twd

Allsång, trädgårdprogram och en massa deckare. Det är lätt (eller svårt, beroende på personlighet) att hålla sig för skratt när man utsätter sig för de olika tv-kanalernas sommartablåer. Ikväll (jag orkade inte titta på U21-finalen) började jag titta på Kommisarie Montalbano. Den är naturligtvis sanslöst dålig. Det absurda i att svenska Isabella Sohlman(?)är med räcker inte. Det saknas en hund i hjälterollen för att jag ska orka titta klart. Eller rättare sagt en österrikisk schäfer. Varför kan inte någon tv-kanal bara ge upp och inse att man lika gärna kan ta steget fullt ut och börja sända Kommisarie Rex i repris?
Den klart bästa (eller i alla fall den som i högst utsträckning får en att ifrågasätta mänsklighetens existensberättigande)  polisserien alla kategorier. Nu är frågan bara om den är bäst på originalspråket tyska, ryska - eller varför inte spanska?



Jag får nog slå ett slag för Il Commisario Rex ändå. Den är hejdlöst populär i landet som Hemmingway beskrev som kort och gott "det löjligaste". Jag minns när jag satt och såg det här på Rai, mitt i natten - i Spanien( I Spanien är det alltid ungefär lika bra på tv som det är i Sverige på sommaren). Jag höll på att dö av skrattattacker flera gånger per avsnitt...



Edit: OTROLIGT!  Serien återupptogs 2008 i någon form av samprodukution mellan österrikisk och italiensk tv. Jag kräver naturligtvis att SVT köper in den! Jag börjar mitt mejlbombardemang nu!

Jag fortsätter i inledningarna av mina rapporter att larva mig med iakttagelser av publiken på tillställningarna.
Springsteenpubliken 2009 var ju som bekant densamma som på svenska fotbollslandslagets matcher. På Pet Shop Boys är det istället ungefär samma människor som senare i sommar åker till Estoril/Cascais på semester(trevliga badorter utanför Lissabon med inrikting på golf och vattensporter, samt med många bra fiskresturanger).
Många av de potentiella Cascais-resenärerna behövde antagligen "bara gå över bron" för att komma till kvällens konsert på Cirkus. Övriga besökare var en blandning av människor som antagligen någon gång arbetat i en skivbutik, musikjournalister och människor som arbetar med att sälja(mer utrymme och diverse tjänster än prylar, that is).
(Jag har varit i Cascais, men ska inte dit i sommar)

Till själva konserten. PSB gör ett utmärkt jobb med att maximera sitt koncept. Det är inget koncept som vinner på att ha en massa musiker på scenen(om de inte ska ha en hel symfoniorkester), så istället satsar de på ett påkostat bildsspel samt danskoreografi. Setlistan är faktiskt strålande, även om ingen någonsin kan få med alla sina favoriter.
Men när de spelar Do I Have To?(som inte är med på något ordinarie album, men har blivit en favorit både bland fansen och uppenbart också för duon själva) tätt följt av Kings Cross vore det förmätet av något hardcore fan att klaga.

Förutom dessa båda låtar blir kvällens utropstecken som följer:
*Did You See Me Coming? från senaste albumet Yes. Är visserligen bland det slätstrukna albumets starkaste spår, men växer ändå något enormt på riktigt hög volym. Förtjänar att på likaledes hög volym dominera på klubbarna(inte minst i Cascais?) i sommar.

*Finalnumret West End Girls (som definitivt inte kommer till sin rätt i klippet) i ett uppfetat hip hop-beat. Precis som det var tänkt och utfört från början. Men uppdaterat för 09 liksom.

*Publiken. Kan sina grejer och är med på noterna, och diverse tonarsthöjningar. Cascais-crowden sjunger mycket bättre på relativt knepiga nummer(utan att Neil varken ber om det, eller lämnar "utrymme" för det) som Left To My Own Devices, Two Divided By Zero och Being Boring än den hyllade "landslagspubliken" på väldigt enkla Badlands.

