twd

Prince - Dirty Mind (1980)

Nej, tyvärr. Jag har ingenting annat att skriva om. Det får bli en lista till. Och eftersom att det finns alldeles för många 70-talsalbum(som är bra) och alldeles för få 60-talsalbum(generellt sett) så får det bli en lista över 80-talet. Jag tänkte att 30 stycken kunde vara lagom. Innebär detta att 80-talet var ungefär tre gånger så bra om 90-talet? (som bara fick en lista med tio album). Nja, men ungefär dubbelt så bra, skulle jag vilja påstå. Eftersom att det är hela 30 skivor kommer det inte bli så långa motiveringar. Så jag nöjer mig med att konstatera: på plats nummer 30, här är han då, för säkert inte sista gången på den här listan  – 80-talets svar på David Bowie.

Jag bottnar i det brittiska 80-talet, hur lite jag än har att göra med det i verkliga livet.
60-talet är störst, 70-talet är bäst. Och de övriga decennierna är de jag har störst chans att ha någon som helst chans att ha någon som helst verklig insikt i.

Ändå, när jag mår som bäst och som sämst.
New Order, Pet Shop Boys, The Pretenders, Prefab Sprout, sjukt tidiga Primal Scream, (ehh..)Duran Duran, Stock Aitken & Waterman, Dexys Midnight Runners, The Jam, sjukt sena Roxy Music, Stone Roses, The Smiths, Malcolm Mclarens märkliga "soloalbum" och så vidare...

MEN ERA JÄVLA TÖNTAR!(hela svenska folket)
Blir ni chockade nu över att Ingvar Kamprad, en av världens rikaste människor alltså INTE är Jokkmokks-Jokke, eller valfri karaktär i Astrid Lindgren-bok?

Själv har jag alltid hatat Ikea(och den vidriga jävla banken som jag mot min vilja har haft att göra med den senaste tiden).

Det kanske är ett problem att det här unkna slit och släng-företaget är så pass synonymt med Sverige trots allt.

Mina känslor för Ikea påverkas inte det minsta av dagens "avslöjande" ska tilläggas. Jag är nämligen tillräckligt kritiskt tänkade för att förstå att Kamprad är den största bluffen i Sverige någonsin.

Ja, men visst är det så. Sverige klarar av max två grejer/fenomen åt gången?
Är det så i något annat land?

Nu har vi Solsidan ett tag, samtidigt som det är en paus i den annars konstanta och ständigt pågående Milleniumtrilogin.

Sedan har vi Colin Nutley också. Mannen som är brittisk filmare i Sverige och nuförtiden alltså är så kass att han till och med lyckas bli mobbad av det annars så plågsamt ryggkliande filmsverige.

Han ska bara vara glad att han inte är verksam i Storbritannien. Då hade han haft flera olika smeknamn som härstammar från informella benämningar av det kvinnliga könsorganet.


PUBLIKRUSNING! ETTA PÅ BIOTOPPEN!

Edit: Defnitionen av en Kalle-Ankasport(märk väl inte Kalle Anka Cup!) är att de "återuppstår" vart tionde år när Sverige plötsligt har blivit "bra" igen, eller att "idrottens" mästerkskap går i Sverige. Jävla Goa-Gubbarskit. Helt ociviliserat.

Jag bor alltså tillfälligt och för första gången i mitt liv i Söderort. Och det är precis som jag alltid har trott att det ska vara.
Smakprov från kvarterskrogen i (den upplyssningvis "bättre") söderförorten:
Jag har ställt mig i den där bostadskön, och om det(antagligen äktenskapet, redaktionens anmärkning) inte skulle gå åt helvete så kan ju dottern få lägenheten. Hon är bara 14 så hon har mycket kvar att genomlida...

Vad man brukar diskutera i Norrort den här tiden på året?
Tja, nyförvärv i AIK samt vart i Åre det är bäst att bo på sportlovet...

Vilken topplista vill man ha härnäst? De mest överskattade albumen genom tiderna, (De enda) 60-talsalbumen man minns, eller någonting helt annat?

