dålig 80-talshommage till "Heroes"/The Idiot? Eller är det reklam för just hårvårsprodukter? Eller kanske rakhyvlar?
Vilken otur för New Order att de fixade sitt ohotat fulaste skivomslag till sin bästa skiva(de är ju annars väldigt mycket ett singelband...). Tänk vad det där med blommorna hade kunnat göra tillsammans med den här musiken! Topp tio? Nej, men nästan. Nu får man nöja sig med plats 18.
Poäng i sammanhanget: Power Corruption & Lies lär i efterhand ha fått en väldigt stor del av sin klassikertyngd av det vackra skivomslaget, men även av Blue Monday(som ju inte ens fanns med på skivan från början).

Det här är det självklara New Order-valet, trots Wella-affischen.

Och för tydlighetens skull ska det nämnas att Peter Saville(i alla fall enligt Wikipedia) har gjort även Low-Lifes skivomslag. Men något skumt är det...(och det skumma är upplysningsvis att man kan välja vilken bandmedlem man vill ha på framsidan, tack vare medföljande fotografier på alla bandmedlemmarna. Det var nog häftigt 1985...).

Pet Shop Boys - Please (1986)

Det är väl egentligen onödigt att skriva någonting alls om den här. Det brukar ju bli "allsång" till och med på den talade versen av West End Girls – även i sammanhang som inte är en Pet Shop Boys-konsert. Jag tycker att 1990 års Behaviour är duons bästa album. Sedan brukar det växla lite vilket jag tycker är näst bäst. Just nu tycker jag att det är det här, tillika gruppens debutalbum. Men oftast har jag det som trea. Därför får Please plats nummer 19 här på 80-talslistan.

Fan vad overkligt det är när folk man har träffat i (väldigt) informella sammanhang plötsligt dyker upp som bla bla international manager IBM eller på typ någon EU-position. Hur vidmakthåller vi någon slags åtskillnad mellan privat och offentligt i dag liksom?

The Smiths - Meat Is Murder (1985)

Åtminstonde fyra av de fem närmaste placeringarna, inklusive den här, är album som skulle kunna fylla en hel sådan där bok med klassiska citat. Meat Is Murder var(tillsammans med This Charming Man och någon annan av singlarna) det första jag hörde av Morrissey. Och det är naturligtvis fortfarande ett riktigt, riktigt bra album. Men 2011 får det på en ytterst subjektiv lista stå tillbaka för ett annat Smiths-album och ett soloalbum som Morrisseys största stund. Meat Is Murder är det mörkaste av albumen. Och det är väl kanske också därför jag trots allt nerprioriterar skivan här. Albumet avviker på så vis att det saknar mycket av den bitande ironin och elakheterna, som ju i slutändan verkar upplyftande i kombination med de smittande melodierna(som ju också får stå tillbaka här). Meat Is Murder har alltid mest bara känts dystert. Men avsikten var väl heller aldrig någon annan, antar jag.

Den här skivan finns vad jag kan se inte heller på Spotify. Men här är videon till How Soon Is Now?(som ju först hördes som en b-sida men ändå i dag är starkt förknippat med Meat Is Murder...) och Barbarism Begins At Home i en liveversion. Ge mig Madrid på 80-talet, nu! Eller ge mig i alla fall Madrid...

Facebook och Google – av mähän för mähän(det är ett misstag i evolutionen att människor utan genfel har tvingats använda dessa tjänster). Nu kan man tydligen inte längre logga in på ett Youtube-konto utan ett Google-dito.
Jag har upplysningsvis ett Google-konto(som jag dock inte är så pigg på att använda eftersom att Google och Facebook ÄR Satan, förklädd till något ytterst blahaigt) som jag kommer ihåg mitt lösenord till, men det räcker tydligen inte att komma ihåg sitt lösenord?!?!?! Eller? Man ska tvingas komma ihåg samma lösenord som Google har hittat på - åt Youtube?!

