twd

Jag väntar på att DN ska lägga ut dagens artiklar om arenaboomen mer känt under namnet arenavansinnet på nätet(så att jag ska kunna länka till dem).
Alla säger ju mer eller mindre rakt ut att det är idiotiskt. Till och med en del av de som är mer eller mindre involverade själva verkar ju ha kommit till någon slags insikt om idiotin i det hela.

Nyckelstycket som man absolut inte behöver vara superintelligent för att förstå innebörden i går något i stil med.
För att gå ihop ekonomiskt behöver Stockholmsarenan förutom fotbollen 20 ytterligare evenemang per år. Den nya nationalarenan i Solna behöver motsvarande 60 evenemang för att gå ihop ekonomiskt. De i dag två största evenemangsarenorna i landet, Nya Ullevi och Stockholms stadion har hittills i år haft(3, TRE) evenemang av sådan karaktär.

Edit: Okej, här, här och här.

Ett av den här bloggens kännetecken den senaste tiden har väl varit att ta ner överhajpade svenska musikakter.
Motvikt: Lykke Lis nya singel är riktigt bra.

*Köp det här direkt från skivbolaget och spara minst 600 kronor jämfört med importpriset som uppges på CDon . Spara ännu lite mer om du vill få det skeppat från det ofungerande stora landet på andra sidan Atlanten, med skvalpvaluta.
Hehe!(eller inte...)

*Jag har sett The Social Network utan att ha nämnt någonting om den. Det tänkte jag nästan fortsätta med. Anledningen är att den var ungefär precis det som jag förväntade mig, varken mer eller mindre. Det vill säga välgjord men utan själ. Man tänket mest fy fan vilka jobbiga människor, fy fan vilken jobbig sajt, fy fan vilken jobbig tid. Filmen som sådan kändes dock som sagt som någonting mycket flyktigt. När jag steg ut ur biosalongen hade jag i princip glömt den.

*Britterna är inte sällan på det stora hela mindre hippa än skandinaverna nuförtiden. De är på det stora hela ofta ganska fast i det förgångna. Och/ men att diskutera Bryan vs. Brian sitter någonstans i The Guardian-klientelets genetiska uppsättning(att det finns folk som får ut någonting av Ferry-skivan övergår mitt förstånd).

*Har avslutat Mad Men säsong fyra. Nu är vi förbi stadiet när alla morgontidningars kultursidor skrev om det varje dag, när helgbilagorna visade att de inte fattade någonting, och reklambyråerna hade Mad Men-tema på personalfesterna. Då kommer den bästa säsongen hittills. Den avslutas på ett sätt som gör att det känns som att man är säker på att det kommer minst en till säsong. Sopranos hade nog, när jag tänker efter, gjort fler utfyllnadsavsnitt efter fyra säsonger än vad som är fallet med Mad Men. Efter att ha sett fyra säsonger känns det som att skaparna av serien hade planerat för en (eventuell) långkörare redan när man skrev första säsongen. Gemensamt för de båda serierna är att man upptäcker efter hand att de handlar om mycket mer än vad man trodde var fallet vid starten. I Mad Mens fall, som många har varit inne på, kvinnlig frigörelse. I Sopranos fall, tja...USA.

You´re well over 50 years old for christ sake! Get Trevor Horn back in and make som proper music!
Thank you!

Äntligen någonting nyanserat om Malmö. Göteborg är den svenska gängkriminalitetens huvudstad och Stockholm är sannolikt en av Europas hårdast bostadssegregerade huvudstäder. Själva Malmö stad är väl i och för sig statistiskt den fattigare av de tre. Men annorlunda på ett sätt som beskrivs bra i den länkade artikeln.

Herregud, herregud, herregud. Vilken skivonsdag!
Vad är det här?
Bryan Ferry, Elvis Costello, Elton John, Magnus Uggla.
Det de har gemensamt är alltså att de är gamla, män, och enligt nyktra bedömare så att säga har sina bästa dagar bakom sig.

