twd

Jag brukar ofta intressera mig för målgrupper och sånt. Jag tycker av någon anledning att det är intressant att se vilka människor som går och ser en viss film. Jag skulle till exempel nästan ha kunnat gå och se filmen Juno på bio, bara för att få det bekräftat att det mestadels är  25 - 35 åringar som är/var intresserade, och inte den tänkta målgruppen tonåringar.
Hur som helst, när det gäller Män som hatar kvinnor kan konstateras att Rigoletto 1 var etniskt rensat. Men i övrigt är svaret på frågan om vem som går och ser den här filmen mycket enkelt. För att tala Lisbeth Salander-språk:
Hela.Jävla.Sverige.

Det fanns farhågor om att  även detta skulle bli ett klassiskt svenskt film-pekoral. Men nu stämde förhandssnacket om att detta faktiskt är ganska bra gjort. Kankske kan det ha att göra med att regissören är dansk?

Ingen lär bli varken besviken eller överväldigad. Filmen är mycket trogen Stieg Larssons förlaga. Regissören har valt bort de rätta delarna för att det inte ska bli rörigt. Sammantaget en stark trea av fem.

Det är ändå tråkigt att det bara är denna första del som ska gå på bio. Det är den kanske minst filmiska av de tre böckerna. Män som hatar kvinnor är ju med undantag för karaktären Lisbeth Salander väldigt mycket en gammeldags deckare. Det rotas i papper på landet hos otrevlig överklass. Det rotas i arkiven på lokaltidning. Det pratas med landsortspoliser. Det är snubben som är trevligast i början som visar sig vara det riktiga svinet. Och så vidare.

Det är också under de sista 20 minuterna eller så, när den första delens upplösning är avklarad, som man blir påmind om att denna triologi är just en sammanhängande triologi, och inte någon vanlig dussindeckare. Eftersom att det här är den boken man läser först upptäckte jag i filmversionen en mycket elegant grej som jag inte tänkt på tidigare. Detta händer när Lisbeth Salander i en av de sista scenerna besöker sin mamma på psyket och mamman i en av typ tre meningar sammanfattar hela Milleniumtriologin: Jag skulle ha valt en bättre pappa åt dig. Men det är om vad som komma skall. Och detta ska alltså inte komma på bio. Bara på DVD. Obegripligt.

Det är det här som kallas journalistik.

Det var då ett fruktansvärt gnäll på Klas Ljungberg. Han fick ut svenskarna ur Libanon och har hittils i programserien lyckats sköta sina arbetuppgifter under de olika stasbesöken. Tv-serien har ju på det stora hela fokuserat på just personalens arbetsuppgifter och knappt alls på dötiden däremellan. Men allvarligt talat, varför skulle han inte få bada och dricka GT efter att ha besökt ett av alla ineffektiva biståndsprojekt i 40-gradig värme, iklädd mörk kostym?

Tjänstemännen kanske inte alltid framstår som under av belevnad. Men det är ju som sagt meningen att programmet ska försöka förmedla någon form av verklighet. Därför framstår Ljungberg och gänget som  etnocentriska. Men rasism? Kom igen nu!  Det är snarare svenska kulturjournalister(eller vad man ska kalla dem) som ger uttryck för en inskränkt världsbild då man tar för givet att en afrikansk statsdelegation inte har förmåga att researcha Sverige inför ett statsbesök. Då hade man nog känt till att det inte finns krypskyttar nattetid på sträckan Västerås - Enköping.

Det är alltså ett strul i tryckeriet som vi har att tacka för att Påstan faktiskt gick att läsa i morse.

Jag som trodde att de hade tagit sitt förnuft till fånga beträffande formatet.

Exisistensminimum verkar ha gjort albumet som Primal Scream skulle ha kunnat göra(jag tänker försenad uppföljare till Vanishing Point) om de fortfarande skulle ha någon form av inspiriation. Då hade vi sluppit både pekoralet Beautiful Future från i somras och ett nytt namn att hålla reda på.

Om man slår på Primal Screams sångare Bobby Gillespie på Wikipedia dyker för övrigt följande fantastiska episod upp.

