twd

Äger varenda taxibil, bar, spellista, ja tamejfan om man öppnar kylskåpet så finns den säkert där också. Och så har det varit i tilltagande styrka sedan 2007. Och på Wikipedia står det att Journeys sångare Steve Perry till en börja var tveksam till att tillåta sången att vara med i sista Sopranos-avsnittet...

Nu saknas det väl egentligen bara/jag skulle vilja se en hallå där! med Jon Bon Jovi där han får svara på frågan om hur det känns att Livin On a Prayer nu 2010 är en helt annan låt, som dessutom kom fem år innan Livin On a Prayer.

Uwauwauwauwauwauwoouwau...

*Är det någon som någon gång har hört vad någon från Bergen har sagt?
*Hur många uppblåsta(och fullständigt ointressanta och/eller talanglösa) Dramaten-fetton finns det kvar för potentiella/resternade säsonger av Stjärnorna på slottet?
(Världens mest överskattade tv-format)

Lionel Richies stämma. Äger alla restauranger på Kanarieöarna samtidigt. Precis som han alltid har gjort.

Ranking av orterna så här långt på denna den allra vanligaste sol&bad-destinationen där jag inte har varit tidigare:
1)Puerto de Mogan
Svenskghettot San Augustin fast 2.0. BARA trevliga medelklasskandinaver(med en dragning åt övre och till och med över) som vill vara på semester men inte uppleva diverse parodier. Segelbåtar och kanaler.
2) Maspalomas
Öknen längst ut där solen alltid skiner. Har vuxit ihop med det betydligt mindre trevliga turistghettot Playa del Ingles.

Inte ens nära...
San Agustin
Puerto de Mogan 1.0. BARA(äldre) skandinaver som liksom ställer ut sig själva på balkongerna längs med strandpromenaden. Svenska skolan, svenska kyrkan och här ligger faktiskt Pepes Bodega(på riktigt) i ett stort köpcentrum som ser ut som det inte har renoverats sedan Sällskapsresan 1 spelades in här.

GOD JUL, DÅRÅ

Jag ska ju åka till Maspalomas över julen. Jag vet inte om det är mest komiskt i verkligheten eller i min fantasi. Att sticka till Kanarieholmarna eller Thailand(den bästa mainstream-solsemesterdestinationen är annars utan tvekan Mallorca! Den har faktiskt stil, så fick jag det sagt också) över julen är ju något av det ultimata tecknet på uppgivenhet. Vi ska tydligen inte åka charter, därför utgår jag ifrån att det kommer att vara företrädelsevis britter eller tyskar på hotellet.

Jag gissar på britter. Och nu har jag sammaställt en spellista som det är mest troligt att det här hotellet(det är fyrstjärnigt) via en marknadsundersökning har kommit på att målgruppen, medelklassbritter med trivselfetma, helst lyssnar på i solen.

De valda låtarna är det alltså mycket sannolikt att man kommer att få höra. Den viktigaste egenskapen, förutom att de passar i solen, är kanske dock att alla människor måste ha hört låtarna, men en minoritet får känna till vem eller vilka det är som sjunger(räknat på 2010 års marknadsundersökning). Jag hade dock kunnat gjort ett undantag för vad som helst från Paul McCartneys Band On The Run-skiva, om den funnits på Spotify. Både Pet Sounds och Avalon diskvalificeras för att de saknar den där härliga skvalkänslan(dock med kvalitet) som är låtarnas signum. Det är alltså på intet sätt ett urval av de bästa eller sämsta låtarna med de här artisterna, utan musik helt enkelt, som man i sällskap med semesterbritter kan höra när man väntar på att få nyckeln, utan att fundera på om de eventuellt handlar om någonting.

(Jämför med den här Snödrivan, som ni kan pulsa omkring till)

Det som sticker ut mest i spellistan är naturligtvis Nena, som får symbolisera tyskarna som britterna upplever dem. Dessa hälsosamma läkarpar från Düsseldorf som tidigt, tidigt innan soluppgången är uppe och lägger ut sina handdukar på solstolarna.