Edit: Nu har jag gjort helt fel, men enligt Google gjort helt rätt. Kan inte någon skjuta Mark Zuckerberg och idioterna som tjäntar pengar på Google? Det vore inte mord, det vore att göra drygt 6 miljarder människor en stor tjänst.

Edit 2: Eller nej, nu har jag fått en kod – som tydligen är felaktig. Kan man säga upp sig från internet helt och hållet? Jag är trött på skiten.

Edit 3: Nu fick jag (helt plötsligt) en annan verifieringskod!!

Edit 4: Den nya verifieringskoden fungerar naturligtvis inte . Nu väntar jag med spänning på nästa verifieringskod. Jag är inte längre förbannad, bara apatisk. Skänk internet till u-länderna! De verkar ju i alla fall ha någon slags nytta av det när de ska göra sina statskupper. (Det nya heta för den civiliserade världen måste ju vara att den här skiten ska bort!!!)

Kaah, Dexys, Oskar Linnros, Andres Lokko och jag i samma låt. :)
Jag hade nästan glömt bort hur grym den var.

Dexy´s Midnigt Runners - Don´t Stand Me Down (1985)

Vi är ju alltså i lite av ett ingenmansland på den här listan. Skivorna hade kunnat hamnat lite varstans på de återstånede placeringarna i alla fall upp till plats 15. Och det hade väl också i ärlighetens namn kunnat hamna helt andra album här. Jag funderade ett tag på om jag skulle klippa in De La Souls(som jag lyssnade rätt mycket på en period i livet) 3 Feet High and Rising här någonstans. Eller kanske ge lite lex-Automatic For The People-credd från 90-talslistan till The Cures Disintegration(som i "nej, inte det senaste skriket just nu, men gediget!"). Eller The Falls This Nation´s Saving Grace. Men det hade varit oärligt. För(till skillnad mot Automatic For The People) har jag inte lyssnat på någon av de skivorna de senaste fem-sex åren.
Dexy´s Midnight Runners lyssnar jag däremot fortfarande på från och till. För människor som inte är från Storbritannien eller inte vet vem Andres Lokko är, är de ju dock i stort sett bara lika med Come On Eileen. Deras sista skiva finns inte på Spotify men kompenserar detta genom att ha två olika skivomslag.

Här är i alla fall This Is What She´s Like

David Bowie - Scary Monsters(1980)

Scary Monsters brukar av somliga framhållas som den ultimata David Bowie-skivan eftersom att den förenar Bowies alla 70-talsexperiment i en lättillgänglig kommersiell förpackning, utan att för den sakens skull vara grund. Men om jag själv uppmanas att nämna Bowies mest överskattade album så har det brukat bli en match mellan Ziggy Stardust och 1980 års Scary Monsters(alltså inte dåliga, utan just överskattade). Jag tänkte först inte ha med skivan på den här listan. Men när jag väl börjar lyssna på den brukar jag inse att den(också!) faktiskt är riktigt bra. Det jag brukar hålla mot Scary Monsters är att den saknar lite dynamik i tempo och produktion. Det är mest bara samma karaktäristiska New Wave-ös rakt igenom. Å andra sidan, hur många 80-talsalbum har låtar som matchar Teenage Wildlife, Ashes to Ashes och Fashion?

We are the goon squad and were coming to town, beep-beep...

Jag såg Dom kallar oss artister med Oskar Linnros. Det var faktiskt för en gångs skull riktigt intressant. Kanske beror det på att han är mer av producent och låtskrivarsnille än majoriteten av de som är med, som bara vill bli kallade just "artister".

Att han valde Sign O The Times som sin favoritskiva var ju inte direkt oväntat heller. Att han valde att lyfta fram Faller till noll med Kaah var också väldigt väntat för mig personligen. Det är ju där någonstans han har tagit vid, snarare än vid Orup som det ju brukar vara populärt att hänvisa till i sammanhanget. Att det är så många människor som minns vad som hände för 20 år sedan men inte för tio år sedan...
Lite märkligt.