Men det blir ännu bättre, eller värre snarare. Skivonsdagen innehåller också skivindustrins försenade uppföljare till Tre solar.

Är det tanken eller? Vad är tanken? Tjäna (mer) pengar? Visst, de är fortfarande stora i världens ännu ej postindustriella länder(men det är väl inte tanken att Jonas Berggren själv ska se ut som någon rysk organiserad brottsling?). Men – herregud, herregud, herregud!!!!
Det är också roligt(eller tragiskt) att männen tydligen har sparkat ut de ordinarie kvinnliga medlemmarna för några fräscha 18-åringar. När jag sitter själv framför datorn och tittar på den här videon måste jag vända bort ansiktet från skärmen. Så pinsamt tycker jag att det är.

Han Dr Bombay/Günther spelade väl någon slags roll när han uppträdde? Men det här?!

Tidigare på samma tema:
Här och här...

Det där sistnämnda inlägget skulle ju vara intressant att följa upp...

På sommaren är det ett väldigt tjat om sommarspellistor överallt. Det är det inte under någon annan årstid(om man inte räknar julen dit). Därför har jag nu iordningställt den officiella höstchocken. Här inkluderas känslan av att det aldrig mer kommer att bli ljust ute. Inspirationen fick jag när jag var i Helsingfors i helgen, där de hade ställt fram The Idiot på vinyl (att dekorera hemmet med om man får lust att hänga sig?) i en av de där fåtalet kvarvarande ambitiösa skivbutikerna.

På samma tema fyller ett av de mest höstliga albumen 20 år just den här månaden.

Allltså, om det inte blir värre än dagens nyhet om bland annat Facebook ska vi nog vara om inte glada, så i alla fall förvånade. Hur kan dagens nyhet förvåna någon över huvud taget?

Lika förvånande som att det rödgröna samarbetet inte fortsätter, lika förvånande som att Bryan Ferrys nya skiva är outhärdlig, lika förvånande som att Enos dito är bra.

Jag vill jag vill jag vill. Snälla anställ mig! Jag är också DOKUMENTERAT tråkig. Kan styrkas med referenser eller genom att prata med mig personligen. Jag tror på att man visst kan bromsa sig ur en uppförsbacke, förr eller senare planar den ut.
Stå och stirra bakom en disk i 30 år – få 9 miljoner kronor. Jag gör vad som helst! Uppdaterar databaser, brygger kaffe, telesupport.
Ingen mesig tv-reklam med glada medelklasstöntar som fjällvandrar. Bara namnet, OKTOGONEN! Vad är det? En katolsk sekt?

Det här bolaget verkar ha lyckats bättre än vad som är normalt, även för att vara dem, med att pricka rätt med sin senaste Nu Disco-samling(som släpps i morgon). Det är inte mer än ett blött partyfinger i luften. Men det är ju deras uppgift. Det är lite märkligt hur en så kaxigt högproflierad skivettikett (ännu) inte blivit akterseglad i dagens hypersnabba cybersamhälle.

*Alltså, det finns ju knappt några bilar här i Helsinki. Det gör det knappt i Köpenhamn heller. Storstockholm måste i jämförelse på det stora hela vara byggt på ett ofördelaktigt sätt. Välvilligt miljövänligt för 50-år sedan med alla egnahem inom en radie på väldigt många mil från innerstaden(och de omtalade gröna kilarna för alla att ströva fritt i hela vägen in till Åhléns). Här har man(minst sagt) att jobba på. Men det ska ju käbblas till leda om allting i 08-land. Det här omtalade och prisade svenska konsensustänket har verkligen blivit satt på efterhand i landets huvudstad. Madrid – en dubbelt så stor stad, och i södra Europa, hade i mitt tycke en ganska likvärdig trafiksituation som Stockholm när jag var där en längre tid i början på det här året. Där berömde man borgmästaren från alla politiska läger för att han helt enkelt byggde det som alla kunde se behövdes, utan att diskutera så mycket om principiella detaljer.