Jag kommer naturligtvis att återkomma om någon av låtarna av någon anledning inte dyker upp som planerat.

Bonus: Det bästa från valfri fiskrestaurang på varlfri kanarieö, valfri kväll i veckan, valfri årstid under valfritt decennium.

Nu har listan som ofta nuförtiden brukar betraktas som något av ett facit kommit. Deras listor över de olika decennierna är till exempel antagligen så nära man kan komma en hyfsat objektiv bild av de olika årtiondena(även om det exempelvis får anses vara oerhört snobbigt att inte inkludera något Springsteen album över de 100 bästa från 70-talet...).

Till saken. Även Pitchfork har i år trillat i Kanye-fällan. Ett av problemen med skivan är att den är vad tv-journalister skulle kalla för apelsin-tv. Kanye skriker att han är ett geni. Inga genier skriker att de är genier, ens inom hip-hopgenren(som man väl kan ifrågasätta om Kanye på riktigt tillhör nuförtiden). Om den hade varit ett fantastiskt mästerverk så hade den inte hetat My Beautiful Dark Twisted Fantasy, det hade framgått att det var det(både ett mästerverk och hans vackra, svarta, skruvade fantasi) ändå. Den hade snarare hetat  något vid en första anblick obegripligt. Om den hade varit ett mästerverk hade den nog inte heller kallats det i recensionerna vid utgivningen. Det är upp till tidens gång att avgöra om det är ett mästerverk eller inte.

Kanye West försöker för mycket att vara någonting han aldrig har varit eller kommer att bli. Och han försöker för mycket att göra någonting han aldrig kommer att lyckas med. Beatsen saknar nytänkade och texterna är ungefär precis det som syns och / eller hörs. Det finns inte mycket utrymme för att tolka in andra saker. Om man vill konkretisera: ungefär samma sak som anledningen till att Magnus Uggla aldrig har vunnit en grammis för bästa textförfattare i Sverige.

Jag kommer att tänka på historien om när David Bowie skulle spela in ett nytt album i New York i början av 80-talet och tog kontakt med Nile Rodgers från Chic. Rodgers blev lyrisk av att en artist med ett gediget avantgarde-förflutet ville samarbeta med honom, som primärt gjorde hits för dansgolven. Han har berättat i intervjuer att han nu såg framför sig hur han äntligen skulle få spela in en skiva som förmedlade djävulsbudskap om man spelade den baklänges, och så vidare.
Bowies budskap första gången de träffades i studion: Jag vill att du gör det du gör bäst. Jag vill att du gör hits!
Så Nile Rodgers lade på en orientaliskt slinga på den här låten, och säkrade på så sätt pensionen både för Bowie och medkompositören Iggy Pop.
Någonting som för övrigt hade varit David Bowies baktanke med hela Lets Dance-skivan (titelspåret var till exempel från början en ballad som Bowie sa att Rodgers fick göra vad han ville med, bara det blev en hit!). Detta eftersom att Bowie på grund av managementbekymmer gått miste om de flesta inäkterna från första halvan av 70-talet.

Man kan alltså säga att My Beatiful Dark Twisted Fantasy är samma sak som Let´s Dance. Fast tvärtom.

Mitt budksap till Kanye West är detsamma som Bowie förmedlade till Rodgers första dagen i studion(på singelspåret håller Kanye sig fortfarande på rätt sida om vad han mäktar med).

(Inget ont om Nile Rodgers som ju faktiskt är ett geni, om någon).

