twd

...så här är det ju egentligen.

Sverige tyckte för övrigt så här 1989, enligt Tracks årslista.
(Det blir ännu värre några år in på 90-talet, men det är nog ändå inte fullt så dåligt som hitlistorna är nuförtiden)

1      LIKE A PRAYER      MADONNA
2     THE LOOK     ROXETTE
3     ETERNAL FLAME     BANGLES
4     RIGHT HERE WAITING     RICHARD MARX
5     DET HON VILL HA     CHRISTER SANDELIN
6     WHEN THE CHILDREN CRY     WHITE LION
7     STRAIGHT UP     PAULA ABDUL
8     GIRL I'M GONNA MISS YOU     MILLI VANILLI
9     IF YOU DON'T KNOW ME BY NOW     SIMPLY RED
10     SOWING THE SEEDS OF LOVE     TEARS FOR FEARS
11     FIRST TIME     ROBIN BECK
12     LEAVE A LIGHT ON     BELINDA CARLISLE
13     DANGEROUS     ROXETTE
14     LOOK AWAY     CHICAGO
15     POISON     ALICE COOPER
16     I WAS LUCKY     SO WHAT
17     TOY SOLDIERS     MARTIKA
18     BLAME IT ON THE RAIN     MILLI VANILLI
19     GLAD ATT DET ÄR ÖVER     RATATA
20     DÅ STÅR POJKARNA PÅ RAD     ORUP

Om ni "saknar" Orups Regn hos mej,  så beror det på att det var årets sommarplåga - och på sommaren ersattes som bekant Tracks av S-O-M-M-A-R-T-O-P-P-E-N(!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!)

Jag älskar för övrigt låtarna på plats 19 och 20 ska tilläggas.

Konstaterar ändå att varken Stone Roses, De La Soul eller Pixies lyckades ta sig in på topp 100 på Tracks årslista 89.
Bara så att ni vet.

Och min favorit på temat: Nordmans debutalbum "Nordman" sålde i EN HALV MILJON exemplar i Sverige 1994.
MUAHAHAHAHAHA!

VILKET KVALITETSINLÄGG, OJOJOJOJ!

70-talet var Hasse&Tage och 90-talet var Killinggänget. Däremellan fanns 80-talet som väl så här i efterhand framstår som en sörja av bland annat Galenskaparna, Sven Melander och Lasse Åberg.
När nu 00-talet går mot sitt slut ligger det nära till hands att i kategorin svensk tv-humor tilldela herrar Filip&Fredrik denna utmärkelse.
Det är naturligtvis intressant så till vida att de inte har producerat någonting eget. Att plocka upp diverse klipp, och fram diverse människor ur olika arkiv och gömmor för att sedan tala snabbt med, om och kring dessa är vad duon sysselsatt sig med. På något sett är detta också symtomatiskt för nedladdningsgenerationens 00-tal. Allting är redan gjort. Nu står vi här lite vid sidan om och kan förhålla oss till alla dessa människor(med betoning på MÄN i deras fall ) och allt detta rörliga material.

Själv har jag alltid skrattat mest åt sidospåren. När F&F i en passage som handlar om kräldjur  liksom lyckats namndroppa Lars Nittve, Carl von Linné samt någon amerikansk independentfilm-regissör.

Men nu går man sedan en tid tillbaka på tomgång. På senare tid har deras nya idéer inte handlat om nya idéer utan om hur man kan göra större, s-t-ö-r-r-e och STÖRRE produktioner. Söndagspartyt från New York var ju roligare som pressmeddelande (“nu ska vi börja sända direkt från New York, med influgna gäster från Sverige”, ehh, ok!?) än i sitt outhärdliga utförande. Det är betydligt mer klädsamt när de åker runt i Sverige. I New York framstår de faktiskt som väldigt bonniga(som i dåligt bonniga) i sin storögda fascination för den stora, stora staden. Och en “New York-show” 2009? Om staden någon gång i historien faktiskt har framstått som relativt ointressant så är det väl paradoxalt nog just nu? Men det spelar i och för sig ingen roll för själva programmet som lika gärna hade kunnat vara inspelat i Köping(om vi bortser från de fantastiska A-M-E-R-I-K-A-N-S-K-A gästerna med obligatoriskt slumrande karriärer).