"Jag vet! Vi kan förlänga den ENDA spårvagnslinjen från Norrmalmstorg till NK, för skojs skull!"
Eller: "sådana där cykelbanor som finns i Köpenhamn. Det skulle man kunna bygga här också!"
"Ja, men det får inte kosta för mycket och det får inte ta utrymme från biltrafiken"
Eller: "Vi ska folkomrösta om Förbifart Stockholm. Beredningen kommer att kosta två miljarder".
Jaja, det där sistnämnda slipper vi nu i alla fall(eller?! Man kan aldrig vara säker!)

*Och apropå bilar. Fans i allmänhet och Bowie-fans i synnerhet har en tendens att vara ganska jobbiga. Men det här tar väl ändå priset. Frågan är om ungen eller föräldrarna är värst...

Nick Cave?!

Snabbt nurå. Mycket på en gång.

*We built this city on....saltlakrits, spelautomater och designhotell(jag hade svårt att hitta badrummet)
Vilken stad?
HELSINKI!

*Jag vet många gärningsmän som skulle vara häftigare att försöka efterlikna än just Lasermannen.

*Två år på Kaggeholm och Johan kom inte på den här idéen. Underkänt!
Klargörande: Jag har ingenting varken för eller emot Carola. Det är tydligen helt okej(Mickie mickie Hej!) att vara (helt okej) och lite knäpp. Bara man inte är svensk och i Sverige och lite knäpp. Då är det oacceptabelt.

Blir det ingen motreaktion på allt detta Skottland? Jo det blir det. Av en slump började jag lyssna på Pauls Boutique. Det var (bland annat typ) sådan här musik jag hade tur att komma i kontakt med cirka 99. Jag slapp i och med detta både Kent och andra vändan Oasis. Det är ju faktiskt synd om alla människor som lyssnar på någon slags röstförvrängning och tror att de lyssnar på hip-hop. Det är synd att just det här New York antagligen bara kunde göras ordentligt en gång. Det är synd att många människor medvetet elller omedvetet tror att Beastie Boys är alldeles för enkelt, och därmed förbiser detta album. Jag menar hur bra kan det bli egentligen? Tröttheten och likgiltigheten inför just funkig hip hop har(med rätta) varit stor de senaste sju-åtta åren. Just därför har ribban höjts för vad som är bra. Och ändå är det här fortfarande cutting edge. Otroligt.

Hela 70-talet gick för längesedan gemensamt  ihop för att slåss mot första halvan av 80-talet för att få Bryan Ferry att komma tillbaka till just dem.

Vad blir nu resultatet av detta?

Jo, att Bryan Ferry bjuder in ett oräkneligt antal (mer eller mindre...) legendariska gäster från musikhistorien, plus Kate Moss till omslaget, för att skyla över att han själv inte haft någon låtskrivarförmåga sedan 1985(och tappade rösten för minst fem år sedan).

Det är så sorgligt att han så väldigt gärna försöker återskapa fornstora dagar på det här sättet. Med allting vi i dag vet av historien kommer det naturligtvis aldrig att bli varken bättre eller sämre än ett hyfsat och snabbt bortglömt slutresultat.

Varför gör Bryan på det här sättet(en pastisch på sitt eget förflutna)?
Säg det. Jag tror att han vill tillbaka dit.

Kommer han någon gång komma över att han 1990 inte skrev Being Boring?
(Det kanske snarare är en variant på en sådan han borde ägna sig åt. Han kommer ju också från Newcastle...)

Skulle han ställa upp om han fick ett erbjudande att ställa upp som statist i en re-make på den videon?
Säg det. Jag tror att han vill tillbaka dit.

Vad som nu skulle kunna bli intressant skulle snarare vara att stänga in den gode Ferry tillsammans med Steven Patrick Morrissey. Två sidor av samma bittra mynt från fornstora dagar. Vad skulle hända då?

