twd

Att ingenting över huvud taget händer återspeglar sig också i de två senaste veckornas skivsläpp.
För de laptop-luffande medeklass-skandinaverna finns Kings Of Convenience nya album Declaration Of Dependence.
Ingenting omvälvande har hänt sedan 2004. Det är småtrevligt, en trea av fem. Boat Behind, som är ganska strålande pop, kommer att bli ett soundtrack för alla arbetslösa akademiker på sabbatsår i Sydostasien eller valfritt spansktalande land.

Richard Hawleys Truelove´s Gutter vill bli tagen på större allvar. Det som har hänt sedan 2007 är framför allt att låtarna blivit längre. Även om det fortfarande vänder sig främst till de olyckligt lottade, så tilltalar det(i alla fall i Sverige) med största sannolikhet mest de som sitter på säkra och bra jobb. Jag tänker att de håller på med någon utredning av något slag, eller är nöjesredaktörer på någon av de större morgontidningarna. Kanske undrar de hur det känns att sitta i en före detta stålindustristad och dricka öl en tisdagseftermiddag. Det är musik för månadsskifter september/oktober. Det är naturligtvis bra, gediget och själfullt, men lite för sömnigt. Skivan skulle emellanåt behöva någonting av det här från dess föregångare.

En av de bakomliggande faktorerna till att sånt här förekommer är säkerligen de bortom alla proportioner moralpanikande reaktionerna på till exempel sånt här.

Robert Lillhonga regisserade 2007 en film med samma titel som det stod på tröjan AIK:s brasilianske forward drog på sig efter slutsignalen. Robert Lillhonga är ju precis om Lukas Moodysson(Fucking jävla kuk-Åmål) och Håkan Nesser(Piccadilly Cirkus ligger inte i Kumla) såklart olämpliga. Det är ju överhuvudtaget olämpligt att säga någonting alls i det fullständigt stagnerade politiskt korrekta vansinnet som det här landet håller på att utveckla sig till.

Hata Göteborg myntades för övrigt på den tiden då AIK:s supporterklubb Black Army var lite mer raffinerad än vad den, och andra supporterklubbar, är nuförtiden. Vissa av de då tongivande medlemmarna tillhör idag något form av "kulturetablissemang"(men oojojojoj! hjälp! hur går det ihop?!?!?!), andra är egenföretagare(jag är dock inte säker på om någon av dem var med i helikopterrånet...) och ytterligare vissa arbetar inom AIK(det är ju självklart olämpligt).
Hata Göteborg var då, under tidigt 90-tal, en motreaktion på Hela Sveriges IFK Göteborg som av någon anledning blev ett begrepp när dessa kämpade mot bland annat Milan och Ajax i dåtidens motsvarighet till Champions League.
Ett helt sekel av rivalitet mot Gais, Öis, MFF, AIK och så vidare var i media liksom mentalt borttrollat för att Jesper Blomqvist och gänget råkade skrälla lite i några Mästarcuper.
Idag är Hata Göteborg någonting som fans till alla stockholmslag, plus alla andra lag i landet skriker så fort det finns något lag från 031-området på andra sidan. Det är självklart helt utan finess och inte alls roligt (Jag vill emellertid inte sträcka mig så långt som att kalla det för olämpligt).
Men att en delvis oförstående brasse drar på sig tröjan efter derby i Stockholm är ju för fan humor!
Särskilt när IFK och AIK är huvudkandidater till att ta hem SM-guldet med några matcher kvar. Det hade helt enkelt varit mycket mindre raffinerat att redan nu dra på sig någonting som anspelade på guld, eller någonting som ytterligare hånade Djurgården. Det ligger i detaljerna, som NK brukar säga.
Snälla informationsavdelning, kvällstidningar, kvällstidingsläsare samt sillstrypare.
Försök ha lite balans i tillvaron - så blir det nog bättre framöver.

En bra krönika av Robert Laul som handlar om, tja, folksjukdomen fotbollsbulimi.
Jag är som bekant fotbollsintresserad men det är för mig helt omöjligt att hålla mig vaken genom en match mellan till exempel Barcelona "och något lag".

Jag har överlag svårt att se matcher där jag egentligen ger blanka fan i resultatet. Det gäller inte bara La Liga, även om TV4 Sports ständiga sändingar därifrån på något sätt står som symbol för den allt mer utbredda fotbollsbulimin.
Det är lika tråkigt att titta på mer vardagliga matcher med Manchester United och Inter.
Jag var i unga år Milan-supporter, men kan nu inte bry mig mindre om lagets öde.
Jag är dock relativt säker på att läget hade varit ett annat om jag hade levt nära inpå laget, i alla fall i samma land.