När jag slog upp DN i morse möttes jag av den. Bilden som förmedlar hur det ser ut när man i generationer har sluppit använda hjärnan. Bilden(ej på nätet) jag tänker på är naturligtvis den på de vitrysska kvinnorna vid ett av de många statliga storjordbruk som fortfarande finns i landet. De såg liksom så  lyckligt ovetande ut. Staten ger oss arbete, mat och pension. Att man sedan i praktiken är en lydstat till Sovjet, förlåt jag menar Ryssland, bryr sig de där kvinnorna inte om. På kvällen går man hem och äter någon kålsoppa samt tittar på den förmodligen enda tv-kanalen som troligtvis visar ett tal av den store ledaren, följt av någon underhållning som liknar Dansbandskampen, under ledning av någon person som till utseendet påminner en hel del om Charlotte Perelli.

I västerlandet gör vi så här (om vi vill slippa tänka) istället: Badabadampa, badabadampa, badabadampa, badabadam, badabadampa, badabadam...
Clarence Clemons på saxofon och maracas.

Jag tycker att det är direkt plågsamt att se ansiktsutrycket hos många muslimer, these days. Man kan ju inte säga du har ju inte gjort nåt fel till varje person man möter.
Å andra sidan känns det ju inte bra att yrkestrafik nämns som den vanligaste sysselsättningen för landets cirka 200 islamiska extremister. Och det känns inte bra att SL:s personal inte har någon utbildning i krisberedskap...

*Efter att de båda rikstäckande morgontidningarna publicerat sina årsbästalistor känns det som jag har fått vatten på min kvarn. Robyns mäktiga företagsimperium Knowitcha Bitches har mutat DN(ingen SvD-kritiker har med Robyn på sin lista). Sammanlagt fyra kritiker från de båda tidningarna har Steve Mason som etta. Jag tyckte faktiskt inte att den var så där väldigt märkvärdig(kan man inte någon gång i detta sammangang bara få klicka på Blown A Wish utan att ha hört den förut? Inte det?). Och tycker fortfarande inte det, även om jag kanske skulle kunnat ha positivt särbehandlat den, eftersom att den är från Skottland. Men någon sådan behöver ju skotsk musik inte annars, så varför skulle den få det nu.

Sedan kan jag bjuda TT Spektra på morgondagens notis.
Robyn fortsätter att skörda framgångar i världen. Nu har den ansedda brittiska tidningen The Guardian placerat hennes Body Talk på sjätte plats på sin lista över årets bästa album.

(Bonus från The Guardians kommentatorstråd: I don't get it. This is good? What's Yazoo then, one of God's aliases?
Den knycker jag som statement).

Nöjesredaktionerna beter sig som att de äntligen har fått sin Ingemar Stenmark. Den enda skillanden är att på 70-talet hette terroristerna Baader Meinhof.

Jag orkar inte länka föredömligt. Det är precis som det mesta andra så jävla tråkigt. Jag har sett både rimfrost och julbelysning förut, men jag förstår(eller, nej...) om vissa tycker att det är intressant och/eller upphetsande. Rimfrostdisco var för övrigt ganska edgy 2001. Nu är det också tråkigt, hör ni det?

Jag tycker att den där Silvio borde sluta med politik återgå till sin karriär som sångare istället.

Latinska gubbar i kostym(omgivna av kvinnor i andra åldrar och kläder) är alltid gångbart i underhållningsbranschen. Jag tror att sommarens stora hit kan bli Silvios. Men då måste han först avgå.

*Oj, vad den där skäggige mannen i Luton måste vara trött på att prata med svenska journalister för övrigt.

Hur kan man INTE vilja se Agnetha Fältskog?
Jag röstade på henne, Carola, Eva Dahlgren, Joakim Thåström, Magnus Uggla, Mauro Scocco och Orup.

Men jag gissar på: Siw Malmqvist, Niklas Strömstedt, Tommy Körberg, Håkan Hellström, Lena Philipsson, Charlotte Perelli och kanske Veronica Maggio.

Tre som har ganska så cementerad status och som jag tror gör lite vad de vill, plus fyra vars karriärer kanske behöver något av en nytändning. Inte helt olikt fördelningen i årets startfält alltså...