Sån här vill jag också bli. Hjälpa andra människor, men också tjäna en rejäl hacka själv, naturligtvis.

Den kanske allra mest irriterande detaljen i rapporteringen om MJ är de olika uppgifterna om hur många exemplar Thriller egentligen har sålt i.

Ungefär:

1982 släppte Michael Jackson albumet Thriller. Det har sålts i 45/50/55/100 miljoner(beroende på vilken artikel man läser, min anmärkning) exemplar och är världens mest sålda skiva någonsin.

(Okej, men hundra är absolut taket även för dig?!)

Förr sa man att de slutade räkna vid 45. Men att det ska ha sålt i ungefär 75 miljoner fler exemplar än Bad tror jag helt enkelt inte på. Den enda siffran vi känner till som är mer flytande är alltså är alltså hur många människor som bor i Kina.

Det kvaltietsmässigt mycket överskattade albumet har för övrigt åldrats betydligt sämre än Off the Wall, enligt en empirisk undersökning idag.

Om det är någonting jag kan störa mig på i Sverige så är det den bortom alla proportioner utbredda historielösheten.
DN:s Londonkorrespondent förvånas över att ingen i Storbritannien verkar bry sig om dagens semifinal i U21-EM mellan Sverieg och England.

Då har jag några motfrågor. Har Sverige någonsin brytt sig om den här truneringen tidigare?
Kan det nyvunna intresset ha att göra med:
1) Att turneringen går i Sverige...
..men kanske främst...
2)..att det går bra för Sverige?

Vad hände med det fantastiska intresset för
1) Herrhandboll
2) Damfotboll
3) Damgolf
4) Dam-skidkytte
5) Damcurling
6) "Damkronorna"
etc.


Yeah, you know, we also used to think that it was more important with senior football, but a couple of weeks ago we lost against Denmark and now we have this "new national squad" that can satisfy our demand for "dumsvenneyra-deluxe".

Tennis? It was very important in the 70´s, and also a couple of weeks ago when Söderling suddenly played in the final of Franska Öppna. Before that, national swedish television didn´t even know that the tournament was happening.
Also very interesting is the battle of sing-a-long programs in swedish tv.
Do you know Lotta Engberg? She represented Sweden in 1986 years Eurovision song contest. That is the the competetion that swedes tend to take most serious from one year to another.

Poängen: Istället för att på allvar bry oss om någonting hittar vi någonting nytt roligt, som det råkar gå bra i för tillfället.
Effekt: Ingenting blir genuint.
Undantag: Melodifestivalen

För tydlighetens skull: Ingen skugga ska falla över U21-landslaget som verkligen har överträffat förväntingarna hittils.

Jag inser att rubriken på gårdagens inlägg överlag passar bättre idag. Nej, jag är inte synsk. Än så länge bara cynisk.
Man vet att en legend har försvunnit när samtliga medier slår på 9/11-trumman och man tycker att det är helt i sin ordning, även om man inte är något fan av artisten ifråga.

Hur lyckades två (eller de är ju tre sammanlagt...) av vår samtids största deppikoner boka in en varsin inomhusspelning i Stockholm den här veckan?

Det är sååå fel nu när det äntligen är riktigt Springsteen-väder!  Kan inte åtminstånde två av akterna byta datum med varandra i efterhand?

Nu blev man först tvungen att stå och frysa arslet av sig på Stadion, när man lika gärna hade kunnat vara på Cirkus och lyssna på My October Symphony, typ. (Inget ont om sjävla showen som var bra...)

Och årets varmaste kväll dittils(på söndag) tvingas man tillbringa inomhus och titta på en kille med keps, solglasögon och vinterjacka som står och trycker på knappar och en annan kille som står i mörk begravningskostyn och sjunger. Dessutom kommer vi att få se en specialgjord och jättedyr bildshow samt dansare med tärningar på huvudet.

Varför nu? Någonting roligt ska man väl ha i november också?!

