Den bästa svenska musiken
Jag har nu tillbringat ungefär en vecka med Dan Lissviks 7 trx + Intermission. Han är alltså den ena halvan av den svenska akten Studio, den andra halvan är Rasmus Hägg. Duons båda riktiga för och efternamn är faktiskt aningen mer fantasifulla än namnet på gruppen och de tre (cd)album de nu sammanlagt har åstadkommit. Den första fullängdaren Yearbook 1 kom ut i början på 2007 och innehöll deras dittills samlade egna utgivningar på vinyl. Det andra albumet, logiskt döpt till Yearbook 2 kom ut i våras och innehöll remixer av andra akter. Alltifrån Shout Out Louds, via den berömda Kylie-remixen av 2 hearts till A Mountain of One.
I början (hösten 2006) byggde ryktet mest på exklusivitet, som när det kommer till publicitet är ett mycket effektivt verktyg. Allt snack i de mer inflytelserika musikspalterna om “200 tryckta vinylex varav hälften på export” gjorde att intresse väcktes från många håll.
Det jag skulle komma till är att de förtjänar uppmärksamhet på grund av musiken. Det är, som en del av er säkert känner till, vad som i musikpress brukar betecknas som “balearica”. Alltså sådant som ofta hålls högt av 40-åriga brittiska (och svenska anglofila) skivsamlare i limiterade sneakers. Dessa har alltid i teorin och inte sällan i praktiken provat på diverse preparat till Primal Screams “Loaded”, ett spår ur den löjligt stora skivsamlingen som de för övrigt fortfarande till och från inkluderar på diverse mixtapes.
Men nu var det de där larviga referenserna som jag skulle bort ifrån. Studio nämndes till en början ofta i samma andetag som The Embassy och The Tough Alliance(i dag klumpas de mer passande ihop med Lindstrom och A Mountain Of One). The Embassy var/är mest tröttsamma. Stönande indiesång från två medelålders män i en eka. “The End of the World” med Pet Shop Boys är essensen av allting de någon gång i teorin skulle kunna uppnå.
TTA kom helt rätt i tiden initialt, på toppen av casualmodets status i Sverige. De första släppen var briljanta, liksom debutalbumet. Efter det vid tidpunkten befriande huliganskränandet tog de ett steg, i förvisso rätt riktning, mot en mer öppen och livsbejakande ljudbild. Men de har på något sätt ändå fastnat någonstans mittemellan. Att lyssna på dem idag känns väldigt mycket som en resa tillbaka till 2005 och valfritt kårhus/nation/korridorsfest. Någonting som antagligen kommer att bli trevligt igen, men som vi nu behöver vara ifrån en tid.
I och med att Studios låtar ofta är uppemot tio minuter långa och instrumentala går de inte in i P3-mallen, som annars är brukligt för “ung svensk musik(från Göteborg, min anmärkning)”. Men de har bevisat att de är långsiktig kvalitet och har gjort de senaste två årens kanske bästa svenska musik. Av det som de har gjort tillsammans och det som Dan nu har gjort själv är det faktiskt nästan ingenting som inte är bra. Lissviks nyligen utgivna solospår påminner mycket om tidigare Studio-material. Kanske är de dock aningen mer av rökelserna och strandcaféerna än klubbarna på “ni vet vilken ö”. Studio har trots allt förblivit ansiktslösa för de allra flesta. De har inte lagt någon som helst energi på att få uppmärksamhet. Det där samtalet från Kylies bolagsfolk, samt de undvikande svaren på frågor om vilka akter de ha tackat nej till att remixa är väl i och för sig det enda de vill ha, och behöver, i pr-väg. Musiken talar för sig själv. En klyscha som i det här fallet höjts upp till koncept.
I början (hösten 2006) byggde ryktet mest på exklusivitet, som när det kommer till publicitet är ett mycket effektivt verktyg. Allt snack i de mer inflytelserika musikspalterna om “200 tryckta vinylex varav hälften på export” gjorde att intresse väcktes från många håll.
Det jag skulle komma till är att de förtjänar uppmärksamhet på grund av musiken. Det är, som en del av er säkert känner till, vad som i musikpress brukar betecknas som “balearica”. Alltså sådant som ofta hålls högt av 40-åriga brittiska (och svenska anglofila) skivsamlare i limiterade sneakers. Dessa har alltid i teorin och inte sällan i praktiken provat på diverse preparat till Primal Screams “Loaded”, ett spår ur den löjligt stora skivsamlingen som de för övrigt fortfarande till och från inkluderar på diverse mixtapes.
Men nu var det de där larviga referenserna som jag skulle bort ifrån. Studio nämndes till en början ofta i samma andetag som The Embassy och The Tough Alliance(i dag klumpas de mer passande ihop med Lindstrom och A Mountain Of One). The Embassy var/är mest tröttsamma. Stönande indiesång från två medelålders män i en eka. “The End of the World” med Pet Shop Boys är essensen av allting de någon gång i teorin skulle kunna uppnå.
TTA kom helt rätt i tiden initialt, på toppen av casualmodets status i Sverige. De första släppen var briljanta, liksom debutalbumet. Efter det vid tidpunkten befriande huliganskränandet tog de ett steg, i förvisso rätt riktning, mot en mer öppen och livsbejakande ljudbild. Men de har på något sätt ändå fastnat någonstans mittemellan. Att lyssna på dem idag känns väldigt mycket som en resa tillbaka till 2005 och valfritt kårhus/nation/korridorsfest. Någonting som antagligen kommer att bli trevligt igen, men som vi nu behöver vara ifrån en tid.
I och med att Studios låtar ofta är uppemot tio minuter långa och instrumentala går de inte in i P3-mallen, som annars är brukligt för “ung svensk musik(från Göteborg, min anmärkning)”. Men de har bevisat att de är långsiktig kvalitet och har gjort de senaste två årens kanske bästa svenska musik. Av det som de har gjort tillsammans och det som Dan nu har gjort själv är det faktiskt nästan ingenting som inte är bra. Lissviks nyligen utgivna solospår påminner mycket om tidigare Studio-material. Kanske är de dock aningen mer av rökelserna och strandcaféerna än klubbarna på “ni vet vilken ö”. Studio har trots allt förblivit ansiktslösa för de allra flesta. De har inte lagt någon som helst energi på att få uppmärksamhet. Det där samtalet från Kylies bolagsfolk, samt de undvikande svaren på frågor om vilka akter de ha tackat nej till att remixa är väl i och för sig det enda de vill ha, och behöver, i pr-väg. Musiken talar för sig själv. En klyscha som i det här fallet höjts upp till koncept.
Kommentarer
Trackback