Jag måste alltså vara emotionellt involverad i något av lagen som möts för att jag ska orka titta nuförtiden (det finns visst undantag med de absoluta toppmatcherna i de allra största ligorna samt i sluttampen av Champions League, där det inte minst är intressant att bevittna krockar mellan olika ligors fotbollskulturer).
Kalmar FF - IFK Göteborg på vanliga 4:an var till exempel otroligt spännande igår.
Anledningen är naturligtvis att de båda lagen är inblandade i samma guldstrid som AIK.
Jag hatar, hatar, hatar Göteborg med deras jävla ordvitsar, sönderklippta kalsonger, flyttade stolpar, goa gubbar, skattefusk, klantiga biljetthantering och rent allmänt ociviliserade sätt. Att se detta med gemene man "gullade" bottenskrap förlora är nästa lika skönt som att se Djurgården förlora, vilket i sin tur är nästan lika skönt som att se AIK vinna.

Denna känsla som jag har här i Sverige går naturligtvis igen mellan Liverpool och Manchester United i England, Roma och Juventus i Italien och Barcelona-Real Madrid i Spanien. Jag tror dock inte att dessa lags svenska supportrar på något sätt kan känna på samma sätt som fansen i de respektive länderna. De kan förstå rivaliteten teoretiskt, men inte känna den. Jag har alltid tyckt att hela Tipsextra-fenomenet varit ganska besynnerligt. Hur kan någon plötsligt en lördag i Sundsvall någon gång i början av 80-talet få syn på Wolverhamptons tröjor där i rutan och sedan därefter alltid hålla på det laget resten av livet? Än mer märkligt är det att sedan på något sätt börja tycka illa om Birmingham och Aston Villa(Wolverhamptons lokalkonkurrenter). Att gå till jobbet i Sundsvall dagen efter en förlust mot Aston Villa kan ju knappast vara någon pina.

I morgon är det för övrigt ett äckligt viktigt derby mellan AIK och Djurgården på Råsunda.

Oh, herregud!
Jag tror inte att jag klarar mer nu.
Först SvD:s dubbade polska låtsas-scoop om härsket kött i Polen.

Sedan någonting som man alltså på allvar tror (för det är väl allvarligt menat i alla fall?) ska sälja uppföljaren till det helt otroligt dåliga Windows Vista.

Station To Station(1976)

Det var en man i spillror av ett kokainmissbruk som spelade in detta album i Los Angeles. Balladen Word On A Wing brukar beskrivas som ett rop på hjälp. Överlag är texterna på denna skiva bland de mer svårtolkade han har skrivit. Textraden the european cannon is here på det tio minuter långa titelspåret brukar ändå tolkas som den första indikationen på att Bowie nu åter såg sin framtid i Europa. Efter detta album följer också den mytomspunna Berlin-perioden tillsammans med Brian Eno och Iggy Pop.
Musikaliskt brukar Station To Station beskrivas som övergångsalbumet mellan “plastsoulen” på Young Americans och det elektroniskt experimentella på de efterföljande två albumen. Resultatet är någonting som ibland beskrivs som robotsoul. Rent kvalitativt är det dock långt ifrån något mellanalbum. Det innehåller bara sex låtar, men samtliga är Bowie-klassiker. Det är i det närmaste omöjligt för mig personligen att utse någon favorit. Det beror lite på vilket humör man är på. Wild Is The Wind brukar av många anses vara den bästa covern Bowie har spelat in. Det får jag hålla med om. Han gjorde den helt och hållet till sin. Det som gör att den här skivan inte tar sig in på topp fem kan möjligen ha att göra med att Bowies musikaliska hjärta känns ganska avlägset. Glamrocken är sedan ett par år tillbaka ett avslutat kapitel och han har också lyckats ro i land och avsluta den efterföljande soulutflykten. Men nu vill han bara inte vara här/där längre. Han vill återigen någonting nytt, men vad det ska bli är här ännu inte klart. Tidigare under 1975 hade han också deklarerat att rockkarriären var slut med orden the last thing I want to be is some useless fucking rock singer. Senare samma år ska han på samma tema ha beskrivit rockmusiken som ..dead. It´s a toothless old woman. It´s really embarassing.  Detta var ett statement som också var viktigt i den framväxande punkscenen. Fast den hade David Bowie själv som en av måltavlorna. På grund av sin instabilitet, fascination för nihilismen och att han var utled på de gamla vanliga rock n roll-poserna skapade han ett nytt alter-ego - The Thin White Duke. Denna kreation var en arisk övermänniska. Bowie anklagades under denna tid också för att ha en ganska grumlig människosyn. Enligt egen utsago minns David på grund av drogmissbruket inte att han har spelat in Station To Station. Det hörs inte omedelbart, men det kan faktiskt på något konstigt sätt kännas emellanåt.

