twd

Oj, vad många fotbollsmatcher det var idag.
Jag har ju inte tid med det här egentligen.
Är det någon öl- eller rakhyvelsaktör som har räknat ut att det blir bättre genomslag om man lägger alla matcher jag vill se på samma dag, efter varandra?

I dag kom jag  på mig själv med att sätta igång tv:n för första gången på kanske fyra veckor.
Detta med anledning av att en av matcherna jag ville se gick i TV4. Då märkte jag att tv:n inte alls fungerade längre.
Men internet är fantastiskt. Premier League-matcher på kinesiska, Premier League-mathcer på spanska.
Undrar vad det kommer att vara för språk på Real Madrid - Deportivo La Coruna? För inte kan det väl bli på spanska? Det vore ju fullständigt logiskt, och det går bara inte.
Och Milanoderbyt som därefter börjar? Kan man önska holländska?
Kan man ha flera olika matchfönster öppna samtidigt? Eller finns det risk för att man får epilepsi?

Och när ska jag hinna packa, egentligen?

Det som tidigare kallades Riche-syd är nu en blandning av vad det tidigare kallades och lönehelgs-hejochhå samt studenthaks-människor som antingen anser sig nollade, eller lössläppta från konventioner i samhället. De sistnämnda refereras av barpersonalen till som "menvafan".

Om man är silverkund pekar man bara på det man ska ha(jag), om man är guldkund får man antingen kvittot i huvudet eller gliringar för sin fantasilöshet.

Eller som man också skulle kunna säga:
"Det är otroligt att det finns så många människor som är dumma i huvudet"
Överkurs är att tillägga: "..som dessutom klarar sig här i livet"

Ett tidlöst citat. Alla människor som använder det växer i mina ögon.

Strages etta hördes flitigt bland fotbollssupportrar i Stockholm med alldeles för många och dyra skor i mitten av 00-talet.
Men det här uppebart polerade Jesus And Mary Chain- soundet i kombination med någonting som enligt Strage skulle vara något form av slagträ i en debatt som ingen utanför DN:s kulturredaktion brydde sig om, diskvalificerar låten från alla former av listor. Därmed inte sagt att låten är dålig. Det är snarare så att ingen kommer att komma ihåg den 2025.

Det är lite som när Hard Fi döpte sin skiva till Stars of CCTV(Storbritanniens övervakningskameror som debatterades lika flitigt i brittisk media som handväskorna diskuterades av Maria Schottenius 2007) i mitten av 00-talet. Namnet är lite för bra och rätt tänkt i tiden för att det ska gå att ta på allvar.

Det här känns väl obligatoriskt att kommentera om man är jag.

Jag vet inte hur relevant det är att lista de 100 låtarna man tycker är bäst från ett decennium.
Smaken ändras ju ganska mycket med tiden samtidigt som 100 låtar känns som lite för många för att sammanfatta tio år.
I alla fall om det ska vara någonting som man ska kunna se tillbaka på år 2025 och säga, hmm, ja, visstja, 05, den låten.
Detta kräver i sig också att det blir någonting som i dammen lyckats kryssa från kvalitet, via kredd till bredd.

Om man ska försöka sig på att ta fram i alla fall tio låtar, med utgångspunkt i ovanstående stycke och att det i alla fall ska vara riktigt bra skulle det kanske se ut ungefär så här:

1) Daft Punk - One More Time
90-talets trendigaste fransmän startade 00-talet på allvar när de 2001 gav ut albumet Discovery. De senaste 30 -åren i en framtidsförpackning som ännu inte åldrats. Den här monsterhiten var inte min favorit på albumet när det begav sig, men har visat sig vara mest hållbar. Och omsluter åtta år senare hela decenniet.
2) Outkast - Hey Ya
Är naturligtvis långt ifrån näst bäst ur någon form av kvalitetshänseende. Men dubbelalbumet Speakerboxx/The Love Below var både en av de sista skivorna som "alla" köpte fysiskt, och kom dessutom att bli väldigt talande för hela decenniets cross-over/anything goes-mentalitet. Den här låten var helt sanslöst sönderspelad på all världens uteställen. Men som Strage konstaterade. Man lär antagligen älska den igen om några år.
3) Air - Alone In Kyoto
Som hit betraktat är den långt ifrån någon tredjeplats. Men det här är ju som bekant soundtracket till filmen som utan att tala särskilt mycket sade mest om 00-talet.
4) Morrissey - First Of The Gang To Die
Fantastisk låt, stor hit och symbolen för Morrisseys comeback och varande i den relativa mainstream-fåran. Någonting som också får symbolisera den utbredda respekten för det som tidigare varit, bland de som bryr sig om musik, det vill säga.
5) Missy Elliot - Get Your Freak On
Banbrytande beat. Överallt på varenda dansgolv, i varenda radiokanal. Det mest häpnadsväckande är ju att det fortfarande låter bra. Väldigt mycket 00-tal.
6) Franz Ferdinand - Take Me Out
Decenniets bästa riff. Följer kvalitet - kredd - breddtriangeln exemplariskt.
7) Jay Z - Izzo
Man behöver inte höra många sekunder av introt för att konstatera att denna måste vara med.
8) Kings of Convenience - I´d Rather Dance With You
Ja, medvetna människor från hålor där man tidigare torkade fisk. Om de var en trend under de första fem åren, så är det en trend under sista fem åren att göra sig rolig på dessa människors bekostnad. Det finns en gräns för hur mycket Stuff White People Like någon kan bli. Ändå fantastiskt bra och upplyftande låt.
9) Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg
Ja, även om den kom allra först på det nya årtiondet så är det väl bara det här introt vi behöver höra för att i framtiden tänka oss tillbaka. I Sverige alltså.
10) White Stripes - Seven Nation Army
Oj jisses, vad jag är tröttt på den här låten. Men Hey Ya - varning på att vara överallt. Och inte alls dålig. Som sagt mest fruktansvärt sönderspelad. Hade kanske varit högre upp om jag inte varit så trött på den.