Massive Attack - Blue Lines (1991)

Jag vill inte tro det, men ibland känns det som att den musikaliska utvecklingen stannade här. För låt oss vara ärliga. 90-talet hade egentligen inte särskilt mycket att komma med när det gäller musikalisk innovation om man jämför med de föregående decennierna. Det mesta, även av det allra bästa från detta decennium låter ganska bekant från tidigare stunder i musikhistorien. Men några undantag finns det, och Blue Lines är väl antagligen det främsta av dem. Det känns också lite som det ultimata tvärsnittet av 90-talet. Det Blue Lines egentligen gör är väl att det återaktualliserar det sena 70-talets postpunk i 90-talets gryning.  Samtidigt förankrar det på ett naturligt sätt hip-hop i Storbritannien, och förändrar i och med detta hip-hopen så mycket att man var tvungen att döpa om den till trip-hop(och uppkalla staden Bristol efter musikstilen...) Men olika genrebeteckningar ska inte behöva ta ljuset från 90-talets alltså kanske allra bästa album. Det känns lite som att vi i dag tar för givet förekomsten av just den här sortens musikaliska stämningar. Men utan Blue Lines hade det inte varit alls säkert att vi i dag haft dessa. Samtidigt har inget försök att göra just det här kommit i närheten av originalet. Vilket väl kanske också är den främsta anledningen till att gruppen själva inte varit särskilt produktiva efter detta. För vad mer fanns det att göra liksom?
Midnight rockers, city slickers, gun men and maniacs...
Om jag har inte ens nämnt Unfinished Sympathy.

TLC - Crazysexycool
2 pac - All Eyez On Me
Primal Scream - Vanishing Point
Noutorious B.I.G. - Ready To Die
Edwyn Collins - Gorgeous George
Radiohead - OK Computer (okej då!)
Smashing Pumpkins - Mellon Collie & The Infinite Sadness
Massive Attack - Mezzanine
Spiritualized - Ladies and Gentlemen, We´re Floating In Space
Prodigy - Music For The Jilted Generation
Pulp - Different Classes
M.People - Elegant Slumming
Red Hot Chili Peppers - Blood Sugar Sex Magik
One Hot Minute
Olle Ljungström - Världens räddaste man
Blur - Modern Life Is Rubbish
Daft Punk - Homework
Outkast - Southernplayalisticcadillacmusik
Basement Jaxx - Remedy
Mary J. Blige - Whats the 411?
I princip vad som helst med Teenage Fanclub, till exempel Grand Prix
Dito med Saint Etienne, till exempel Foxbase Alpha

(I dag) inte helt perfekta album i ett långt ifrån perfekt decennium, men för bra/ en gång för betydelsefulla för att glömmas bort. Jag har säkert glömt bort många här.
(Det är inte meningen att ni ska lyssna på alla de här skivorna, det har inte jag heller gjort på länge. Det räcker med topp tio!)

Herregud vad trött jag har blivit på 90-talet på grund av detta bloggprojekt. Jag skulle i mycket större utsträckning rekommendera 70 och 80-talen. Uppmärksamma läsare vet säkert dessutom redan vilken skiva som ligger etta på denna lista.

Blur - Parklife (1994)

Höjdpunkten från decenniets brittpopvåg, där de flesta albumen tyvärr har åldrats dåligt. Av de i sammanhanget övriga giganterna så är Oasis ett av de mest överskattade banden genom alla tider. Suede låter helt enkelt inte bra i dag. Pulp låter visserligen fortfarande bitvis riktigt bra. Men inget av deras album innehåller lika många bra låtar som Parklife. För de som betraktar sig själva som Blur-fans är det antagligen minst lika vanligt att propagera för föregångaren Modern Life Is Rubbish som gruppens bästa album(och därmed ett av 90-talets bästa). Blur själva hade länge också jobbigt med att förlika sig med Parklife och kanske i ännu större utsträckning efterföljande The Great Escape. Det kan nog dock delvis ha sin förklaring i att de under lång tid också hade ganska svårt för varandra.

Hitsingeln Girls&Boys symboliserar för mig väldigt mycket av det som var bra och sympatiskt med 90-talet. Och om man ska koka ned det till någonting så var det väl att kreativ musik från utkanterna kunde leta sig hela vägen in till mitten av mittfåran. Om man satt och väntade på maten på en genomsnittlig lunchrestaurang i Europa 1994 så hörde man Girls&Boys i bakgrunden, och inte Pokerface med Lady Gaga. Det var också denna fundering som Damon Albarn själv luftade i dokumentären No Distance Left To Run tidigare i år. Han undrade om ungdomarna i dag insåg att ett så vrickat band som Blur i mitten av 90-talet faktiskt kunde ligga etta på singellistan. Han uttryckte också tvivel för om detta någonsin skulle kunna inträffa igen.  Modern Life Is Rubbish känns väldigt mycket som en idéskiss över ett uttryck från en tid och plats, ungefär Portobello Road sommaren 1993. Parklife bygger vidare på idén, som då också flyger iväg och tar över världen, i alla fall för en stund.