En möjlig protestaktion skulle kunna var att ta med sig en sån där skylt som Springsteen-fansen brukar ta med sig och skriva typ Cadillac Ranch på den. Fast det tilltaget skulle nästan ha varit ännu skojigare på Morrissey igår kväll.

För er som ändå längtar till hösten finns här en lista med det bästa som Spotify hade att erbjuda med den ena deppakten(jag är ändå hyfsat nöjd).

Förr om åren när jag sommarjobbade kunde jag alltid P3:s tablå utantill. Detta tack vare ett arbete där man kunde lyssna på radio samt en uthärdlig och lite småkul tablå.

Jag lyssnar knappt aldrig längre på denna kanal.

Men de senaste två dagarna har jag kört ungefär 130 mil i bil. Det är, för att man ska hålla sig vaken, men ändå inte behöva tänka, alltså läge för P3.

Morronpasset har väl succesivt blivit sämre och sämre de senaste tio åren, för att nu helt enkelt vara sämst.
Därefter Hallå P3! där lyssnarna uppnanas att ringa in och ställa frågor till den "kändisen" som redaktionen lyckats få tag på den dagen. Igår Therese Alshammar och idag Annika Marklund(vem?). Den sistnämnda har alltså gjort en grej av att älta sina tonår och framstår/stod som Sveriges kanske näst mest ointressanta människa, efter sin mamma(ja, hon!).

Sedan Brunchrapporten, som väl kanske trots allt är det programmet som jag fick ut mest av(vilket dock inte är mycket).
Det är liksom en lagom larvig och inskränkt kändis/medieblogg, fast i riksradio på bästa sändingstid. Vilket per automatik borde underkänna programformen.

Efter lunch P3 musik, nästan helt utan någonting som liknar musik(vilket ändå har varit en av kanalens styrkor under främst andra hälften av 90- och första hälften av 00-talet), och med en oförberedd/tråkig/oinspirerad programledare.

Sedan avslutas eftermiddagen med Christer/Morgan/Finntomten. Studentradio för alla som pluggar/har pluggat på GÖTEBORGS universitet. Ingen annanstans!

Anledningen till att Italien inte ville anfalla på slutet(trots att ett mål räckte för att gå vidare) var att de var så satans trötta på de jävla tutorna som publiken envisas med. Mycket hellre åka någon vecka tidigare till Sardinien på semester än att behöva bli utklassade av Spanien - också.

Men mest betydde som sagt tutorna. Dessa är ett farligt vapen mot civiliserade människors tålamod.

Med anledning av att Tomas Ledin ska sommarprata idag(nej, jag lyssnar knappt aldrig på programmen. Men om man inte befinner sig i Iran så händer det ju ingenting överhuvudtaget just nu. Därför gjorde alla riksmedier igår en stor grej på någonting som Kamprad yrade om i sitt sommarprogram...) så tänkte jag att vi skulle dissekera sommarplågans vara, eller icke vara som det handlar om nuförtiden.

Fenomenet försvann officiellt förra året när P3 slutade sända Sommartoppen, som fram till dess hade varit en säker indikator på vad man inte orkade höra en enda gång till. Det var i och för sig helt rätt tid att ta bort den då 2007 års lista inte ens är i närheten av att visa vad det var vi inte orkade lyssna på den sommaren ( Umbrellla och Ingen sommar utan reggae är inte med!)  Men visst saknar vi sommarplågan som fenomen. Gemensamma referenspunkter, "lägereldar" och den där skiten, ni vet.

1991 var den första Sommartoppslistan som etsadde sig fast i mitt medvetande. Så den här genomgången handlar inte om någonting innan dess. (Robin Hood och Omåmåmåigen)

*93 ser på pappret ut som ett ultimat sommaplågeår. Fyra akter toppade listorna med en varsin låt som man fortfarande idag kommer ihåg refrängen på. Dessutom handlar det för den stora allmänheten om fyra one-hit-wonders. Bingo! (Var det gruppen eller låten som hette Two Princes? Och är 4 Non Blondes egentligen någonting som jag har drömt?)