Kvällen tillbringades på det lokala O´leary:set(korrekt svengelsk böjning?).
Kan konstateras: Dif, Bajen samt Blåvitt var bedrövliga samma kväll.
Det var för att få uppleva detta som jag gick dit, och det var också vad som hände.

Oerhört pinsamt dock att några människor som inte sett mig där tidigare måste tro att jag håller på Djurgår´n. För jag ser ju knappast ut att komma från Göteborg. Och Bajenfansen ser ju också omväxlande ut som att de kommer från Göteborg, bor på T-centralen, eller är till Stockholm inflyttade IT-bönder.

På platsen fanns även några jobbsällskap. Dessa är fantastiska då samtalsämnena lyckas bli så ofantligt torftiga.
Avlyssnade ett sällskap som ofrivilligt och ovetande lyckades överträffa sig själva i populärkulturell credd genom att spekulera i vilka som skulle kunna bli aktuella för huvudrollerna i en svensk version av Brokeback Mountain.
Förr att ta ner människorna på den populärkulturella jorden är det viktigt att klargöra att det i samtalet dessförinnan var någon som undrade om det gick att göra cd-skivor digitala i datorn.

I dag är jag ledig. Därför låtsas jag att jag är Ellinor och bombarderar diverse redaktioner med spontanansökningar. Ringer gör jag däremot inte. Det är läskigt.

Jag misstänker ändå att jag inte är tillräckligt ihärdig. När det kommer ett svar som talar om att just nu har vi inget att erbjuda borde jag svara tillbaka att jo, det har ni visst det, mig blir ni inte av med så lätt...
Men det lär jag ju inte göra.

Det finns för övrigt några sköna människor som verkar ha ganska sköna liv, precis i periferin av det som är min arbetsplats den här veckan ut.

*Den sedan ett antal år pensionerade före detta platschefen som kommer in i snitt en gång om dagen för att snacka om vad som händer i länet, läsa de övriga tidningarna som skickas till redaktionen, och för att se över redaktionsbilen - gratis.

*Den sedan ett antal år pensionerade, välmående och något rundlagde reportern, med ett ruggigt kontaktnät och egen blogg.
Många av de senilskaften som fortfarande får reda på saker först och/eller bestämmer i trakten tror antagligen att han fortfarande jobbar på tidningen, och skickar sina nyhetstips till honom. Den rundlagde ex-reportern kan sedan lägga ut dessa på sin blogg och undra över varför ingen av tidningarna skrivit om det ännu.

*Den 35-årige ungkarlen som känner varenda människa i den lokala idrottsvärlden. Har någon form av specialöverenskommelse med tidningen som gör att varje gång han snokat reda på någonting(inte sällan på puben), går han bara in på redaktionen, ringer sportchefen och säger att han har en nyhet. Som han sedan skriver själv.

Jag jobbar för andra helgen i rad. Denna är dock någonting jag har "bytt till mig" då jag var på bröllop när jag egentligen skulle ha jobbat, och en annan människa är på Rhodos när hon nu egentligen skulle ha jobbat.
Idag har jag bland annat beskådat det märkliga fenomenet tv-laget, live in action, så att säga.
Vad "grejen" är, förutom att Patrick Ekwall gillar banketter, har jag ingen aning om.

Just nu hör jag hur som helst Stings samlade favoriter åt ena hållet, och den här åt det andra hållet.
Det sistnämnda tillhör nog samlingen så jävla bra låtar från band som jag egentligen har kroniskt svårt för.

En annan i samma kategori är nog den ultimata sensommarlåten. Det ska bara vara lite varmare, så att man kan bada.

