twd

Jag har märkt att jag har hittils har klippt in onormalt många videoklipp innehållande någon eller några ut Pet Shop Boys. Så därför fortsätter jag med detta "ända in i kaklet" på 2008. Det här måste vara den ultimata nyårsmusiken till och med i teorin(i praktiken blir det ju aldrig så här elegant. I praktiken jobbar jag också redan i morgon bitti. Det innebär bland annat att jag kommer att få betalt för att helt utan bakfylla sitta på redaktionen och titta på matinéfilmerna medan resten av världen vaknar ). Left to My Own Devices plus It´s Allright med ett helt orkesterarrangemang av mästerproducenten Trevor Horn(som detta också var en hyllningskonsert till). "Che Guevara and Debussy to a Disco Beat". Det bästa av tre världar. Underbart rimfrostig vokalinsats av Sally Bradshaw också. Gott nytt år!

I dag är det nyårsafton och det firar DN med att "öppna Europa". Och Henrik Brors med att faktiskt lämna redaktionen. Vinkeln och temat känns...lite krystat, osamanhängande och så klart dammigt. Huvudnumren och själva anledningen till att de gör detta är naturligtvis att Europa nästa år ska välja ett gemensamt parlament och att Sverige är ordförandeland i EU från och med 1 juli nästa år. Detta  behandlas så klart under den alltid lika gångbara rubriken "Nu tar Reinfeldt över klubban i EU".  De har också gjort en trevlig bildenkät med diverse europeiska invånare som får svara på vad de önskar sig av 2009. Bland alla grå svar om att rädda jorden och bidra till en bättre dialog har man hittat ungdomsrepresentanterna i de sannolikt gynnade syskonen Georgia och Amelia Frett från Horsham sittandes på läktaren på någon Fulham-match(Ja,det är typ bara jag som tycker att det är roligt. Fulham är, även historiskt, främst ett lag för invånare i det välmående sydvästra London och landsbygden söder om stan som ägs av ägaren till Harrods).
Vad önskar du dig av 2009?
– Att hela världen bryr sig mer om miljön och sparar el, svarar Bill.
– En ny premiärminister och fler Abercrombie & Fitchaffärer i Storbritannien, tillägger Bull. (Är det någonting som inte sparar el så är det Abercrobie & Fitchbutikerna. "Det var ett diskotek" sammanfattande en luttrad reporter i 60-årsåldern en gång det hela bärandes nyinskaffad chockrosa pullover från märket...)

Ingen årsbästalista som sagt. Bjuder ändå på årets viktigaste framträdande. Detta utan att ha sett det annat än på Youtube.
Bakgrund i korthet: Glastonbury. Är väl ungefär som att dubbla Hultsfred när det under 90-talet var som störst och hade som störst påverkan på musiksverige och därefter ta hänsyn till att Storbritannien har drygt 60 miljoner och Sverige drygt 9 miljoner invånare. Det fanns ingen riktig "headline" till årets festival. Det gick till exempel inte att väcka Blur från det då döda(i juli nästa år lever de igen). Festivalledningen satsar på Jay Z. Stor upprördhet i delar av det musikaliska kungadömet. Sedvanlig tjockskalle i sedvanligt Oasis dömer ut alltihopa och menar Glastonbury minsann ska frontas av ett riktigt rockband, inte av någon hip-hopare. Den sedvanliga tjockskallen från det senvanliga Oasis:et återfinns konstigt nog dansande i publiken när Jay Z inleder sin konsert med Oasis:ets största hit.

Annat viktigt:
1) En rapartist som faktist har lyckats hålla på och samtiigt inneha status under en i samanhanget evighet.
2) Inte ens från helikoptervyerna går det att se slutet av publikhavet.
3) Det är del 1 och 6 av konserten som är inklippta nedan.

Sitter på jobbet och fascineras av vilka pressmeddelanden olika organisationer inte drar sig för att skicka i mellandagarna. Jag tänker emellertid inte återge de torftigaste exemplen här då det faktiskt kan hända att vi kan komma att behöva referera till något av skräckexemplen de närmsta dagarna. Detta naturligtvis på grund av att det knappt händer någonting över huvud taget. Och om det händer någonting så är de man skulle behöva ställa till svars "på.....semester, återkommer den t  o  l  f  t  e januari"


Har som tidigare nämnt inte mycket till övers för årsbästalistor. Det är också sällan man är helt överrens med någon av de som får betalt för att göra sådana här listor. Men jag håller till relativt stor del med Virren i bladet i dag (ex: svensk film är inte tillbaka) som faktiskt framstår som alltmer sympatisk med åren. Liksom skönt dumhetsföraktande och ändå medveten om var han själv befinner sig på den intellektuella skalan. Listar bra filmer, musik och tv-program utan att onödigt mycket dras med i någon hajp. Sedan slänger han in en boklista också.  Inte för att glänsa, som jag uppfattar det. Jag tror faktiskt att han har läst och tyckt om alla böckerna och tar med dem för att upplysa den delen av läsarskaran som förmodligen har stenkoll på det andra han listar, men kanske inte på böckerna. För kulturintegration, mot fördumning. Sympatiskt helt enkelt. Jag har dock inte inhandlat "Kraschad" än. Har alldeles för många böcker i kö för tillfället.

