twd

Nu är The Guardians sportblogg ute på en riktigt lerig och hal gräsmatta.
De två översta placeringarna på den där listan är faktiskt hantverksmässigt två bra poplåtar, och tvåan är dessutom legendarisk.
Vad vill han ha? En värld av Stereophonics?
Han vill dessutom mena att det svenska bidraget från VM 90 är "minst dåligt" på den där listan?

Från kommentatorsfältet: Det här sådana här saker(vad det nu är...) och inte trångsynta Sterophonics-lads som gör att man måste älska England.
Terry Venables är alltså en fotbollstränare...

Äntligen en intervju med Orup som inte bara är
Bästa promenad: Från Djursholm till Danvikstull


Och den här skiten han pratar om alltså, den satans proggen.
Jag har kommit på att det var den som fördärvade mitt eget intresse för att göra och spela musik.
Visst, vi hade brittpop och hip- hop. Några av de mer raffinerade hade till och med drum&bass, house, Pet Shop Boys och Kraftwerk där i mitten på 90-talet.
Men det spelar liksom ingen roll. För Wonderwall, Brainpool Olle Ljungström och allt vad fan det hette proggifierades likförbannat i replokaler och allt vad det kan ha varit.
På klassfesterna i sexan hörde man Nationalteatern sjunga på lodargöteborgska om betongens kungar. (Jag är uppvuxen på landet, i min klass på mellanstadiet gick en lettisk tjej, och hennes föräldrar ägde en guldsmedsbutik. Alla andra var helt svenska(okej, en finne också) tjänstemän eller egenföretagare) och mossan och fassan som sitter ensamma vid teven(de satt inte ensamma vid teven, de hjälptes åt att fixa vad det nu var som behövdes fixas...) . Totalt jävla anakronistiskt. Bara för att några av våra engagerade föräldrar gillade det där när det kom försökte de överföra skiten på oss.
(den av min farsas gamla skolkompisar som alltid har pratat lodigast stockholmska är för övrigt från överklassen).
(de betydligt mer blandade högstadie – och gymnasieskolorna hade mer av en miljö som man känner igen i den i Orup-intervjun omnämnde Oskar Linnros gånger två).


Gillar man att "sjunga och spela" är man automatiskt lite så där (slentrian)"vänster" och ska ha fula kläder. Detta lever(trots all information i informatoinssamhället) fortfarande kvar i de breda befolkningslagren i det här landet.

Hoola Bandoola Band – fan ta er!

Det här med Gillian Duffy och Gordon Brown är ju helt fantastiskt tragikomiskt.
Jag menar svara på den retoriska frågan:
Vad är det absolut värsta som skulle kunna hända just nu?
Det här ÄR The Thick Of It!

Jaja, bara han har någonting att göra så får vi någonting konstigt att läsa om.
Skulle det inte vara helt magiskt att se en "roast" av Brian Eno?

Den här människan står ju bakom i princip allting. Han har till och med gjort Windows-signaturen.

Den här "magiske" Messi?
Var var han?
Nu blir det som alla bil - och rakhyvelstillverkarna vill:
En final mellan de två mest köpstarka supporterskarorna(möjligen med undantag för Chelsea...)

Men även vi tevetittare kan glädja oss. För nu kommer vi att få se ett Bernabeu invaderat av milaneser som är bra på att sjunga istället för separatister som är bra på att äta nötter.

Hello! I am one of the models for the characters in the famous tv-series The Thick of It! I just wonder if you might be interested in supporting David Cameron/Gordon Brown in the forthcoming elections?!

Man kanske i alla fall ska ha någon form av känsla av att man har några nya fräscha idéer att komma med innan man börjar ringa upp unga musikanter. Det tyckte "New Labour" att man hade när man kom till makten 1997. Blur tackade för övrigt nej till inbjudan. Bra gjort.

Detta är också någonting för Henrik Schyffert att tänka på...