Steve McManaman, före detta yttermittfältare i Liverpool och senare bänkad yttermittfältare i Real Madrid kommenterar i skrivande stund United-Arsenal för spansk tv på spanska. Han verkar föredra milda vintrar(och en bekväm plats på bänken...) den gode Steve...

Det känns som att det nu finns tillräckligt många anledningar för att sammanställa denna unika lista. Flera av personerna har varit högaktuella i offentligheten den senaste tiden. Gemensam nämnare i flera av fallen är att de har vunnit svenska folkets kärlek efter det att vi på något märkligt sätt har inbillats att de skulle vara stora utomlands. Tilläggas bör att det naturligtvis är yrkespersonerna som de framstår och bedöms i media som avses. Hur de är som privatpersoner har jag ingen aning om, men flera av dem är säkert trevliga.

1) Robyn
Något av definitionen av att finnas med på den här listan. Uppskriven i svensk media för att hon har varit med i amerikansk media och är egenföretagare. Tre skivor med ordinär radiopop och/ eller medioker klubbmusik(som hon inte ens producerar själv). Har inte sålt Lady Gaga-många skivor och ligger i bästa fall någonstans på en 20-bästalista när diverse utländska medier sammanfattar årets bästa skivor.
2) Thomas Bodström
Var väl en hyfsad justitieminister och en aktad advokat ända tills dess att han blev definitionen av en mediehora. Jag skulle vilja påstå att han genom sina ageranden de senaste åren är själva essensen av Socialdemokraternas ideologiska kris. Av någon obegriplig anledning anses han vara folkkär. I Storbritannien hade han inte varit någonting annat än en twat, i värsta fall kanske cunt of the year, typ.
3) Margot Wallström
Och vad fan har hon åstadkommit mer än att framstå som en ovanligt jordnära EU-kommisionär? Någon?
4) Carl Bildt
Går omkring med en stor hatt som det står jag medlade på Balkan på. Twittrar mitt i natten om någonting han inte ska uttala sig om. Framstår oftare än han själv antagligen tror som ett stort jävla fån.
"Medium sized dog with big dog attitude".
5) Alexander Skarsgård
"De svenska Hollywoodstjärnorna".

Dårens talade hotbrev liknande ju en flummig metadiskussion i media om möjliga orsaker till potentiella terrordåd i Sverige. Kriget i Afghanistan, försvarandet(sic!) av Lars Vilks.

Jag är helt säker på att han har lyssnat på just någon sådan diskussion och fått "inspiration".
Människan ville ta sitt liv och fann i religionens namn ett sätt att göra någonting "meningsfullt" på samma gång.

Vad kan man då som privatperson göra?
Jo man kan sätta hundra spänn, på att havet finns där ute än.
Man kan skriva hem till Bill, det var ju faktist ända sen april.
Man kan nå sin atmosfär, lösa livets gåtor bättre där.

Antingen det.

Eller så kan man diskutera vilka delar som är de allra värsta i John Lennons solokarriär. Det är ju betydligt mer givande. Man måste kunna skratta åt det/den.

Det vore bra om fler också kunde skratta åt den där Jackson-skivan. Men det lyckas inte ens jag med, som uppmanar till det. Anledningen är att den inte ens är rolig.

Eller så kan man, om man är i UK, stödköpa lite tystnad.

Men herregud vad trååååååååååååååååååkigt!
En sammanfattning av läget. Julian Assange är alltså gripen i London, Mario Vargas Llosa, John Lennon har varit död i 30 år nu, Michael Jackson har varit död i ett och ett halvt år nu, Robyn är 2010 års svar på båda två – och Raoul Wallenberg, final i Dansbandskampen ikväll och i TV4 är det kräftskiva med Plura, Christer Sandelin och någon som är uppkallad efter månaden September, till och med Peter Jihde har tröttnat på Idol, Socialdemokraterna saknar en naturlig ledargestalt, men man måste tacka nej minst tre gånger - GÖRAN GREIDER och HELLE KLEIN gästar studion för att debattera höger eller vänsterfalanger, Andre Pops är årets julvärd och på juldagen har Änglagård 3 premiär.