Jag orkade inte med hela Fanny & Alexander i år heller. Det spelar tydligen ingen roll hur trött man är innan, det går ändå inte.
I stället har jag i sann annandagsanda hamnat framför internet. Man börjar med att scanna av alla ouppdaterade tidningssidor och bloggar. När man har gjort det kan man besöka den fantastiska sidan amazon.com. Jag har aldrig köpt någonting därifrån, men de har i alla fall ett fantastiskt utbud. Ofta finns det också väldigt välskrivna och initierade skiverecensioner som man kan ta del av. Det går också att spela in en egen videorecension av olika produkter. Dessa är naturligtvis betydligt sämre. Men en dag som denna blir det liksom en bra referenspunkt när det kommer till hur lite jag har att göra i förhållande till andra som också har lite att göra. Till exempel har en kille, musiker(!), kolumnist(?) som heter Jeremy Gloff bemödat sig med att spela in......jag vet inte hur många recensioner av gamla 80-talsskivor. I början undrar man bara vad det ska vara bra för, sedan börjar man undra om han är riktigt friskt.  Det blir helt enkelt fantastiskt roligt efter ett tag. Ingenting nytt framkommer om något av albumen. Men ändå tar han sig själv på underbart stort allvar när han säger "I give Controversy 5 out of 5, it is such a great statement".

Julen har avlöpt smärtfritt. Den delen av släkten som var på besök är (äntligen) försvunnen. Jag vann TP efter en riktig holmgång. Nu funderar jag på om jag ska orka ta mig igenom hela Fanny & Alexander  i eftermiddag. Det har nämligen aldrig hänt förut. Men det tillhör ju, som alla som är födda innan 1970 så gärna konstaterar, allmäbildningen.

Det är hur som helst skönt att vara ledig på riktigt för en gångs skull. Sedan förra julen har jag bara haft sammanhängande ledighet en vecka efter midsommar och en vecka i mitten av september. Nu ska man väl i och för sig inte klaga när risken finns att man, precis som så många andra, kan åka på en alldeles för lång "sammanhängande ledighet" de närmaste åren. Konstig känsla detta. Det har liksom undermedvetet på något sätt präglat hela julen i år. Lär väl kollektivt bli det minst upphetsande nyårsfirandet sedan Tsunamiåret också.  Men inte gör det mig nåt, eftersom att jag ändå måste jobba på nyårsdagen. Jippi!

Alla klipp med artister från Warner Music Group ska tas bort från Youtube. Detta eftersom att skivbolaget och internetsajten är oense om hur stor ersättning Warner ska få varje gång ett klipp med någon av bolagens artister spelas. Inget mer Morrissey, Kylie eller Aretha Franklin således. Vad händer nu om de andra stora skiv och filmbolagen också väljer att kräva högre ersättning? Kan sajten långsiktigt bäras upp av filmer på husdjur som dansar och japaner som ramlar och slår sig?

Jag tror dock att Warners artister förlorar långsiktigt på det här. Detta av den enkla anledningen att Youtbube är så pass många människors primära källa för konsumtion av populärkultur. Prince har sedan tidigare på grund av sin principfasthet gjort sig ovän både med Youtube och Myspace. Ingenting med artisten får finnas på någon av dessa sajter. Hur får då yngre generationer i dag och i framtiden kännedom om Prince musik? Enbart genom word of mouth i fysisk eller virtuell form. Räcker det? Visserligen kan man argumentera för att det nu borde gå lättare att sälja DVD-boxar med artister som redan har en trogen och köpstark publik. Men hur många potentiella köpare går man miste om genom att stänga ute publiken som vant sig vid att hela musikhistorien alltid finns tillgänglig överallt, utan att ta plats varken i fysisk form, eller på hårddisken? När 15-åringen i dag tittar på till exempel Man in the Mirror med Michael Jakson så dyker inte jämngamla Sign O the Times med jämngamla Prince upp bland relaterade videor. 15-åringen köper varken nu eller senare knappast någonting som han eller hon inte ens vet existerar.

Det normala hade nu varit en topplista med de bästa låtarna som man nu inte längre kan se på Youtube. Men det innebär alldeles för mycket research så det får vara.

Julen innebär en något minskad mediekonsumtion, vilket i sin tur innebär att man på traditionellt 40-talistmanér inte får reda på saker förrän i DN:s pappersupplaga, dagen efter.

