twd

Jag är nu här ett tag igen. Det är få platser där det i lika stor omfattning slår en att det skulle vara skönt med sommar. I stället för den här årstiden som är nu, vad det nu är. Därmed inte sagt att jag vill ha snö. De senaste två åren har det varit snö för det närmaste decenniet, om jag får säga min mening. Hur som helst. När det gäller snö, så är det i alla fall minst risk för det här nere.

Ta tillbaka The Railers eller vad tusan de hette! Och BEHÅLL den gamla signaturen!
Taniga indieorkestrar ska ägna sig åt att vara just taniga indieorkestrar. The Railers var mycket maffigare med en för ändamålet betydligt bättre sättning. Inte ens ärke-indiemusiknörden Conan O Brien kompromissar med sånt här! Sverige är så FRUKTANSVÄRT ängsligt. Har vi hört den förut?...

Jonathan Franzens "Freedom" är ännu bättre efter knappt 500 sidor än den var efter knappt 200 sidor. Jag vågar inte tänka på hur bra den är efter 706 sidor. Den här boken och Bolaños 2666(utgiven på spanska 2008, men inte på svensk pocket förrän nu i höst) har faktiskt fått mig att få lite nytt hopp om den så kallade "samtida litteraturen".

Jag drömde att Håkan Juholt var årets julvärd i SVT. Ser nu till min besvikelse att det blir Kalle Moraeus i stället.

Det här kan kanske ha att göra med en viss rättegång som startar i dag...
*Harkel, harkel*

En grej jag inte gillar är när människor säger att de gillar någonting bara för att alla andra säger att de gillar det.
En annan grej jag inte gillar är när människor säger att de ogillar någonting bara för att alla andra säger att de ogillar det.
En tredje grej jag inte gillar är när människor ogillar någonting BARA för att det är någonting som väldigt många människor gillar.
Sedan ogillar jag personligen att göra precis som alla andra hela tiden, men det är inte riktigt samma sak.

För att om möjligt bli lite tydligare/otydligare. Jag tycker att folk(det fåtal?) som envisas med att klargöra att de inte har läst Milleniumtrilogin är rätt så patetiska. Det är ju, numera, svensk historia som dessutom fortfarande är pågående.

Anyway. Jag kan inte sluta läsa Jonathan Franzens "Freedom". Det skulle vara kul att komma med något mer oväntat boktips, men nej. Nu blir det mest förutsägbara boktipset eftersom att den helt enkelt är bäst så här efter knappt 200 sidor. Den håller på att bli Hundraåringen som trillade ut genom fönstret, fast för folk som kan läsa.

Dagens, veckans, månadens, årets och decenniets(höhö) låt. Minus "vår oslagbara utlandsskuld".
Helt sjukt att man sjöng så på 90-talet. Det var inget smörslungat hummerkött förvisso, men det var i alla fall ingen norsk programledare i svensk tv på fredagkvällar. Och det hände ju en del andra grejer...

Bonus: Nuvarande statsministerns favoritlåt. (Det är farligt att gå på gatan etc...)

Jag har för övrigt sällan varit någon fan av svensk musik eller musik på svenska(jag tycker alltså att ovanstående är toppklass svensk musik, bland annat eftersom att den svenska musiken väldigt ofta överskattas av just svenskar. Vi är enbart kopior och kloner, den utgångspunkten måste vi alltid ha för klädsamhetens skull)...

Martha Reeves & The Vandellas är mer min grej.

(Just like The Four Tops...)

Så sant som det är skrivet. Men de har väl aldrig egentligen varit borta? Vilket ju naturligtvis är ett starkt bevis på deras odödlighet. Där andra musikakter(även flera av de historiskt allra största) i omfattningen av sitt inflytande har haft toppar och dalar genom åren, eller (som majoriteten)helt enkelt försvunnit har Chic bara haft toppar och "utjämningar".

Polarvinterpriset, Polarkakepriset (eller vad det nu heter...) borde ju också naturligtvis tilldelas Nile Rodgers så snart som möjligt, om det ska ha/få någon form av relevans.