För övrigt, men på samma tema: Det är alltså här jag har befunnit mig hela sommaren. Jag kan förstå om några kan få nog efter ett tag, men det där var fult gjort. ;)

Är att äga och förvalta mark.

Efter att ha läst det femtielfte tack och hej för den här sommaren-mejlet på tre veckor signerat människor som man var helt övertygad om varit fast anställda sedan 91.

Ni/vi är som Gustav Fridolin lägligt konstaterade blåsta. Det tar bara lite tid att acceptera detta.
Till och med de äldre samt medelålders som är kvar på arbetsmarknaden är, om inte blåsta, så i alla fall i närheten av att bli utfasade. Detta faktum är inte heller kopplat till någon egentlig bransch. Det bara är så.
Robotkineserna kommer att sköta det som finns kvar att sköta. Europeer och nordamerikaner får sätta sitt hopp till vad den föregående generationen lämnade efter sig. För sydamerikaner och afrikaner kommer det inte att bli någon förändring åt något håll.

Skillnaden gentemot tidigare tror jag ligger i att vinnarna kommer bli de som "ger upp", och inte de som "håller i".
Jag menar, till vilken nytta.

Eller som fantastiska Diana konstaterade för längesedan på sitt överlägset bästa album:
No one gets the prize.

En rimlig invändning mot Tarantino från Lokko.

Det är ju egentligen bara Pulp Fiction som är riktigt fantastisk som film betraktat.
De andra har bara fantastiska musikval. :)

Tarantinos Inglourious basterds har om någon nu missat det premiär i helgen.
Påstan hade idag en ganska lyckad special på regissören, i hans egen anda, så att säga.
Bland annat uppmärksammade Strage musikvalet i de olika filmerna.
I den nya filmen är det alltså Bowie/Moroders 80-talsdänga Cat People(Putting Out Fire) som bland annat gäller som stämningsförstärkare. Ett som brukligt lekfullt val av Tarantino.
Den är ju inte något av Bowies mest respekterade verk.(jisses, har vi sett nog av felanvändingar av Changes och "Heroes" genom åren!). Men kombinationen här är säkert en superb helheltsupplevelse. Meningen med att använda poplåtar i filmer måste ju vara att både filmen och låten ska tjäna på det, inte att båda ska förminskas, som det ofta blir när det är ogenomtänkt.
Cat People är för övrigt också den låten som Lisbeth Salander åker motorcykel till i upplösningen av den andra Stieg Larsson-boken. Återstår att se om den också dyker upp i filmatiseringen av Flickan som lekte med elden i nästa månad.

Personligen längtar jag dock efter att få höra den här Giorgio Moroder-låten i en Tarantinofilm. Det  framstår ju nästan som ett beställningsjobb i sammanhanget. Låten gjordes 79 och låter retro, samtidigt som den nästan lika gärna hade kunnat gjorts på 00-talet(filterdisco, Daft Punk någon?). Giorgio Moroders bakgrund är ju dessutom lika fascinerande mycket do it yourself som Tarantinos. Hur kunde denna människa från italienska Sydtyrolen bli en förgrundsfigur och stilbildare inom disco och modern dansmusik? Nej, det fanns inte Myspace då. I de norditalienska byarna tillverkade man ost och åkte skidor. Frågor på det?

Sista gången jag brydde mig om friidrott var VM i Japan 1991. Jag måste ha varit åtta år gammal, vilket gör att jag knappast behöver skämmas för det idag.

Men resten av världen, herregud. Detta skämt till idrott! Vad är det som gör att vi inte en gång för alla kan enas om att sluta bry oss om detta laboratorium? Det är ju helt meningslöst.

Det är bara att repetera efter mig: Han/hon är säkert dopad.

Upprepa detta varje gång någon genomför en prestation som verkar osannolikt bra, och du kommer några veckor senare kunna säga: Vad var det jag sa.
Om det nu är någon som roas av detta, det vill säga. Jag gör det inte, men så länge folk bryr sig om denna sport och förvånas över dopningsavslöjanden kommer jag att plåga omgivningen med mitt mantra.

Det enda som är bra med att friidrott finns är att det innebär att de inte kan ta bort löparbanorna på Stockholms stadion.
För det skulle ju vara ett lika stort skämt som friidrotten är. Häva en k-märkning för att supportrar till en klubb som vunnit de flesta av sina SM-guld på Råsunda, och tillbringat en betydande del av historien på Kristinebergs IP, tror att de är synonyma med en plats som inte varit en acceptabel elitfotbollsarena sedan 80-talet, minst!

Dagens fjärde inlägg.

