Allting, vitt, vitt, vitt
Jag försökte i min halvdiss av Erlend Øye plocka poänger på att för mycket av The Whitest Boy Alive ger en känsla av att dega ner sig med en laptop i Starbucks på Frankfurts flygplats. Elina Wessman på Nöjesguiden drömmer istället mardrömmar om hisschaktet på Nordic Light Hotel.
Vi menar naturligtvis samma sak. Det är bara det att när man i diskussionen börjar närma sig, ska vi säga Sheraton i Düsseldorf eller någon lounge i Milano, så är det redan så vitt, att man där i ren självbevarelsedrift(?) inte sällan drar på med någon form av housemusik, med samplingar från Salif Keita. Eller ännu hellre, bara ljud från en djungel, havet eller någon form av ursprugsbefolkning.
Någonting att tänka på för Ikea.
*Det ska dock tilläggas att jag inte hört hela Rules än.
Vi menar naturligtvis samma sak. Det är bara det att när man i diskussionen börjar närma sig, ska vi säga Sheraton i Düsseldorf eller någon lounge i Milano, så är det redan så vitt, att man där i ren självbevarelsedrift(?) inte sällan drar på med någon form av housemusik, med samplingar från Salif Keita. Eller ännu hellre, bara ljud från en djungel, havet eller någon form av ursprugsbefolkning.
Någonting att tänka på för Ikea.
*Det ska dock tilläggas att jag inte hört hela Rules än.
Kommentarer
Trackback
