Orups värld
Äntligen en intervju med Orup som inte bara är
Bästa promenad: Från Djursholm till Danvikstull
Och den här skiten han pratar om alltså, den satans proggen.
Jag har kommit på att det var den som fördärvade mitt eget intresse för att göra och spela musik.
Visst, vi hade brittpop och hip- hop. Några av de mer raffinerade hade till och med drum&bass, house, Pet Shop Boys och Kraftwerk där i mitten på 90-talet.
Men det spelar liksom ingen roll. För Wonderwall, Brainpool Olle Ljungström och allt vad fan det hette proggifierades likförbannat i replokaler och allt vad det kan ha varit.
På klassfesterna i sexan hörde man Nationalteatern sjunga på lodargöteborgska om betongens kungar. (Jag är uppvuxen på landet, i min klass på mellanstadiet gick en lettisk tjej, och hennes föräldrar ägde en guldsmedsbutik. Alla andra var helt svenska(okej, en finne också) tjänstemän eller egenföretagare) och mossan och fassan som sitter ensamma vid teven(de satt inte ensamma vid teven, de hjälptes åt att fixa vad det nu var som behövdes fixas...) . Totalt jävla anakronistiskt. Bara för att några av våra engagerade föräldrar gillade det där när det kom försökte de överföra skiten på oss.
(den av min farsas gamla skolkompisar som alltid har pratat lodigast stockholmska är för övrigt från överklassen).
(de betydligt mer blandade högstadie – och gymnasieskolorna hade mer av en miljö som man känner igen i den i Orup-intervjun omnämnde Oskar Linnros gånger två).
Gillar man att "sjunga och spela" är man automatiskt lite så där (slentrian)"vänster" och ska ha fula kläder. Detta lever(trots all information i informatoinssamhället) fortfarande kvar i de breda befolkningslagren i det här landet.
Hoola Bandoola Band – fan ta er!
Bästa promenad: Från Djursholm till Danvikstull
Och den här skiten han pratar om alltså, den satans proggen.
Jag har kommit på att det var den som fördärvade mitt eget intresse för att göra och spela musik.
Visst, vi hade brittpop och hip- hop. Några av de mer raffinerade hade till och med drum&bass, house, Pet Shop Boys och Kraftwerk där i mitten på 90-talet.
Men det spelar liksom ingen roll. För Wonderwall, Brainpool Olle Ljungström och allt vad fan det hette proggifierades likförbannat i replokaler och allt vad det kan ha varit.
På klassfesterna i sexan hörde man Nationalteatern sjunga på lodargöteborgska om betongens kungar. (Jag är uppvuxen på landet, i min klass på mellanstadiet gick en lettisk tjej, och hennes föräldrar ägde en guldsmedsbutik. Alla andra var helt svenska(okej, en finne också) tjänstemän eller egenföretagare) och mossan och fassan som sitter ensamma vid teven(de satt inte ensamma vid teven, de hjälptes åt att fixa vad det nu var som behövdes fixas...) . Totalt jävla anakronistiskt. Bara för att några av våra engagerade föräldrar gillade det där när det kom försökte de överföra skiten på oss.
(den av min farsas gamla skolkompisar som alltid har pratat lodigast stockholmska är för övrigt från överklassen).
(de betydligt mer blandade högstadie – och gymnasieskolorna hade mer av en miljö som man känner igen i den i Orup-intervjun omnämnde Oskar Linnros gånger två).
Gillar man att "sjunga och spela" är man automatiskt lite så där (slentrian)"vänster" och ska ha fula kläder. Detta lever(trots all information i informatoinssamhället) fortfarande kvar i de breda befolkningslagren i det här landet.
Hoola Bandoola Band – fan ta er!
Kommentarer
Trackback
