twd

David Bowie - 1.Outside (1995)

Ett album som låter väldigt mycket som ett uttryck för känslan i världen i mitten av 90-talet. Då när internet var i sin linda(och stavades med versalt i...) och andra halvan av decenniet mest skulle bestå av nedräkning mot nya år noll. Anledningen till att det här albumet har åldrats bättre än andra album som spelade på samma känsla är naturligtvis att Bowies kapacitet att skriva hållbara och tidlösa låtar inte lämnar någonting övrigt att önska. 1. Outside är Bowies bästa bästa album efter 70-talet(även om det sannolikt har tappat fjärdeplatsen på min egen lista över artistens samtliga album, i och med/till den föredömligt remastrade återutgåvan av Station To Station). Än så länge märkligt underskattat. Recensenterna såg antagligen framför sig att Bowie/Eno-samarbetet skulle leda till någonting vars ljudbild skulle påminna om det man kom fram till på hyllade samarbetena Low/”Heroes” 1977, eller ta vid någonstans där Eno hamnade med David Byrne i början av 80-talet. Det går naturligtvis inte att med ord beskriva hur ointressant något av dessa scenarier hade varit i relation till det verkliga slutresultatet här. Bowie gjorde sin vana trogen ett album som tog avstamp i samtiden med sikte på framtiden, och inte i något vagt retro som snabbt skulle komma att åldras. Men i och med att de underskattade Bowie-albumen i stort sett tas till nåder kronologiskt så finns det hopp. Jag skulle uppskatta den relativa hajpens ankomst till 2015. Då kommer de mindre intelligenta att förstå vad det var han menade för 20 år sedan. Om man ska se någon gemensam tendens för 1.Outside och flera av albumen som kommer högre upp på listan så är de att de har något drömskt över sig. Någonting som jag vill mena kännetecknar mycket av 90-talsmusiken.