*Under 2000-talet är nog 04 det "starkaste" och mest plågsamma året. Hej, hej Monika, tröjeländet och den där rumänska maja hi-maja ho. På grund av låtarnas uruselhet är detta emellertid inget år som gå in i hjärtat.

*Annars är det kanske lätt att glömma bort att förhållandevis många hip hop/r&b-låtar har varit riktigt stora sommarhits. Min personliga favorit bland dessa är naturligtvis Ghetto Superstar. Mer högstadiet än så blir det nog inte...

*Priset för sämsta och mest plågsamma låt alla kategorier går till 2006 års Boten Anna. Grattis! Jag tycker inte ens att den kan vara lite rolig så här i efterhand. De svanktatuerade fick äntligen ett soundtrack till sina liv. Grattis!

Vilken är då den ultimata sommarplågan? Jag har två på lut.
Hedersomnämndande går till Inner Circle.
Självhäftande låt som naturligtvis är långt ifrån bra. Men man har ändå en tendens att börja garva när man hör den.

Allra mest ultimat är nog ändå den här. Den har allt en sommarplåga ska ha.
Två gamla gubbar och en egen dans. Och trots att folk var så avvogt inställda till den lyckades den återkomma, flera sommrar i rad.
Noterbart är att den trots detta aldrig lyckades bli etta på S-O-M-M-A-R-T-O-P-P-E-N!!!!!!

(Jag lär efter den här genomgången fä märkliga förslag av Youtube på rekommenderade klipp, men vad gör man inte för att få ha lite roligt)

Jantelagens - och slit&släng-kulturens främste ikon, alltid lika skickligt omedvetet eller medvetet förklätt till någon form av bonnförnuft, sommarpratar just nu.

Morrissey-fans är ledsna, Springsteen-fans är glada, svenskarna äter jordgubbar på midsommar och SvD:s nöjesbevakning är spänstig! Sanna mina ord.

 

Å herrgud vad tråkigt det är just nu. Räddar mig själv med en dubbel från akten som bland annat har haft världens kanske bästa gitarrist och världens kanske bästa bassist. Dock inte samtidigt(har jag för mig).
Tack till BBC6 för att Matt Johnsson igår, av en händelse, kom till mitt medvetande igen.

2009 - året när det var varmare på påskafton än på midsommarafton.

Kom ihåg var ni läste det först!

Inte fan var det SMHI i alla fall. De gör ju årsberättelserna i efterhand!

Varför måste publiken på Confederations Cup i Sydafrika låta som spyflugor i bakgrunden? Man får ju lusta att inte bara bojkotta den här turneringen, utan även nästa års VM i samma land. Kan vi inte skicka något snällt biståndsprojekt dit(Lars-Åke Lagrell var väl inblandad i den förra Sydafrika-succén när det kom tre personer för att se en konsert med Dr Alban?!) så att de får lära sig att antingen så sjunger man på arenan, eller så är man tyst.

Det kanske går att göra någonting inom ramarna för EU-samarbetet. Några tusen varslade britter, tyskar, italienare skandinaver etc. med bakgrund på de gamla ståplatsläktarna kan få åka dit gratis, i utbyte mot att de håller sig i skinnet och missionerar på temat läktarsång.

Göteborg – kan ni komma och hämta tillbaka ert väder nu?!

Här ska det inte vara i alla fall...

Då är frågan vilka två album det är som de inte har repat in i sin helhet, och som väl därför inte kommer få speciellt mycket utrymme i setlistorna för sommarens konserter...

13 repades alltså under själva intervjudagen, det självbetitlade albumet innehåller Beetlebum som man kan se repas på Guardians sajt. Detsamma gäller för Bank Holliday från Parklife. På den officiella hemsidan kan man se repetitioner av Sunday Sunday från Modern Life Is Rubbish. Det blir fyra album.

Debutalbumet Leisure, Think Tank och The Great Escape ligger alltså risigt till.