The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars(1972)

Ja, redan här. Det är självklart ett väldigt bra album. Men det är överskattat, främst i förhållande till andra Bowie-alster Visst är det både konceptalbumets födelse och David Bowies stora genombrott. Visst är det banbrytande i den mån att texterna behandlar ämnen som är radikalt olika mot vad som tidigare varit normen på de mest populära rockalbumen. Visst är öppningsspåren Five Years och Soul Love är mästerliga.
Det kanske mest intressanta så här i efterhand är att det mest var en slump att detta ett av rockhistoriens mest legendariska verk blev ett konceptalbum. Så sent som i december 1971 såg låtlistan helt annorlunda ut. Skivan hette då Round and Round, efter en låt som i slutändan inte ens kom med. Historien om Ziggy Stardusts uppgång och fall tycks alltså ha varit en sista minuten-konstruktion, som en följd av att genombrottssingeln Starman och Rock n Roll Suicide tillkom på skivan.
Mina motiveringar till att inte ge albumet en plats på topp fem är som följer.
Det innehåller i mitt tycke några av artistens mer överskattade alster, som Sufraggette City och Starman.
Det är det av de klassiska 70tals-albumen där Bowies sånginsats i mitt tycke är sämst. Själva låtskrivandet var bättre på föregångaren Hunky Dory. Och musikaliskt, främst i form av att ta in andra influenser i glamrocken, var efterföljande Aladdin Sane mer intressant. För att, i motsats till historien på själva skivan, avsluta positivt ska det ändå tilläggas att en skivsamling knappast får anses vara komplett utan den här. Det är sannolikt också den smidigaste introduktionen till David Bowies karriär, om man inte ska ha en samlingsskiva.

"Heroes"(1977)

Det här är faktiskt den enda skivan ur den så kallade Berlin-trilogin som helt och hållet är inspelad i staden. Mest känd är den naturligtvis för det strålande titelspåret, som det ju har sagts och skrivits ofantligt mycket om på annat håll. Skivan innehåller ändå flera andra låtar med stark profil av hög kvalitet. De som främst sticker ut är kanske balladen Sons of The Silent Age, instrumentala kalla krigs-dystra Neuköln, och Blackout. Den sistnämnda är det väl i ärlighetens namn svårt att sätta fingret på vad det är egentligen. Det är hursomhelst en av de mest underskattade Bowie-låtarna. Det som gör att den här skivan inte kommer högre på listan är att ingen större möda har lagts på att få ett helgjutet album. Det öppnar ganska så rockande med mycket larmande oljud på Beauty And The Beast och Joe The Lion. Sedan följer titelspåret och några, som tidigare konstaterats, svårdefinierbara låtar. Detta innan albumet(det som var b-sidan på den ursprungliga LP-skivan) avslutas med några mörka instrumentallåtar – trodde man. För allra sist kommer en funkdiscodänga med den märkliga titeln The Secret Life of Arabia, som minst sagt sticker ut från resten av skivan. På det stora hela saknas som sagt inte riktigt bra låtmaterial. Men det är ganska ofokuserat och osammanhängande. Det känns i jämförelse med den extremt fokuserade föregångaren Low lite som en avslappnad lekstuga. Vilket det tydligen också ska ha varit.
Men det var en lekstuga bara några hundra meter från den hårt bevakade Berlinmuren. Detta gav albumet dess unika blandning av frenesi och dyster kylighet.

Igår var jag på besök i City. Jag var inne i de tre stora modevaruhusen och tänkte att det kunde vara på sin plats med en jämförelse så här inför höstsäsongen. Ett samlat intryck får nog ändå sägas vara att det är förvånande hur lite lågkonjunkturen har påverkat American Psycho by H&M som ju sedan ganska många år är den rådande normen i Sveriges huvudstad.

*Åhléns City. I smink, musik, bok och wtf(?)-avdelningen på planet mitt emellan den vanliga stora sminkavdelningen på gatuplan och Hemköp allra längst ner, är allting huller om buller. Det är fullständigt omöjligt att hitta någonting över huvud taget.
På våningsplanet för herrkläder finns en med svenska mått mätt helt okej skoavdelning.
Många av de andra varumärkenas avdelningar byts ut så pass ofta att man inte känner igen sig när man kommer tillbaka efter någon månad. Är det möjligen så att det går sådär med försäljningen?
Överlag känns varuhuset nu mer karaktärslöst än på länge.
Jag misstänker att en internationell förebild har varit Selfridges på Oxford street i London, som ju har alltifrån tråkig elektronik till Prada. Dit har man idag oändligt långt. Mycket på grund av att uppskattningsvis en tredjedel av hela Åhléns säljer just smink.

*NK. Alltid mycket trevligare bemötande än på alla de värdelösa gallerior och varuhus som samtliga bland gemene man anses mindre snobbiga än denna klassiker. Det är klart trevligare(och mindre klaustrofobiskt) än likaledes anrika Harrod´s i London, som å andra sidan är vedervärdigt med alla fotograferande turister. Utbudet är bra, men lite förutsägbart och tråkigt.
Ur ett American Psycho-perspektiv blir det av flera anledningar många pluspoäng.
1) Det kom fram en för mig helt okänd person och hälsade under besöket på varuhuset.
2) Faiblessen för olika typer av kort. (Har du någon annan än vit färg på kortet shoppar du sjukt mycket)
3) De elektriska expediterna. I den mening att jag tror att jag ska få en stöt(elektrisk)  om de vidrör mig. Jag har svårt att sätta ord på det här. Det är sannolikt för att de är syntetiska(men det är å andra sidan ett nedsättande omdöme som jag brukar använda om holländare). Jag menar inte att de skulle ha någon elektrisk utstrålning. Artificiella är nog ordet jag söker. Igår var det särskilt de på den nyöppnade Paul Smith-butiken. För det mesta på sådana här varuhus och stora modehusbutiker är butikspersonalens jobb att stå och se uttråkad ut. Det gäller inte på NK. Här får man alltid mer hjälp än vad man behöver. Och det på det varuhuset i svala Stockholm som fortfarande anses vara snobbigast. Det är någonting som inte stämmer.