*Veckans vara(eller nåt...) på ICA Maxi var en DVD med någon form av enmansrevy med Claes Eriksson. Det dånade(mitt i vardagstristessen) en klämkäck låt ur den där högtalaren som gick någonting i stil med det såg dystert ut, men det sprack opp!
Jag gillar Claes Eriksson eftersom att han vägrar skaffa mobiltelefon och stämde TV4 för att visa reklamavbrott i hans film Hajen som visste för mycket. Trots att Claes Eriksson själv verkar vara något av en dysterkvist så tror jag att det inom kort blir en revival för jätteglada göteborgare, krabba, seglarskor och Bobby Jean på repeat.
Jag har själv jättesvårt för göteborgshumor, göteborgsväder, Blåvitt och Göteborg i största allmänhet – men om det gör att folk blir gladare så kan jag ställa upp på just Galenskaparna, krabba, seglarskor och Bobby Jean på repeat.

*Grekland är ett jättekonstigt land(med fina öar i och för sig) och huvudstaden Athen har med anledning av veckans hittils största sportnyhet, av (annars) vettiga (besvikna) tjänstemän i Norrort beskrivts som en soptipp med 2000 år gamla pelare. Hur som helst, om jag skulle börja jobba som fotbollstränare utomlands hade jag nog inte flyttat till just Grekland.

Jag (hade så roligt att jag) tog fram en spellista med musik som min farsa gillar.
Om jag ska ge något form av hedersomnämnande(det är svårt!) i den där samlingen så blir det
1) Itchycoo Park(liknar fortfarande ingenting annat)
2) Funkadelic(ganska tacksam för att jag fick den där vinylen någon gång i fyraårsåldern, inte för att jag fattade någonting, men intentionen var god...)
3) Chuck Berry(det var skönt att ha hört den innan Pulp Fiction)
4) Herbie Hancock(kan jag fortfarande spela på bas, tror jag)
5) Cream(Clapton är/var mycket bättre än Hendrix. Karriärtips: dö!)

Bubblare: Honky Tonk Women. Den näst bästa låten med ett band jag egentligen inte gillar(bäst är den här).

Skicka hem – Eguren!*

*Men den här Timo Lajne i håve skjuter snett. Vilken kille!

En möcke bra intervju med James Murphy av Chuck Klosterman.

Idag var jag ute på diverse håll i länet och mötte våren. Iakttagelser:
*Vem bestämde att det behövs en förlängning av spårvagnen från Norrmalmstorg till Gallerian Hamngatan?
Spårvagn ÄR definitionen av efterblivet. Trafikfarligt och osmidigt.
*In Sweden, more than any other country in the world, people look identical. Jag blev nästan förbannad.
*Beträffande stadens mer välmående ytterområden: Teveserien Solsidan är inte så skruvad. Det är snarare ungefär så det är. Fick sterilitetschock på köpcentrum i Sollentuna...
*..sedan när jag kom till Strandvägen såg jag en flock komma åkande på en sån där tvåhjuling som Johan Rheborgs karaktär åker omkring på i serien.

Aftonbladets tevekrönikör har rätt. De som inte har sett de här programmen har helt klart missat något.
Eller som Mauro klargjorde i säsongsavslutningen: Det känns som en blandning mellan Jamie Oliver, Stjärnorna på slottet och The Osbournes.

Man behöver inte gilla Radio Depts. nya album. Det är inget tvång. Det känns också lite lättare att ogilla skivan när bandet verkar vara lite dumma i huvudet. Allt enligt den mest patetiska intervjun(som jag inte ens tänker länka till) jag har läst med en musikakt de senaste kanske tio åren.

Man måste däremot älska Paul Weller. På den nya skivan har han skalat av allt mörker(förvisso även all genialitet) från Bowie-Eno-Iggy i Berlin och ersatt det med sådan musik som min mamma tycker är trevlig. Det är också lite (frivilligt eller ofrivilligt?) komiskt att försöka Wake Up The Nation med denna musikaliska söndagsutflykt. Detta är dock knappast någonting nytt då socialism i picknickkorgen har varit någonting för honom återkommande ända sedan mitten av 80-talet. Dessförinnan lät han faktiskt, även musikaliskt, som att han skulle kunna förändra världen.

Någonting som Radio Dept. och Weller har gemensamt(förutom hyfsat latenta och ibland ganska pretentiösa socialistiska ambitioner) är att de i sommar kommer till festivalen som antagligen är Paul Weller(festivalledningen vill att besökarna ska dricka vitt vin och äta skaldjur istället för langos...).

Kate Nash gillar jag också instinktivt, även om jag är på det klara med att det där inte är något mästerverk så finns det så klart ljusglimtar.