Förbannelsen ligger sannolikt i att varumärket Filip&Fredrik är för starkt i förhållande till Kanal 5. Nu har tittarsiffrorna för Söndagsparty emellertid varit ganska låga. Men man sopar fortfarande banan med konkurrenterna i ratingen för målgruppen 15-44 år( i den yngre sloten av denna kategori lär de ha väldigt bra täckning, med tanke på hur få 40-åringar som troligtvis  ser programmet), som är ALLT när det kommer till reklamförsäljning. Så länge man gör det lär femman låta grabbarna göra lite som de vill. Kanalen vill inte heller riskera att förlora dem till någon konkurrent.

Tittarsiffrorna totalts sett skvallrar emellertid om att det inte bara är jag som nu har tröttnat på Filip&Fredrik.

Jag såg häromdagen Henrik Schyfferts utmärkta 90-talsmonolog(vi har vuxit upp i samma kommun, varför jag inte bara känner igen 90-talsreferenserna, utan även referenserna till  Pizzeria Adriatic, Hum och Norrsunda kyrka...  ). Det handlade i stor utsträckning om att gå vidare. På den punkten har Killinggänget, och kanske framförallt Schyffert(hur självkritisk han än må vara på den punkten) varit ett föredöme genom åren.

Gå vidare är vad Filip&Fredrik nu också borde göra.

När man själv är tråkig är det i alla fall tur att verkligheten är så underhållande.

Ehh, hon var ju ganska lik LO-basen i alla fall...

Jag har själv reagerat på sossarnas osannolika valaffischer (jag tyckte att hon kvinnan till höger i alla fall var ganska lik Mona, men jag såg inte att det var hon på långt håll).
Nu vill jag se någon av de här (s)kojarorganisationerna BACKA, helst i Expressen. Sedan är den här dagen komplett.

Tillägg till dagens första skojighet: Rolf van den Brink, för bara en vecka sedan.

Muahahaha!!!

Steven Patrick Morrisey fyller 50 idag. Glöm inte bort att tuta för gubben om ni har vägarna förbi Manchester, där han spelar ikväll.
Själv tutar jag även för Johnny Marrs gitarrspel på den här låten. Sjukt.

(Själva låten börjar drygt två minuter in i klippet)

Blir via davidbowie.com medveten om att den gode David, som alltid varit ungefär sju år före sin tid, gjorde sitt intåg i årets svenska EU-valsdebatt i New York Times 9 juni 2002.

'I don't even know why I would want to be on a label in a few years, because I don't think it's going to work by labels and by distribution systems in the same way,'' he said. ''The absolute transformation of everything that we ever thought about music will take place within 10 years, and nothing is going to be able to stop it. I see absolutely no point in pretending that it's not going to happen. I'm fully confident that copyright, for instance, will no longer exist in 10 years, and authorship and intellectual property is in for such a bashing.''

''Music itself is going to become like running water or electricity,'' he added. ''So it's like, just take advantage of these last few years because none of this is ever going to happen again. You'd better be prepared for doing a lot of touring because that's really the only unique situation that's going to be left. It's terribly exciting. But on the other hand it doesn't matter if you think it's exciting or not; it's what's going to happen.''

David Bowie, New York Times, 9 juni 2002

I Spotify-kranen just nu Teenage Fanclub – Bandwagonesque

 

Om det är någonting som kan göra en stressad så är det väl alla dessa debatt- och/eller reportage-böcker.
Hemliga kocken, Blåsta, Gömda, Glömda, Dömda, Dött hav, Dött lopp, Svensk maffia, vanlig (italiensk) maffia, rysk maffia och nu McMaffia.