Think Tank var ju Graham inte med på. Och åtminstånde Damon och Graham har uttalat svårt för materialet från The Great Escape, som dessutom i förhållande till försäljningsframgångar är väldigt underrepresenterat på den nya samlingsskivan. Det är å andra sidan mycket de har svårt för. Tack och lov dock inte varandra längre.

..som Liam Gallagher skulle ha sagt.

Blur ska som bekant återförenas i sommar med några spelningar på bland annat Glastonbury och i Hyde park.
Vi är många som tycker att det ska bli kul.
När jag sent igår kväll öppnade mejlboxen låg där bland annat en uppmaning att förbereda mig för Hyde park-spelningarna.
Lite tidigt att komma med praktiska påminnelser(som till exempel vad man inte får ta med sig in på konsertområdet), tänkte jag och klickade på mejlet.

Men nej, uppmaningen jag får är att köpa Midlife - a beginners guide to Blur.
Detta är alltså en samlingsskiva som ska erbjuda a complete look at Blur´s career.
Vad konstigt då att den har lyckats missa åtminstånde en av bandets största hits(den är väl i och för sig inget vidare, men en samlingsskiva är en samlingsskiva. Det är någonting som ni får stå ut med om ni ska vara i närheten av att komma undan med det här, snobbar!) och deras kanske allra bästa låt.

Detta är dock en liten invänding i proportion till hur patetiskt det är att överhuvudtaget ge ut den här skivan.
1) De har inte gett ut särskilt många vanliga album...
2) ..och av dessa har de redan tidigare sammanställt en Best of

Supernördboxar, tidigare outgivna livespelningar och re-mastrade klassiker i specialutgåvor är okej.

Men vem fan köper överhuvudtaget den här typen av samlingsskivor 2009?

Men om man å andra sidan är så dum, får man väl skylla sig själv?

Köp Parklife för 79 kronor istället, for christ sake!

Fleetwod Mac kommer alltså hit i höst – till Globen.

Då är frågan. Känns den här musiken som någonting som man beger sig ut till det hemska Slakthusområdet för en blåsig oktoberkväll?

Nej och åter nej!

Fleetwood Mac har alltid haft och kommer alltid ha andra funktioner.

Dels är det ett av de relativt anonyma banden genom tiderna som har sålt riktigt groteskt många skivor(ett annat är Chicago...). Således kommer man förmodligen att hitta någonting av dem i ett genomsnittshem, om man letar riktigt noga. Framförallt gäller detta i USA, där man i många tv-serier och filmer använt sig av bandets musik som någonting som markerar hemkänsla. Man vet knappt vad det är för band, men man kan så klart den här låten utantill. Det är på grund av anonymitieten felaktigt att kalla dem för en institution, snarare handlar det väl i så fall om en möbel av något slag.

Sedan är det sommarbandet Fleetwood Mac. Är det någon musik som faktiskt(till skillnad mot mycket annat) passar att spelas i kalkbrott, Biarritz och Marsstrand på sommarkvällar så är det väl det här? Återigen, Globen? Oktober?

Den tredje funktionen var Radiosporten under 90- och tidigt 00-tal. Alltid när AIK på övertid jagade en kvittering på Örjans vall i juli kunde man vara säker på att rapporteringen skulle avbrytas av Belinda Carlilse Heaven is a Place on Earth , vad som helst med Beach Boys eller Little Lies med Fleetwood Mac. Den här funktionen är både egen, och löst sammankopplad med de båda föregående punkterna.

Jag läste precis ut American Pastoral av Philip Roth från 1997. För en tid sedan läste jag också Ett land i gryningen(The Given Day) av Dennis Lehane från förra året. Anslaget i den förstnämnda är genialt. Den sistnämnda är rakt igenom underhållande. Men det är ändå någonting som saknas i de båda sentida påstådda mästerverken. Eller snarare är det nog så att de är alltför omfattande.