Väck mig inte om/när jag somnar.

Jag är något ambivalent inställd till dagens Strage-krönika.
Å ena sidan har han en poäng i att en alltför smal och hipp lista i framtiden inte kommer att säga någonting om det aktuella året, eftersom att antalet människor som har hört de aktuella albumen är försvinnande få. Och knappt ens de som har hört skivorna kommer antagligen att komma ihåg mycket av dem om tio år.

Å andra sidan kan man ju inte i och med detta toppa en årsbästalista med någonting som har lika mycket karaktär som antingen ett soffbord från Bolia eller ett personporträtt i SAS-tidningen Scanorama av en glasskulptur från Orrefors – utanför ishotellet i Jukkasjärvi.

Jag såg igår ett bildspel på (den förr om åren betydligt mer inflytelserika musiktidningen) NME:s hemsida innehållande de album som NME har utsett till årets album sedan 1974. Och även om man i efterhand inte håller med om alla utnämningarna(det är väl i själva verket knappt någon utnämning jag håller med om, men jag förstår i alla fall hur de resonerade då...)  på 70-80-90talen så säger de i alla fall väldigt mycket om de aktuella åren. Det är inte förrän på det fullständigt ambivalenta 00-talet(när albumens betydelse i musiksammanhang också minskade, ska tilläggas) som utnämningarna blir riktigt, riktigt märkliga, även rent objektivt sett.

Slutsats. 1) Man tar det man tycker är bra/har haft stor betydelse.
2) Det är för mig helt ofattbart att man kan ha Body Talk 1,2,3 eller 2 steg från Paradise överst på en lista för 2010.

Ishotellet i Jukkasjärvi. Nu också som musikakt.
Fokus får gärna på ett mindre flummigt sätt förklara vilka populärmusikaliska höjder det är Robyn har nått som ingen annan har utforskat tidigare, på vilket sätt just hennes elektroniska popmusik inte är ytlig, samt vad som skiljer henne från alla andra konstnärer som också har kontroll över sina egna verk.

(Så här går det för övrigt till när en musikakt inte bara är Paggan-aktig kulturnäringspolitik, utan blir inrikespolitik på grund av att texterna har en laddning på riktigt. Fascinerande.)

*Ett pris jag verkligen tycker att Robyn ska ha är årets pr-geni i Skandinavien.

*Jag vill än en gång förtydliga att jag inte har någonting varken för eller emot Robyn, bara den svenska offentlighetens bemötande av henne som yrkesperson.

*Årets person i världen tippar jag blir Julian Assange.

Will Smith Miami

Notering: Den där tyskan ser inte helt bekväm ut i den där miljön.
Jag ska ju fira jul på Gran Canaria. Bäst att förbereda sig med den här instruktionsvideon...

Jag skulle vilja inleda med att gratulera (den fusionerade plastklubben) FC Köpenhamn till 292 miljoner kronor och fortsatt (ännu mer) tillgång till varenda (bättre) allsvensk fotbollsspelare de närmate 20 åren.
Sedan undrar jag när den här frisyren ska bli populär igen. Jag tror att alla hade någon variant av den frisyren på 90-talet, då kan den ju inte ha varit så dålig. 292 miljoner västerlänningar kunde inte ha fel.

Huey Lewis and the News. Till saken. Fram tills för en fyra, fem år sedan tyckte jag att vintern och julen hade sin
"tjusning". Nu tycker jag mest att det är obekvämt och tråkigt(vintern) och tjatigt(julen). Hit har det plötsligt blivit farligt att åka. Usch för drogkarteller!

