twd

...sitter det idag kreativa människor och skapar IT-lösningar, reklamkampanjer eller som här – elektronisk musik".
Jodå, ni har sett inslaget. Efterblivna orter under omvandling till någonting bättre har varit ett återkommande tema under i alla fall de goda åren under det här decenniet.
Jag läste intervjun med Erlend Oye(jag orkar inte leta upp kommandot som gör att man får ett norskt ö) i pappers-DN och fick ännu mer bekräftelse på att den här mannen är (jo, nu igen!) 00-talet. Det här var ju decenniet då diverse avkrokar blev till metropoler i olika sammanhang. I musiksammanhang kan ju till och med världsmetropoler som Paris och Tokyo ibland  räknas som avkrokar, medan betydligt mer nedgångna amerikanska eller brittiska städer, tack vare ett länge rotat arv, räknas som metropoler. Men avkrokarnas avkrok, och själva poängen i sammanhanget är ju ändå Bergen. De kempeglada norrmännen försvann när de fick internet. Nu har vi sedan en tid istället den här snubben i glasögon. Han tar sin laptop, åker till Berlin, men är trött på technoscenen. Han behöver enligt sig själv inte släppa mer musik. Tar trots detta laptopen, åker till Mexiko och spelar in en skiva live, som dock låter programmerad. Tycker att det är ospännande med band som åker iväg och kommer tillbaka med en tropisk skiva. Om man nu inte är Buena Vista Social Club, säger han och suckar. Gör istället på plats i Mexiko en skiva med ett svalt och nordiskt sound.
Det är också viktigt att inte blanda ihop de hundra olika projekten han håller på med, således vill han inte säga någonting om Kings of Convenience, innan han avslutar intevjun med motiveringen att han inte har något syre kvar.

Jag vill avslutningsvis poängtera att jag gillar det mesta Oye gör. Men ibland ledsnar jag bara på den här ständigt uppkopplade attityden. Om man överkonsumerar Whitest Boy Alive får man också känslan av att dega ner sig med en laptop på ett Starbucks under en mellanlandning i Frankfurt, onsdag klockan halv elva på förmiddagen, typ.