Det finns ingen hejd. Och jag har tvångstankar om att jag måste läsa samtliga. Jag vill läsa och/eller har läst allihopa. De är oftast upplysande, intressanta och inte sällan spännande rent dramaturgiskt. Särskilt fyller de sitt syfte i en tid när man i stort sett redan vet allting som står i alla dagstidningar. Detta inte heller sällan på grund av att man redan har läst allting i just de här debatt/reportage-böckerna.

De är tack och lov ofta ganska lättlästa, vilket gör att det går ganska fort att plöja igenom dem. Men det är också detta oundvikligen instrumentella förhållningssätt (Hänga me´måste hänga me´-får inte missa nåt!) till böckerna som gör dem till en stressfaktor.

Jag läser mycker skönlitteratur också. Men där är det ju bara att slänga ifrån sig boken om den är dåligt skriven eller på annat sätt otilltalande. Reportageböckerna, de som det snackas och skrivs om, har ju generellt en mycker högre lägstanivå - vilket gör att man nästan alltid läser dem til slutet. Men de tillför å andra sidan inte någon ytterligare dimension(bortsett från det som liksom är tryckt på pappret) som de bästa skönlitterära verken gör.

Idag plockade jag alltså upp den här McMaffia av en slump. Den ska vara vara bra och är säkert någonting som man som upplyst samhällsmedborgare borde ta del av. Men jag vill liksom egentligen läsa McEwan istället.

Gud vad skönt att Djurgår´n är så otroligt dåliga och att Ivan Obolo är så otroligt bra. Simon Bank, som ju faktiskt kan vara rätt rolig ibland, bjuder idag på ett riktigt metaforkalas. Highligts från krönikan nedan:

Någon gång mitt i första halvlek får jag känslan av att jag sitter och ser på ett psykologiskt experiment.Djurgården har visat sina kort, AIK sina – och för att följa den metaforen hela vägen så ser det ut ungefär så här: Dif sitter med par i åttor, AIK har triss i kungar. Alla vet. Och lik förbannat är det Dif som oavbrutet höjer insatsen.

...För ett par år sen hade Djurgården spelare med superhjälteegenskaper som bar dem genom kriserna.

Nu?

Tja, det närmaste de kommer superhjälteegenskaper är att Johan Oremo är osynlig.

 

 

Sitter och tittar på partiledardebatten.

Jag Björklund är ju för skön. Det känns som att han har hämtat retoriken från en sån där centralt utformad informationsfolder om EU, korsat med något lagom populistiskt parti i Österrike.

Lars Ohly på motsatt sida tror att det fortfarande är debattklimatet från 1979 som gäller.

Mona Sahlin är så vag och sävlig att jag undrar om jag någonsin sett motsvarande från en partiledare, någonsin.

Bäst och mest konkret i halvtid är nog faktiskt Wetterstrand, följt av statsministern.

Jag såg bara omröstningen.

Det är fantastiskt oklädsamt på vilket stort allvar den här helt osannolika sångtävligen(?) tas varje år. Christer Björkman fick i uppdrag(?) att förvandla denna lite småkul oförargerliga tradition som brukade dominiera landet i sammanlagt kanske fyra dagar under ett år, till någonting som brer ut sig över hela första halvåret – varje år.

På större och större allvar försöker denne fanbärare för dålig smak fundera ut vilka bidrag som skulle kunna gå hem i Europa. En knäckfråga som för övrigt en stor del av svenska folket och svenska medier också, på ett likaledes fantastiskt oklädsamt sätt, sysselsätter sig med att fundera kring under hela första halvåret – varje år.

Om man skulle gå tillbaka till en enda nationell final i mars, och inte tänka så mycket på det här under årets övriga 364 dagar, så skulle det förr eller senare resultera i en fullständigt ocynisk segerlåt. Liknande den Norge vann med igår. Under mellanåren kommer man med jämna mellanrum att kunna gjäldja sig åt någon av de där låtarna som i långa loppet blir det aningen diffusa begreppet  kult. Skulle inte det vara roligare än att försöka skräddarsy låtar som ändå faller platt i den (ehh..) stenhårda internationella konkurrensen.?