Klargörande: Jag gillar alltså Wellers skiva, då det kanske inte framgick så klart ovan.

Ett ord: Clowner!
Det är väl ingen hemlighet att jag inte tål tanken på det här regeringsalternativet.
Men detta tar nog priset i såssighet så här långt, detta alltså som i "mjäkigt" sossiga långt ifrån de gamla hederliga pampsossarna som gjorde vafan de ville med det här landet.
För att citera mig själv från i höstas:
Ponera att en meteorit skulle träffa jorden, allt liv skulle utplånas.
För Stockholms del skulle det innebära:
1) Ett fortsatt politiskt käbbel om Förbifart Stockholm
2) Djurgårdens IF fortsätter undersöka möjligheten om att bygga en egen arena på Östermalms IP

Och på detta töntarna som vill "Bevara Slussen". Jag har alltid varit emot slit och släng-samhället och att riva för rivandets skull. Men just detta fall är denna devis faktiskt inte applicerbar på. Det är ingenting annat än 68-sopornas(som alltid har en åsikt men aldrig en aning) sista suck.

Bortanför detta kan vi konstatera att gårdagens Kobra sade ofantligt mycket om världen vi lever i idag. Herregud var skönt det känns att tillhöra den delen av världen som inte längre drömmer om stora bilar. Detta verkade också David Byrne och hela Kobra-redaktionen tycka, liksom New York Times-cyklisten och de cyklande arkitekterna i Köpenhamn.
Det är en skön känsla, men en farlig utgångspunkt att se världen genom. Den här gången lyckades man med nöd och näppe med balansgången...

Vilken dag! Herregud! Jag döööööööör!
D-u-l-e-e  J-o-h-n-s-o-n
Snälla Staffan!
Sluta aldrig på tv-sporten!

Men aaaaaaah! När släpper Roskilde sitt spikade program?! Jag pallar inte att vara där hela tiden!
Det ryktas om Prince den 4 juli, men man vill ju inte köpa plåt innan det är bekräftat av festivalledningen!

När vi ändå är inne på det? Skulle det i teorin finnas någon bättre bokning för Roskilde att göra?
Nej!
Det här är den första riktigt, riktigt STORA spelningen Prince gör i norra Europa på jag vet inte hur länge.
Han är sannolikt objektivt världens bästa live-akt. Han är den typen av bokning som ALLA på festivalen kommer gå och se. INGEN kommer att kunna stå still, då det knappast kommer att vara möjligt. Det kommer att svänga så hårt att brofästet vid Öresund kommer att lossna!

Det finns väl visserligen ett antal musikakter som jag personligen känner mer för/tycker bättre om. Men ingen som jag hellre skulle se i år. Bowie? Nej!
Varför?
Av den anledningen att en Bowie-konsert 2010 på exempelvis Roskilde sannolikt skulle anta formen av 60 000 lätt förståndshandikappade(de är naturligtvis inte det, det bara skulle upplevas så...) som står och skriker efter Ziggy Stardust och Rebel Rebel när artisten själv är intresserad av sjunga Word On A Wing, plocka fram sällsynta guldkorn från Tin Machine-perioden och spela sina största hits i udda arrangemang. Ingen bra kombination.

Jag är inte/har aldrig varit något fan av musikfestivaler(utomhus).
Jag är dock alltid beredd att ge viss dispens för nu jävlar stannar jorden-konserterna på Glastonburys gigantiska pyramidscen, som fortfararande så här på 2000-talet dyker upp med ganska jämna mellanrum.
I år fyller Glastonbury 40 år och har därför har man slagit på en mycket stor trumma i sina bokningar.

Men till poängen i det här inlägget. Fråga mig inte hur det går till, men Roskilde har i väldigt många upplagor lyckats/lyckas knocka Glastonbury(uppåt) samtidigt som man lokalt i Skandinavien sätter samtliga de mindre konkurrenterna på plats. Även de sommrar under första halvan av 00-talet när Hulstfred på förhand såg ut att ha ett mer intressant startfält så slutade det ändå med att Roskilde "vann", enligt objektiva bedömare.

Sommaren 2010 kittlar varken Snoop Dogg eller U2 på Glastonbury som Blur eller Jay Z gjorde de två föregående åren.

Men Prince då?! Vad gör han nuförtiden?