Primal Scream were drafted at the last minute to play The Glastonbury Festival in 2005, as one of the replacements for Kylie Minogue. During the set Gillespie was abusive, making various gestures including a Nazi salute and referred to the crowd as "a bunch of fucking hippies". He also declared that if the crowd wanted to see The Stone Roses reunite that they "should've been here 15 years ago, you lazy bastards". He then accused festival headliners Coldplay of being boring and said that they are the reason why Radiohead are so miserable. The band were eventually removed from stage by security for over running their allotted time. When Gillespie was asked why he acted in this manner, he said: "Some fucking hippie robbed all my ale."

Gillespie was also criticised for defacing a Make Poverty History poster signed by all the acts at the festival. Gillespie scribbled over this and wrote "Make Israel History". Gillespie later said that he did this in support of Palestine, and when questioned on whether he was anti-semitic, he responded "Because you oppose one country's government's policies doesn't mean to say that you hate all the people from that country."

Gillespie and Glastonbury organiser Michael Eavis have since met and Eavis reportedly brushed off the incident as amusing.

På Youtube under en video till Star Fruit Surf Rider finns en korrekt analys av Gillespies inställning till textförfattande.

Bobby Gillespie never really changed his approach to writing lyrics: scribble down a load of hackneyed "cool" phrases, throw them up in the air and glue them back together in whatever order they fall.

Nedan är ett par klipp från Musikministeriet där Gillespie pratar, flummighet...

Jag försökte i min halvdiss av Erlend Øye plocka poänger på att för mycket av The Whitest Boy Alive ger en känsla av att dega ner sig med en laptop i Starbucks  på Frankfurts flygplats. Elina Wessman på Nöjesguiden drömmer istället mardrömmar om hisschaktet på Nordic Light Hotel.

Vi menar naturligtvis samma sak. Det är bara det att när man i diskussionen börjar närma sig, ska vi säga Sheraton i Düsseldorf eller någon lounge i Milano, så är det redan så vitt, att man där i ren självbevarelsedrift(?) inte sällan drar på med någon form av housemusik, med samplingar från Salif Keita. Eller ännu hellre,  bara ljud från en djungel, havet eller någon form av ursprugsbefolkning.

Någonting att tänka på för Ikea.

*Det ska dock tilläggas att jag inte hört hela Rules än.

Jag är besviken på att Fredrik Virtanen inte tar sitt ambassadörsskap för 90-talet på allvar. Det räcker inte med att nämna att Perssons Pack är en av årets hittills bästa skivor under övriga punkter. Hela dagens spalt borde ha behandlat Bollnäs stolthet utifrån ett karaktäristiskt sluddrigt Pet Sounds samt Riche-perspektiv. Han hade till exempel kunnat återberätta historien om när han fick sjunga Jakob Hellmans vers på Tusen dagar härifrån en sen natt på Sturehof, eller var det nu var. Nu får vi istället Regina Lund, som även hon visserligen är från 90-talet(och uppenbarligen på en bar?!?!?).

Detta är en skandal i paritet med att Andres Lokko skulle missa ett tillfälle att nämna Paul Wellers frisyr.

...sitter det idag kreativa människor och skapar IT-lösningar, reklamkampanjer eller som här – elektronisk musik".
Jodå, ni har sett inslaget. Efterblivna orter under omvandling till någonting bättre har varit ett återkommande tema under i alla fall de goda åren under det här decenniet.
Jag läste intervjun med Erlend Oye(jag orkar inte leta upp kommandot som gör att man får ett norskt ö) i pappers-DN och fick ännu mer bekräftelse på att den här mannen är (jo, nu igen!) 00-talet. Det här var ju decenniet då diverse avkrokar blev till metropoler i olika sammanhang. I musiksammanhang kan ju till och med världsmetropoler som Paris och Tokyo ibland  räknas som avkrokar, medan betydligt mer nedgångna amerikanska eller brittiska städer, tack vare ett länge rotat arv, räknas som metropoler. Men avkrokarnas avkrok, och själva poängen i sammanhanget är ju ändå Bergen. De kempeglada norrmännen försvann när de fick internet. Nu har vi sedan en tid istället den här snubben i glasögon. Han tar sin laptop, åker till Berlin, men är trött på technoscenen. Han behöver enligt sig själv inte släppa mer musik. Tar trots detta laptopen, åker till Mexiko och spelar in en skiva live, som dock låter programmerad. Tycker att det är ospännande med band som åker iväg och kommer tillbaka med en tropisk skiva. Om man nu inte är Buena Vista Social Club, säger han och suckar. Gör istället på plats i Mexiko en skiva med ett svalt och nordiskt sound.
Det är också viktigt att inte blanda ihop de hundra olika projekten han håller på med, således vill han inte säga någonting om Kings of Convenience, innan han avslutar intevjun med motiveringen att han inte har något syre kvar.