Ojojoj, vad packad jag hade kunnat bli ikväll. Jag menar upphämtning, regnavbrott, serieledning!
En oslagbar trio.
Som om inte det vore nog: två stycken britter i baren med, ett visst försprång, varav den ena inledde konversationen med
 "what is time, I don´t mean what is the time, but what is time?"
Efter ett ickesvar från mig fortsatte den andre med
"How much time do you think we have left, I mean not on the planet but in general?"
Svammel från mig om cirka 14 år för att därefter tillägga "David Bowie said five years in 1972, but he was wrong".
Britt nummer ett klargjorde därefter att han trodde att det rörde sig om två timmar.

Känns det bättre om jag meddelar att de här båda herrarna jobbar här med att ta fram fjärde generationens mobiltelefoni? Inte?

Det är ett under att jag redan är hemma.

Att jag är lite stissig i dag beror dels på att jag är kompledig efter helgens bravader. En dag som tvunget har ägnats åt att passa tvätten, handla och inte så mycket annat.
Resten av stissigheten beror på att AIK kan gå upp i serieledning ikväll. Problemet är att de möter Halmstad, ett lag som det oftast går åt helvete mot. Problemet i själva uppladdningen är att det inte går att agga mot någonting. För några år sedan hade de Roåbbanandersson(ja, det sitter ihop), Petter Hansson, Henrik Bertilsson och en äcklig polack vars namn inte går att uttala, än mindre stava till. Riktiga jävla åkerredskap till spelare, och en väl fungerande antites till det kaotiska AIK:s ihopvärvade glamourelva vid samma tid. Ett otroligt lätt objekt att agga mot helt enkelt. Nu känns det som att de har kört iväg hela maskinparken tvärs över Götaland, smällt upp den på östkusten och bytt färg på den från blå till röd. Ja, det är Kalmar FF vi pratar om.

Men bonnjävlarna på Västkusten är kvar, mer än lovligt karaktärslösa. Det går inte att agga mot spelarmaterialet, helt enkelt(med undantag för polacken som jag har för mig är kvar). Inte heller har de vare sig några vanliga supportrar eller kändisditon. Lovliga byten som den tidigare förbundskaptenen i handboll, Bengan Johansson och Per Gessle håller båda naturligtvis på Halmia(det andra laget i staden som inte har gjort något väsen av sig på en herrans massa år).
Det är så jäkla talande för Halmstad BK:s meningslöshet.

Jaja, tredje inlägget idag. Det blir (minst) ett till, känns det som.

Jag brukar inte vara så kinkig när det gäller sånt här.
Låt de pantade brudarna och/eller idioterna vara, brukar vara mitt motto.
Men den här tjejen verkar ju vara 20, snarare än 15.
Hon får en ju att vilja särskriva namnet på Sveriges huvudstad medvetet.
Liksom Stock Holm.
Någonting som annars brukar vara positivt med en stor inflyttning är ju att inaveln minskar.

Det här får ju bara inte vara på riktigt.

Ett mycket, framförallt roligt, debattinlägg av Calle Schulman på Dagens Media.
Jag undrar bara vad det är för fel på mig som ända sedan högstadietiden drömt om att ha ett sånt där jobb som ingen förstår vad det går ut på.

Milleniumskiftets klyschor om att "jag arbetar på konsultbasis inom psuedosektorn" har de senaste två åren fått sin motsvarighet av viral spridning (det låter ju som att det har med könssjukdomar att göra) och sociala medier.
Herregud, finns det någon som inte är trött på detta begrepp?!

Intressant i DN om skräplyssningen. Personligen så har jag haft svårt för de riktiga ljud/anläggningsdårarna.
Men lika svårt för när musiken förminskas till rinnande vatten och förstörs på så sätt som det beskrivs i artikeln.
Men vissa album, många av de verkliga mästerverken, försvinner liksom digitalt.
Prova till exempel att lyssna på David Bowies Low eller Transformer med mp3-hataren Lou Reed i digital form. Poängen med albumen försvinner nästan eftersom att den oefterhärmliga ljudbilden är minst halva grejen.

Visst, klicka vidare till någonting ni känner igen, samtidigt som ni söker jobb, läser Aftonbladet.se och kollar mejlen.
Kul, verkligen!

Edit: Men det är ju heeeeeelt oslagbart att en producent med "Markoolio och A- Teens på meritlistan" pratar om bristande respekt för musiken!

Det är ju själva fan att man är så jäkla insnöad att det krävs en popkulturell koppling för att man ska klicka på någonting som handlar om droger. Hur som helst. Helt fantastisk text om Trainspotting-generationen i The Guardian i dag.
Varför läser man aldrig någonting sådant i svenska dagstidningar?
Är vi så jäkla rädda för att fråga: vad hände sedan, och vad berodde det på?

Jag jobbar i helgen. Samtidigt som det är någon form av seglingsfestival här i staden (det där sistnämnda var väl fullständigt överraskande!). Det kommer alltså stora båtar hit.