De rödvita hattarna av, igen!

Det här är en best of som jag gjorde för ett bra tag sedan. Då fanns inte Sign of The Times-skivan tillgänglig, ska det tilläggas.

Jag har apropå huvudpersonen i det föregående inlägget börjat sätta ihop en spellista med hemska texter på svenska.
Bara låttitlarna är ju i stor utsträckning helt obetalbara: Under en sten, i en sjö, i en skog(okej, inte riktigt men nästan, min anm).

Personligen känner jag mycket för Brevet från Maria på Öland. Jag har tänkt och tänkt, men jag förstår bara inte varför. Man älskar ju också Björn Skifs(musikaliskt skulle ju versen på något konstigt sätt säkert funka att spela "ute" nuförtiden). Någon undrar kanske vad(den patetiska) 68-generationens Björn Afzelius gör där. Eller Noice för den delen(jamen, tåget kommer in på – stationen, människor går av på – perrongen och så vidare). Det ska vara en blandning av heliga kor, nationalskalder och låtar från dåliga artister som bara är dåliga!

Fyll på! Den främsta utmaningen är att hitta bidrag från bland gemene man mer erkända svenska textförfattare som Lundell, Plura, Scocco, Winnerbäck, Orup, Uggla, Håkan Hellström Olle Ljungström, Thåström – alla ska med!(helst...).
(Man skulle ju kunna ta hela Gessles svenskspråkiga repertoar, men det hade ju inte varit lika roligt...).

Problemet är ju att deras "hemska" texter oftast är utstuderat hemska, och då är det ju inte roligt.

Är jag ensam om att tycka att den här korsningen mellan Petter, Markoolio och Robban Broberg(som ett tag dessutom började framstå som 00-talets svar på Tomas Ledin) verkar genomlida en svår kreativ kris?
Jag föredrar orginalen (Usch, undrar om jag har varit så här elak någon gång...)

Också nytt idag enlig Spotify: Kim Larsen och Raw Power(Legacy Edition). Jag antar, och hoppas, att jag är den enda utanför Danmark(möjligen kanske också Expressens Mats Olsson, om han har förstått hur tjänsten fungerar...) som klickade på båda...

Den digitala världen är kort och gott fantastisk.

Jag är svårt fotbollsorolig, därav detta inlägg.

SVT:s annars ganska dåliga söndagsunderhållning Bubblan blev i praktiken ikväll så lyckat som det över huvud taget kunde bli. Cirka 6.40 in i programmet("hon i början var bra...").

De här raderna om nya Blur-singeln var kanske lite mer väntade än det där askmolnet. Dock så var själva låten i sig bara lite mindre oväntad än askmolnet. Damon är ett geni för sin generation. Men som så många gånger tidigare när det gäller Blurs låtar är det Grahams (gitarr)knorr som gör att man fastnar. Han och Johnny Marr är de gitarristerna jag tycker allra bäst om eftersom att de är fantastiska musiker som dock alltid sätter låten, och inte sig själva, i första hand.

Det här Record Store Day som i dagarna firas främst i USA och Storbritannien tycks ha fått större proportioner än vad i alla fall jag trodde att det skulle få när det första gången lanserades. Limited edition-släpp från exempelvis The Beatles,  Rolling Stones, Stone Roses, Pet Shop Boys, Lily Allen, Babyshambles samt här ovan den första helt nyinspelade(!!) låten från Blur(!!) sedan 2003. Det krävs en del för att folk ska lyfta på ögonbrynen nuförtiden. Men här har branschen verkligen lyckats! Om låten ovan är det väl kanske för tidigt att ge något omdöme. Man får spontant Portobello Road-vibbar, och det är faktiskt aldrig fel. Vad jag redan nu kan konstatera är att Graham Coxons gitarroutro är briljant!

Edit: Hela låten är ju faktiskt briljant, slog det mig precis. Det låter väldigt mycket som bandet cirka Modern Life Is Rubbish, utan att upprepa eller kopiera någon av de klassiska sångerna från då...

När jag var liten hette alla svenska fotbollsspelare Andersson i efternamn och de kunde så när få ihop fullständiga meningar när de pratade på någon obegripligt grötig dialekt. Man kunde också väcka dem mitt i natten och be dem börja spela "stabil mittback" istället för den positonen de hade i normala fall.
Frågan är: vad fan är det som har hänt?