Jag vill avslutningsvis poängtera att jag gillar det mesta Oye gör. Men ibland ledsnar jag bara på den här ständigt uppkopplade attityden. Om man överkonsumerar Whitest Boy Alive får man också känslan av att dega ner sig med en laptop på ett Starbucks under en mellanlandning i Frankfurt, onsdag klockan halv elva på förmiddagen, typ.

Nu har jag lyssnat två gånger på Perssons Pack nya Öster om Heden. Det är alltså för tidigt att ge något riktigt omdöme. Men man blir bara så omedelbart glad av så här omedelbar musik. Så uppfriskande ärlig som Per Persson låter så kommer man närmast att tänka på Edwyn Collins, Kevin Rowland, Bröderna Reid i Proclaimers, Springsteen 75 och visst, Joe Strummer. Bara män, men så är ju Persson också man. Konstigare är i så fall att inga direkta svenska referenspunkter dyker upp i huvudet i anslutning till musik som utger sig för att vara så ursvensk. Men det kanske snarare är Kleerup som är det svenskaste vi har i ängsligheten och bloggelectrons(med långa rrrrullande rrrrr för att signalera uppväxt i välmående stad i södra delen av landet) tidevarv. Som det känns nu så blir det kanske ett cd-köp nästa gång jag kommer i närheten av en skivaffär. Bäst efter två lyssningar är Ikväll tar vi över stan, Stenad i Stockholm och Krig och kärlek men mest talande för albumet är Sångare utan orsak, där det konstateras att just dessa inte borde sjunga alls.
Stolt över att ha släkt i Hälsingland!

Om svensk filmkritik på Fokus via Per Gudmundson. Filmsverige är konsensusstyrt och för litet helt enkelt.

Jag fortsätter att via min blogg förmedla musik och budskap från Trollhättan till Trollhättan. Jag kan här och nu lova att det aldrig mer kommer att komma upp två Peter LeMarc-klipp samma dag här. Men det är ju en speciell dag i Trollhättans historia och LeMarc är också lite speciell, varje dag. Jag gillar den här, och föregående inbäddade låt. Det finns inget bättre än när de vänder, hör ni det där nere?! Håll däremot för öronen när han sjunger att det regnar på vederbörandes hatt. Det är sådana textstycken som gör att han trots uppenbar talang, i mitt tycke inte tillhör de riktigt stora svenska textförfattarna.

Oldsberg och Hellberg slutar alltså med det i all väsentlighet kvalitetsstämplade underhållningsprogrammet  På spåret. Hellberg säger att han ser en ljus framtid för programmet.
Det ska alltså fortsätta utan dessa båda herrar?
Varför då?
Det blir nödvändigt att använda en, särskilt av mig, utsliten klyscha här:
Det är ju Ingvar och Björn som är På spåret.

Jag tycker på något sätt också att det är lite festligt att Här har du ditt liv ska komma tillbaka med Oldsberg som programledare. Ännu festligare är det eftersom att en reinkarnation av programmet har varit en nästan komisk följetång i bransch- och nöjesmedia de senaste åren. Med Oldsberg som varje gång har sagt att han mycket väl kan tänka sig att göra programmet, och en SVT-representant som på det ena eller andra sättet dementerat påståendet att det skulle vara på väg tillbaka. Jag minns mycket väl en kollringning som gjordes till den allra högsta SVT-hönan apropå just en uppgift i en kvällstidning om att just hon, av någon anledning, skulle ha bekräftat att programmet kommer tillbaka.
Ungefär så här:
Nej, nej, inte i år, inte nästa år och inte året därpå.