Chockbesked 1: Göta kanal 3 har premiär på juldagen nästa år. Om det inte hade varit för att De ofrivilliga hade haft premiär i år hade man faktiskt på fullt allvar kunnat argumentera för att filmskapande i Sverige borde förbjudas. Majoriteten av all svensk film är betydligt mer skadlig för hälsan än alkohol, tobak och andra droger. Det sätter sig liksom psykiskt. Detta leder i sin tur till att man kan komma att behöva behandlas med diverse starka preparat för att bli av med de traumatiska upplevelserna de svenska så kallade filmskaparna årligen utsätter oss för.

Producenten Anders Birkelands uttalande är så banalt att det inte ens är värt att göra sig lustig över:
– Handlingen är mycket hemlig än så länge, men jag kan bekräfta att filmen utspelar sig på Göta kanal.

Nämnde jag förresten att det sannolikt supersponsrade spektaklet får 9 miljoner kronor i stöd från Svenska filminstitutet?

Eftersom att jag har firat jul på precis samma ställe(hemma hos mor och far) varenda år i hela mitt liv så kan jag känna att jag har missat någonting när jag inte har fått vara med om det satans tågkaoset som utbryter varje år dagarna innan jul. Jag har heller aldrig blivit föremål för den fixa idén att åka iväg och fira själva julaftonen i fjällen. Därför är det tur att Peter Dalle finns. Den där julstämningen som bland annat Coca Cola-reklamen försöker förmedla kan ju inte locka andra än småbarn. Det som framförallt kännetecknar julen är ju som alla vet upprepning och ett viss mått av vansinne. Sällan har det förmedlats så träffande som i Johan Ulvessons fulla tomte i slutscenen av Ogifta Par. Det är skruvat, men det roliga ligger ju framförallt i att man faktiskt inte har behövt skruva särskilt mycket från den känsla av upplösningstillstånd  en ganska normal svensk, lagom bitter man känner för högtiden varje år.

Ännu bättre är filmen Skenbart som återberättar en tågresa till Berlin strax innan jul när andra världskriget precis har tagit slut. Allra bäst är naturligtvis Robert Gustafssons överdrivet optimistiske soldat som efter flera år vid fronten tycker att "nu ska det bli skönt att komma hem till Uppsala och fira jul". Dalles konduktörs replik: "vad synd då att det här tåget går non stop till Berlin". 

Detta klipp hittades dock inte, så ni får nöja er med ett när Gustafsson nästan håller på att brinna upp istället.

Mer julvansinne efterlyses! Jag har försökt hitta specialavsnittet av "Grumpy old men" från BBC där diverse medelålders britter i kulturarbetarsvängen sablar ner julen på de mest fantastiska sätt.

Och ja, det är vääääldigt lugnt och tråkigt på jobbet nu.

Pet Shop Boys genombrottssingel är en urban nattlig drömfärd genom London som man inte vill bli väckt ur, trots den relativt mörka texten. När West End Girls spelades in hade Neil och Chris fortfarande inte skrotat planerna på att bli en brittisk hip hop-duo(därav den talade versen). Någonting som känns minst sagt främmande idag. Låten är på något sätt tidlös, kanske för att natten känns mer tidlös än dagen. Om det finns något popkanon så är de flesta överens om att denna erhåller en plats där.






Det kan knappast sägas om den här från 2002. Låten lite tafatt döpt kort och gott till London. Det normala för duon är ju att referera till exakta adresser, årtal och litterära verk.  Neil och Chris som gatumusikanter i videon med närbilder på sopor, ölburkar och diverse trasiga människor. Men det här är ändå en vacker sång om London på 00-talet. Precis så här kändes staden 2004. Det var de ryska gästarbetarnas London. Mitt under brinnande högkonjunktur sökte man lyckan i vad som då allt mer började framstå som hela världens huvudstad och finansiella centrum. Detta oavsett om man sökte sig till finansdistrikten, butikerna på Oxford street eller som i låten, till någon byggarbetsplats. Och de skulle bara till London, inte till någon på förhand given stadsdel.




Jag vill inte på något sätt bidra ytterligare till den rådande deprimerande världsbilden. Men nu känns det som att vi är tillbaka till känslan som det här mästerverket förmedlar. Det brittiska 80-talet var, om man jämför med hur det var i Sverige, en deprimerande tid. Arbetslöshet, strejker, terrorantentat och ett nedmonterat välfärdssystem. Kings Cross, en nedsprungen knutpunkt på gränsen mellan östra och västra London som man ofta måste passera, vare sig man vill eller inte. Här passerar oräkneliga pendlare varje dag. Det var också här många av tågen från det industritunga norra England stannade med människor som hade förlorat sina jobb. Kings Cross var det första de såg i början på sina nya liv. Det är också enligt Neil och Chris det som låten handlar om. Inte, som många tror, branden i Kings Cross tunnelbanestation som dödade 31 människor bara två månader efter det att låten dök upp på albumet Actually. Ovan inklippta video är inte den officiella videon ska tilläggas.