Framgången för svensk populärkultur utomlands är verkligen anmärkningsvärd(det är svårt att hålla tjäften när det står "Millenium 3" rakt över en fasad på hela det aktuella landets överlägset dyraste annonsplats). Varken Ziggy eller Iggy är emellertid från Sundbyberg, om det nu är någon överraskning. Jag vill bestämt hävda att den enskilt främsta anledningen till att vi idag är så framstående, samt att ingen kräver att vi ska jämföra oss med Österrike och Nederländerna(som egentligen är andra jämförbara länder) är Look Sharp!(ABBA, visst. Men små länder glöms bort betydligt snabbare om man inte leverar återkommande. Den idag pågående sviten startade med Roxette inte med ABBA) I historielöshetens mecka är detta viktigt att poängtera i alla fall någon gång i halvåret. Det var faktiskt allt för nu.

*Det är faktiskt lite samma känsla med "Millenium" som med Roxette under första halvan av 90-talet: Vafan ligger den fortfarande tvåa på topplistan(bio samt bokförsäljning) här också ?!

Nu tycker jag att ni går iväg och ser Polanskis nya The Ghost Writer, svensk premiär idag(ignorera gärna att det råkar vara solförmörkelse i kommentatorsfältet på den där länken...). Det är faktikt någonting så ovanligt som en riktigt bra film.

För dem som fick London-helgen inställd på grund av askan finns i alla fall klen tröst i form av återutgivna Madness-album på Spotify.
Avdelning: någontin så ovantligt som(bra) musik som jag vägrar lyssna på om det inte är april eller maj.

Men vi vill ju inte bara ha det här! En jäkla Mars-reklam!
Vi vill ju ha en 20th Anniversary Edition av hela låten.
100(ETT HUNDRA!) olika tagningar, en dokumentär om John Barnes rapinslag. En till dokumentär om när Bernard Summer berättar om sin obefintliga fotbollskarriär. Samt inte minst en tredje dokumentär om när alla engelsmän i vita Reebok-sneakers tog båten över till den stackars ön Sardinien, som man sedemera enligt uppgift rev.
Och från kommentatorsfältet:  Den näst bästa fotbollslåten genom tiderna har lite samma sound men är inte oväntat dansk. Den har redan gjorts i många olika tappningar. Jag vet inte om man kommer att återuppta den inför Sydafrika. Jag skulle nog inte göra det då jag vill mena att det danska laget inte håller för förväntningarna som låten oundvikligen bygger upp(skulle det gå bra blir det ju ändå den som blir soundtrack och inte "årets" eventuella låt). Det skulle bli lite som AIK:s(eller för den delen IFK Göteborgs) Adidas-slogans i året allsvenska...

Fan vad jag gillar kickers-modet i Norrort(det är väl ungefär detsamma i söderort fast lite mer nerknarkat och lite mindre raffinerat, som vanligt...). Det är en av de få unika företeelserna som Sveriges huvudstad har att komma med. Klädmodet ändrar sig minimalt från år till år(i år kanske lite dyrare armbandsur än vanligt...) Detsamma gäller för musiken. De skiter i vilket. Vilket innebär en blandning av gammal hip-hop, ny hip-hop, Ratata och New York City Serenade. (jag antar att det har någonting att göra med allt väntande vid perrongerna) Det är med andra ord precis som det alltid har varit, med undantag för att det under en (mycket svag) period var hett med trance.

Övrigt: Eguren, viftande och filmande bajensvin – åk hem!

Kan någon förklara för mig vad grejen(något avslöjande?) är med den här dokumentären Videocracy?
Personligen visste jag redan allt det där. Italiensk teve är tjejer som dansar, Berlusconi är en pajas och det finns ett disko på Sardinien som heter Billionaire.

Varför är jag så trött utan anledning? Det är ju till exempel jättefint väder ute...