Jag: Men vart kommer uppgifterna ifrån då?
Nu lite mer otålig: Ja, det är väl Tony Kaplan(legendarisk reporter på Kvällsposten, min anmärkning) själv som väldigt gärna vill se det här programmet, och så gjorde han en artikel om att det kommer tillbaka.

För att på något sätt knyta ihop detta mycket folkliga fredagsinlägg med den nyligen meddelade rekonstruktionen i Saab kommer här som Pernilla Månsson- Colt mycket riktigt utbrister: PETER LEMARC!

Det verkar ha varit en riktig seg februari-eftermiddag på Gamla Brogatan. En representant för den delen av redaktionen som hellre hade bott i Notting Hill ringer i onödan till till stadsdelens svenska ambassadör.

Till saken hör att intervjuobjektet i sista meningen levererar ett mycket trevligt musiktips, som av någon anledning undgått mig hittils.

Roligare än så här blev jag inte idag. Snart är det lördag igen. (Eftersom att jag jobbade i helgen så känns det nu som en evighet sedan sist)

Eftersom att det är jobbigt att behandla saker när de är precis överallt så passar jag på att påminna om att Perssons Pack ger ut sin nya skiva Öster om Heden imorgon. Ovan inklippta Stenad i Stockholm är en duett med Annika Norlin som har potential att bli en av det där fåtalet låtar som går igenom de flesta lager i musiksverige. Svensktoppen, Tracks, SR Gävleborg och Andres Lokko. Om resten av skivan håller samma klass så är det en storstilad comeback. Jan Gradvall har redan skrivit en recension med en träffande beskrvining av packets musik. Sveriges The Clash är i och för sig en liknelse som jag i viss mån förstår, men som blir lite...missvisande och enkelspårigt.
Sådärja, nu behöver jag inte länka till morgontidningarnas PR-intervjuer nästa vecka, jag behöver inte se den troliga intervjun med Jenny Östergren i Nyhetsmorgon.  Jag behöver inte heller skruva på mig under en eventuell intervju i Hajp om uppskattningsvis 14 dagar.

Välkänd SVT-medarbetare på besök ger sitt omdöme om Melodifestivalen: "Vilket jävla tivoli".

Om Vasaloppet: "Det skulle inte förvåna mig om Petra Mede dyker upp där också och börjar ironisera över de snoriga deltagarna".

Skönt att få bekräftelse på att det jäser även i huset, så att säga.

Hur kan det komma sig att pjäsen som borde ha satts upp på Elverket 2005 är dramasatsning i SVT vårvintern 2009?
För det är precis vad det känns som. Skådespelarna spelar övertydligt på ett sätt som teaterskådespelare måste göra för att nå ut till publiken. Samhälls och mediekritiken är likaledes övertydlig och kommer som sagt exakt fyra år för sent.

Som ni säkert har förstått så betyder en sysslolös jobbsöndag att man hinner läsa väldigt mycket. Jag har till och med Steve Sem - Sandbergs Ulrike Meinhof-skildring Theres här på redaktionen(rekommenderas för övrigt).

Till dagens känsla för detaljer. Björn Brånfelt heter mannen som har sammanfattat kvällens filmer på SvD:s tv-sidor.
Redaktionell text kursiverad, mina kommentarer i vanlig stil.
Kort om Beck: Gamen.
En före detta idrottsminister försvinner.
Efter denna inledning så krävs det liksom en ytterligare mening, eller åtminstånde en bisats för att skribenten ska ge sken av någon som helst respekt för filmen. Men istället fortsätter texten:
Många av oss väntar nog bara på att se grannen(Ingvar Hirdwall) föreslå Beck(Peter Haber) en "stänkare". Av Sjöwall - Wahlöös förlagor återstår nu bara namnen på poliserna.(Sverige,2006)
 

Sitter sysslolös på jobbet en söndag och håller helt och hållet med Niklas Ekdal.