*PUB. Allt som är fel med Stockholm samlat på en så liten yta. Jag kommer ihåg att jag var här strax innan finanskrisen och intervjuade någon av alla de som har försökt revolutionera detta klassiska varuhus. Han hade någon ny käck idé om att varje våningsplan skulle ha ett eget tema, med så kallade “hubbar” där varor från de olika avdelningarna skulle marknadsföras. Förebilden var främst  10 Corso Como i Milano. Problemet är som vanligt att det här inte är någonting som svenskar är vana vid, det är någonting vi håller på att lära oss. Men just det här var vi tydligen inte ens intresserade av att lära oss. Satsningen verkar ha havererat. Nu är det inte ett organiserat kaos, som var meningen. Utan ett oorganiserat dito. Allt är fortfarande huller om buller, fast utan “hubbarna” alltså. Nu är Team Sportia för övrigt tillbaka på bottenplanet. Det motsvaras väl i Fyra nyanser av brunt av den där skulpturen av den före detta folkpartiledaren, som jag inte kommer ihåg vad han hette.

Läs även på samma tema det här.

Dagens låt

Flickan som lekte med elden var ju den sämsta boken i Milleniumtrilogin. Det blev bara för osannolikt med Paolo Roberto och alltihopa. Jag hoppas vid gud också att Flickan som lekte med elden är den sämsta av de tre filmerna.
Strages recension är nämligen på pricken. Inget mer behöver egentligen tilläggas.
Klippbilder från Götgatan, eller en vy över Gamla Stan är ju någonting man kan använda sig av i nyhetsrapporteringen om budgeten, eller att allt fler får svårt att betala sina lån eller någon annan nyhet av mer perenn karaktär.
Den sjukt usla regissören Daniel Alfredson (jag har sett tillräckligt stor del av hans repertoar för att kunna ta till sådana brösttoner) använder samma klippbilder helt omotvierat rakt igenom hela filmen. Jag vet att budgeten var större för Män som hatar kvinnor, eftersom att den redan från början producerades för bio. De efterföljande delarna var ju först tänkt att bara visas på tv, men påtryckningarna från publik, SF, Filminstitutet och så vidare blev till slut för mycket, varför man ändrade sig.

Men det måste ändå finnas en anledning till att replikerna i danske Niels Arden Oplevs Män som hatar kvinnor leverades övertygande från nästan samtliga etablerade skådespelare, medan det i Flickan... bara är Noomi Rapace som övertygar. Det ansvaret måste ytterst vara regissörens.

Young Americans(1975)

Det bör sägas redan nu att det kommer att vara ett oerhört tight lopp ända upp i toppen.
På plats nummer nio hamnar alltså det enda albumet som faktiskt är bättre under sommarhalvåret. At the heart of a good time, i typ maj eller juni. Men än så länge skiner ju också solen lite till och från. Young Americans är ett ojämnt album, det ska medges. Titelspåret tillhör mina personliga favoriter, efterföljande Win är med sitt makalösa sax-intro  fantastisk musik när man har solen i ögonen och, ehhh, vinden i håret(?).  Albumet växer i sin sentida utökade version med de vid releasen ratade balladerna Who Can I Be Now? och It´s Gonna Be Me. De plockades bort på grund av att John Lennon helt oväntat dök upp sent i inspelningsprocessen. Detta resulterade i att Beatles-covern Across The Universe och klassiska hiten Fame tog plats på albumet istället för de båda balladerna

Young Americans får sin plats på listan, på bekostnad av kanske mer genomarbetade alster, mycket på grund av det obegränsade inflytandet albumet har haft. David Bowie blev tack vare skivan den första vita artisten att uppträda i "det svarta" musikprogrammet Soul Train i USA.
Inspelningen skedde under två intensiva veckor vid en paus i Diamond Dogs-turnén i augusti 1974.  Man stängde in sig i philly soulens högborg Sigma Studios, Philadelphia. Till sin hjälp hade Bowie ett band bestående av en blandning av svarta och vita musiker. Luther Vandross introducerades till exempel för första gången för en bred publik.

Men det här är trots inspelningsplatsen inte, som det ofta påstås, någon renodlad philly soul. David Bowie ska helt enkelt ha satt producenten Tony Visconti på att ta fram Young Americans-soundet –en blandning av soul, disco och latinska rytmer. Pianisten Mike Garson sammanfattar i den senaste utgåvans konvolut vad det handlade om:
I was setting up a groove that had a bit of a latin feel, without going over the top into salsa music.