*Efter att Lokko och diverse andra källor tjatat hål i huvudet om The Trip avverkade jag igår samtliga avsnitt. Den var ju på något konstigt sätt beroendeframkallande. Imitationerna av den brittiska skådespelareliten är efter ett tag precis så otroligt tjatiga att lyssna på som jag antar att det är tänkt att de ska vara. En av mina favoritscener är när Joy Divisions Atmosphere i början av första avsnittet strömmar ut ur Range Roverns högtalarsystem och Rob Brydon ställer den fullt berättigade frågan: Why are we listening to this?
Svaret: I choose it as soundtrack for this landscape.
Liksom, om du tycker att svenska manliga kulturarbetare i 40-årsåldern är jobbiga, prova de brittiska! 

*Har lyssnat på den postuma Michael Jakson-skivan. Jag tror inte att det kräver särskilt mycket musikvana för att konstatera att det här är skrapet.
Vilket ju inte är särskilt konstigt då Michael knappast var produktiv det sista decenniet. Någonting som nästan alla de nya låtarna har gemensamt är att de låter lovande de första tio sekunderna eller så, men sedan tappar de precis allt. Det här är nog mycket riktigt till största delen bara utkast som har slutförts av andra personer för att kunna få ut skivan i julhandeln. Dock tycker jag att det, i motsats till en del konspirationsteorier, låter som att det är Michael som sjunger.

HahahaHahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha!
Allt, hela sammanhanget bara: Hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha!

Hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha!


Men kickoff i kontrollrummet på ett kärnkraftverk tror jag kan bli det nya svarta("allt blir bara svart") faktiskt.

Nu har jag testkört min guide till 2010(utifrån vad som finns på Spotify, Superfast Jellyfish fanns på Spotify när jag för två dagar sedan gjorde listan). Lite av tanken med listan är ju att den ska vila ganska tungt på topp tio-album som jag gjorde tidigare i veckan. Några kommer antagligen att tycka att den är för hipp, andra kommer att tycka att den inte är tillräckligt hipp. Jag tar båda invändningarna som en komplimang. 2011 kommer ingen att bry sig om några akustiska skägg anno 2010(och era menlösa fån; hade det varit tillräckligt bra/orginiellt/intressant hade ni varit i den här videon by now. De säger att det aldrig har varit så mycket bra musik som nu, men vi svälter ihjäl när det kommer till karaktär och ursprung. Jag skiter väl i om skäggen är från Brooklyn, Karlstad, Internet eller Melbourne. Konsten är att få det att låta som Brooklyn, Karlstand, Internet eller Melbourne, utan att det ska vara dåligt.)  , de bästa remixerna finns inte på Spotify etc.

Årets låt är alltså Från och med du. Och jag tänker inte ens skriva vad var det jag sa eftersom att det var så löjligt uppenbart redan i april.

Nu har dom väl ändå lite väl roligt där borta på The Guardian?...(det ska väl ändå vara en av de typ fem mest seriösa tidningarna som finns...)
Ursprunget till omröstningen är alltså detta...

På Spotify hittade jag det här. Hur kom man/han fram till den idén? Det måste ju finnas en marknad för en skiva med tretton olika liverversioner av Something Got Me Started från samma turné. Om det finns något medium(fansidor undantagna) som bara ägnar sig åt oberoende Simply Red-bevakning så är jag intresserad. Detta trots att jag bara gillar ett fåtal låtar med honom/dom!

1) Ariel Pink´s Haunted Graffiti - Before Today
Den skepticismen som har riktats mot den här brukar handla om att den är ojämn, är för hipsterkorrekt och handlar om så kallade genreövningar. So? Vad 2010 är inte genreövningar? Hur många album som inte är ojämna har det gjorts i år? Hur många refränger som:
Hold on, I´m calling, calling back to the bowl
And we´ll dazzle them all, hold on I´m calling, calling back...
har det gjorts i år? Dessutom är det 100 procent uppfriskande med någonting som ingen riktigt förstår vad det kommer ifrån. Några sådana skivor görs det ju knappt längre, med några undantag. Det här är ett av dem. Med rätt marknadsföring har det här potential att leva vidare nästa år och bli kanske i alla fall ett Phoenix för 10-talet. Hur många skivor kommer att leva vidare nästa år?