Men vad mörkt och tråkigt det är. Kan det inte bli en acid jazzrevival eller nåt? Håkan Hellström vill ju exempelvis det.
90-talet har ringt och försökt få tag i Jason Kay, sångaren i Jamiroquai, de senaste tio åren men han har aldrig svarat. Därför har han inte märkt att hans landsmän har varit elaka mot honom. Han har bara fortsatt varit skitstor i Italien och Frankrike. Med hatt. Nu är han enligt Spotify aktuell med en ny singel som bland annat har blivit remixad av Alan Braxe(människor verksamma inom house-musiknäringen har aldrig egentligen haft någonting emot Jamiroquai).

Brand New Heavies(signaturmelodin till Nilecity, dårå.) har heller aldrig upphört. De har bara försvunnit. De drivs av...jag vete fan vad de drivs av. Men människor verksamma i, eller i utkanterna av den här genren verkar vara väldigt okänsliga för vad som så att säga gäller just nu. Nils Landgren med sin hästsvans och så vidare. Det är bara det att de ibland plötsligt kan bli helt rätt med det som de alltid håller på med.

Edit: Nu har jag lyssnat lite på Brand New Heavies och gör en halv pudel från önskemålet om en sån där revival. Men vad ska vi hitta på i stället då?

Jag har (till en början är det alltid oavsiktligt) kampanjat så hårt för Skottland att det nu (slutligen) verkar ha blivit skotskt väder ute.

Jag tror fortfarande att det skulle vara nyttigt för mig att komma iväg någonstans i några dagar. Men jag har svårt att få ändan ur den berömda vagnen. Ska jag leva som jag lär och åka till Glasgow? Njae. No offence, men (mer av) grått och blåst är nog inte nyttigt nu. Är prisläget fortfarande gynnsamt på Island? (apropå blåst alltså) Är det roligt där nu?
Rom? SINNESSJUKA priser för logi! Varför? Milano(där har de en mörkgrön flygplats)? Förmodligen som en blandning mellan Rom, Island(som i sval design), Stockholm och Düsseldorf. Men billigare logi. New York? Inte nu. London? Varför nu? Där hamnar jag ju alltid(igen) förr eller senare. Ni ser, jag kommer ingenstans. Varken i det här resonemanget eller i geografisk förflyttning.

Skottland fortsätter vi med. Eftersom att jag inte verkar komma dit (eller någon annanstans heller för den delen).

Det var(egentligen) inte meningen att det här inlägget skulle ha någon säck. Jag observerade inte titeln på den länkade musiken(så trött är jag).

Det är en straffspark, men jag tycker inte att asen får tillräckligt mycket hat riktat mot sig:
Till skillnad mot all fantastisk musik som har kommit fram genom Idol sedan starten?

Det måste vara frustrerande att man inte ens lyckas producera särskilt stora one hit wonders, när det är den enda avsikten.

På samma tema.

Det är bara underhållning säger vissa. Det är det inte alls. Det här är illa och allvarligt. Den matade delen av västvärlden blir bara dummare och dummare. Skillnaderna till de medvetna ökar på de dummas beskostnad. Det är inte av elitism som jag hatar, utan av omsorg. Tack för ordet.

Imorgon ska en skotte jag inte alls gillar försöka rädda kvar ett lag jag tycker betydligt mer om i allsvenskan. Känns inte ultimat på förhand, om man säger så. Därför hoppas jag att de lyssnar på dagens skotska låt från ett årtal när den nuvarande skotske AIK-tränarens fotbollsfilosfi var modern. Detta för att återfå så väl skärpa, spelglädje som klass.
Vi är trots allt svenska mästare och möter något lag från Gävle, Gefle hette de visst.

Rapport från Hötorgscity.

*Gummistövlar i torrväder – fortfarande aktuellt

*Skäggmiffon som pratar dialekt – fortfarande aktuellt i alla klädbutiker.