David Bowie har utan tvekan gjort bättre album. Men knappt ens han har gjort någonting lika banbrytande som detta. Young Americans öppnade vägen för svart musik på topplistorna(Hej Michael Jackson!). Samtidigt blev den, inte minst ur ett modeperspektiv, inspirationskälla för New Romantics-eran som skulle följa under 80-talet. I ett tidigare skede skulle Young Americans öppna upp för disco-explosionen under 70-talets andra hälft. Men då var Bowie redan någon annanstans.

När hösten nu är här igen går det efter fyra månaders uppehåll(med undantag för Young Americans) återigen att lyssna på David Bowie. Detta firar jag med en topp tio-lista på de bästa albumen, som nästan samtliga låter bäst under årets mörkare månader. Den bästa musiken brukar ju göra det.

Först ut på plats nummer tio är:



Heathen(2002)

Två timmar med bil norr om New York ligger Glen Tonche. Dit kom David Bowie på vårkanten 2001 för att spela in Heathen i Allaire Studios.  Den ligger i en 20-talsbyggnad som lät uppföras av industrimagnaten Raymond Pitcairn. Byggnaden som överblickar ett stort bergsmassiv fullt av rovfåglar beskrevs av Bowie som väldigt amerikansk men ändå väldigt aristokratisk. När han steg in genom dörrarna upplevde han att texterna till albumets låtar redan var färdigskrivna i huvudet, även om han inte kunde sätta ord på dem. Miljön som beskrivs i Nicholas Peggs utmärkta The Complete David Bowie hörs genom hela albumet. När man läser utdraget första gången blir man nästan tagen på sängen av att det alltså var precis så som man upplever att det måste ha varit när man lyssnar på skivan.

Oogie waits for just another day
drags his bones to see the Yankees play
Bones Boy talks and flickers gray  
Oh, they slip away...

..sjunger David på tredje spåret Slip Away och lyckas därmed uppdatera sig för 2000-talet bättre än vad såväl han själv som diverse sentida kopior lyckats med någon gång tidigare eller senare. Oogie och Bones Boy var två muppar i barnprogrammet Uncle Floyd´s show som sändes lokalt i New Jersey på 70-talet. Showen råkade dock ha två väldigt kända fans i Bowie och John Lennon. Även The Ramones ska ha uppträtt i programmet vid ett tillfälle. En invändning som gör att Heathen inte når högre upp på listan är att skivan kanske innehåller någon cover för mycket, särskilt med tanke på att Bowie själv verkar ha varit i gammalt gott låtskrivarslag under processen. I Would Be Your Slave och Everyone Says Hi glimrar tillsammans med tidigare nämnda Slip Away kanske mest här.

Men, what do you think, smackhead!
En tv-kanal ingen längre bryr sig, en gala ingen längre bryr sig om, en sångerska knappt någon vet vem det är(fast hon alltså vann ett pris) och en rapartist som många vet vem det är – men allt färre bryr sig om.

Det här var så klart påhittat för att galan över huvud taget skulle få något spaltutrymme i nöjesbevakningen dagen efter. Kanye West såg ju knappast heller skogstokig ut på scenen, om man säger så.

Jag har börjat läsa Jan Guillous Ordets makt och vanmakt som handlar om författaren och journalistens skrivande liv.
Jag tillhör dem som har läst, och tyckt mycket bra om Ondskan. Jag har också för mig att jag har läst någon Hamilton-roman för längesedan. Men det är också det enda jag har läst av Guillou.

Hur som helst. Den här boken verkar inledningsvis, inte bara ge en inblick i Jans skrivande liv, utan också en relevant dos svensk nutidshistoria. 

Om man inte går igång på det så kan man i alla fall läsa boken för diverse murvelanekdoter. Kårhusockupationen beskrivs som komisk redan då och någonting av en journalistisk dragning.
Ett mycket fabulerande kriminalreportage där det påstods att reportrarna levt fyra dygn bland hallickar, vapenförsäljare och annat patrask i Stockholms undre värld kommenteras med orden:
Vi levde inte alls några fyra dygn i Stockholms undre värld, var nu det skulle vara någonstans. Vi satt på Tennstopet.

Och då har jag IB-affären och Geijer-diton kvar. Verkar lovande.

För er som inte har tillgång till DN på söndagar kan jag berätta att precis så här är det.
Ha så kul!

I samma lätt schizo söndagsbilaga finns också en guide till Madrid.
Staden där man alltid får känslan av att precis allt är möjligt, bara man har tillgång till ett par bekväma promenadskor.
Barcelona med sina gamla fiskare, horor och inskränkta patriotism är en skitstad i jämförelse (Spaniens svar på Göteborg med andra ord).
Så nu visste ni det. Ni behöver inte jämt göra som svensk media och åka dit Zlatan är.

Det kanske är till Madrid man borde bege sig i alla fall.
En korsning av Manhattan och det bästa av vad Europa alltid har varit.
Ett ständigt pulserande, men smakfullt kaos. På grund av sitt läge ganska många meter över havet finns det emellertid alltid en ganska frisk bergsluft, faktiskt!
Kranvattnet går att dricka och människorna är gladare, smartare och snyggare än i andra delar av Spanien.