Jag letar förgäves på nätet efter artikeln om "Väsbybor mot flygbuller" från dagens pappers-DN.
6000 väsbybor ska alltså stämma Luftfartsverket på sammanlagt drygt 400 miljoner kronor för att det nu flyger flygplan över delar av Upplands-Väsby kommun. Det här passar inte alls den av norrkommunerna som alltid har ansetts vara lite "vildare" än övriga norrkommuner. Minns bland annat han som byggde Infra City för egna pengar och därefter bekostade motorvägspåfarten för egna pengar, Paolo Roberto, rockgruppen Europes segertåg över världen och inte minst Väsby hockeys mycket konstiga sejour i Elitserien. Det här gnället om "buller" är någonting vi känner igen från alla andra norrkommuner(även de delar där det knappt finns några ljud över huvud taget), dock inte Väsby, som dessutom är den kanske enda orten på pendeltågslinjen där folk som står på perrongen inte väntar på att folk kliver av innan de går på tåget.

Och apropå Elitserien och Norrort. Idag är uppskattningsvis 60 procent av alla människor boendes i norrkommun som dessutom är intresserade av lagidrott glada. Den märkligaste artikeln dagen efter är möjligtvis denna. Givet ämne i SVT:s Debatt i veckan: "Ska det vara publik på ishockey?" – AIK:s målvakt Fredrik Holmgren fick psykiska besvär av stödet från sin egen hemmaplublik.

Jag menar. Jag blev också lite yr i huvudet(av syrebrist mest). Men det där verkar märkligt.

Övrigt på norrortstemat: Bläddrar lite förstrött i Gant-katalogen som de envisas med att skicka till mig. I år med det nästan chockerande temat italienska badorter. Det är nästan lite magstarkt när man genom åren har vant sig vid bilder på östkustamerikanska alléer. Frågan kvarstår dock. Varför får jag den här katalogen minst två gånger om året?
Jag tror aldrig att jag har köpt ett Gant-plagg!?

Är helt slut efter inte mycket sömn och därefter en dag på resande fot. Det slår mig emellertid faktiskt varje gång jag(antingen frivilligt eller ofrivilligt) är där att Kastrup är någonting så ovanligt som en trevlig flygplats...

På Arlanda möttes jag av en nedräkningsklocka inför "brölloppet" och tre härliga plusgrader samt färgskalan svart mörgrå, ljusgrå,vit, ljusbrun, mörkbrun utanför. Det ska väl naturligtvis finnas någonting positivt med det också, även om jag har svårt att se det just nu.

På Sportbladet möts jag (äntligen) av en artikel som borde skrivits för längesedan. Det har stört mig lite att den inte kommit tidigare i svensk media, då detta är mycket välkänt i Spanien och svensk media numera skriver om denna batalj som om den utspelades på svensk mark...

Mitt påstående om AIK – Boden 94(som jag inte såg på plats, ska tilläggas) vidimeras här i Hockeykväll (33.50 in i programmet av tidigare djurgårdstränaren Wikegård.
W – ..det kommer att vara samma tryck som...
L – ..som ikväll i Globen kanske...
W –  ..ja eller som AIK – Boden 94(liksom långsökt att säga det annars, min anmärkning).
L – ..ja, när man hade varit på den matchen behövde man inte gå på så många fler matcher, haha...

*Jag har lite svårt att tänka klart efter gårdagskvällen. AIK-hockey kommer alltså, efter bara en massa bedrövelser de senaste tio åren, med stor sannolikhet att spela i högsta serien nästa säsong. Detta efter att ha schabblat bort en massa klara poäng i de tidigare matcherna i kvalserien, och att Rögle och Leksand mot alla odds förlorat samtidigt. På något sätt lyckades jag också i går kväll att skaffa en biljett till avslutningsmatchen utan att betala ockerpris på svarta marknaden.

*Aprpopå stora sporthändelser i helgen. Varför har jag inte skrivit någonting om lördagskvällens El Clasico än?
Jag gissar att det beror på att jag så att säga får nog av det här i Madrid. Jag skulle nog påstå att spanjorerna är mindre intresserade av de "vanliga" matcherna under säsongen än vad till exempel britterna och italienarna är i sina respektive ligor. De sitter inte på brittiskt manér med en öl i handen och stirrar rakt in i  samt tourretsskriker på den stackars storbildsteven. De äter tapas, småpratar och tittar till teven när det blir mål – under de vanliga matcherna det vill säga(jag föredrar faktiskt det brittiska sättet).
Med detta sagt. Real Madrid – Barcelona är vad du får om du slår ihop Melodifestivalen(för den fullskaliga jippopoängen), AIK – Djurgården(för rivaliteten), Vasaloppet(för "nu är det dags igen för fan vet vilken gång i ordningen") och en VM-final i hockey på 90-talet med Sverige som ett av lagen(som i att landet stannar).
Det är allstå fullständigt omöjligt att komma undan.