Annars är det intressant nu när (de stackars) studenterna så sakteliga börjar droppa in från sina tråkiga sommarjobb i orterna de ursprungligen kommer ifrån. Staden skiftar långsamt karaktär från definitionen av sommar till någonting så fullständigt vedervärdigt som "terminsstart". Det kan möjligen vara det hemskaste ordet som har uppfunnits. Det fullständigt dryper av nu är det roliga minsann slut för den här gången(eller, för de som har jobbat åtta veckor i äldrevården kan det ju vara något av en hägring också). Snart kommer Ladok(finns det kvar fortfarande?), dålig ekonomi och svårigheten att hålla någon form av styrsel på dagarna tillbaka. Men också en möjlighet att lära sig MASSOR! (jag måste ju på något sätt balansera det hela, jag har ju varit där själv och lärt mig en del). Hur som helst. Fikandet lär ta överhanden även för de som nu precis ska till att börja sina studier. Den främsta fördelen med att arbeta jämfört med att studera är att på arbetet fikar man på fasta tider(någonting man kan se fram emot således). Inte en hel dag(där man undrar om fikandet kan få något slut, eventuellt) , samtidigt som man ska försöka få någonting gjort. Nu när de studerande återvänder börjar således sommarplågorna och housemusik generellt sett(det sistnämnda för de/oss som inte pallar att vara mediokra men inte heller orkar tänka alltför mycket) att blandas upp av låten Halleluja med gruppen Ingenting.(att man ser ut så där och uppträder med sådan musik en vardag klockan sju på morgonen i den allra präktigaste tv-kanalen säger sååå ofantligt mycket om Sverige i dag. För det första blir det tydligt att vi inte har någon riktig talk show på kvällstid. För det andra att allt är ihopkletat till en tråkig gegga. Det är ingen skillnad på Bran Flakes- paketet, kaffebryggaren och Nöjesguiden när allt kommer omkring)
Själv föredrar jag just i dag faktiskt Bettye Swann nedan. Hon går inte riktigt att härleda till någonting av det som jag har svamlat om hittills i det här inlägget. Tack och lov, kanske det är bäst att tillägga.

Ska det vara så svårt för arbetsgivare och hyresvärdar att samverka i någon form av symbios som gör mitt liv så bekvämt som möjligt? Jag nästan började fundera på om man skulle bli tvungen att hitta en ny lägenhet på orten, utifall att man skulle bli kvar hos arbetsgivaren(som det trots usel konjunktur hintats en del om hos de som inte håller i pengarna). Vad händer?
Jo, först på eftermiddagen ett mejl om att man som det ser ut nu inte kommer att förlänga semestervikariatet.
Senare nu ikväll ett samtal från chillad hyresvärd som menade att det bara var att bo kvar, om jag ville("eftersom att jag måste fortsätta se efter mina föräldrars sexa i stan", sa hon inte. Men det är anledningen till att jag är här från början).

Förra året var det precis tvärtom vid den här tiden.
Då förlängdes vikariatet, samtidigt som jag var tvungen att hitta nytt boende på typ en halv vecka.
Då var jag i princip stendöd, eftersom att jag inte haft någonting ledigt på hela året innan. Nu känns det med vissa undantag som att jag har haft semester i fem veckor. Jag har sprungit på kajen och tittat på båtar samt lyssnat på sjöfåglar. Solat, druckit cocktails, samtalat med sommarbefolkning och permanentboende.
Å andra sidan kanske det kan vara skönt att det tar slut här. Det är ju inte direkt någon vintersportmetropol detta.
Anyway, two and a half weeks to go.

Svaret på den här gåtan hade jag nog visserligen kunnat räknat ut själv. Frågan är väl då snarare varför det bara är i Frankrike man ser detta som ett problem. Alltså medelklassbritters intresse/fascination för Frankrike är inte särskilt sunt. Vid mitt senaste London-besök nu i somras kunde jag ändå konstatera att antalet människor som beställer in en flaska champagne, i stället för kaffe, eller ännu längre tillbaka i tiden, afternoon tea, tycks ha minskat.
We probably owe that one to the global recession...

Stockholmares fascination för Skåne är inte heller särskilt sunt. Jag har efter en sommar i grannlandskapet, omgiven av både en hel del stockholmare, men framförallt skåningar, sannolikt löst även denna gåta.
Anledningen till att skåningarna kan uppfattas som dryga är att de faktiskt bemödar sig med att lyssna på vad du säger.
I resten av landet(Norrlands inland möjligen undantaget) kommer ofta den omedelbara reaktionen
men gud var roooligt!/nej, vad synd! eller vad som nu kunde upplevas som passande i sammanhanget.
 Skåningarna framförallt, men även vissa blekingar säger istället  jäaa..
Därefter börjar de fundera över om det är någonting att vara glad över/bli upprörd för/ eller kanske rent av en lösning på det eventuella problemet.