Man kanske skulle skicka våra trötta, tråkiga, PR-byråindoktrinerade partiledare på inspirationsresa dit inför valrörelsen!
Bara en idé! De skulle få lite hjälp att komma utanför den där boxen. Som väl i ärlighetens namn kanske inte är så lätt om man till vardags tillbringar sina dagar i Västra Europas mentalt mest stagnerade huvudstad.

För inte ska det väl krävas ett riktigt skrällval(jag tänker 8-10 procent) av Sverigedemokraterna för att de ska vakna?! Det skulle vara rätt åt dem, men inte åt oss. I Frankrike hade de gått på den proteströstande impulsen. Men det misstaget ska inte vi göra.
"Vi ska vara föredömslandet Sverige. Som tar hand om miljön och statsfinanserna zzzz zzzz zzz...."

Herregud. Kunde ingen ha sagt till landslaget att Paceville besöker man efter matchen när man har vunnit.
Inte kvällen inför match, som det ser ut på planen just nu att de har gjort.
Jag lägger inte in någon Premer League-värdering i ovanstående klipp. Jag skulle tvärtom gärna vilja ha tillbaka klassiska Leeds i högsta divisionen. Det jag i stället efterlyser är den här attityden på läktaren och planen. Nuförtiden får man ju nästan alltid kämpa för att hålla sig vaken.

*Jay Z:s Blueprint 3 är inget vidare. Mest som vad som helst i genren. Eller nej, bättre än det mesta i genren. Men.. Ähvafan!

*Årets Paul Simon-stipendium går till Taken By Trees. Nya East of Eden, med a touch of Africa, glimrar till väldigt sympatiskt på sina ställen. Sedvanligt fantastisk produktion av Dan Lissvik.

*Herregud. Är det deprimerande att The Beatles(som alltså splittrades för 40 år sedan, om nu någon missat det) beräknas gå om Eminem som 00-talets bäst säljande musikakt i USA i och med de här återutgåvorna. Personligen föredrar jag The Bealtes framför den sistnämnda alla dagar i veckan. Men en känsla av total jävla stiltje och mental recession är liksom oundviklig. Kan vi inte bara låssas att det är 1965 rakt av i stället. Jag kan vara min pappa och släpas med av min farfars brittiska systerdotter för att se ett nytt hett band (The Who) på Royal Albert Hall.

*När jag nu lyssnar på mitt gamla exemplar av Revolver kan jag däremot konstatera att de här remastringarna av originalalbumen är väldigt nödvändiga.

Eftersom att jag är AIK:are älskar jag hybris.
Få saker har gjort mig så fnissig på senare tid som dagens biljettkaos till allsvenskans sista omgång.
Det kan, om tabelläget håller i sig, så att säga bli lite stökigt på stan i Göteborg första helgen i november.

Egentligen kan man bara låta nedanstående inlägg hämtat från ett forum idag få tala sitt tydliga språk.

Jag är säker på att det är massor med gnagare som INTE köpt biljett till Sill borta än. Så våra klackbiljetter kommer inte räcka. Bättre då att köpa upp IFK-klacken redan nu, speciellt om de inte tänker släppa P och B till AIK. Köper man IFK-klacken nu går det säkert att byta till sig mot biljetter på vår sida.

Detta i kombination med ett huvudlöst huvudstadsförslag om att AIK ska kräva att få matchen flyttad till en större arena(alltså vanliga evenemangsarenan Ullevi) har gjort min dag så här långt. Sånt brukar liksom bestämmas av arrangerande förening tillsammans med den lokala polisen. Men om man är AIK:are bryr man sig inte om sånt! Hahaha!

*Anledningen till att Where Angels Play inte är med på albumet är helt enkelt att man inte lyckades göra den klar i tid.

*I Wanna Be Adored (och möjligen också This Is The One) kan ha kommit till i Linköping eller på Lidingö av alla platser på jorden. Dessa är de äldsta låtarna på skivan och ska härstamma från en kort turné bandet gjorde i Sverige redan 1985. De spelade bland annat på "Kulan" på Lidingö. Detta var alltså innan de hade gjort någon spelning i Manchester, staden som de för alltid är synonyma med. Världen var kanske inte bättre förr, men i alla fall konstigare.

*Captain Sensible från The Damned var på väg att signa bandet till sitt bolag. Idén med skivbolaget var att en skiva skulle finansiera nästa men:
Unfortunatley we had a lovely secretary that worked there called Karen, whose flat-mate had a band called Trash, which she kept badgering us to sign. We wanted to do The Stone Roses - we thought they were phenomenal - and we had this four-track cassette demo that they had sent. We were all so vibed-up, but we put the Trash record out...and it bombed. It didn´t sell one fucking copy and we ran out of money, so we didn´t sign The Stone Roses.