*Av alla som försökt överträffa varandra i att på ett träffande sätt kommentera Malcolm Mclarens bortgång och betydelse så tror jag att priset ändå går till den säkerligen mest förmögne av dem – från The Times.

Sir Richard Branson, whose Virgin Records signed the Sex Pistols after they were dropped by EMI and then by A & M Records, said: “Knowing Malcolm’s skills of media manipulation and his knowledge that when someone dies their products double in sales, I suspect tonight he’s having the last laugh in South America. Anyway, I hope he is.”

*Om man inte orkar med några fyndiga eller intellektuella analyser och istället bara vill lyssna på en popskiva så finns Waltz Darling.

Oj, vilken omvälvande kväll det blev. Det fanns säkert "trevligare" och mer "ödmjuka" människor. Men inte särskilt många intelligentare och absolut inte någon coolare...

Jag säger väl mitt i den relativa glädjeyran över AIK-hockey ändå ett stillsamt det här, det här och det här.
Vilket ju faktiskt är ganska sjukt.

Världen blev precis ännu lite torftigare, det är en sak som är säker...

Inför söndag: Defniera "stor hockeyklack".

Norra ståplats tar 8500, Hovet några färre.

Det här kan väl för fan inte gå fel!

En elitserieplats är faktiskt, hur tråkig själva serien än är, av tråkiga ekonomiska anledningar(på grund av skitförbundet) betydligt viktigare än ett eventuellt SM-guld i samma sport.

Oundviklig Youtubelänk: Enligt så väl subjektiva som objektiva bedömare.
Den sjukaste hockeymatchen på svensk mark – någonsin.

Det känns konstigt att en dag som denna hänvisa till några(dessutom kassa) djurgårdare, och en bajare, (Wille Craaford). Men det är så här det känns när man sitter utomlands och följer rapporteringen om kvalserien och hockeyslutspelet. Jag menar: när det senast ryktades om att det skulle "smälla big time" på "centralen" efter håkki måste väl vara bara ett par år efter att den där låten gjordes, och det hade väl sin absoluta höjdpunkt under perioden som låten utger sig för att handla om. Hockeyhuliganer trodde jag bara fanns i Sovjetunionen nuförtiden.

Klargörande: Dif spelar alltså slutspelshockey, nu återigen efter en sisådär tio år, av någon anledning med en stor och högljudd publik. AIK:are har dessutom sent om sider vaknat till (hockey)liv och ska åka pendeltåg till Södertälje(som man på sant retromanér nu återigen har börjat kalla för Beirut).

Själv ska jag redovisa någon form av recept på efterrätt på spanska(vi har de senaste två veckorna haft en väldigt matglad lärare). Jag funderar på att göra det lätt för mig och satsa på friterade bananer med glass(eller kanske marrängsviss, även om det kanske är mer 70-tal, eller kanske rent av tidlöst, vem vet?). På tv imorgon kväll? Det står väl mellan 24 karat och Fångarna på fortet(och nu kom jag på att det sistnämnda också ska komma tillbaka). Jag får väl be någon banda det då jag antar att det varken finns SVT Play, eller Internet för den delen, och jag är utomlands ett par dagar till.

Klargörande 2: Jag tycker alltså inte att något av detta är särskilt bra, eller ens roligt, mest konstigt.

Här är en märklig men bra recension av en ännu märkligare men inte lika bra skiva.
Jag tror att man måste vara Martin Nyström (han satte om jag inte missminner mig till exempel full pott på The Knifes  opera) för att fullt ut uppskatta detta, vad det nu är för något (som man kan läsa om i recensionerna).
Personligen gillar jag förutom titelspåret den här låten bäst på skivan. Framförallt inledningen låter fruktansvärt mycket modernt bohemliv(i teorin dock aldrig långt ifrån ett Starbucks, i praktiken naturligtvis redan där)
Världen är minst lika konstig som 2004, men kanske inte lika melankolisk.

Men veckans låt är istället en komposition av andra före detta delar(än David Byrne) av Talking Heads.