2) Lindstrøm & Christabelle – Real Life Is No Cool
Kom egentligen ut i början av december förra året, men i och med detta alltså också efter att man började sammanfatta det året(det gjorde man väl knappt, utan nästan bara decenniet som sådant). Den här norska dj:n och dansmusikproducenten lyckades få till ett riktigt starkt album i en genre som många försöker sig på och där starka album verkligen brukar vara en bristvara. Hatten av för denna som på sätt och vis ägde min sommar i år!

3) M.I.A - MAYA
Jag skulle ljuga om jag skrev att jag har lyssnat jättemycket på den här skivan. Men det är och känns bara så nödvändigt. Först tänkte hon göra Body Talk 1, 2 och 3 i sömnen. Men sedan kom hon på att det ju inte var någon vits med det. Albumet påminner en del om Primal Screams tio år gamla XTRMNTR i sin kompromisslöshet, men låter ändå fruktansvärt modernt, vilket verkligen är en konst i dag. Anders Nunstedt på Expressen tycker inte om den här skivan för att den är "edgy", "saknar melodier" och "inte är någon avslappningsövning". Intressant sätt att se på musik. Om man inte bryr sig om/är intresserad av att flytta gränserna, varför ska man då (egentligen) hålla på?  M.I.A:s förebild och föregångare Malcolm Mclaren gick bort detta år, samtidigt som hon själv och Wikileaks rubbade jordens cirklar.

4) Daniel Adams-Ray – Svart, vitt och allt däremellan
Årets bästa svenska i mitt tycke. Kommer antagligen att vara grammisnominerad men inte ha någon chans mot de sämre skivorna från Hellström, Robyn och Linnros. Det här är den mest vitala och dynamiska av årets stora succéer i Sverige.
5) Brian Eno – Small Craft On a Milk Sea(ej på Spotify)
Hur många comebacker var det egentligen i år? Jag har tappat räkningen. Man kan ju liksom på något sätt räkna ut Brian Eno:s betydelse i musikhistorien när han i överflödets 2010 gör en skiva som inte är i närheten av hans bästa och inte innehåller någonting nytt, men ändå utklassar det mesta andra under året.
6) Belle & Sebastian - Write About Love
En av de grupperna från Storbritanniens 90-tal som jag hade räknat ut helt. Har aldrig heller varit någon jättestor fan av gruppen egentligen. Men till skillnad från likaledes skivsläppande britt-kollegor som Tracey Thorn och Teenage Fanclub tar Belle & Sebastian faktiskt oväntat steg framåt på den här skivan. I Didn´t See It Coming, som inledningsspåret också heter. Antagligen en av årets bästa låtar.
7) LCD Soundsystem - This Is Happening
Inte riktigt lika bra som förra gången. Att få saker är så bra som Bowie/Eno/Iggy cirka 1977 håller James Murphy (här) kanske lite alltför uppenbart med om. Jag tillhör de som inte gillar att höra direkt vilken låt en musikakt har fått för sig att "låna" från. Det tar ofta ner helhetsintrycket för mig personligen. Hur som helst är det en bra och dansant klubbskiva med en del djup, precis som man har vant sig vid alltså.
8) Orup - Född i november
Hans bästa och inte minst jämnaste skiva.
9) Oskar Linnros – Vilja bli
Visserligen ojämn. Men singlarna! Hade istället kunna blivit den bästa svenska EP:n på hur många år som helst...
10) Edwyn Collins - Losing Sleep
(Eftersom att den tar sig in på listan naturligtvis)betydligt bättre än det mesta andra som har släppts i år. Dock sämre än 2007 års faktiskt ganska fantastiska Home Again. För att inte tala om den nyligen släppta Orange Juice-boxen...

Jag funderar på att göra en mash-up remix på Daft Punks Tron:Legacy-soundtrack och Anton Abeles snack om att det måste bli lättare att straffa folk på internet. Kan bli mäktigt!