*Anton Abelemiffon i riksdagen – Men neeeeeeeeeee! Anna König Jerlmyr. Förstår du innebörden i att du blir nytt borgarråd? Pleeeeeeeeeeaaaaaaseeeee! Jag kunde ju inte stryka Anton på min valsedel eftersom att jag inte röstade med Stockholms valsedlar. Kan någon hitta på någonting för att han inte ska få sitta där?! "Facebook-engagemangets" förgrundsgestalt. FY FAN!

*Håkanfans som Sagan om ringen-väntade utanför Bengans  – Ja.

*Och apropå Håkan-skivan så tycker jag väl att det är en klassisk LP-skiva, inte bara för de predigitala "lånen", utan också för att den har en a – och en b-sida. Andra halvan känns halvgjord. Saknad te havs är nog bäst(vem fan kände sig inte Saknad te havs i dagens blåsväder? Jag antar att jag fick fräknar och började prata göteborgska på grund av alla blåst). Avslutade evighetspastichen på All The Young Dudes hade jag klarat mig utan(om jag vill lyssna på All The Young Dudes föredrar jag All The Young Dudes). I övrigt väldigt mycket Stone Roses på flera av spåren.

Den skotska veckan fortsätter med att jag lyssnar på P3 Pops special om Postcard Records. Två timmar Postcard Records, tydligen helt utan Andres Lokko. Det trodde man aldrig att man skulle få uppleva!

När svenskarna började lyssna på indie och punk från Storbritannien lyssnade de som gjorde den (snarare) på Chic.

Det gjorde (hårddraget) hela skillnaden(till det bättre).

Problemet för Storbritanniens del (musikaliskt, på det stora hela) är att man knappast har tagit sig framåt sedan dess. Man har snarare gått bakåt i utvecklingen. Lite det popkulturella svaret på antikens Grekland.

Belle & Sebastian har i mitt tycke alltid balanserat på gränsen mellan popelegans och poptristess. Kanske framförallt de senaste fyra-fem åren har B&B känts väldigt mycket 90-talet ringde och..., ja ni vet. Därför gläds jag åt att den nya skivan faktiskt låter riktigt bra, välgjord och inspirerad(faktiskt).

Ett alternativt rubrikförslag som jag har diskuterat i samband med det här inlägget är skottar man vet var man har.
Exempel på andra sådana är Teenage Fanclub och Edwyn Collins och Alex Fergusson. Exempel på motsatsen är Primal Scream.

Men nu blev rubriken Make me dance, I want to surrender i stället.

Förr om åren brukade jag alltid garva åt alla som alltid åkte till samma ställen när de skulle bort. Samma campingplats på Öland, samma hotell i Playa del Ingles och så vidare. Det finns ju så mycket att se. Människor(från alla samhällsklasser) i stockholmstrakten verkar till exempel alltid ha haft något slags inopererat chip som gör att de alltid kommer tillbaka till Gotland. Oförståeligt. Gotland består av skog, en ringmur, får och massor av stockholmare(som påminner om just får när de går runt i sina vindtäta seglarjackor i Visby).

Till saken hör att jag har blivit precis som de jag alltid garvade åt förut. Nu när jag är sugen på att åka iväg till någon stad över en utdrygad helg(eller nåt) försöker jag bli intresserad av orter jag aldrig har varit i tidigare. Men det går inte. De enda städerna jag är intresserad av att åka till är sådana där jag har varit flera gånger förut.

Nya dofter, smaker. Platser jag inte har sett förut! Inspirerande!

Nej. Tydligen inte. Jag vill köpa Time Out, fylla på Oyster Card, gå omkring i Kensington Gardens. Eller knalla runt i Vesterbro och bli överkörd av cyklar.

Vad har det blivit för fel på mig? Har jag blivit rädd för att gå vilse? Tycker jag att det är jobbigt att behöva gå omkring och titta på en karta?