Läste Märta Myrsteners krönika i DN Påstan om hennes känslor inför att komma ut som nyutexamnierad i "statusproletariatet" i vår. Jag håller inte med om att det känns extra deppigt att tillhöra en yrkesgrupp där det, till och med i vanliga fall, finns ont om jobb nu när lågkonsjunkturen slår till på allvar. Tvärtom känns det skönt att när nu i stort sett alla verkar få det lika illa ha valt någonting som i alla fall stundtals är hyfstat inspirerande när man väl jobbar. Även om det inte är allvarligt menat så är det däremot ett roligt förslag om ett statligt företag som designar kläder och hemsidor - även om jag natulrligtvis inte håller med på allvar.

Åtgärdsprogram till Märta Myrstener och alla andra alienerade 80-talister i statusproletariatet:
*Åk till Tokyo, checka in på ett stort hotell, sitt i panoramafönstret och fatta absolut ingenting till tonerna av Jesus & Mary Chain.
*Bli lite mer allvarlig än vad som är klädsamt med ambitionen att "skriva en bok".
*Kolla om det i alla fall inte går att vicka som bild, dans eller svensklärare någonstans.
*Arbeta ideellt för någon välgörenhetsorganisation.
*Lär dig "ett nytt" språk.

På en vid tillfället Finlandsfärjeinspirerad bar för en tid sedan dök diskussionen under någon övergångsperiod in på Johnny Marr och Bernard Summers gemensamma sidoprojekt Electronic. Jag hade glömt bort det så pass att jag inte ens mindes namnet vid tillfället, men det gjorde visst Johan. Jag har sedan ett par dagar blivit beroende av den här låten som förutom att den är helt fantastisk och underskattad också är rolig av flera anledningar.







Första anledningen är alltså att det här är "de normala" killarna bland alla märkliga typer som vid den här tiden i övrigt utgjorde/hade utgjort deras ordinarie konstellationer. Neil Tennant får för första gången sitta snett bakom någon, i stället för som brukligt stå snett framför någon. Det är också härligt att Tennant som har en av de erkänt mer karaktäristiska rösterna får agera bakgrundssångare till Bernard, vars röst snarare är charmig i sin torftighet. New Order (och Joy Division ska tilläggas) kan för mig personligen vid vissa tillfällen vara helt oslagbar musik. Men jag tröttnar samtidigt relativt snabbt på båda, vilket i New Orders fall just har att göra med Bernard Summers röst.

Den andra anledningen är, som det går att läsa i några av kommentarerna under klippet på Youtube, att den utstuderat fantasilösa videon ska vara regisserad av den franske filmaren Chris Marker.

Den tredje anledningen är att låttexten är en parodi på Johnny Marrs Smithskollega Morrisseys texter.

Kategori: Seeent åtti - Tiiiiiidiiigt niittii, som skivsamlarna i reklambågar säkert skulle säga på någon fotbollsläktare i Stockholm för fem år sedan. Bernard Summer skulle tillsammans med sitt ordinarie gäng(och Liverpoolmittfältaren John Barnes av någon anledning) senare samma år också spela in det definitiva soundtracket till att riva Sardinien. Men det gick säkert bra till ovan inklippta låt också.

*Julbonusdiscen till Glasvegas debutalbum innehåller några fantastiska låtar som Cruel Moon och A Snowflake Fell(And It Felt Like A Kiss). Bjällerklanget gör faktiskt snarare mer till än från till deras sound.

*Morrissey kommer till Hovet 24 juni. Isstadion mitt i sommaren i sommaren alltså, mysigt. Jag tror dock att jag prioriterar Parklife i London någon vecka senare.

Någonting som har diskuterats väldigt mycket det senaste året är begreppet näthat.
Någonting som har diskuterats väldigt mycket på Sydsvenskan de senaste tolv timmarna är dagens jordbävning.
Sajten har alltså slagit rekord i antalet artikelkommentarer, vilket chefredaktörern är stolt över.
Personligen har jag vacklat i frågan om anonyma kommentarer på nätet. Men jag måste nog slutgiltligen svänga över till att det är någonting som på det stora hela är en väldig tillgång för samhället. Ta bara dagens skånska rekord till exempel. Det kräver inte speciellt långt scrollande genom artikelkommentarerna för att hitta någonting som bidrar till ökad nyfikenhet, eventuellt ökad kunskap och kanske till och med en ytterligare nyhet:

En intressant teori som jag gärna vill dela med mig av och tipsa Sydsvenskan om är:

oljekungen - Lund  2008-12-16 18:06

Det är inte heller särskilt svårt att hitta bitska humoristiska kommentarer om vår samtid som slår det mesta i professionell internethumor under kontorstid:

Ingen Jordbävning

Crabba  2008-12-16 16:36

Eller för den delen, inlägg som är humoristiska för att de är essensen av att dra för stora växlar:

Eller hur ?