De som har som yrke att recensera musik i Sverige borde enas kring om man ska bedöma själva musiken eller återutgåvan som sådan när man recenserar återutgåvor. Dagens DN-3:a för Tago Mago är det senaste konstiga exemplet. Vadå "3"? Antingen sätter man 5 eller så förklarar mer ingående vad det är för fel på återutgåvan och sätter en tvåa eller etta(eller så struntar man helt i recensionen).
"3" hjälper inte någon. I och för sig. En dyr och dålig återutgåva av Tago Mago kanske ändå jämförelsevis är mindre kasta pengarna i sjön än...ehrm... övrig musik som ges ut. ;)

Vad jag har förstått så behöver jag ändå inte komplettera mitt vanliga exemplar med den här utgåvan.

Personligt önskemål om remastrad och utökad återutgåva(det kommer ju så många): Lust For Life.

Nu ska jag lyssna på Korallrevens typiskt svenska musik(det här var en typisk svensk recension, målande. Inget annat land skriver så målande och så lite om själva musiken i sina recensioner. Förut mest på gott, men sedan det blev parodi mest på ont. Det där var dock inte så farligt). 10-talssvenskarnas svar på dansbanan.

Edit: Men herregud. Jag skrev ju om(bland annat) Korallreven också för två månader sedan. Så gigantiskt stora är de väl inte så att de berättigar två inlägg här. Anyway. Förutom The Truest Faith och Honey Mine (i en mer fördelatkig mixning nedan) är det inga måsten på den där skivan. Inte ens den avslutande hommagen till Creation Records kanske allra bästa skiva. ;)
För övrigt måste nog någon frilansskribent med huvudsakligt tillhåll på Götgatan snart skriva en lång artikel om den här LÅNGVARIGA vågskvalpstrenden där denna sätts i sammanhang med den uppenbarligen ODÖDLIGA svenska naturromantiken. "Ta mej till havet" och Sol, vind, vatten, Öppna landskap, höga berg och djupa dalar. Lars Winterdäcks alla isar som smälter och seglar-Håkan. Det måste finnas en anledning till att Sverige alltid fastnar i sånt här. Här finns en krystad säck att knyta ihop! Och den är att vi är bönder! Shoot!

Tack för mig.

Är det här The Trip "det nya" som alla i Sverige måste ta till sig olika snabbt och i varierande grad fatta vad det egentligen handlar om?
Jag hatar "koll". Det är det värsta jag vet. Jag vill inte ha mer "koll", jag vill för fan ha MINDRE "koll". Men The Trip(hela tv-serien) såg jag för mer än ETT ÅR sedan(på snabb rekommendation via Lokko). Sedan följde ett antal människor som i någon slags mindre Mad Men/The Wire-omfattning skulle hobbyanalysera serien i diverse spalter, och för all del över en och annan drink.

Jaja, Nu har serien uppenbarligen börjat sändas på Johan Cronemans tjock-tv och därför måste den(tyvärr allt sämre) tv-kolumnisten skriva om det. Så okej då. "Spetsen", Johan, är inte "vad är det för gräslig musik vi lyssnar på?". Utan why are we listening top this? Alltså Atmosphere med Joy Division i den där välutrustade Range Rovern på väg "norrut" från London...

Drygt en och en halv månad kvar av 2011. Ska det hända någonting intressant och lite upphetsande detta år som faktiskt är någonting bra?
Så här långt är det nog det sämsta och på alla sätt mest ointressanta året jag har varit med om(det har ju hänt en hel del "intressanta" saker i världen, men knappt någonting positivt. Oh, visst ja! Den "arabiska våren"?! Är det verkligen någon som innerst inne tror att det blir någon skillnad? Jag tror inte det.).  Slår till och med det tidigare bottenrekordet från 2001.  Jag kan så här långt inte komma på någonting jag vill ta med mig från detta år. Vare sig från omvärlden eller on a more personal level, så att säga. Jag känner mig fysiskt och mentalt ganska stark. Det är det enda positiva jag kan komma på. Men det är ju inte speciellt intressant.

Timbuktu 1
Laleh 1
och ikväll Ledin 1
övriga än så länge 0

Vad var det jag förutspådde redan när startfältet för den andra säsongen började läcka ut? Riktig synkopfestival på Gotland! Med synkop-Timbuk och synkop-Ledin på samma ö! Vi saknar egentligen bara Glenmark på ön. Ingen studsar som Glenmark. Men Skåne-kvoten i programmet var väl fylld, för i år.