Författarna ifråga har sinsemellan väldigt olika historia. Lehane som ju tidigare främst skrivit kriminallitteratur och är väldigt rak och okomplicerad i sitt berättande. Roth å sin sida har under en lång tid varit en lågoddsare till att plocka hem Nobelpriset i litteratur.

Där slutar skillnaderna, höll jag på att säga. Båda böckerna handlar till stor del om den amerikanska kärnfamiljens skräck för avvikande beetende. Ett land i gryningen utspelar sig i en irländsk polisfamilj i Boston 1919. American Pastoral i en judisk företagarfamilj i New Jersey i slutet på 60- och början på 70-talet. I Boston rör familjeskräcken en av sönernas förmodade kontakt med terrorister. I New Jersey förvandlas dottern själv till terrorist. Lehane fokuserar på att låta samhällsutvecklingen forma huvudpersonerna, undantaget fadern i familjen som vägrar att formas. I Roths roman handlar det nästan uteslutande om samhällets oförmåga att påverka familjens strikta strukturer och normer. De båda berättelserna är så klart intressanta. Roth rör sig vana trogen mer på det psykologiska djuptet. Medan man i Lehanes bok riktigt kan se de smutsiga gränderna och känna ras- och klassmotsättningarna.

Båda böckerna är dock aldeles för lååååånga. Vad är det som säger att man måste dubbla antalet sidor så fort man ska gå loss på sin egen historia? Ett land i gryningen var kanske tvungen att bli ganska lång för att göra historien rättvisa, men 762 sidor känns knappast berättigade. Philip Roth inleder som sagt mästerligt, men den sista tredjedelen blir det alltför tjatigt utan att berättelsen tar sig framåt nämnvärt.

För övrigt:
*Ingen amerikansk självrannsakan utan baseball. Varför då?

*American Pastoral ska under 2009 bli film, enligt rykten med Jennifer Connely.

*Ett land i gryningen ska också bli film,. Den ska tydligen regisseras av Spindelmannen-regissören Sam Raimi. Annars hade jag kunnat sätta en av mina armar på Scorcese, och att rollistan skulle befolkas av bland andra Leonardo DiCaprio och Matt Damon. Det enda som är helt säkert är att den kommer att  klocka på 3 timmar och 43 minuter.

Nu tillhör jag de som tycker att Ashes to Ashes första säsong (det ska bli kul att se andra säsongen på SVT?) var bättre än sin föregångare Life on Mars? Det har dels att göra med att man i 80-talsvarianten får en större förståelse för huvudpersonen Alex, än för Sam i 70-talsditon. Men det beror också på att Gene Hunt blir en mer mångbottnad karaktär i A2A.

Men som det konstateras på länken. Varför inte skicka Gene Hunt till slaget vid Hastings nästa säsong?

Fredrik, hur går det med den europeiska icke-politiken?
(Påminnelse: Jag som får utslag av Björklund tillhörde "strömmen" som gick till Folkpartiet, och detta var jag övertygad om för snart en månad sedan. Orsak: Tydlighet i frågor som rör EU – och inte de svenska "statsfinanserna")

Mona, hur går det med medelklassen i storstäderna?
(Påminnelse 1: Du leder alltså enligt dagens val det fjärde största partiet i Stockholm stad, som ändå brukar vara långt ifrån sämst i länet ur ett socialdemokratiskt perspektiv.)

Uppdatering 1: Okej, det verkar inte som att hon har lyckats bli fjärde parti i någon annan 08-kommun (efter stickprov på  på Täby och Danderyd på Valmyndighetens hemsida). Däremot lyckades hon få en ännu sämre procentsats(än i Stockholm stad) i många andra närliggande kommuner.

(Påminnelse 2: Du tolkar i SVT:s valvaka detta som att det blåser "rödgröna vindar" och du verkar dessutom nöjd med ditt eget valresultat?!)

Mona, du skulle ha gjort som du gjorde med Nobelfesten 07 och skitit i alltihopa. Springsteen spelade ju enligt rapporterna tamejfan Jungleland ikväll!