*Grämer sig gör också Geoff Travis från det legendariska skivbolaget Rough Trade som bara ville ge bandet kontrakt på ett antal singlar, inte ett helt album. På väggen hemma har han skissen till omslaget på Elephant Stone - som skulle bli den första Stone Roses-singeln på Rough Trade.
The artwork reminds me of my own stupidity.
The one that got away. I love it still.

I hela mitt liv har ABBA- och The Beatles-revivlarna avlöst varandra.
Det senaste året har det varit det förstnämnda, efter den där musikalen som blev film.
Jag har inte sett varken musikalen eller filmen. Anledningen är naturligtvis ett djupt rotat ointresse.
Om det över huvud taget har kommit någon känsla av det där Mamma Mia-spektaklet så är det en oro för att de båda trevliga grekiska inspelningsöarna Skiathos och Skopelos nu inte är lika trevliga längre.

Så nu när den hysterin har lagt sig är det väl helt i sin ordning att The Beatles nu är precis överallt - igen.
Det måste vara den enda musikakten som uppmärksammas med uppslag i varenda tidning med anledning av att ljudet har fräschats upp på originalinspelningarna. Det är en så futtig anledning att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Ingenting nytt, som inte precis alla som är det minsta intresserade redan vet om, har tillkommit.

Men nu är alla gamlingar(snälla gå i pension snart!) där igen, och ska sätta fem plus, getingar, skator eller vad nu må vara på alla de här skivorna som alla redan har hört och därmed bildat sig en egen uppfattning om. Någon kanske vill chocka lite och tycka att Rubber Soul är den allra bästa skivan(ojojoj, vilket sätt att utmärka sig på!). En annan kontrar med att ha George Harrison(och alltså inte John eller Paul!!!!!!!!) som favorit-Beatle. Det tredje obligatoriska sättet att sticka ut hakan på har de senaste tio åren varit att skriva någonting skeptiskt om Sgt. Peppers Lonely Heart Club Band och "bara" ge den en fyra(!!!).
Alla som sitter och gör de här meningslösa genomgångarna vet ju att man egentligen måste tycka att Revolver är den bästa skivan ( sedan kan man överraska lite så där lagom med att själv gå emot strömmen och säga till exempel Rubber Soul ). Sgt. Pepper är ju någonting som vilket jävla fyllo som helst har lyckats memorera i huvudet under rubriken mästeverk. Lite som att ha Mona Lisa som favoritmålning.

The Beatles funktion i samhället idag är ju också precis denna. Någonting som kan liknas vid musikens svar på fotboll. Det kan diskuteras, dissekeras och återutges i det oändliga. Men som roligast är det när just något fyllo ska sjunga med i I Wanna Hold Your Hand.

Jag köpte Stone Roses-boxen idag strax efter lunch. Sedan var jag tvungen att släpa på den hela dagen.
Den är sjukt tung kan jag berätta. På skivaffärren kallar de den för den groteska boxen efter att Fredrik Strage sagt så om den väldigt många gånger i någon morgonsoffa nyligen.

Nåväl. Den har på grund av sin tyngd (i flera bemärkelser) många olika användingsområden.

UNDANFLYKT
Kan du hjälpa till att lyfta här?
– Nej, tyvärr. Jag var precis och köpte den här Stone Roses-boxen (som jag underförstått måste släpa på).

Någon som försöker kränga på dig krims-krams, andra skivor, Situation Stockholm, Amnesty, ett mobilabonnemang, en prenumeration på någonting etc.
– Nej, tyvärr. Jag var precis och köpte den här Stone Roses-boxen(och är underförstått pank).

POTENTIELL RAGGNINGSREPLK(eller inte)
– Jag var precis och köpte den här Stone Roses-boxen(och har som Forshage skrev därmed avslöjat mig som en nyrik före detta raveare, men en nyrik före detta raveare med utsökt musiksmak)

POTENTIELLT MORDVAPEN/SJÄLVFÖRSVAR
– Passa dig! Jag har Stone Roses-boxen här. Och den vill du inte ha i huvudet!

I övrigt från dagen kan konstateras att Inglourious Basterds är en av de bättre Tarantino-filmerna.
Visserligen mest på grund av de ständigt krökande nazisterna, men ändå.
Faktum kvarstår dock. Tarantino has yet to make a film that is not too long. Här hade man lätt kunna kapa tre kvart.

Ponera att en meteorit skulle träffa jorden, och att allt liv skulle utplånas.
För Stockholms del skulle det innebära:
1) Ett fortsatt politiskt käbbel om Förbifart Stockholm
2) Att Djurgårdens IF skulle fortsätta undersöka möjligheten om det dödfödda förslaget att bygga en egen arena på Östermalms IP

Okej. På den här ständiga frågan om vart jag har hört det här förut någonstans, lyckades jag igår hitta svaret på väldigt mycket av det som låter just nu, i en enda låt. Jag tycker att sånt här med lån är snitsigt gjort om man behöver ställa frågan ovan till sig själv.

Välj den här länken om du vill få bäst uppfattning om hur den här låten låter, och därmed väldigt mycket annat just nu. Men då missar du å andra sidan den gröna kostymen.