Johan Kling på framsidan på SvD Kultur och i en intervju i DN Söndag. Det är alltid intressant när människor som efter att de så att säga har varit Stockholm stannar upp och börjar reflektera. Iaktagelsen av motsättningen mellan att inte kunna uppföra sig och samtidigt vara fin i kanten är på pricken. Det kan vara den skarpaste nutida Stockholmsanalysen sedan Klas Östergren i Gangsters kopplade invånarnas under julen eskalerande intresse för traditionellt hantverk till en längtan efter det gamla bondesamhället – som man ursprungligen kommer ifrån. Kanske borde man läsa Klings debutroman Människor helt utan betydelse. En i de flestas ögon misslyckad frilansare i mediesvängen under en avslagen sommardag 98. Låter faktistk lite Östergrenskt det också, inga jämförelser i övrigt. De sista åren på det förra seklet, och de allra första på det nya var väldigt intressanta i Stockholm.  Som någon form av slutgiltig brytpunkt samtidigt som kreativiteten och hiphetsfaktorn ur en internationell synvinkel stod på topp. Obligatorisk läsning på detta tema borde vara Mattias Göranssons intervju med Acne-grundaren Jesper Kouthoofd från det snart ett år gamla första numret av Filter (den med plastankan på framsidan).

Det slog mig plötsligt. Ortens ungar är ju från och med idag på sportlov! Inte så konstigt att det inte ligger ett enda bokat jobb på hela helgen. Jag har nästan alltid ogillat all form av masspsykos. Det finns dock undantag. Takboxkaravanen till Sälen och Åre är en sådan. Då vet man att ljuset är på ingång och koman som omgett landet sedan i början av november, med uppehåll för jul och nyår, är på väg bort. Äntligen! Nu befinner jag mig förvisso i ett livsstadium som inte tillåter sportlov. Men att få åka på sportlov igen är faktiskt den främsta, och just nu enda, drivkraften jag har för att bli en så att säga i full utsträckning stadgad medborgare. Friskluft och ljuschock efter ett halvår av inhalerat damm!

Om det är någonting som är ganska typiskt för Sverige så är det att max två grejer kan hända samtidigt. Av dessa är, som ni vet, den ena numera alltid Melodifestivalen. Den andra grejen just nu kan sammfattas Noomi Rapace. Böckerna var ju så att säga den ena av två saker som landet kollektivt ägnade sig åt under sommaren 2007. Med tanke på min ständiga misstänksamet mot
1) Svensk film i allmänhet. 2) Filmatiserade böcker i allmänhet
- så kan man väl säga att vi står på randen till ett riktigt anti-klimax här.

Inte blir man mindre orolig av att Jan - Olov Andersson nu har skrivt den första recensionen av filmen.
Det är en svensk thriller som är snäppet vassare än de bästa Beck- och Wallander-filmerna  konstaterar mannen som tillhör den stora skaran av alldeles för snälla filmrecensenter. Det är för övrigt han som även gav Colin Nutleys Angel en trea. Hur som helst är recensionen som sådan faktistkt ganska träffande skriven.
Det är lite som att få en rörlig målarbok och i bästa fall fyller filmskaparna i bilderna ungefär som den film som redan rullar i ens egen skalle beskriver han till exempel känslan som infinner sig vid en filmatisering av en bok som så sinnessjukt många människor redan har läst.

...rullar den här listan in. Det hade ju kunnat bli riktigt roligt. Men endast en vuxen idiot eller ett litet barn kan väl på fullt allvar höra felen på länkade lista.

Jag menar Kents FF. Om vi verkligen snackar Kent och felhörning så finns det väl ingenting annat än den klassiska Palace & Main. En man i en mössa en iskall Michael Caine. (På den nämnda listan hade de ju förmodligen inte ens kunnat identifiera Michael Caine utan antagligen slängt in ett närklingande ord, eller Sarah Palin, typ).

Det är ju omöjligt att höra att Jocke Berg faktiskt sjunger avsats som det påstås att det ska vara.