Jag har gått igenom hela REM:s låtkatalog. Det tog väldigt lång tid. Men jag känner att de är värda det efter allt slit genom åren. Klart är att de borde ha slutat 1994. Alltså INNAN de åkte ut på Monster-turnén. Jag hittade en(1!) låt efter Automatic For The People som jag i dag tycker platsar med de andra underverken på den här bästalistan (några av de mest kända låtarna är med, andra har jag ratat). Det handlar inte om att de helt plötsligt blev jättedåliga efter mästerverket AFTP. De blev snarare alldagliga, onödiga och oinspirerade. Gemensamt för flera av låtarna de senaste 15 åren är att de har bra intentioner, börjar ofta bra. Men sedan försvinner liksom allt, som att man inte har orkat hålla skärpan uppe hela vägen. Kan det möjligen vara så att REM förlorade inspirationen mycket på grund av att låtarna från främst AFTP och Out of Time spelades konstant överallt, långt efter det att skivorna gavs ut, och att man därför kände att det liksom inte fanns så mycket mer att göra efter det?

Jag såg inte (den utmärkta) Creation Records-dokumentären Upside Down förrän nu(jag hörde om den när den kom, men glömde sedan bort den av någon ganska oförklarlig anledning...). Det finns helt klart likheter mellan Creation Records och nu splittringsaktuella(bra ord, inte sant?) REM. Båda hämtade näring och inspiration i Manchester, utan att ha särskilt mycket med det att göra egentligen. Båda började dö när de blev för mycket storbolagsindustri.
Man kan vidare säga att Creation Records gjorde samma resa som REM har gjort. Det är bara det att REM:s resa har varit mycket mer utdragen och mer stillsam. Det känns som att de har hållit på och avvecklat sig själva de senaste tio åren, när de nu ger alla de här avskedsintervjuerna. Finns det någon musikakts som i lika stor utsträckning alltid har funnits för oss som är födda någon gång mellan 75 och 85?
REM är ett band som kan framstå som både väldigt jämntjockt och helt genialt beroende på infallsvinkel. De har ju hur som helst en, så att säga, hyfsat stor katalog i dag.
Jag är väl inte märkvärdigare än att jag har megaskivan Automatic For The People som nummer ett, debuten Murmur som tvåa och Life´s Rich Pageant som trea på min lista.

Creation Records "gick ut" med den här skivan. REM går ut med de här avskedsintervjuerna och uttalanden som att "det är stor chans att vi aldrig mer spelar tillsammans". Det är så att säga där skillnaden ligger...

Tänkvärt. Men det värsta är ändå de svenskar som är självutnämnt "kulturintresserade", utan att veta ett dugg om kultur. Sådana finns det jättemånga av. Grunden i den bristande kulturella bildningen vill jag också mena är arvet från de grundläggande socialdemokratiska värderingarna om "folklighet". Idrott, bingo, dansband. Möjligen Vilhelm Moberg. Ingenting som är krångligt eller lite svårt passar in. Först och främst skulle man ge de svenska hushållen ett kylskåp och en hälsomedvetenhet. I dag är det ju dock kanske främst Jan Björklund som för denna tradition vidare(när det inte direkt är bristande materiell standard som kännetecknar det svenska samhället). Men så är ju han också uppfödd i arbetarklass, till skillnad mot Lars Ohly.

Klargörande 1: För att nyansera bilden en aning. Enligt alla möjliga undersökningar tillhör svenskarna de som konsumerar mest "kultur" i hela världen. Sedan brukar inte undersökningarna i sig vara tillräckligt nyanserade för att klargöra vilken slags "kultur" det är fråga om.

Klargörande 2: Jämfört med Sverige är vårt grannland Norge ANTIKULTURELLT. Herregud. Där kan vi snacka bristande bildning.

Klargörande 3: De allra flesta fransmän jag har träffat har inte direkt varit några stora kulturkonsumenter eller kulturutövare. Det är nog ofta en ettikett som främst svenskar gillar att sätta på fransmänen. Störst chans att hitta en människa som försätter dig(som svensk) i kunskapsunderläge när det kommer till kultur har du antagligen i Schweiz, eller möjligen i Tyskland.

Klargörande 4: En av de gånger i livet när jag har hållit på att avlida av skratt var när jag åkte dubbeldäckare i London tillsammans med annan svensk och det satt en tredje (buisness)svensk på dubbelsätet längst fram och pratade HÖGT i mobil på svenska. Där vi satt längst bak hörde vi vissa ord som han betonade extra mycket.
NÄ, JAG SKA BARA FÅ DOM ATT SKRIVA PÅ, SEDAN DRAR JAG HÄRIFRÅN.......LÅNGFÄRDSSKRIDSKOR............VA?.........NU I HELGEN?!................LIDINGÖ...............ÅRE............JÄTTEBRA PRIS........