Människor som är födda inom gränserna för Stockholms län har samma uppgift som vi har haft i alla år. Nämligen att åka omkring och vara köpstarka –  samt att se dumma ut. Detta trots att vi sannolikt, som Anna Kinberg konstaterade, på något sätt ända är smartare än genomsnittet. Och inte överdrivet mer köpstarka än skåningarna.

Idag regnar det faktiskt. Jag tror att det är andra gången sammanlagt under juli och augusti.
Nu ligger för övrigt Stone Roses-boxen paradoxalt nog uppe på Spotify. Här om någon gång handlar det ju om att använda alla sina sinnen, och inte bara vrida på kranen och låta det rinna
Jag ställer mig ändå frågande till om jag borde lägga 1300 SEK för att få det här påhittet i fysisk form.
Det handlar inte om att det inte är bra. Till och med de remastrade demoversionerna av låtarna låter ju helt fantastiska, även digitalt. Det handlar kanske snarare paradoxalt nog om kombinationen för bra och för dyrt.
Jag minns när jag läste introduktionstexten till samlingsskivan The Very Best of the Stone Roses.
Efter några spalters resonerande om anledningarna till gruppens förträfflighet uppmanade textförfattaren läsarna att bara  prova att göra en crappy kassetkopia av that first album och see if it still works for you.
Självklart hade det gjort det. Den här utgåvan är emellertid väldigt långt ifrån skribentens utläggning om att on our dreams they built posh flats for posh twats. I de där bostadsrätterna på det gamla Hacienda i Manchester bor idag antagligen många ur målgruppen för den här boxen.

Men vafan. Vi olika generationer fans kanske kan rättfärdiga inköpet med att musiken stimulerat oss till att i förlängningen nu faktiskt ha råd med det här, eller nåt.

Efter sisådär en dryg månads arbete här i södra Sverige var/är jag idag lite seg i huvudet. Men så tittar jag mig i spegeln och märker att det är någonting som inte stämmer. Jag ser ju för tusan snarare ut som att jag har haft semester i fem veckor.
Lite för solbränd, ljusblå kortärmad skjorta och förhållandevis nyklippt. Jag ser ut som att jag precis har avslutat en utläggning för kollegorna över sommarens begivenheter med frasen och sedan var vi två veckor i svärföräldrarnas hus utanför Åhus.

Som sagt, det gick inte bra att sitta inomhus igår kväll. Det var ju nästan fullmåne. Äh, skitsamma.
Frågor jag ställer mig är varför jag aldrig lyckas springa ihop med mer "normala" människor ute. Är det i själva verket så att jag omedvetet försöka undvika dessa?
Gårdagsnatten resulterade i att jag sprang ihop med människan som jag tidigare refererat till som en korsning mellan Hemmingway och Sartre. Jag hörde inte så mycket av vad han sa den här gången. Konstaterar ändå att han antagligen är stammis då barpersonalen:
1) Inte frågar honom vad det får lov att vara
2) Signerar kvittona från inköpen själva då de inte orkar vänta på människans (ibland mycket bristande) uppmärksamhet
3) Avslutar köpet genom att knöggla ihop kvittot och slänga det i huvudet på personen ifråga

Annars är det typiskt mig/lyckas jag ofta att träffa någon som "kommer från ett slott utanför Kristianstad, ursprungligen". Den här människan vet jag inte om hon kom från ett slott, men Kristianstad var det i alla fall. Knivskarpt intellekt, "high forehead packed with sophistication" som någon poltitiskt inkorrekt britt kanske skulle säga. Om det här var hål i huvet/möhippe-versionen av personen i fråga så är hon till vardags förmodligen någon form av övermänniska. "Det svåraste och mest stimulerande var att komma in. Själva jobbet är ju inte så utmanade", självklart men ändå ödmjukt om läkaryrket. Vi kom överrens om att alla utbildningar borde ha någon form av indoktrinerande lövkrattning på schemat.

Hamnade på någon form av efterfest hos en marrockanskättad person som bodde på typ ett helt vånginsplan med diverse kakelugnar, helt själv. Påstod själv att han försörjer sig genom att vara "sjukskriven". Jag vet inte vad jag ska tro. I samma lägenhet var en ytlig bekant till marrockanen med klara tendenser av att kunna rösta på, åtminstånde SD. Klargjorde ändå att skillnaden mellan den här staden, och Malmö, där han bodde nu är att det här mestadels är uppklädda medelklasskids som kaxar sig på stan. För att förvirra det hela ytterligare bodde personen i fråga den här helgen i en elvarumsvilla som hans föräldrar av någon anledning har råd med att "låta stå".