*Jag vill avslutningsvis passa på att uppmärksamma er på att det idag, äntligen, för en kort stund(?!) blev 2006 igen. Fuck kulturellt kapital! Det man förlorar på karusellerna tar man igen på Betsson-aktien. Härligt, särskilt med tanke på att man har spelat mot öppet mål sedan ingången på 58 kronor. (Och nej, det är inte jag som är signaturen Absolut Vodka). Härlgt att tjäna pengar på lite spel och dobbel!

Kan det här jävla Hype i SVT2 inte bara sluta?

Samma middle of the road-skit varje vecka. Efter att ha läst/hört/sett insålda reportage om det som råkar vara de tre grejerna som gäller de olika veckorna precis överallt i en och en halv vecka så ska detta ältas ännu ett varv, fast lite dummare i SVT2 på torsdagar. Den här veckan är det Lilly Allen, Mando Diao och en "analys" av Pete Doherty. Herrejävlar vad utjatat. Kan inte redaktionen göra någonting annat än att gå på precis alla förslag som skiv- och filmbolagen föreslår?

...vakas tydligen in hos Daniel Sjölins Babel ikväll. Jag vill med anledning av detta passa på att påminna om den här roliga listan som jag tidigare länkat till.

De konstigaste svaren hittar ni enligt mig här och här.

Jag har länge tänkt byta bank till Handelsbanken. Den senaste tidens flöde av ekonominyheter förstärker känslan av att det är det enda rätta. När de andra bankerna under högkonjunkturen sysslade med spekulation på instabila nyligen utvecklade finansmarknader i syfte att sätta fart på aktien gjorde Handelsbanken som de alltid har gjort - det vill säga ingenting. Bara det ständigt upprepade mantrat om att "vi vil fortsätta vara den mest stabila banken när det en dag vänder".  De andra bankerna försöker med hjälp av påkostade reklamkampanjer från dyra reklambyråer att sälja in olika livsstilar till potentiella kunder, som inte sällan är finansiellt svaga. De där Anders och Måns-kopiorna i SEB:s reklamsåpa gör ju att man aldrig vill låta banken komma i näreheten av en. Min nuvarande bank Nordea skickade för en tid sedan ut en jävla pärlplatta där den enligt dem fattiga 80-talistgenerationen uppmanades att illustrera drömmarna man skulle kunna uppnå med hjälp av någonting som kallas för ett startlån. Handelsbanken gör i stort sett  ingenting heller på denna front. Deras livsstil är istället en sedan länge rotad, och av de överbelånade svenskarna efterlängtad, ekonomisk stabilitet. Därför hade man också under de turbulenta månaderna i slutet av förra året en stor tillströmning av nya kunder.

Den enda nackdelen med Handelsbanken är att man har de finansiellt svagaste ägarna i Industrivärden. Dessa är från början och enligt myten anonyma banktjänstemän som med hjälp av hederligt arbete lyckats göra sig en förmögenhet. Alltså långt ifrån Wallenbergarnas SEB eller svenska statens eget historiskt mycket instabila Nordea.

De försiktiga gubbarna i jaktlaget reder förmodligen ut även denna storm bättre än konkurrenterna.

Ja, SVT:s Debatt är kanske nu mer än någonsin Sveriges allra konstigaste tv-program. Alla utom Karin Olsson verkar hålla med om detta. Märkligt nog med motiveringen att det är det enda program hon själv skulle dra sig för att ställa upp i.

Debatt lockar i alla fall (sina normalbegåvade) tittare på precis samma sätt som kvällstidningarna förr om åren lockade läsare. Men lagom skruvade ämnen, högt tonläge och freak-show rent allmänt(nu lockar de som bekant med DVD-filmer istället). Den enda anledningen till att jag själv då och då tittar på Debatt är när jag känner för just lite freak-show. Ikväll finns det en risk för att jag inte kan hålla mig borta från programmet då de ska diskutera om svensken är ovanligt lättkränkt. Det låter ju på förhand hur roligt som helst.