I övrigt: Parklife(låten), This Is a Low, To The End, Badhead, End Of a Century och så vidare. Ni ser själva. Det här är 90-talet. Någonting som också bevisades av det röstliga gensvaret under 2009 års återförening. När det ekar av röster, måste det då inte eka i någonting? Det borde inte kunna eka i en öppen gräsyta? Marble Arch ligger ju åt andra hållet.

Primal Scream - Screamadelica (1991)

I was blind, now I can see, you made a believer out of me
I´m movin on up now, getting out of the darkness
my life shines on, my life shines on, my life shines on

Ja, Andrew Weatherall satte dansmusikgrooves på I´m Losing More than I´ll Ever Have och propellerade(fantastiskt ord!)
klubbmusiken in i den relativa mittfåran bla bla bla. Jag tycker väl som ni kanske förstår att det är onödigt att skriva så mycket mer. Antingen fattar man eller så gör man inte det. Den är väl egentligen på par med Creation Records-kollegan från samma år på platsen under. Men jag låter Screamadelica hamna ett snäpp längre upp då jag nog alltid kommer att premiera grooves och cross over före gitarrexperiment. 20-årsjubileum i år med jubileumsturné och en fin rund låda med väldigt mycket onödigt eller alldeles nödvändigt innehåll som kostar mycket pengar kommer dessutom snart ut.

My Bloody Valentine - Loveless (1991)

Här är det då. Resten av världens svar på Jakob Hellman, men ändå naturligtvis inte. Ett av de banbrytande albumen från det mytomspunna musikåret 1991(90-talets subjektivt och objektivt bästa? Troligen). När Henrik Schyffert skulle göra upp med sitt 90-tal äntrade han scenen till det första spåret från Loveless. Om någon börjar argumentera för att den här skivan egentligen borde ligga etta så har jag egentligen inga argument emot detta. Men när det börjar hårdna i toppen så får man helt enkelt gå en hel del på sin egen subjektiva känsla för skivorna – för att det ska bli möjligt att rangordna dem. Och då har albumen på pallplatserna betytt mer för mig personligen(det är dock inga nostalgipoäng, märk väl).
Det här är ett sådant album som måste falla på plats ordentligt innan man kan uppskatta det fullt ut. Det här är också ett album som kan ha något av en själsligt renande effekt om man tar sig an det när man är mottaglig för det.  Det här är dessutom ett album från det under 90-talet ändlöst inflytelserika Creation Records. Det kommer mer av alla tre kategorierna på den här listan snart...
(Albumet ska alldeles strax finnas i re-mastrad version, om jag har förstått saken rätt)

När det inte finns varken spets eller värme blir det som Stockholm är nu, och har varit större delen av de senaste tio åren. Fullständigt vedervärdigt. Det är helt enkelt obeskrivligt ointressant. En frysbox med människor som är nöjda med att leva liv som var en parodi redan i mitten av 90-talet. Alldeles för stort och alldeles för litet. Släpp ut mig!

Cocteau Twins - Heaven Or Las Vegas (1990)

När vi går in på den övre halvan på listan är vi också automatiskt samtidigt inne i avdelningen brutalt mycket 90-talet, och brutalt bra. Och här var då också det kanske allra tydligaste exemplet på det drömska. Jag har inte mycket att säga i övrigt, men här om någonstans passar också klyschan om att låta musiken tala för sig själv.
Det hade låtit helt modernt om det hade givits ut i dag. Och ganska nöjda hade upphovsmännen varit dessutom...
Skottland!

Pet Shop Boys - Behaviour(1990)

Pet Shop Boys ville gå mot strömmen och göra en avskalad skiva med analoga syntar istället för de digitala syntar och samplingar som vid det här laget fått stor spridning i musikvärlden. Inte minst på grund av att duon själva fram till nu använt sig mycket av detta. Samtidigt hade man dominerat hitlistorna under 80-talets andra halva och var nu intresserade av att göra någonting som i alla fall inte i första hand var tänkt för desamma. Man tog kontakt med Harold Faltermeyer i München och frågade om han kunde hjälpa till. Det kunde han. Men då var Pet Shop Boys tvungna att tillfälligt flytta till München. Även om Tyskland sannolikt av förklarliga skäl var det landet som förändrades mest i Europa under den här tiden så var det i Storbritannien all kultur hände under de två sista åren av 80-talet. Men nu fick Chris Lowe(det var mest honom det drabbade, han som trycker på knappar och ser uttråkad ut)  sitta i något slags biergarten i Bayern och titta på käcka knätofsar.
I och med att resultatet blev Pet Shop Boys antagligen bästa album, så väger det väl upp att Chris missade the second summer of love. Skivan låter väldigt mycket som att 80-talet tar slut och 90-talet börjar, vilket väl var precis vad det gjorde.
We were never being boring, we were never being bored.