Natten mot lördagen träffade jag på samma uteställe för övrigt någon i min egen ålder som påstod att han hade haft någon form av chefsbefattning vid Ikeas vid det här laget mycket uppmärksammade Rysslands-etablering. Erbjöd sig att berätta "helt sjuka saker" som Kamprad av någon anledning frångått i sin version. Nu har jag naturligtvis glömt vad människan hette.

Det slog mig precis att det här är första gången jag bor helt själv i en lägenhet på sommaren.
Anledningen till att det slog mig är att det ju för tusan inte går att sitta inne själv i en lägenhet på just sommaren.
Jag vill inte gå ut ikväll. Jag vill sitta här, men jag står bara inte ut.
Det går att sitta inne i ett hus själv på sommaren, och det går att sitta inne själv i en lägenhet på hösten, vintern och våren. Men det här går bara inte. Varför är det så?

Det jag slipper genom att inte visa mig ute är att bränna en massa pengar i onödan, att behöva träffa människor som är mer sociala än vad jag själv känner mig och människor som är mindre sociala än vad man borde vara om man visar sig ute. Men dessa människor står väl inte heller ut i sina lägenheter, antar jag.

Men mest av allt slipper jag en evighetsremix av det här, och framförallt det här. På allvar alltså. Det var helt fel år av mig att utropa sommarplågefenomenets död. Och de som tror att sommarplågan är Svenne Banan (det var ju för tusan majplågan, eller nåt. Den kräver ju i sammanhanget nästan tankeverksamhet) är antagligen betydligt bättre än mig på att isolera sig i en lägenhet på sommaren.

Edit: Det slog mig precis att jag bodde helt själv i en lägenhet hela förra sommaren också. Att jag hade glömt bort det säger väl en del om vad David Guetta lyckades åstadkomma med min/den tidigare refererade tankeverksamheten vid tvåtiden natten mot idag. Skillnaden ligger kanske delvis i att helgerna ofta tillbringades i hus förra året. Men kanske framförallt i att det är så extremt mycket sommar här.

Efter två dagars total stiltje på redaktionen åkte jag i förmiddags ut på en så där lagom bra grej. På sommaren innebär det att den hade kunnat toppa en sida, även under resten av året. Skönt, eftersom att jag igår eftermiddag var nära att iscensätta en egen algblomning någonstans.

Men ett gammalt journalistiskt talesätt lyder: när du efter två dagars total stiltje bara ska sätta dig ner och skriva dagens helt okej grej, kanske till och med i huvudet börjat tänka på helgen, kan du vara säker att det kraschar ett Jas-plan i någon buske - nära dig.

Under två timmar utsätts man därför för känslolägena:
*DU ÅKER UT DIREKT, BRA! (redaktionen)
via.
*FLYTTA PÅ DIG TRAKTORJÄVEL(jag)
via
*det ser inte så farligt ut...(jag)
*vet du någonting mer om vad som har hänt?(SVT)
via.
*harkel, jag står här och bla bla...bara de knapphändiga uppgifter jag hade (SVT)
via.
*Hej! Hihi, det ser ju inte så farligt ut. Jag tar väl några bilder. Får man fota här förresten?(fotografen)
via
*det var inte så farligt, det hade visst börjat brinna i något däck, jag tror
att du behövs mer här än där.(redaktionen)
via
*okej, då gör vi en kortare grej på det här då?(jag)
via
*MEN VAR DET EN BUKLANDNING ELLER NÖDLANDNING?
HUR MYCKET KOSTAR DET HÄR?
MISSADE PILOTEN ATT FÄLLA UT LANDNINGSSTÄLLEN?
DET HÄR BLIR SKITBRA, MED GRAFIK, PÅ TREAN(otålig nattchef)

Nu säger ett ögonvittne på Rapport att landningställena VAR utfällda. Men flygvapnet säger att det var den mänskliga faktorn.
På det stora hela känns det fortfarande sjuuukt oklart allting...
Vilken tur att det finns en haverikommission.

I går såg jag Shane Meadows Somers Town som jag inte hann se när den kom ut. Jämfört med mästerliga och gripande This Is England var det här betydligt stillsammare och mindre omskakande. Ändå en fin film, men lite väl mycket "jaha-känsla" när den var över. Fast det var väl å andra sidan lite av den där A Day in the Life-känslan anpassat till samtiden som regissören ville åt, antar jag.