Och apropå sportidioti. Den här Wennerholm-fella har naturligtvis helt rätt i dagens håkki-krönika.
Sju härliga neverending matcher i kvart, semi och final. Detta efter 50+ omgångar i det helt vanliga seriesystemet. Säkert jättejätteroligt om man kommer från Själäfte-å.

Jag kommer ihåg hur det var innan de började jiddra med det där seriesystemet. Innan förlängning och straffar(i GRUNDSERIEN). Jag kommer ihåg hur det var innan alla lag förutom AIK(konstigt nog, eller INTE!) i den dåvarande serien lade till ett trevligt djurnamn(Dif LIONS, muahahahahaha!) till sitt vanliga namn. Jag kommer ihåg när alla klubbarna tog bort samma djur. Jag kommer ihåg när i stort sett alla faktiskt följde det där slutspelet, lite oavsett vilka lag som var med.

Jag kommer ihåg när fotbollsallvesnskan startade när det faktiskt var möjligt att spela fotboll på gräsplaner i Sverige(förra året närmare bestämt). Visst kan man starta tidigare. Men då krävs det ett förbund som fattar vad som gäller vid en tidigare start. (Hur gick det till när svensk inhemsk fotboll lyckades bli fullständigt frånåkna av "lillebror" i Danmark?) Nu verkar det ju också som så att området som gränsar till just Danmnark verkar vara ifärd med att dra ifrån resten av Sverige när det kommer till att arbeta för förutsättningar att spela fotboll i mars. Dessutom har man envisa lobbyister i diverse korridorer som propagerar för en tidigare start, var det någon som sade mig.

Konspirationsteorin är alltså att det sedan tio år tillbaka pågår en sammansvärjning för att få bort alla tänkande individer från åskådarplats på landets lagidrotter. Det startade för snart femton år sedan hos ishockeyn. Fotbollen kom sedan på att ishockeyn "mår mycket bättre ekonomiskt" än fotbollen. Så man började titta på vad de har gjort framgångsrikt. Och dett var i stort sett att premiera dumhet. Där är vi idag.

Ojoj. Ska vi behöva göra en lista på alla spelare som någon gång fått epitetet "bäst genom tiderna" också.
Superlarvigt.
För inte så många år sedan fanns det människor som ville kalla Ronaldinho bäst genom tiderna.
Vi vet ju hur det gick med det.
Sedan har vi bara under den senaste tioårsperioden:
Rivaldo(är det någon som minns honom?)
Ronaldo(den numera tjocka brassen, inte den nu aktive portugisen med mest hårgelé genom alla tider)
Zidane(förvisso legendarisk och närmast att kunna göra anspråk på epitetet bland de som behandlats i det här inlägget, men bäst genom tiderna?)

Messi kan komma igen när han har tagit ett par titlar med det argentinska landslaget.

Inga människor glömmer så fort som fotbollsidioter. De enda som är i närheten är möjligtvis hockeyditon.

The Ghost Writer(premiär i Sverige 16 april) var faktiskt riktigt, riktigt bra.
Det är alltså Polanskis skruvade tagning på de otäcka konspirationsteorier som florerat kring 00-talets amerikansk-brittiska utrikespolitik. I början tangerar den nästan politisk fars, med thrillermomentet mer som en bagatell i bakgrunden. Efter slutscenen råder det dock inga som helst tvivel om att Polanski avser att bli tagen på fullaste allvar.

Om den hade funnits på Spotify hade givetvis den här remixen haft en självklar plats i den länkade spellistan nedan. Först tyckte jag inte att den var så fantastisk som vissa människor bedyrade. Men nu tycker jag också att den är det. Och apropå Youtube – if it aint broke, don´t fix it! Den nya layouten är ju bedrövlig.

Det blev stor succé för den här spellistan bland förmodade smarta människor för någon vecka sedan.
Det är naturligtvis vanskligt att påstå att första halvan är någon form av grädda för den här ungerfärliga typen(från Wigan Casino till Studio 54) av musik(bara breaket/avslutningen på Stand! finns faktiskt inte längre. Ingen skulle komma på det idag). Men det är nog så det är. Sedan behövs det det två Prince för omställningen till de två inkoveterade svenska tydligt Prince-inspirerade akterna, innan vi övergår till att släppa in Frankrike och Storbritannien – först som en duo, sedan var och en för sig.