..och så vill jag mena att hajpen är berättigad och att man vid tillfälle ska knalla iväg och se Winters Bone...

Dock inte en helt upplyftande historia, om man säger så.

David Bowie - 1.Outside (1995)

Ett album som låter väldigt mycket som ett uttryck för känslan i världen i mitten av 90-talet. Då när internet var i sin linda(och stavades med versalt i...) och andra halvan av decenniet mest skulle bestå av nedräkning mot nya år noll. Anledningen till att det här albumet har åldrats bättre än andra album som spelade på samma känsla är naturligtvis att Bowies kapacitet att skriva hållbara och tidlösa låtar inte lämnar någonting övrigt att önska. 1. Outside är Bowies bästa bästa album efter 70-talet(även om det sannolikt har tappat fjärdeplatsen på min egen lista över artistens samtliga album, i och med/till den föredömligt remastrade återutgåvan av Station To Station). Än så länge märkligt underskattat. Recensenterna såg antagligen framför sig att Bowie/Eno-samarbetet skulle leda till någonting vars ljudbild skulle påminna om det man kom fram till på hyllade samarbetena Low/”Heroes” 1977, eller ta vid någonstans där Eno hamnade med David Byrne i början av 80-talet. Det går naturligtvis inte att med ord beskriva hur ointressant något av dessa scenarier hade varit i relation till det verkliga slutresultatet här. Bowie gjorde sin vana trogen ett album som tog avstamp i samtiden med sikte på framtiden, och inte i något vagt retro som snabbt skulle komma att åldras. Men i och med att de underskattade Bowie-albumen i stort sett tas till nåder kronologiskt så finns det hopp. Jag skulle uppskatta den relativa hajpens ankomst till 2015. Då kommer de mindre intelligenta att förstå vad det var han menade för 20 år sedan. Om man ska se någon gemensam tendens för 1.Outside och flera av albumen som kommer högre upp på listan så är de att de har något drömskt över sig. Någonting som jag vill mena kännetecknar mycket av 90-talsmusiken.

Det är de små skillnaderna som gör det.
Att skotta sig ur en parkeringsplats är liksom någonting som man ibland får räkna med om man bor på de här breddgraderna. Men att skotta sig IN I EN PARKERINGSPLATS?!
Där går gränsen, även med arktiska mått mätt.

Kebabtoppen(i Sverige):
1) Landsortstäder med i stort sett kebabmonopol(paradoxalt nog)
2) Centrala Stockholm
3) Norrort

Inte ens nära:
Söderort

Sushitoppen(i Sverige):

1) Sushimetropolen Uppsala(kan man fiska tonfisk i Sunnersta?) - AKA lilla Nagasaki
2) Det är frågan...
Inte ens nära:
Landsortsstäder(utom Uppsala) med i stort sett sushimonopol(dubbelt paradoxalt nog)

Hur länge ska man behöva återanvända den här spellistan egentligen? Jag hade alltså inte tänkt mig själv att jag skulle sitta fast i en snödriva. Även om det var sitta fast i en snödriva som var inspirationen från början. Jag kanske måste göra en Snödriva 2.

AVGÅ KUNG BORE!

Morrissey - Vauxhall And I(1994)

Jag tycker att (främst den svenska) kulturoffentligheten samt bloggosfären bär på en ganska så oskön anspänning i sitt förhållande till Morrissey. Han är en komplex person i en komplex värld. Slappna av! När det gäller detta hans näst bästa soloalbum har jag väl egentligen inte så mycket att tillägga. Now My Heart Is Full är fortfarande enorm. Ibland önskar jag att jag inte hade hört den och de andra bästa låtarna på den här skivan så många gånger.

R.E.M - Automatic For The People(1992)

Jag håller med de som tycker att R.E.M i sig nuförtiden är mycket tråkiga, och jag har  själv aldrig varit något större fan av bandet. Men utan dessa invändningar hade förmodligen Automatic For The People till och med kunna ligga längre upp på listan. För den går inte att snacka bort. Den är ju helt tidlös, det bara varierar lite över tid hur mycket man får ut av att lyssna på den. I vilket sammanhang har man inte hört Automatic For The People? Är det möjligen det allra mest cementerade 90-talsalbumet? Just nu gillar jag Ignoreland riktigt, riktigt mycket. En annan tid och/ eller en annan plats kan det vara någon helt annan låt från skivan. Dock inte Nightswimming. Den är nämligen alltid helt fantastisk.
Men allra mest så på sensommaren så klart. Nu är det väldigt långt till sensommaren. Men med Nightswimming är det aldrig långt till den tiden på året då september kommer snart.