Ju mer tid ni(?) ödslar på denna tävling, desto närmare kommer ni den där jumboplatsen i finalen. Det är rätt åt er
– och Christer Björkman.

Det är bara en sak som inte riktigt stämmer här. I takt med att tävlingen, för svenskt vidkommande, blir allt mer allvarlig och resulatinriktad borde också ansvaret för de återkommande fiaskona utredas på ett likaledes allvarligt sätt. I fotboll och ishockey brukar det vara tränaren och/eller sportchefen som får bära hundhuvudet när resultaten inte motsvarar förväntningarna. Här finns det ingen tränare, men väl en sportchef.

Avgå Christer!
– och ta för Sveriges skull "deltävlingarna" med dig!

Edit: Det ska tilläggas att jag inte hade läst, eller lagt märke till "stormen" i boulevardpressen innan detta inlägg skrevs.
Så mycket bryr jag mig faktiskt inte. :)

...om nu någon tvivlande.

Ett av felen med Sverige är att ingen officiellt närmar sig helgens kitschspektakel som Terry Wogan alltid gjort i BBC.
Men det finns hopp. Någonting säger mig att Stellan Skarsgård skulle kunna revolutionera den svenska bevakningen.

Lokko slår nog något slags personligt rekord i att vara sig själv den här veckan. Tänk er de jämnåriga stackarna på SvD som sitter och funderar över intäktsmodeller när kollegan i Notting Hill höftar in drygt 2000 tecken som handlar om att hyra sin bostad av Saint Etienne.

Jag har börjat läsa tio år gamla Single&Single av John le Carré. Efter en lite seg inledning kommer man till  en passage som måste betecknas som definitiva skildringen av det möjligen definitivt märkligaste landet – Georgien.

Då jag har erfarenhet av georgiska maktmänniskor i London-miljö är det något av en uppfriskande deja vu. Provinisialismen, chauvinismen och rysshatet kontrasterar(i romanen och verkligheten) fint och underhållande mot miljön i den belevade stadsdelen Chelsea.

 *dammig bibliotekshostning*

De här snubbarna bara måste få vara med i Nato, om inte annat för att ytterligare höja underhållningsvärdet(och temperaturen) på världspolitiken.

Utan att överhuvudtaget bry mig om Eurovisionsschlagerfestivalen måste jag ändå säga att det är förjävligt att det enda bidraget med karaktär, från landet med mest karaktär(och stake) diskvalificerades i år.

Peter Gabriel ÄR Polarpriset.

"Världsmusiksamarbeten", (Youssou är fantastisk!) ett förflutet i Genesis och man! Helt otroligt att de inte har kommit att tänka på honom tidigare.

Nu när mannen som är ämnad för priset har fått det kan de sluta dela ut det och samtidigt spara både pengar och på klimatet i form av outnyttjat flygbränsle.

Men visst nej. Det finns ju fortfarande massor av människor i åldrarna 50-100 år, med tillgångar på minst 100 miljoner SEK, som vill flyga hit och få EN miljon tilldelat sig av den svenske kungen.

Om man nu måste ha kvar priset kan man väl i alla fall skippa pengarna, det blir ju en aning löjeväckande allt sammans.

Nästa år skulle jag uppskatta oddsen på Paul Simon till 1,05, medan Sting ger 1,10 gånger pengarna.

Vilket makalöst långsamt växande MONSTER den här Aeroplane-remixen av Friendly Fires Paris håller på att växa sig till. Tycker att båda de inblandade akterna i stort sett är ganska överskattade. Men nu går det faktiskt inte att lyssna på den där låten i någon annan version längre. Det är faktiskt snart Everything But The Girl/Todd Terry Missing-varning på den.