Tråkigt att höra om Heavy D:s bortgång. Om det är någonting som är tjatigt så är det att höra folk som tjatar om old school hip hopens förtjänster kontra dagens hip hop. Men i alla fall. Heavy D symboliserar väldigt mycket en tid när det faktiskt var bra och framåtskridande musik i de bredast möjliga forumen. Undrar varifrån Petter fick idén till den där Luther Vandross -samplingen förresten...

"..Å andra sidan: Varför lämna ett skivbolag och förhandla med ett annat om man inte har som mål att ge ut musik?"

Varför? För att skaffa sig en ny deal på alla löjligt dyra jubileumsutgåvor av just de där albumen du tänker på. För att man ska kunna ge ut ännu fler konstiga samlingsskivor, ännu fler konsert DVD:er. Och slutligen, för att slippa det sjunkande (före detta) brittiska (före detta) pansarfartyget EMI.

Den här norska dansmusikproducenten tillverkar i mitt tycke bland den bästa musiken i det här tillståndet av post-everything som vi nu befinner oss i. Anledningen till att hans musik låter så uppfriskande tror jag bland annat har att göra med att han i alla fall är ärlig med att han inte lyssnar på ny musik, utan på Elton John. I och med att det här post-everything har pågått så länge, och att det inte händer mer i populärkulturen än att det då och då kommer en uppdaterad Apple-produkt, så har den där norska dansmusikproducenten nästan hunnit utvecklats till något av en veteran under tiden.

Jag blir för övrigt förbannad över att det tydligen finns människor(riktigt många till och med) som trodde att GM skulle gå med på att skänka bort företagets teknik till Kina(!). Någonstans borde det finnas en yttre gräns för hur mycket naivitet som kan vara tillåtet. Jag blir även förbannad på att GM fortfarande finns. Det borde ha fått GÅ UNDER för allas bästa. Världens kanske allra sämsta företag alla kategorier. Dessutom hoppas jag att det på något sätt väcks åtal mot den hollänska pajasnarcisisten Victor Moolller.

Råsundas gräs,
Det växer mot himlen,
på Råsundas gräs,
där spelar vårt lag,
A.I.K.

Långt har jag färdats
Och mycket jag sett.
Men på mitt lag ser jag
aldrig mig mätt!
Stormar har rasat,
men vinden har vänt,
och den tar mig tillbaka till
Råsundas gräs!

AIK:s marknadsföring inför nästa års fotbollssäsong(den sista på Råsunda fotbollsstadion)  är mycket old school och rotad i historien. På säsongskortsinformationen man får hemskickad står det Råsundas gräs växer mot himlen. En gammal läktarsång som bygger på melodin från en viss Christmas number one av en ganska känd artist...

Av allt det negativa som skuldkrisen för med sig måste väl ändå det här vara värst. Jag propagerade ju för flera år sedan för att Berlusconi skulle sluta som premiärminister och återuppta karriären som sångare. Jag såg då framför mig hur han skulle kunna dominera all världens dansgolv med någon euro(no pun intended)-discorökare. Nu när Papandreou slutar i Grekland kan han säkert få med sig honom också, så att de blir två gubbar, precis som i Macarena.

Det ska gå VÄLDIGT långt innan jag postar sånt här. Och nu har det alltså gått så långt.

(Jag fann den här, av alla ställen)

Laleh tolkade Eva Dahlgren bäst ikväll. Men hon tolkade INTE Ledin bäst förra veckan. Den versionen slog helt klart över mot pekoral. Bästa Ledin-varianten gjorde Timbuktu. Således står det Timbuktu: 1, Laleh 1. Övriga deltagare än så länge 0. Jag kommer eventuellt att ge ytterligare någon delrapport, och eventuellt också någon slutrapport från detta ett av två pansarkryssningsbreda lördagsunderhållningsprogram i konungariket Sverige som jag orkar titta på(det andra är På spåret).

"People confuse the subject of a joke with the target of a joke."
Ett av vår tids stora bekymmer. Trots dagens gigantiska utbud av allting saknar allt för många en förmåga till lateralt tänkande. Och när jag ändå är inne på det. Jag hoppas verkligen att Gervais nya serie kommer upp i samma höjder som främst Extras. De projekten han har hållit på med de senaste åren har jag faktiskt inte varit alltför road/tilltalad av.

