PSB-rapport

Jag fortsätter i inledningarna av mina rapporter att larva mig med iakttagelser av publiken på tillställningarna.
Springsteenpubliken 2009 var ju som bekant densamma som på svenska fotbollslandslagets matcher. På Pet Shop Boys är det istället ungefär samma människor som senare i sommar åker till Estoril/Cascais på semester(trevliga badorter utanför Lissabon med inrikting på golf och vattensporter, samt med många bra fiskresturanger).
Många av de potentiella Cascais-resenärerna behövde antagligen "bara gå över bron" för att komma till kvällens konsert på Cirkus. Övriga besökare var en blandning av människor som antagligen någon gång arbetat i en skivbutik, musikjournalister och människor som arbetar med att sälja(mer utrymme och diverse tjänster än prylar, that is).
(Jag har varit i Cascais, men ska inte dit i sommar)

Till själva konserten. PSB gör ett utmärkt jobb med att maximera sitt koncept. Det är inget koncept som vinner på att ha en massa musiker på scenen(om de inte ska ha en hel symfoniorkester), så istället satsar de på ett påkostat bildsspel samt danskoreografi. Setlistan är faktiskt strålande, även om ingen någonsin kan få med alla sina favoriter.
Men när de spelar Do I Have To?(som inte är med på något ordinarie album, men har blivit en favorit både bland fansen och uppenbart också för duon själva) tätt följt av Kings Cross vore det förmätet av något hardcore fan att klaga.

Förutom dessa båda låtar blir kvällens utropstecken som följer:
*Did You See Me Coming? från senaste albumet Yes. Är visserligen bland det slätstrukna albumets starkaste spår, men växer ändå något enormt på riktigt hög volym. Förtjänar att på likaledes hög volym dominera på klubbarna(inte minst i Cascais?) i sommar.

*Finalnumret West End Girls (som definitivt inte kommer till sin rätt i klippet) i ett uppfetat hip hop-beat. Precis som det var tänkt och utfört från början. Men uppdaterat för 09 liksom.

*Publiken. Kan sina grejer och är med på noterna, och diverse tonarsthöjningar. Cascais-crowden sjunger mycket bättre på relativt knepiga nummer(utan att Neil varken ber om det, eller lämnar "utrymme" för det) som Left To My Own Devices, Two Divided By Zero och Being Boring än den hyllade "landslagspubliken" på väldigt enkla Badlands.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0