Eftersom att det mest bara är mörkt ute och jag inte hittar någonting intressant fenomen att analysera, eller ens någonting roligt att länka till så tänkte jag så här: Jag gör en lista! Men över vadå? Jo, men nu är det ju så här att det har pågått en revival för lite allt möjligt från 90-talet ganska länge. Inte minst musik. Men här blir det lite paradoxalt. För ett tag sedan kom jag på mig själv med att tänka på att det faktiskt inte är så många skivor från detta decennium som verklighen håller i dag. Inte minst därför passar det att göra en lista. Jag tänker alltså inte ge några nostalgipoäng här. Vänta er heller inga listor över övriga decennium(70-talet skulle till exempel lätt bli lite ogreppbart. Till och med artister jag inte ens gillar gjorde fantastiska skivor på 70-talet).. Vänta er knappast heller någon grunge här(okej, jag har inte spikat den ännu, men då ska det ske en oväntat snabb omvärdering i mitt huvud), då jag tyckte att den var deprimerande(inte minst i efterhand) och förödande för nästan allt.
Anyway. Here we go. Nummer 10 från 90-talet:



Jay Z - Reasonable Doubt(1996) Ej på Spotify.

Under åren cirka 95 till cirka 02 var hip-hop stort. Kanske rent av störst. Men i det här sammanhanget är det svårt med hip-hop. Majoriteten av all hip-hop som producerades under guldåren, och som då betecknades som något utöver det vanliga, har nu tappat sin lyster. Tidens gång har naturligtvis gjort sitt, men också konkurrensen från all ny och gammal musik som nu finns tillgänglig överallt samtidigt. Det ska också tilläggas att jag har svårt för musik som är tråkig även om den ur någon synvinkel är bra. I och med detta försvinner också album från ett flertal duktiga, ambitiösa och allvarsamma mc:s som producerades under 90-talet(ingen nämnd ingen glömd). Hip-hop när den är som allra bäst är dock svåröverträffad (det var ju faktiskt den nya punken en gång. Det är lätt att glömma det nu). Ändå är den där hisnande känslan som ofta infinner sig när man tänker på vad de verkliga giganterna i musikvärlden har åstadkommit ganska sällsynt när det kommer till hip-hop. Med detta sagt. När den största av de nu döda gästar den största av de nu levande på varudeklarationen Brooklyn´s Finest behöver man nog aldrig ens ha gillat hip-hop för att bli drabbad av plötslig höjdskräck(för effekten var det där delvis. Det kan naturligtvis diskuteras. Men EN AV på båda. Då får ni vara nöjda). Höjdpunkten på detta Jay Z:s första och fortfarande bästa album. Seriöst utan att bli tråkigt och pretentiöst och/eller förlora partykänslan.
(Jag bjuder på att det är sjukt förutsägbart att någon som inte längre lyssnar särskilt mycket på hip-hop slänger in den här på en random lista över 90-talet. Men det är i alla fall inte lika tråkigt/förutsägbart som att hylla samma artists The Blueprint ).

Hur kommer det sig att SVT(Sveriges Television) visar så många ej oberoende "dokumentärer" om gamla skivor den här julen? Någon på det ej reklamfinansierade mediebolaget kanske borde ställa frågan varför företrädare för bandet som många av de som snart är pensionärer brukar kalla för "Stenarna", är så himla måna om sändningsutrymme för lite allt möjligt skräp just nu.

Det var därutöver en riktigt, riktigt dålig dokumentär som dessutom redan har visats i SVT i maj(det var då jag såg den). Den i all väsentlighet legendariska skivan med stenade stenar på rivieran var därutöver fullständigt uselt remastrad i nyutgåvan. Rolling Stones AB verkar dessvärre inte bry sig någonting om kvalitet.

Förutom (människor som pratar om) stenade stenar på rivieran handlar det här inlägget också om en skiva från New Jersey som tog väldigt lång tid att göra. Kanske i ännu större utsträckning om denna eftersom att den nyutgåvan gavs ut mycket mer nyligen.

Ska de hitta Per Oscarsson? Det skulle uppstå en väldigt konstig situation om de hittar honom.

Dagens låt. Jag fick tänka länge för att komma på den(inte ens om man skulle vilja göra någonting så går det)