*På ungefär samma tema, fast i motsatt riktning. Jag vet inte exakt vart Johan Croneman vill komma i sin senaste krönika. Men det kan hända att han har en poäng i att journalistiken behöver bli mindre sval. Dåligt för mig personligen då jag alltid börjar skruva på mig när jag känner att jag själv, eller någon annan, kanske borde brusa upp och bli lite mer skadetbehövavarapådethärviset, fast jag mycket väl känner till varför saker och ting förhåller sig på just det viset.
Tänk liksom "Flugornas herre"-inslaget på Aktuellt från Torslanda-fabriken dagen när Volvo-varslet kom.

*Efter tredje avsnittet av Diplomaterna känns det som att jag skulle kunna göra i princip vad som helst för att bli kollega med Klas Ljungberg. Han framstår i programmet som vilken säljare som helst, det är bara det att han evakuerar svenska medborgare från krigshärjade länder och hanterar statsbesök.

Edit: Typiskt att det blir det mest nyanserade Debatt på länge när man väl väljer att uppmärksamma det onyanserade i programformatet.

Hur länge går det att lyssna på Göran Persson?
Jag ligger nämligen i skrivande stund och (gravt försenat naturligtvis) lyssnar på vår förre statsministers berättelse om sitt eget liv.
Uppläsare: Göran Persson, naturligtvis.

Så här i början på cd två av tretton kan jag konstatera att det naturligtvis är sövande i kubik. Jag vet inte varför, men förutom sövd har jag alltid blivit hungrig av att lyssna på GP. Men det är inte vilket matsug som helst, utan efter sån där husmanskost som gjort en klassresa paralellt med GP. Strömming eller rotmos med fläsk skulle vara gott. Efter tretton cd-skivor kommer jag att vara utsvulten. Så varför utsätter jag mig för detta? Jag känner väl att jag någon gång måste ta mig igenom det här, för att kunna lägga epoken med den sista riktiga betongsossen till handlingarna på riktigt.

*Tillägg. Han har till och med under tiden som den här texten skrivits pratat om såväl strömming som landgångar.
Det här går nog inte ändå...

*Tillägg 2. Jag har gett upp. Eller för att citera huvudpersonen själv direkt efter valförlusten 06:
Finns det inget käk här?!

Idag startar SVT så den sista dödsstöten för den lilla gnutta livslust som möjligen kan finnas i det här landet just nu. Ett halvår av skit för att jaga tittarsiffror man inte har någon som helst anledning att jaga. Dessa rader är det enda sättet jag kommer att uppmärksamma statstelevisionens sedan ett antal år återkommande svek mot landets utvecklingspotential (innan deltävlingarna i diverse islador ute i landet startade fanns det ju egentligen ingen anledning att bli upprörd).

*Nu har Pet Shop Boys nya singel Love etc. läckt ut på bland annat den där sidan som numera är nedstängd i Danmark. Konstaterar att de antagligen fortsätter traditionen av att inte ge ut albumets starkaste spår som första singel. Låter snarare som ett habilt albumspår än någonting man kommer att minnas i framtiden. Men det ska väl i vanlig ordning mixas och trixas av diverse DJ-etablisemang i syfte att optimera låten för dansgolven. Och den kan säkert växa. Föregångaren Fundamental från 2006 är verkligen någonting att leva upp till för albumet Yes som kommer i mars. Duon ska också ta emot ett pris för Outstanding Contribution To Music på Brit Awards den 18 februari.

Jagar bort dimman med fantastiska Orange Juice I Can´t Help Myself.

Ett stort tack till Per Gudmundsson på SvD. Nu behöver jag nämligen inte slösa tid på ännu en medioker film. Om en film får dåliga recensioner på kultursidorna betyder det så klart att den är riktigt dålig. Men filmrecensenterna är sällan tillräckligt kritiska. Särskilt om det handlar om en film med svensk inblandning är man alltför okritiskt inställda. Eller vad säger ni om kritikerhyllade historier som Storm, Varg och Farväl Falkenberg? Därför är det bra att det yngre gardet av landets ledarskribenter då och då kan axla rollen som bödel. Bara ordet "Europudding" är tillräckligt beskrivande för att Moodysson inte ska få ta varken min tid eller eventuella biljettpengar i anspråk.