  2008-12-16 16:06

De anonyma kommentarerna på nätet ger mig faktiskt mer än 90 procent av alla krönikörer i dagspress.

Jag kryper till korset. Det har varit för många äldre män i den här bloggen den här helgen. Eftersom att jag är helt emot all form av kvotering så blir jag därför, för att jämna ut könsstatistiken, tvungen att ta det grymmaste som går att hitta just nu. Mad Men är den bästa tv-serien sedan Sopranos. Kanske till och med bättre än Sopranos. 21.00 på söndagar i Kanal 9 kan man följa 60-talets reklamvärld i New York på den fiktiva byrån Sterling Cooper. Don Draper(Jon Hamm), byråns kreativa ledare är, är den mest intressanta karaktären i en tv-serie sedan Tony Soprano. Och nu vet ni vad jag tänker skriva här näst, kanske till och med mer intressant än Tony Soprano. Men till saken hör att det är förhållandet till birollskaraktärerna som gör honom och serien så pass intressant. Fastän serien nu är inne på andra säsongen är det fortfarande svårt att veta vad "felet" är med några av karaktärerna. Bakom det 60-talsglättiga finns det en svärta som ibland är svår att härleda. Kvinnorna behandlas medvetet och omedvetet antingen som luft som skit eller som objekt.

Luften i det är fallet är Elisabeth "Betty" Draper(January Jones), Don Drapers (hemma)fru. Skiten är den utnyttjade arbetsmyran Peggy Olson(Elisabeth Moss). Objekten, som väl ändå är den av de tre som behandlas bäst, är Joan Holloway(Christina Hendricks). Samtliga dessa birollsprestationer är så övertygande att jag faktiskt aldrig tror att jag har sett någonting så bra på tv. Jag råder alla att för en gångs skull "tro på hajpen"! Den här serien har inte fått för mycket uppmärksamhet redan. Den har snarare ännu inte fått tillräcklig uppmärksamhet.

Jag är parodiskt trött av mörkret och bortprioriterad sömn, ligger med laptopen på magen och lyssnar på Paul McCarteys senaste påhitt The Fireman. Vet inte om det är tillståndet som gör att jag tycker att det är överraskande bra. Konstigt med tanke på att det låter som en blandning av Coldplay på senare tid, Spiritualized och sån där avslappningsmusik man kunde köpa på tv-shopp på 90-talet.

*Funderar över om jag ska orka börja läsa "Mina revolutioner" av Hari Kunzru, som jag plockade upp i andra vändan på utlottningen av recensionsex nyligen.

*Harry Amster måste vara den mest besynnerliga journalisten i Sverige just nu. Han har alltid haft ett roligt namn, men det senaste halvåret har han lyckats para det med allt märkligare arbetsuppgifter. Förutom tv-bloggen(varför då?) på svd.se tvingas han även bevaka Idol, som den värsta ehh, nöjesjournalist på Aftonbladet. "Eh, jo, vi tänkte att du skulle få lite nya arbetsuppgifter. Vi tänkte att du kunde vara en korsning mellan en vanlig tyckande nöjesjournalist på Aftonbladet, och Johan Croneman, fast utan humor. Frågor på detta?". För att återknyta till början av inlägget. Om man klickar på rubriken "Harry Amster listar de bästa Beatles-albumen" på svd.se så dyker det här upp. Uttömande, minst sagt.

...tar med sin skiva 22 Dreams en hög placering på så väl Jan Gradvalls som Andres Lokkos lista över årets skivor. Gradvall placerar den allra längst överst, och Lokko sätter den som tvåa. Båda sätter den alltså före Glasvegas, årets kanske mest uppmärksammade skivsläpp. Gradvall verkar vara genuint exalterad. Lokko också, men hos den senare finns det också säkert en vilja att retas med folk som tycker att skivan är en bedrövlig utflykt till något hippiekollektiv anno 1971.

Det är hursomhelst en konstig skiva(som i dåligt konstig). Inget snack om saken. Jag blir allt bättre på att upptäcka och uppskatta såna grejer som till exempel  lager i ljudbilden som växer fram efter hand. Men det här är mest bara en jobbig skiva att lyssna på. De (två) som gillar den tycker att det är anmärkningsvärt att Weller som 50-åring kan göra sin mest experimentella skiva i karriären, att det skulle ses som ett tecken på "ungdomlighet".Grejen är den att jag tycker att han faktiskt låter ännu äldre på skivan. Eric Claptons värsta stunder är sådant som dyker upp i huvudet. Det är mycket svårt att förstå att Weller ska ha fått  inspiration av diverse jazz, David Bowies "Low" (tjena!) och Debussy (ehh,ja,nä). Tre slutsatser kan dras:
1) Det finns fortfarande saker som vi har svårt att förstå.
2) Lokko finner troligtvis attraktionen i ovan nämnda soppa av influenser i kombination med att en nästan jämngammal stil - och musikikon åter igen tillåter sig att göra någonting riktigt, riktigt konstigt (för att undvika missförstånd. Den skivan är så att säga "ace")
3) Årsbästalistor är inte att lita på.