Det är väl dagar som den här man ska lyssna på den här, antar jag.

Ja, vad ska man säga. Så sant som det är skrivet. Kvasten bör gå uppifrån och ner. Det är ofattbart att Lagrell har fått sitta där han gör så länge som han har gjort. Det kan vara fördelaktigt att tala långsamt och efterblivet ibland. Då tror folk att man inte är kapabel att göra så mycket skada. Men det gör man, om man sitter längst upp.

Hmm, har fått tag i en film som handlar om Serge Gainsbourg och en annan som handlar om Joan Jett och Cherie Currie...

Undrar vem av dem som var bäst på att sitta still i klassrummet?

Det var längesedan Benke skrev en så här bra krönika. Han sätter fingret precis på vad som är svårt att klara av med Sverige av i dag.

En av två svenskar som man får intervjua under den senaste tvåveckorsperioden är Johan Hakelius, den andre är Håkan Hellström. Dagens intervju i pappers-DN var ändå intressant med reflektioner kring klassaspekten i UK och Svea Rike. Allting går åt helvete, men det kommer ändå ordna sig. Storbritannien i ett nötskal.

Apropå det. Sa jag att jag läser Tony Blairs biografi? Sjukt fult omslag på boken. Lite för många ord, som det brukar vara när människor som inte har som yrke att skriva försöker skriva. Ändå antar jag att det är den människan vars senaste 15 år just i år är mest intressant att läsa om.

*Någon som man hade hört talas om, dock glömt bort, vann Nobelpriset. Intressant.

*Allt det här är mycket besynnerligt. Är det någon som har fått bekräftat att det var den Moe Tucker som uttalade sig i det där nyhetsinslaget? Annars har Petridis naturligtvis helt rätt i sin kommentar.

*Nya utgåvan av Stationtostation är ett måsteköp. Det är det Bowie-albumet som har sämst ljud i den remastrade serien från 99, som är den versionen som sedan dess, och fram till nu hörst och sålts mest. Alldeles för bombastiskt. Den analoga orginalmixen man får här är tightare, varmare och mer rik på nyanser. Den medföljande konserten är, som de flesta medföljande konserter i återutgåvor, i mitt tycke mest intressant som tidsdokument. Word on a Wing och en del andra låtar låter naturligtvis fantastiska i liveversionen. Men de allra flesta låtarnas studioversioner är omöjliga att toppa live.

*Samtidigt som jag köpte nya STS adderade jag Taking Tiger Mountain(By Strategy) till min fysiska skivsamling. Här är ett nytt spår från denne, den mest självklara av alla Polarpristagare(som naturligtvis inte fått priset ännu).

Alltså, allt det här med Nobelpriset (i litteratur) är så bedrövligt. Kulturredaktörerna i de olika länderna ringer till varandra och ber om att få deras tips för i år. Och de svarar som de brukar: Philip Roth, Joyce Carol Oates, McEwan, McCarthy.
Författare som de i egenskap av kulturredaktörer sannolikt har läst en del av och som de kan uttala sig om. Författare som också sannolikt en ganska stor andel av de som läser och bryr sig om förhandsspekulationerna sannolikt också bryr sig om.

Sedan blir det som det brukar. En författare från något icke engelskspråkigt land som inte ens de som sitter i akademin har någon vidare koll på(därav de senaste årens kvalificerade gissningar utifrån vad det plötsligt har börjat googlas på från akademihåll). Alternativt en dramatiker som samma människor som vet vem Philip Roth är också känner till, men som man inte har tänkt på eftersom att man tänker teater i förhållande till den personen.

Sedan springer småborgarna benen av sig för att köpa en tråkig bok av "Orhan Pamuk". Den turkiske(eller någon annan nationalitet) författaren som ingen hade hört talas om innan blir nu, för samma personer som vet vem Joyce Carol Oates är, synonymt med den där tråkiga författaren som fick Nobelpriset. Var det 2004. Nej 2006 var det nog....