Välj den här länken om du vill se den gröna kostymen. Men då behöver du också stå ut med diverse närbilder på någonting som jag antar är tyskar. Och du får heller ingen egentlig uppfattning om ljudbilden, vilket ju är något av poängen, så att säga.

Claes eventuella startsträcka efter semestern får väl anses vara slut i och med detta.

Jag tyckte att det var en välkommen nyhet när This City´s Got No Boulevards började höras på radio 2003. Jag tyckte att det var småskön oförarglig lyssning när de senast var aktuella 2006. Dock började jag redan då må lite illa av det ömsesidiga Café-kramandet och att allting var så otroligt mediemässigt rätt i tiden.
Nu har brädan slutgiltigt tippat över åt fel håll.
Det var väl aldrig meningen att vara roligt. Men det är ju som pastisch det här är närmast att kunna lyckas.
Hur som helst är det definitivt inte roligt nu.
Run To You med Kim Wilde på sång är som gjord för att ava i Radiosporten innan man går tillbaka till andra halvlek på Örjans vall. Plattan lär dra in stora mängder stimpengar till gruppen då det är precis sådan här musik man kan spela i vilken kanal som helst, när som helst på dagen.

Även om man gillar en viss typ av musik så behöver man väl inte försöka upprepa/kopiera det 22 år senare. Det borde räcka med att inspireras, som man gjort tidigare med ganska lyckat resultat.

Jag är alltså tillbaka för ett gästspel i kommunen där jag tydligen växte upp.
Oklart ännu hur långt detta gästspel blir.
Jag känner dock att ingen, inte ens Schyffert, har gått tillräckligt hårt åt denna yta på jorden vars anseende ofta räddas av något av följande faktum.
*Den innehåller Sveriges äldsta stad
*Har Sveriges största flygplats
*Sveriges kanske snobbigaste privatskola
*En massa slott
*Ligger mitt i det som alltid varit Sveriges främsta tillväxtregion
*Har länge varit en mycket mångkulturell kommun(etniskt alltså, inte kulturellt mångfacetterad på något sätt)

Idag åkte jag runt i en bil för att uträtta diverse ärenden. Det är fullständigt omöjligt att inte åka bil eftersom att det inte finns något naturligt centrum där allting är samlat. Det finns snarare en fyra, fem platser som asprierar på detta - utan att på något sätt ha ett komplett serviceutbud. Då har jag inte ens räknat med själva flygplatsområdet där det  är alldeles för dyrt att parkera.
Majoriteten av dessa områden är köphangarer där man på en vardag, som idag, går runt med diverse arbetsskygga
( dock inte nödvändigtvis fattiga typer) och utan framgång försöker orientera sig fram bland varorna. Personalen får naturligtvis för sig att minst tre gånger om året leka hela havet stormar med de olika avdelningarna. Varför det alltid har ändrats när man har varit borta en tid.

På tal om personalen så är de naturligtvis med få undantag människor som man känner igen från gymnasiet, men aldrig lärde sig namnet på. Konstigt nog är relativt många från de delar av kommunen där man normalt sett inte väntar sig att människor blir fast anställda inom detalj- eller dagilgvaruhandeln. Ska de vara glada att ha ett jobb, eller se det som ett personligt misslyckande? Jag hade nog gjort det senare, vilket väl är anledningen till att jag inte själv arbetar där. Det finns dock förmodligen i flera av fallen ett tredje alternativ, som är att de kanske faktiskt har utbildat sig, utan att få någon utdelning. Det är ett personligt misslyckande som man dock inte ska skylla på personerna i fråga.

Annars har Newark som helhet under en lång tid snarare haft en ganska låg utbildningsnivå. Detta på grund av att den stora flygplatsen ofta borgat för full sysselsättning. För de som varit lite dumma i huvudet har det naturligtvis varit positivt. För de som varit smarta har det kanske i det långa loppet inte varit det. Detta då även dessa kan ha lockats av enkla jobb utan krav på utbildning, och sedan successivt närmat sig de dumma i intellektuell spänst. De mest anpassningsbara har dock alltid lyckats klättra uppåt för att senare kunna köpa någon fin, överprissatt bostad i närheten. Övriga har i stället fått hålla till godo med någon ful, överprissat bostad i närheten. Men vad hade den anpassningsbara för glädje av detta när den ändå var tvungen att träffa de övriga på någon jävla handbollsplan eller håkkirink -  varenda helg.

Cliffhangern i det här tråkiga inlägget är väl vad som kommer att hända med flygindustrin framöver. Det verkar ha varit mycket roligare på SAS under 80-talet.(Kan du bara se glad ut och prata hyfsad engelska så ska vi nog kunna ge dig ett överbetalt jobb så att du kan köpa någon överprissatt bostad här i närheten!)
Hur påverkar det alla de obildade människor som utbildat sig till mäklare för att sälja alla överprissatta bostäder i närheten? Och överlever köphangarerna? Eller kommer de att byggas om till diskotek?