Nu är tiden för årsbästalistorna. Böcker, filmer och musik ska av någon anledning rangordnas in absurdum. Jag har, tvärtemot vad en del människor kanske tror, svårt att uppdäma någon form av entusiasm för dessa listor. Jag har faktiskt ännu svårare att göra en egen lista. Boklistorna ger oftast mest dåligt samvete för attt man inte läser mer, litteratur alltså. Filmlistorna är förutsägbara. Undrar liksom vilken som är årets bästa svenska film i år. Det är verkligen spännande, med tanke på att det görs ungefär en riktigt bra film ungefär vart femte år i det här landet.

Musiklistorna sedan. Jag inte förstå hur man kan göra en lista med till exempel årets 50 bästa skivor. Och sedan yra någonting om att "det är många skivor som inte får plats på den här listan". Jag kan inte minnas 50 skivor som har kommit ut i år. Jag har svårt att få ihop till fem skivor som jag faktiskt tycker är någonting alldeles särskilt, som jag har lyssnat på under någon längre tid. När har listmänniskorna faktiskt lyssnat på skivan som tar plats 37 eller 19? Och hur gick det till när de konstaterade att det är just årets 37:e bästa skiva?

Den tillförlitliga nyhetskällan Bersas blogg har redan mer omfattande avhandlat veckans stora händelse som vi båda hade löjligt stora förhoppningar på. Det inleddes lovande med konferencier i form av tidigare b-kändis som hade den goda(läs:dåliga) smaken att skända sedan tidigare stendöda låtar som Hotel California och Could You Be Love mot karaokebakgrund. Inledningsvis flödade också det dåliga omdömet från diverse anställd personal. Förhoppningar om klassisk kväll föddes.

Det finns fyra typer av journalister:
1) De narcistiska.
-mer vanliga i storstäder.
2) De luttrade.
3) De som är på väg att bli luttrade.
4) De välvilliga.

De större landsortstidningarna domineras av kategori två och fyra. Eskilstuna - Kuriren inget undantag. På julfester diskuteras egen journalistisk, annan journalistik, vikande annonsmarknad och stackars Folket. Den välvilliga journalisten, oftast medelklassmammor, säger med anledning av till exempel det sistnämnda diskussionsämnet i en ganska munter ton. "Jag har också jobbat på Folket" ( som i att "det är inget fel med det" fast de tycker att det är det). De luttrade journalisterna  håller en mer jämn ton, efter "Jag har också jobbat på Folket" så kommer därför ofta bisatsen, "det måste ha varit någon gång kring 85". Med detta vill den luttrade journalisten poängtera att det var på en tid när Folket fortfarande var en tidning.

I vilket fall som helst. De välvilliga droppade av i en rask takt. De var ju tvunga att åka hem och natta barnen. De luttrade droppade av en stund senare. Till slut fanns bara vi i minioriteten i kategori tre kvar. Vi som är framtiden, men redan har insett att vi aldrig kommer att få någon guldklocka. Kvar till slutet var också Bengt Dahlqvist. Förutom att alldeles för många gick hem alldeles för tidigt så är det  främst två aspekter gör att julfesten inte kommer upp i godkänt. Det ena är att Bengt framåt slutet dödade lite av trash-magin genom att visa prov på självdistans. Det andra var att han aldrig spelade något Stock Aitken & Waterman-kadaver. Han tassade kring den musikaliska grytan under större delen av kvällen, men utan att någon gång visa prov på tillräcklig fingertoppskänsla som kännetecknar dem/oss som kan det här med julfester på riktigt.

Ikväll är det julfest med jobbet. Eftersom att det är första gången jag är på julfest på någon form av arbetsplats så är min enda relation till detta sådant som förmedlas via filmer och media.

Det här har ingenting med den vanliga julen att göra. Det handlar snarare om brända bockar i Gävle och sjöslag med engelska Premier League-lag. Jag är medveten om att det antagligen ligger ganska långt ifrån verkligheten på en vanlig svensk arbetsplats men ändå. Efter som jag är en sucker för brittiskt 80-tal fantiserar jag därför just nu om att någon irriterars sig så pass på en tomte att denna någon spöar på tomten till tonerna av något Stock Aitken & Waterman-kadaver. Alternativt att någon irriterar sig så till den milda grad på något Stock Aitken & Waterman-kadaver att denna någon måste spöa på en tomte, eller discjockeyn.

