twd

Young Americans(1975)

Det bör sägas redan nu att det kommer att vara ett oerhört tight lopp ända upp i toppen.
På plats nummer nio hamnar alltså det enda albumet som faktiskt är bättre under sommarhalvåret. At the heart of a good time, i typ maj eller juni. Men än så länge skiner ju också solen lite till och från. Young Americans är ett ojämnt album, det ska medges. Titelspåret tillhör mina personliga favoriter, efterföljande Win är med sitt makalösa sax-intro  fantastisk musik när man har solen i ögonen och, ehhh, vinden i håret(?).  Albumet växer i sin sentida utökade version med de vid releasen ratade balladerna Who Can I Be Now? och It´s Gonna Be Me. De plockades bort på grund av att John Lennon helt oväntat dök upp sent i inspelningsprocessen. Detta resulterade i att Beatles-covern Across The Universe och klassiska hiten Fame tog plats på albumet istället för de båda balladerna

Young Americans får sin plats på listan, på bekostnad av kanske mer genomarbetade alster, mycket på grund av det obegränsade inflytandet albumet har haft. David Bowie blev tack vare skivan den första vita artisten att uppträda i "det svarta" musikprogrammet Soul Train i USA.
Inspelningen skedde under två intensiva veckor vid en paus i Diamond Dogs-turnén i augusti 1974.  Man stängde in sig i philly soulens högborg Sigma Studios, Philadelphia. Till sin hjälp hade Bowie ett band bestående av en blandning av svarta och vita musiker. Luther Vandross introducerades till exempel för första gången för en bred publik.

Men det här är trots inspelningsplatsen inte, som det ofta påstås, någon renodlad philly soul. David Bowie ska helt enkelt ha satt producenten Tony Visconti på att ta fram Young Americans-soundet –en blandning av soul, disco och latinska rytmer. Pianisten Mike Garson sammanfattar i den senaste utgåvans konvolut vad det handlade om:
I was setting up a groove that had a bit of a latin feel, without going over the top into salsa music.

David Bowie har utan tvekan gjort bättre album. Men knappt ens han har gjort någonting lika banbrytande som detta. Young Americans öppnade vägen för svart musik på topplistorna(Hej Michael Jackson!). Samtidigt blev den, inte minst ur ett modeperspektiv, inspirationskälla för New Romantics-eran som skulle följa under 80-talet. I ett tidigare skede skulle Young Americans öppna upp för disco-explosionen under 70-talets andra hälft. Men då var Bowie redan någon annanstans.