Slutgiltig urladdning i London strax innan det återförenade Blur tar över Hyde Park 2 juli (Friendly Fires är ett av flera förband)?

Inte otroligt.

Kategori öfrigt.

Om vi bortser från Vellinge-crowden ute vid Louisiana så är det främst två svenskgrupper som dominirar i Köpenhamn.
Den första är grupper av män med dåligt öl- och spritsinne. Så har det alltid varit här, förvisso.
Nummer två är de som arbetar i servicesektorn. I snabbmatsresturangerna, 7eleven och på de mest obekväma arbetstiderna i hotellreceptionen står det svenskar. Nej, jag vill inte citera Bo Lundgren och säga att om Sverige hade varit en stat i USA hade vi varit den fattigaste staten. Jag nöjer mig med att konstatera att vi har ett efterblivet arbetsmarknadssystem som i kombination med vårat nedärvda alkoholsinne gör att vi 2009 i Danmnark är vad finnarna länge var i Sverige.
Inte frodas heller storebrorsmentaliteten av att det vid tågstationerna går en annonskampanj om att shoppa loss till vrakpriser på andra sidan sundet. Dessutom kostar en stor stark med nuvarande valutakurser cirka 100 sek.

Det här är både hysteriskt roligt och skrämmande på samma gång. Upphittat i kommentatorsfältet hos Prankmonkey.

Man vet att det är 2009 när man blir nostalgisk vid åtanken av att man vid utlandsresor, för bara några år sedan, alltid brukade slinka in på något rökigt internetcafé för att improvisera fram e-postmeddelanden eller foruminlägg, utan de för svenska språket nödvändiga bokstäverna å,ä,ö. Inte sällan hade man då istället ett antal helt onödiga bonusbokstäver- och tecken till sitt förfogande. Jag tänker närmast på de upp- och nedvända spanska frågetecknena som brukade vara lattjo att freestylea med. Nu när det alltid finns uppkoppling och man alltid verkar ha med sig en laptop så finns det inte längre några ursäkter för att betala minutpris i de rökiga och nedhaschade internetcaféerna. Man kan göra sig förstådd helt enkelt. Jag befinner mig alltså för tillfället i Köpenhamn. En stad som jag alltid har tyckt känts som en blandning av de bästa från de tre större svenska städerna, som känns långt ifrån kompletta som storstäder betraktat.

Det enda jag aldrig har fattat är den danska musiken som alltid har varit lika dålig som svensk film varit de senaste 20 åren(men de har ju sin film). Sanne Salomonsen, Aqua, Disneyland After Dark, Olsen Brothers, Funkstar Deluxe, Alphabeat, de där med bongotrummorna. Raveonettes var populära när man fortfarande skickade sina meddelanden från nedrökta internetcafér, men de var ju så estetiska att de snarare kunde sorteras in under det ständigt närvarande danska designundret. Det sitter i den lagom knäppa köpenhamnska folksjälen, har jag förstått det som. Den här är från Danmark har jag för mig. Nedan är en trevlig sång från ett californiskt band som inte vet att de på något sätt tillhör den danska icke existerande musikscenen. Herrejälvlar, jag tror aldrig att jag har hört någonting som låter så danskt, som inte är härifrån.

Jag tycker alltså att Niklas Ekdal borde skriva fler politiska kolumner - istället för för att till exempel ranka de 100 viktigaste svenskarna. Särskilt om man med motiveringen utan Birger Jarl - inget Sverige placerar människan på plats 51, efter Hasse&Tage, Björn Borg samt Stikkan Andersson.
Men det är väl antagligen cash från bokförsäljning som kommer utav uppmärksamhet i den alltid så härliga bloggosfären som författarna vill åt.

En korrekt analys, tror jag, finns att läsa här.

För övrigt är det synd att Niklas Ekdal inte längre skriver varje vecka i DN. Hans förmåga att formulera något så när nya tankebanor saknas allt som oftast i den svenska politiska journalistiken.