Lou Reed - New York (1989)

Helt klart på topp fem på en lista över Lou Reeds soloalbum. Bandet spelar föredömligt följsamt och Lou själv visar prov på utmärkt textförfattande och likaledes mycket bra låtkompositioner. Ändå är det varken det bäst placerade Lou Reed-albumet eller det bäst placerade New York-albumet på den här listan. Varför är det inte det då? Det är, och känns framför allt, i mitt tycke väl långt. Jag är stundtals inte heller helt överens med produktionen och ljudbilden här...

The Clash - Sandinista! (1980)

Ur ett kvalitetshänseende är det väl lite detsamma med den här som med Sign O The Times på platsen under. Magiska toppar blandat med rena bagateller. Men frågan är då. Hade jag velat haft Sandinista! på något annat sätt? Knappast, och det hade inte kunnat vara på något annat sätt heller. Utan bagatellerna/missarna hade man sannolikt inte heller nått fram till topparna.
Ur ett underhållningshänseende finns det väl i musikhistorien knappast inte heller någonting roligare att föreställa sig än när bandet, efter de kommersiella framgångarna i kölvattnet av "punkvågen", skulle presentera Sandinista!(då en trippel-lp...) för skivbolaget. Herregud, vad har ni gjort?, liksom. Den frågan är väl än i dag ganska svår att svara på, och det är kanske mest därför jag älskar albumet. Man hör att de kommer från London och att de har varit och hälsat på i New York, typ. Det viktigaste är i alla fall att de vill framåt!

Alltså alltid när jag loggar in på Spotify nuförtiden så visas diverse tyska samlingsskivor av amerikanska 50-talsartister, Jefferson Airplane och en remastrad variant av George Michaels Faith. Men något bra ska komma av allt detta ont. Den sistnämnda innehåller ju trots allt den här...
Varken George eller någon annan sjunger så längre.

Vem var förresten Björn, och vem var Benny i det där Abba Teens-projektet som var Serneholts break in i den svenska samt i stor utsträckning utländska offentligheten? Vem var Agnetha och vem var Annifrid? När man tittar på videorna så ser man ju att det redan då bara var Marie som ville vara där och som lade ner någon form av själ eller identifikation i projektet.
Resten bara:(Curling)mamma! Låt mig gå klart gymnasiet och låt mig slippa bli mobbad i skolan!!!

Nåväl, den enda skillnaden mot dagens exportframgång Robyn är väl egentligen att hon bestämmer själv vad hon ska göra(hon får ju också mycket hjälp...). Annars märker jag(på ganska stort allvar) inte så stor skillnad(förutom att harmonierna faktiskt är effektivare i bland annat den där senaste Janne Kask-skrivna låten).

Vad hände förresten med lite mer finpopulärkulturellt korrekt förankrade Pet Shop Boys Teens? De var ju till och med sanktionerade av orginalet, vill jag minnas. Väldigt stilfullt och effektivt handklapp där. Och fina hjälmar.

Edit: Briljant!(som så ofta)

..denna underbara klyscha, som faktiskt stämmer återkommande under en fjärdedel av året.

För Melodifestivalen måste vara den mest ångestframkallande företeelsen som det här landet mäktar med att frambringa. Let´s Dance, Idol och den andra skiten går ju att i alla fall på något sätt undvika. Jag vet att många människor får ungefär den här känslan som jag har nu varje gång landet går in i en koma som är Fotbolls VM.