Nu tittar jag på Lukas Moodyssons Mammut som jag inte ville se när den kom ut. Mycket tack vare Per Gudmundsons klarsynta recension på SvD: ledarsida(!). Det är det som behövs i träsket som är svenskt filmrecenserande. För  30 minuter in är denna av recensenterna hyllade film så pass gripande att jag i stället sitter och skriver det här inlägget. Det känns som ett experiment där Moodysson försöker få med maximalt antal globaliseringsklychor i en och samma film. Varje replik, varje kamerasvep, varje karaktär har man sett någon annanstans. Tveksamt om jag ens orkar med den första av två timmar. Men herregud svenska filmregissörer. Vilken aldrig sinande källa av att göra sig själva till åtlöje! Och de satans töntar som får betalt för att vägleda konsumenterna borde inte få recensera filmer med svensk inblandning, eftersom att de uppenbart inte klarar av att se med objektiva ögon på dem. Nu stänger jag av - det har gått 35 minuter.

I morgon hade jag tänkt att fortsätta catch up:en med att se Watchmen. Den har jag betydligt större förhoppningar på.

Alltså vad är det med den här människan egentligen?
Eller rättare sagt: Vad är det med Sverige?
Människan, Ledins, skivor kommer fortfarande ut med jämna mellanrum. Och blir väl fortfarande (med rätta) ganska sågade. Skillnaden är att det nu var ganska längesedan han var så där stor att han åkte omkring och spelade för 10-30 000 svenskar om dagen i två månaders tid. Ändå väcker han så mycket känslor.
En bloggare skrev tidigare i somras ett ganska alldagligt inlägg där hon ganska oförargligt uppmanade sina läsare att rösta på den fyndigaste sågningen av Ledins nya skiva. Samma dag gjorde SvD:s nätupplaga en re-write på blogginlägget med rubriken SM i Ledin-diss. En artikel som blev en av de mest lästa och kommenterade den helgen. Bloggaren hade ingen avsikt, artikeln ingen substans och Ledin själv brydde väl sig knappast.

I lokalkonkurrenten har Po Tidholms sånging av Tomas Ledins Skansenkonsert snart lika många kommentarer som det var människor på konserten. Återigen, vad är grejen? Jag kan förstå om folk nuförtiden blir upprörda över de massproducerande talangjakterna i tv(jag blir det själv). Jag kunde förstå att vissa människor av olika anledningar provocerades av Magnus Uggla på 70-talet, Abba på 70-talet, Ace of Base på 90-talet, Latin Kings och Ultima Thule samma årtionde. Och kanske också Ledin från 70-talet fram till någon gång i mitten på 90-talet. Anledningen? Att de var stora i stora befolkningsgrupper, men samtidigt exkluderade stora skaror människor som inte tålde dem. Ledin idag är inte särskilt stor. Men det är tydligen fortfarande en hiskelig massa människor som fortfarande känner sig exkluderade från vad man tror är normen för medelsvenssons.

Har jag någon annan poäng? Självklart! Hela han och fenomenet omkring honom är ju skitroligt!
Njut av de här Youtube-länkarna!

*En av de största svenskspråkiga hitsen någonsin. Borde väl kunna gå hem i utlandet med en engelsk text, eller?
Jag tror det föll på att han inte har med raden i sandaler av plast i den här versionen. Det är ju själva nyckeln till att förstå originalet.

*Tomas blir hipp. Anledningen är naturligtvis att utlänningen i kommentatorsfältet som vill ha en rippad Mp3:a skickad till sig antingen inte vet vilken töntfaktor Ledin har, men mer troligt inte bryr sig. (På SvD kallar de allt sånt här för "balearica"...)

*Tomas "överraskar" en restaurang med sin allra värsta låt. Spontant med körsångare, tv-team och så vidare...

*Men allra bäst är naturligtvis den här. Personligen skulle jag nog tycka att den var lite mindre jobbig att lyssna på om jag inte förstod texten. Det unnade tydligen inte en tvåspråkig spanjor sina landsmän.

När den svenska sommaren verkligen börjar gå på repeat kommer mega-artisterna på repeat, som dock alltid vill ge sken av att ha utvecklats - till Göteborg. Plastmorsan som står näst på tur kommer jag inte änga någon uppmärksamhet alls. Eftersom att jag inte orkar(med henne över huvud taget, undantaget de där sju låtarna).

U2 är roliga för att det känns som att de har mer gemensamt med diverse börsbolag, än andra så kallade rockband.
De har funnits i hundra år snart. Alla tar dem för givet. De levererar alltid utdelning till aktieägarna och inte minst sig själva. De värnar sin historia. De släpper skivor och turnerar med exakt rätt mellanrum för att aldrig glömmas bort, men inte heller "mätta marknaden". De vill ge sken av att arbeta mot fattigdom och för miljö, trots att de släpper ut fantastiskt mycket koldioxid med sina turnéer.

Trots allting Bono håller på med vill jag hävda att hans främsta merit är att han lyckades skrämma livet ur Patrick Bateman i ett kapitel av American Psycho. Bateman blir där övertygad om att Bono är djävulen, och alltså inte Jesus som han själv tror. Detta strök de av någon anledning i filmversionen.