Tack och lov att Fredrik Reinfeldt håller huvudet kallt och varken kysser RFSL:s ordförande eller låter sig pressas av någon att skriva olämpliga och irrelevanta brev till ett annat lands president. Hade vi däremot haft Mona Sahlin som statsminister så är risken stor att hon hade gjort bort både sig själv och Sverige och skickat iväg ett brev till Eritrea.

Merit Wager klargör på Newsmill skillnaden mellan de båda ledarna.

Givetvis bör Dawit friges, ska för säkerhets skull tilläggas.

Nu har jag läst ut Blåsta av Gustav Fridolin. Man kan väl sammantaget säga att det är förbannat synd om oss 80-talister, fastän det sägs att vi är bortskämda.

Boken bör läsas nu med detsamma då den innehåller med litteraturmått mätt rykande färska referenser till undersökningar och mer eller mindre intelligenta uttalanden från politiker. 

Tesen är alltså att 90-talets besparingsåtgärder har kostat samhället långsiktigt i form av att stora delar av en generation har hamnat utanför samhället. Detta har slagit extra hårt mot 80-talisterna då det är vi som har vuxit upp med nedskärningarna. Klokskapen som Fridolin vill göra utav detta är att vi inte bör göra samma sak när krisen åter står för dörren.

Vi är alltså arbetslösa, missbrukande, har rasismen som den största folkrörelsen samtidigt som vi är den första generationen som tar det mångkulturella samhället som en självklarhet. Dessa teman berörs i olika kapitel och blandas upp med möten med personer som av någon anledning drabbats av ovan nämnda effekter av nedskärningarna.

 Det är intressant att ta ett helhetsgrepp om samhället utifrån en tes. Det är välskrivet, välformulerat och tankeväckande. Samtidigt känner man som jämngammal med Fridolin igen många referenspunkter under uppväxtåren. Vad jag än tycker om mina egna skolår är jag i alla fall glad över att jag aldrig hamnade i en skola där hälften var rasister och hälften antirasister, som om man får tro Fridolin var den rådande situationen på hans egen och många andra grundskolor i Sverige. 

Även om det är skönt att boken inte går och blir alltför partipolitisk så hade jag emellertid önskat några konkreta förslag på vad man kan göra för att förbättra situationen i landet. Nu lämnar den mest hopplöshet efter sig.

Från Thomas Östros (S) chat med Dagens Industris läsare.

Ungdomsarbetslösheten i Sverige är mycket hög jämfört med övriga Europa och markant mycket högre jämfört med vår granne Danmark.
Hur ser socialdemokraterna på den danska modellen med uppmjukad lagstiftning kring LAS när det gäller möjligheter för våra ungdomar att få en chans att komma ut i arbetslivet?
Är man beredd att slakta den heliga kon för att få möjlighet att få ut ungdomar på arbetsmarknaden?  
/Martinb
Hej!
Det stämmer att ungdomsarbetslösheten är mycket hög i Sverige. Den har också ökat betydligt snabbare under krisen nu än i andra EU-länder. Lärdomen från Danmark är mycket intressant. Danmark hade hög ungdomsarbetslöshet och svagt anställningsskydd på 1980-talet. I mitten av 1990-talet gjorde de ingen ändring av anställningsskyddet men lyckades pressa ned ungdomsarbetslösheten genom att satsa på yrkesutbildning till unga förenat med tydliga krav på att alla måste göra sitt bästa. Det finns alltså mycket som kan göras för att få fler unga i jobb som inte stavas ökad otrygghet. Till exempel bättre yrkesutbildning, mer praktik även i teoretiska utbildningar – både på gymnasiet och i högskolan, och bättre studievägledning. Sen måste också alla som anställer våga anställa unga. Det måste vara möjligt för den som har gått direkt från gymnasiet och läst några år på högskolan att få ett ”riktigt” jobb vid 23-24 års ålder.

Jaha?! Och varför tror du inte att de "vågat" anställa de senaste tio åren?