Uppdatering 2: Jag gillar DN:s "balanserade" Springsteen-vinkling. Jag hade gjort likadant. Det blir automatiskt så när det bara blir en låt på banan...

Uppdatering 3: Jo, sossarna är visst fyra även i Vaxholm, Ekerö och Nacka...

Uppdatering 4..och slutade visst femma i Danderyd till sist.

Efter det här inlägget lovar jag att jag har tjatat klart om Bruce Springsteen. Känner ändå att jag vill avlägga en rapport från del två av detta trippelspektakel.

Så här i slutet på 00-talet är det samma publik på Springsteen-konsertererna som det är på svenska landslagets matcher i fotboll. En blandad kompott av svenssons. Alla samhällsklasser representerade, men knappast någon minioritetsgrupp, typ.
Majoriteten av publiken är inte heller särskilt fanatisk, eller fantastisk, oavsett vad bandmedlemmarna eller kvällstidningarna säger. Även här en slående likhet med publiken på landslagets matcher.

Att så många känner sig kallade/väkommna/intresserade tror jag har mycket att göra med Springsteens inkluderande attityd. I och med att han aldrig(okej, undantaget 1975 kanske) har varit "typ det coolaste som finns" är han istället trygg i sig själv och sin historia. Jämför till exempel med samtida eländiga Rolling Stones, eller varför inte mer sentida eländiga Oasis. När de inte längre är "heta" slår attityden över och blir istället fruktansvärt patetisk.

Hur som helst. För att verkligen uppnå den extas som Springsteen, enligt Nöjesbladets förstasida idag skapade på Stadion igår hade det antagligen krävts en smalare och mer fanatisk publik. Men frågan är om man verkligen vill ha det så? Jag är själv till exempel långt ifrån fanatisk, men ser mycket hellre Springsteen än någon av de övriga akterna som idag kan sälja ut stora arenor i Sverige. Jag börjar allt mer hata statstelevisionens vid det här laget uttjatade snack om "lägereldar"(det är alltså På spåret, Melodifestivalen och andra program som lockar stora tittarskaror i olika ålderskategorier), men med Springsteen kan jag faktiskt köpa det. Hellre det än till exempel något tusental Dylan-fantaster som antingen står och försöker komma ihåg hur det var 1966, eller försöker föreställa sig hur det var då.

Själva konserten var sammantaget bra. Den tappar inte oväntat under partier med de nya, ganska profillösa låtarna(undantaget Outlaw Pete som tack vare ett mycket bra framförande tillhörde konsertens höjdpunkter).
När det, i alla fall nästan, blir "extas" handlar det om det oslagbara materialet från Born to Run-plattan. Tenth Avenue Freeze Out var verkligen enastående bra igår! Den fanatiska delen av publiken( med önskeskyltar som Bruce samlade upp) längst fram hade också på det stora hela förträfflig smak i sina önskemål. Racing in the Street, Jungleland, New York City Serenade och så vidare. Ingen av dessa spelades, men det gjorde högst ovanliga Lost in the Flood, vilken tillsammans med Tenth Avenue... var konsertens höjdpunkt.

Rubrikcitatet är en hård men ändå rimlig och dessutom rolig invändning mot Bruce Springsteen. Kommentaren fälls av naturliga skäl oftare av pigga poptjejer (som inte sällan bor nära en tunnelbanestation) än från den del av artistens manliga publik som själva har ett stort bilintresse. Det återkommande bilåkartemat tror jag är en av flera anledningar till att Springsteen är så oproportionerligt stor just i Sverige(analyserandet av exakt varför det förhåller sig på detta sätt är i övrigt lika uttjatat som själva bilåkandet är som låttema för "Bossen"...). Vi är och har, precis som amerikanerna, länge varit både en bilproducerande och en bilburen nation(framtiden för denna tradition ser ju i dagsläget minst sagt oviss ut...). Nu är det väl i ärlighetens namn på så vis att bilåkandet inte alltid är något självändamål, utan snarare är det så att det ofta har varit det enda till buds stående färdmedlet, så väl för landsortssvenskar som för New Jersey-bor.  Detta avspeglar sig naturligtvis i Bruce texter.