I själva verket är jag dock så pass anglofil att jag själv antagligen skulle bli glad om det finns någon dj, och ännu gladare om denna spelar något Stock Aitken & Waterman-kadaver.

Nu är det officielt. Blur återförenas. Fredag 3 juli nästa år spelar de i Hyde Park. Att medlemmarna i Blur till skillnad mot Oasis kom levande ut ur 90-talet är ingen nyhet. Det jag personligen upplever som extra sympatiskt är att bandmedlemmarnas hjärnor inte består av en blandning av fisk och chips, som är fallet med Oasis diton.

Jag tycker att Parklife är det överlägset bästa Blur-albumet. Detta smittar naturligtvis också av sig på topp fem listan som är:


1)To the End
2)The Universal
3) Boys&Girls
4) This is a Low
5) Parklife

Nu blev det nästan sommar, och imorrn är det julfest. Fantastiskt.

...men den här måndagmorgonen känns ganska surrealistisk.
Nu är det i alla fall offciellt att Lasse Holm är Sveriges Yngsta Pensionär.

För övrigt
*Jag har inte skrattat så mycket av att läsa rubriken på SvD:s ledarsida  sedan den här kom för drygt två år sedan.
*Nya vd:n på Sveriges Radio har varit chefredaktör för den nyligen länkade tidningen och är nästan lika gammal som Lasse Holm. Dessutom älskar han tydligen På Minuten och Go morron världen. Inget fel i detta, men jag undrar han verkligen är en framtidens man.

Mauro Scocco verkar ha en viss fetischism för att sammanfatta och förpacka snyggt. Här om året kom ju tjocksmock-boken med den nästan Göran Persson - inspirerade tilteln "Saker som jag gjort"(92 släpptes på samma tema "Hittills" som för att liksom understryka att han minsann skulle hålla på i minst tio mandatperioder till). Med den senaste samlingsskivan "50 låtar" har han dessutom gett ut tre sammanfattningar som soloartist, plus lika många med Ratata. Nu är det dags för DVD:n "Rörliga bilder 1988-2007" där tyngdpunkten ligger vid den tillfälliga comeback-konserten på Gröna Lund förra året.

Det finns två stycken Mauro Scocco. Den som vi har vant oss vid under andra halvan av 90 - och 00-talet förknippar jag av någon underlig anledning mer med Steffo Törnqvist, Peter Dalle och den äldre av bröderna Herngren än med någon av artistkollegorna. Det är väl antagligen någonting med den relativa borgerligheten, matintresset och det där ur-stockholmska sättet som inte är otrevligt, men inte heller ger sken av något jätteintresse för omgivningen.

Den andra Mauro Scocco är så klart han som var frontfigur i Ratata. Förmodligen det viktigaste svenska bandet i historien tillsammans med Thåströms konstellationer vid samma tid. När man läser intervjun(av Jan Gradvall) i konvolutet till Kollektion - den senaste Ratata-samlingen från 2002, bjuds man på underhållande Scocco-typiska citat. Men även på en historisk tillbakablick som sätter bandet i relation till den häpnadsväckande utvecklingen som det svenska samhället och kultur och nöjesindustrin har genomgått sedan bandet bildades 1981. Då var Stockholm för den utomstående betraktaren en avskild plats där konkurrensutsättning fortfarande var någonting ganska främmande. I princip alla svenska artister och grupper var töntiga, lät töntiga och såg töntiga ut. Johan Ekelund och Scocco, som senare skulle utgöra den reducerade duon Ratata, berättar i intervjun att de inspirerades framförallt av Kraftwerk, Roxy Music, David Bowie, Yellow Magic Orchestra, men också lite mer överraskande av ABBA.

När jag lyssnar på Ratata idag så hör jag ett 80-tal på Östermalm som fortfarande innehåller ett visst mått av spänning och vilja till bildning och utveckling. Detta utan att tappa den charmiga "ni har ingen tunnelbana"-attityden som dagens 40- åringar i huvudstaden hade för 25 år sedan. (Mauro Scocco har en egen Youtube-kanal, men har inte lagt upp den här "vi har varit på turné och har hamnat litt på sné"-historien. Jag ber så klart om ursäkt för det där bildspelet som är mer än vad jag rår över). De legendariska idiotresorna till Sankt Anton finns så klart också där, men mer som ett återkommande och självklart fritidsinslag än det estetiska ideal som det utvecklades till i början av 00-talet. Filmen "Svart Lucia" med bland annat Björn Kjellman, Tova Magnusson-Norling och Marie Göranzon dyker osökt upp på näthinnan. Trots att den är så sent daterad som 92. "Svart Lucia" ska, om jag minns rätt, utspela sig på Östra Real där Ratata en gång bildades, men i själva verket vara inspelad på Kungsholmens gymnasium. Det är också på den stadsdelen Mauro Scocco bor sedan en längre tid tillbaka.
Ratata slutade som grupp efter albumet "Människor under molnen" 1989 då man hade växt sig större än man egentligen ville från början. Mauro Scocco sammanfattar: "Vi började som ett konceptband, men växte till en gigantisk EMA Telstar-maskin. Vi hade gått från att vara Kraftwerk till att bli Bon Jovi".