Det är faktist en helt bedrövligt tråkig tid för tillfället. Förutom att den alltid ganska trista tiden efter nyår i år på något sätt verkar ha brett ut sig över längre tid, så har vi den härliga lågkonjunkturen som lite hotfullt ligger och gnager någonstans lite längre bak i medvetandet. Nåväl, någonting som ju sägs vara typiskt med just det här decenniet. Ni vet det decenniet som just har svischat förbi utan att någon riktigt märkt det, är att saker och ting går väldigt fort. Upptäckt, hajpat, nerlagt. På ett kvartal ungefär, brukar det gå. Det har det dock inte gjort för Uppsalabandet Napoleon. Om det hade funntits någon form av rättvisa så hade deras relativa herravälde redan varit säkrat hösten 2006. Men så har inte varit fallet. Någonstans har de kanske sig själva att skylla, kanske har de inte det. Nu har saker och ting i alla fall tydligen börjat hända in the UK. Och då vet vi att det inte dröjer länge innan det börjar hända i Svedala. För om någonting svenskt börjar hända i UK eller US så blir vi plötsligt i vår ängslighet medvetna om att vi har missat något. Det har vi emellertid inte gjort. Cleopatra var en ganska väl tilltagen P3-hit sommaren 2007, men det är som sagt ganska längesedan nu. Och det är inte signifikativt för det här decenniet att det kan gå så lång tid. Nya singeln I Love My Baby (But If Anyone Touches Her I'll Kill Them) som inte heller egentligen är en ny låt, är faktiskt lite sämre i den nya, i mitt tycke överproducerade versionen. Andra klippet är den bästa låten från sommaren 2007. Heja Uppsala?!

Då tackar vi Centerpartiet för de här 96 åren och hoppas att sammanslagningen med Moderaterna blir lyckad.
Jag vill också passa på att tacka Mona Sahlin för den här helt osannolikt menlösa tiden som oppositionsledare. LO eller Miljöpartiet? Svårt val, om partiet själv får välja. Vill även passa på att påpeka att detta är ett så kallat metainlägg och att mina egna åsikter i frågan för närvarande inte spelar någon roll, varför jag helt enket väljer att undanhålla er dessa.

Som motpol till detta: Dagens solskensnyhet från ankdammen. SvD kontrar med ny medieblogg.
Ni som är emot anonyma kommentarer på nätet, hur motiverar ni att vi utan dessa skulle bli utan frierier till nya mediebloggare i kommentatorsfälten?

Nej men allvarligt talat. Tror den blir jättebra när den väl kommer igång. Hon är kanske inte fullt lika påläst, men heller inte lika tråkig som Martin Jönsson.

Kylan förstärker intrycket av vilken konjunktur vi befinner oss i. I högkonjunktur bjuder den på uppfriskande mostånd samtidigt som den för tankarna till designade barer med frostade glas och snygga jackor med pälskragar. Slalomskidor mot frostbitna dörrar i reklamkampanjerna för diverse fjällhotell dit man förväntas åka i praktiskt designade och ganska stora bilar. Saab hade ju till och med en kampanj på temat "Vi älskar den svenska vintern" för några år sedan.

I lågkonjunktur stämmer inte detta alls. Känslan blir istället att befinna sig i världens ände med en i det närmaste rysk avgrundskyla, med pälsmössor, matransoner och alt vad det innebär. Att skrapa rutan på bilen ger inte, som är brukligt i högkonjunktur, en härlig känsla av att befinna sig i den gynnade delen av världen. Man tänker snarare oljekris och funderar över vad som hade hänt om Gazprom stängt av de där kranarna under en ännu längre tid. Jag tror att skon klämmer vid att kylan gör att man känner att vill vara aktiv, någonting som man inte har någon lust med i lågkonjunktur.

Den här var säkert tänkt som en lågkonjunktursvinter-anthem. Men de där jackorna och det tillrättalagda snöandet vittnar faktiskt om någonting annat.

Vad ni än gör. Missa inte andra avsnittet av Diplomaterna på SVT 1 ikväll 21:00. Klas Ljungberg är helt fantastisk.