Men när jag inför Stadion-konserterna tar del av låtlistor från de inledande konserterna på Europa-turnén slås jag snarare av att det är alldeles för få bil-låtar. För flera av bilåkarlåtarna råkar tillhöra det absoluta toppskiktet av artistens minst sagt omfattande repertoar. Det beror naturligtvis på att de mest klassiska av dessa producerandes under 70- och början av 80-talet – när Springsteen gjorde relevant musik. Den sista riktigt bra skivan är i mitt tycke 1978 års Darkness On The Edge of Town med fantastiska Racing In The Street. Den bästa långsamma låten om att åka bil jättefort, brukar det sägas.

Slutligen önskemål om låtval.
Jag inser så klart att han måste spela ett antal låtar från den senaste skivan Working On A Dream. Därifrån kan jag tänka mig titelspåret, Outlaw Pete samt Queen Of The Supermarket.
Men det är min förhoppning( knappast troligt) att han sedan skippar det mesta härifrån till 1980 års The River. Skivorna däremellan är på det stora hela alldeles för musikaliskt odynamiska.
I Tammerfors spelade han titelspåret och Out In The Streets från The River. Från denna faktiskt ganska ojämna skiva skulle jag till Stockholmsspelningarna vilja addera Hungry Heart(så klart!) Drive All Night(spelas sällan live), Sherry Darling och Cadillac Ranch(underbar “hål i huvet”-rock).

Från Darkness On The Edge Of Town: Titelspåret, tidigare nämnda bilåkarlåt och Badlands(som nästan alltid finns med i live-seten)

Born To Run: Ehh, hela tack! Nej, men titelspåret och Thunder Road spelas ju nästan alltid. Utöver dessa så tar jag gärna Backstreets( ett inte alls otroligt val) och fantastiska Jungleland (dock knappast troligt att den dyker upp)

Greeting From Asbury Park, NJ: Jämnstark skiva för mig personligen. Låtval spelar ingen roll.

The Wild, the Innocent & the E street Shuffle: Rosalita (livebomb!) och New York City Serenade, knappast sannolik, men man kan ju alltid drömma...

Lena Endre och Mikael Nyqvist säger: Obamas mentala revolution måste nu nå Europa
Jag säger: Om ni inte skärper er så måste Canal Plus, med massor av statligt stöd givetvis, snart producera L´Equipe Europe, en kvasifilosofisk och betydligt mindre actionfylld version av Team America.
"Matt Damon", på dig Micke!

Det måste vara Sverige: Det verkar som att det har blivit sommar igen. Om man inte blev övertygad av värmen redan igår så blev man det i alla fall imorse när man vände på DN Kultur och såg rubrken Öl på Stadion? ovanför en bild på Bruce Springsteen.
Det är nu inte förrän på torsdag den första konserten är, men att det ska börjas i tid vet vi ju sedan tidigare besök.
Obligatoriskt torftiga Bruce-analyser kunde för övrigt läsas i gårdagens DN Söndag och även i dagens SvD.
Jag har ännu inte läst några likaledes obligatoriska OJOJOJ-krönikor av Anders Nunstedt eller Markus Larsson. Kanske har lågkonjunkturen gjort att kvällstidningarna inte har råd att skicka herrarna på tio konserter inför de svenska konserterna som samtliga kommer att bevakas lika ingående som helgens VM-kvalmatch mot Danmark. Ett tecken på Springsteens hållbarhet är att man trots allt detta dravel plus att han är här jämt nuförtiden ändå tycker att alltihop ska bli kul...

Det måste vara Storbritannien: En lång artikel i en av de mest seriösa tidningarna om lågkonjunkturens inverkan på Ibizas dansmusikscen. Helt enkelt otroligt...

Det måste vara Danmark: Ja, vad säger man...