Jag har nu tillbringat ungefär en vecka med Dan Lissviks 7 trx + Intermission. Han är alltså den ena halvan av den svenska akten Studio, den andra halvan är Rasmus Hägg. Duons båda riktiga för och efternamn är faktiskt aningen mer fantasifulla än namnet på gruppen och de tre (cd)album de nu sammanlagt har åstadkommit. Den första fullängdaren Yearbook 1 kom ut i början på 2007 och innehöll deras dittills samlade egna utgivningar på vinyl. Det andra albumet, logiskt döpt till Yearbook 2 kom ut i våras och innehöll remixer av andra akter. Alltifrån Shout Out Louds, via den berömda Kylie-remixen av 2 hearts till A Mountain of One.

I början (hösten 2006) byggde ryktet mest på exklusivitet, som när det kommer till publicitet är ett mycket effektivt verktyg. Allt snack i de mer inflytelserika musikspalterna om “200 tryckta vinylex varav hälften på export” gjorde att intresse väcktes från många håll.

Det jag skulle komma till är att de förtjänar uppmärksamhet på grund av musiken. Det är, som en del av er säkert känner till, vad som i musikpress brukar betecknas som “balearica”. Alltså sådant som ofta hålls högt av 40-åriga brittiska (och svenska anglofila) skivsamlare i limiterade sneakers. Dessa har alltid i teorin och inte sällan i praktiken provat på diverse preparat till Primal Screams “Loaded”, ett spår ur den löjligt stora skivsamlingen som de för övrigt fortfarande till och från inkluderar på diverse mixtapes.

Men nu var det de där larviga referenserna som jag skulle bort ifrån. Studio nämndes till en början ofta i samma andetag  som The Embassy och The Tough Alliance(i dag klumpas de mer passande ihop med Lindstrom och A Mountain Of One). The Embassy var/är mest tröttsamma. Stönande indiesång från två medelålders män i en eka. “The End of the World” med Pet Shop Boys är essensen av allting de någon gång i teorin skulle kunna uppnå.

TTA kom helt rätt i tiden initialt, på toppen av casualmodets status i Sverige. De första släppen var briljanta, liksom debutalbumet. Efter det vid tidpunkten befriande huliganskränandet tog de ett steg, i förvisso rätt riktning, mot en mer öppen och livsbejakande ljudbild. Men de har på något sätt ändå fastnat någonstans mittemellan. Att lyssna på dem idag känns väldigt mycket som en resa tillbaka till 2005 och valfritt kårhus/nation/korridorsfest. Någonting som antagligen kommer att bli trevligt igen, men som vi nu behöver vara ifrån en tid.

I och med att Studios låtar ofta är uppemot tio minuter långa och instrumentala går de inte in i P3-mallen, som annars är brukligt för “ung svensk musik(från Göteborg, min anmärkning)”. Men de har bevisat att de är långsiktig kvalitet och har gjort de senaste två årens kanske bästa svenska musik. Av det som de har gjort tillsammans och det som Dan nu har gjort själv är det faktiskt nästan ingenting som inte är bra. Lissviks nyligen utgivna solospår påminner mycket om tidigare Studio-material. Kanske är de dock aningen mer av rökelserna och strandcaféerna än klubbarna på “ni vet vilken ö”. Studio har trots allt förblivit ansiktslösa för de allra flesta. De har inte lagt någon som helst energi på att få uppmärksamhet. Det där samtalet från Kylies bolagsfolk, samt de undvikande svaren på frågor om vilka akter de ha tackat nej till att remixa är väl i och för sig det enda de vill ha, och behöver, i pr-väg. Musiken talar för sig själv. En klyscha som i det här fallet höjts upp till koncept.

Två medelålders reportrar sitter och snackar bögsex på film. Varav den ena är en skånsk imitation av Marlon Brando i Gudfaderna. Och julfesten på redaktionen har inte börja än. Fy fan.

Jag undrar hur många gånger Kristin Lundell har skrivit om bakelser å ena sidan och Morrissey å andra sidan. Nu lyckas hon faktiskt klämma in båda i samma blogginlägg. Aja, det finns väl någon form av allmänintresse i detta ändå. Mycket bra låttitlar i vanlig ordning.

Jag har två längre inlägg på gång som jag tänkt skriva ett tag. Men jag har helt enkelt inte hunnit.

Ja så här är det nog. Eller så här.

Fast jag tycker nog att det här låter som ett mer troligt scenario.

Herre (paus) gud.