Diskutera! Vad tycker du?

Jag älskar just den här sortens kändisrapportering. När den liksom tangerar den vanliga nyhetsrapporteringen som man kan få förmedlat till sig via någon nyhetsbyrå, eller som är precis inom ramarna för att någon smårolig dagstidningskorrespondent kan plocka den.

George Michael, fatta vilken legend(när ska Emma dåvarande Sjöbergs klänning(?) slå igenom i gatumodet egentligen. Herregud! Herregud!) han kommer bli när han dör! James Brown-klass!

Edit: Och här är orginalartikeln(bilden!!) från den fantastiska publikationen Daily Mirror. Och här förnekar the former Wham!-star att han skulle bli annorlunda behandlad än någon annan fånge.

Easter Parade av Richard Yates är knäckande bra. Mycket bättre än Revolutionary Road som dock också är bra.

När en riktig mastodontlåt har regerat landet ett tag kommer sanningens ögonblick.
Ska den bli en SVT-jingel, soundtrack till en trailer eller till och med en signaturmelodi? Eller ska den leta sig in i spellistan på något stort inglasat schabrak, utanför tätort, invid Europaväg?

Public servicetelvisionen har som regel ganska höga krav när de ska ljudsätta en trailer, ett reportage om någon skidåkare i Sportspegeln, eller ska ta fram en ny signaturmelodi. Från det förra decenniet är Beyonce - Crazy In Love, Missy Elliot -Get Ur Freak On och Outkast - Hey Ya typexempel på användbara låtar med tillräckligt mycket egen karaktär för SVT. Soundtracket till Shaft var i väldigt många år också soundtrack till Sportspegeln, och så vidare.

Ofta kan det vara svårt att veta vad som är vilket. Salem Al Fakirs stora hit Good Song(som i min egen uppfattning tillhör en ganska menlös artists ändå två just bra låtar) blev signaturmelodi till Carin 21.30. Årets stora Salem-hit däremot gick i motsattt riktning, ut från SVT:s Melodifestivalen, och in på Sveriges alla köpcentrums(vad det verkar) gemnsamma spellista.

Av sommarens två stora hits har Oskar Linnros redan hörts instrumentalt i en del Public Service(ur sitt)sammanhang. Robyns- Dancing On My Own blev å andra sidan snabbt en favorit hos datorn som väljer musik i köpcentrumen.
(Till denna räknas exempelvis inte inredningsbutiker som aktivt arbetar med cocktailhouse på låg nivå, eller street-modebutiker där man spelar singelsamlingar med The Jam i syfte att försöka manipulera folk till inköp).

Vad som också kan vara värt att tillägga är att det kan vara svårt att särskilja köpcentrumens soundtrack från
1) Flygplatsers diton
2) Radiosportens musikval

Flygplatserna väljer oftast lite slickare, svalare musik än det genomsnittliga köpcentrat(även om man ofta tangerar köpcentrat med Whitney Houston och Sting till exempel) . Radiosportens vurm för Fleetwod Mac, Belinda Carlisle och vad som helst med Beach Boys var rolig att göra sig lustig över kanske framförallt på det sena 90-talet/tidiga 00-talet. Nu har RS traditionella musikval omedvetet hämtat in ganska mycket hipphetspoäng på P3, som nästan lika omedvetet snarare har gått åt andra hållet. Den tydligaste skillnaden mellan Absolut Radiosporten och Absolut Köpcentrum ligger nog i att Radiosporten är mindre kön - och själlöst.

Med detta sagt. Det finns en låt som man verkar kunna spela precis var och när som helst i Sverige
– Walk Of Life. Det spelar ingen roll om du ska handla mat, lyssna på radio, köpa hemelektronik, gå på puben, på ishockey eller tror att du befinner dig på ett ställe med en hyfsat medveten musikpolicy. Walk Of Life funkar(tydligen) överallt!
(detta gäller delvis också för den lika obegripliga Dancing In The Dark)