Men här kommer poängerna i sammanhanget:
*Det gör ju den absoluta majoriteten av jordens övriga länder också(bryr sig om Fotbolls VM allstå)! Medan INGEN som inte bor i något land som aldrig annars uppmärksammas bryr sig om Eurovision Song Contest! Ni sitter där med Former Republic of Macedonia, Malta och Litauen!
*Detta(Melodifestivalen) pågår i ett HALVÅR(om man vill överdriva för poängens skull) eller i ett KVARTAL om man inte ens ska behöva överdriva.
*Det är dålig musik. Behöver väl knappast ens poängteras.
*Det är pajig tv-produktion(okej, jag har väl bara sett två hela deltävlingar och en final sedan Afrodite vann, men jag har ju förstått nivån när jag har zappat förbi, samt via kvällstidningarnas bevakning av eländet). Det känns som att sitta i något före detta Sovjetland och vara beroende av energiförsörjning från Ryssland för att tv:n ska fungera. Det enda som bryter illussionen är att man samtidigt kan se det i SVT play och SVT HD.

Som om detta inte vore nog så var väl Marie Serneholt redan innan detta någonstans på topp fem över de mest ångestframkallande offentliga personerna i Sverige(inget ont om henne egentligen, hon verkar trevlig, det är inte det som är problemet, eller så är det väl kanske det trots allt...).

Prince - Sign O The Times (1987)

Toppen av den här listan och decenniet är faktiskt förvånansvärt enkelt för mig att rangordna. Det är snarare i det här skiktet, upp till någonstans strax innan topp tio börjar som det är som svårast. Sign O The Times har kanske dragit något av en nitlott här, delvis beroende på att ljudbilden många gånger känns mycket daterad. Men även bortsett från detta faktum tycker jag, i motsats till många andra, inte att det här är Prince bästa album. Det är för ojämnt för att få denna utnämning. Men det bitvis geniala låtskrivandet går såklart inte att bortse från.

I och med att detta album av någon anledning inte finns på Spotify passar jag på att klippa in några hedersomnämnanden.

The Style Council - Our Favourite Shop
The Jam- Sound Affects
The Smiths - The Smiths
Bruce Springsteen - The River
Malcolm McLaren - Waltz Darling

Paul Simon - Graceland (1986)

Det finns ju som bekant nästan ingenting värre än människor som i text ska hålla på och mässa om den här skivan(men det är ju inte skivans fel). Så därför ska inte jag göra det, annat än att meddela att den har hamnat på plats 26.

Magasinet Filter är mycket sämre nuförtiden.

Orange Juice - Rip It Up (1982)

Köp hela boxen Coals To Newcastle i stället vet ja! Skivorna går ändå inte att köpa (nya) fysiskt var och en för sig.
Postpunk som inte är deprimerad! Skottland! Inte heller Edwyn Collins har i och med denna första entré gjort sitt på den här listan, kan jag avslöja...

The Proclaimers - Sunshine On Leith (1988)

Va? "Vintern dör"? När vi har probably the best after ski in the world på det kriminellt uttjatade första spåret på albumet som åtefinns på plats 28?!

Det sjätte spåret här är också probably the best football club anthem in the world. Liverpool, Roma, Hammarby, ja till och med vi i AIK får äta ut våra hjärtan i jämförelse.

Jakob Hellman - ..Och stora havet (1989)

Jag vaknar av att en vårvind vänder bladen.
Solen står som ett rakblad på fasaden,
mitt emot mitt öppna fönster
och ingen annan syns till.
Tänk dej, stå i pyjamasen och se
kalla, kalla kristaller smält, smält ner.
För solen lyser utanför
och skuggor målar mönster
och vintern dör.
Det måste va' nå't som helt enkelt kom,
kanske teater känns det som.
Det är femton grader över noll,
min vän du är ännu en aktör
i vintern dör.
Tyst! Takt.
Vaktparaden?
Det är inte den vi hör,
det är dans i staden
och du står där
och vet inte hur man gör.
Du sitter fast, ensam.
Sist kvar.
Det är bara som det känns
när ingen annan människa syns till
och det är tyst så långt man minns.
Det är tungt,
det är sant att himlen finns,
min vän.
Det är bara nå'nting för.
Vintern dör.