Och när jag ändå är inne på The Grauniads hemsida kan jag lika gärna passa på att länka till det här. Upplysning om nutidshistoria kan aldrig vara fel.

Men dagens låt är den här, från en annan del av det historiska brittiska elektroniska musiklandskapets marker.

Meshus!

Så här ska det se ut!
*8934 besök på Hemnet. Priset är 55 mijoner*.
Som ett stadsbibliotek typ. Det kanske till och med skulle duga åt Nordeas vd Christian Clausen?
Eller vad säger du Wahlrooooooooooooooooooooooos?

Ni har mitt fulla stöd!(här tar jag en rövare eftersom att jag inte heller har läst annat än ingressen).

Och i alla andra frågor är det väl bara att göra som kungen och "hålla tummarna"...

Björn Wahlrooooooooooooos ditt gamla kommunistkräk och felknullade efterblivna mumintroll. Sätt dig i din värdelösa jävla underpresterande skitbank och gå under!

Nu var det ju nära att den kroniskt misskötta gamla Nordbanken(alltså nuvarande Nordea, efter en sammanslagning med det lika usla finska Merita) gick under på 90-talet i samband med svenska bankkrisen(men då kunde ju tyvärr inte Björn Wahlroooooooooos gå under tillsammans med den, eftersom att han inte var där då). Då fick svenska skattepengar rädda banken, vilket altså är anledningen till att staten fortfarande är delägare i den här ruttna skitbanken. Jag är själv kund i Nordea, vilket jag har för mig har att göra med att jag har släkt som arbetar där. Jag har många gånger dock tänkt byta bank, men det är ju så fruktansvärt krångligt, varför det aldrig har blivit av. Men nu lovar jag. Det där arroganta uttalandet från "styrelseordföranden" var droppen.

"Faktiskt inte svensk"

Nähä? Är det sant.

Jag väljer för övrigt troligtvis gamla, försiktiga, kompetenta Handelsbanken när jag nu slipper "finskt inflytande" över mina tillgångar. Det är nog den enda av de svenska "storbankerna" som förtjänar att ha några kunder över huvud taget...

Hihi. Det är ganska intressant att lyssna på Magnus Ugglas nya skiva Innan filmen tagit slut... parallellt med förslagsvis Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt och Den ljusnande framtid är vår.

Förutom (ehrm) att ägna sig åt analys av textteman som återkommer i olika skepnander kan man ju ägna sig åt att konstatera att Ugglas skivor från det sena 70-och början av 80-talet låter modernare, och kanske framför allt bättre och mer levande än den svenskspråkiga musik som dagens svenskspråkiga artister åstadkommer. Någon jämförelse med själva Uggla anno 2011 undviker jag – av hänsyn för hans, min egen och samtidens skull.

Papandreou kommer att bli lika stor som Ravelli efter straffräddningen mot Rumänien 94. Fast omvänt och för hela världen.

"Nu ä han kung asså"

Det är 2 november 2011 och i dag pratar man om en försvunnen låda från 1967.
Allvarligt. Doin, doin, doin,doindoindoin

Redan superkända Surfs Up är väl naturligtvis superbra. Men resten?

Och 37 versioner av Heroes & Villains?

För övrigt måste nog det där Kina, som tydligen ska ta över världen, faktiskt komma upp med något slags Beach Boys för att det ska fungera. På fullt allvar alltså. Det handlar om varumärkesbyggande. Kina har mycket kvar. Redan nu har många en riktigt negativ bild av det där landet. Så var det inte när USA var på gång.

Jag såg Kobra igår och är inte ett dugg överraskad över att det är just Financial Times som har tillräcklig integritet för att inte gå med på alla villkor som Apple dikterar.

Jag väljer sedan en tid tillbaka (i ännu större utsträckning än förut) alltid det tyngsta, mest tidlösa och minst trendängsliga. Då och då tittar jag in akvariet som är den lokala svenska Twitterstormen, som jag antingen förfäras över eller (hån)skrattar åt.

Konservatismen är det enda som står emot allt elände och som också kan skilja på de bra innovationerna och de (i allt större utsträckning) löjeväckande "innovationerna".

Allvarligt. Det är redan obehagligt(hur allt geggas ihop utan tydliga gränsdragningar för vad som är vad). Fler behöver bli på sin vakt.