twd

Jag vet inte om ridån kan gå ner tyngre än den här rubriken Ryssland stoppar kött från Sverige som just nu pryder tidningarnas webbplatser. Oavsett anledning så måste alla vara överrens om att det är svart humor när den är som allra bäst så här den 30 november.


Går det ens att komma på någonting lika brutalt knäckande för den svenska självbilden?

Liksom:
* Polska bilskojare dömer ut kvaliteten på svenskt stöldgods
* Svenska barns tänder sämst i världen

Jag får på fullt allvar ont i magen när jag tänker allt det här.

..och när jag blundar ser jag framför mig jätteporträttet av E-Type på Arlanda som säger: Welcome to my hometown!
Hjäääälp!
Sedan slog det mig att E-Type brukar uppträda i kungliga sammanhang. I samma stund förlorade jag också hoppet om att kungen ska ta tag i det här...

Stort av och för Zlatan att avgöra.
Men den här säsongen kommer Real att vända till sin fördel till slut.
För det talar framförallt att Lass är den nya Makelele.

Sedan måste jag bara få avsluta med att tycka att något av det skönaste med en uddamålsseger för Madrid hade varit att se TV4:s "experter", också kända som dumsvennecharter i Benidorm 86 stå där med sina partyhattar efter 15 öl, blåsta på "festen". Tendenser till detta syntes framförallt på tjockisen till vänster i bild i pausen. Vi vill ju att Barca ska vinna med 5-3, att Messi ska göra två mål, men att Zlatan ska göra tre för att visa vem som är "den riktiga stjärnan" i laget. Men framförallt vill jag ha en sån där hög hatt som man ser på bilderna från stadion.
Vilka jäkla tomtar! Det är okej att vara hejaklacks-medium när man bevakar landslaget, eller verkar i en stad som har ett lag inblandat i matchen. Annars – undvik detta! Men de är ju uteslutande obildade bonnjävlar. Så vad kan man förvänta sig?

Som utlovat i del 1.
När det i oktober 2003 gick upp för mig att jag för fjärde gången på ett år skulle mellanlanda på Barajas-flygplatsen tyckte jag att det fick vara dags för ett par dagars besök i staden också. Jag satte mig i en taxi från flygplatsen vid tiotiden på kvällen. Boendet som jag hade bokat skulle ligga på ett nummer på Gran Via(den stora paradgatan) som jag inte kommer ihåg idag. Taxichauffören kör runt ett tag och letar, men varken han eller jag ser någon skylt. Så han stannar för att släppa av mig med de inte helt betryggande orden det är här någonstans. Jag föreslår att vi ska leta ett tag till, men det tycker inte taxichauffören är någon idé. Jag tycker att det är konstigt - i ungefär en minut. Då kommer den första Madrid-bon(en tioårig pojke med fotboll) och frågar vad jag letar efter. Även om han inte visste var det låg är jag inte längre ett dugg orolig. Jag förstår också varför taxichauffören inte tvekade att slänga av mig mitt i stan sent på kvällen. Under min promenad kommer folk självmant fram flera gånger och frågar vad jag letar efter. Andra människor tar jag initiativ och frågar själv. När någon frågar mig i Stockholm, eller jag har frågat någon i någon annan stad, har det funnits två alternativ. Antingen så vet man vägen och ger en ungefärlig beskrivning. Eller också säger man tyvärr.
I Madrid sent en tisdagkväll visar det sig finnas oändligt många fler alternativ. Det konstiga är att inget av dem är direkt påstridigt. Ett urval.
1) Nej, det vet jag inte var det ligger. Var kommer du ifrån förresten? Följt av frågor om svensk inrikespolitik.
2) Nej, tyvärr. Vad gör du i stan, förresten? Följt av evenemangs-tips för de närmaste dagarna.
3) Nej, det vet jag inte var det ligger. Men min brorsa jobbar på hotellet här tvärsöver gatan, han kanske vet.
Jag får en San Miguel och inlagda oliver medan de båda bröderna börjar leta i Gula sidorna (om jag hade jobbat i en hotellreception och någon kommit in med en resväska hade jag nog i alla fall börjat med att erbjuda ett rum på hotellet där jag arbetade). Den här inställningen från invånarna hade ju inte varit det minsta anmärkningsvärd om det hade varit i en mindre stad, eller i ett mer utpräglat bostadskvarter. Det här var mitt i den spansktalande världens hektiska centrum på stadens motsvarighet till Champs Élysées, typ.

Efter lite letande kom de för övrigt fram till att problemet var att jag hade blandat ihop orden “hotel” och “hostal”. De sistnämnda hade oftast inga skyltar ut mot gatan, visade det sig. Hostalet låg precis där taxin hade stannat från första början...

Och från Lonely Planets mer officiella introduktion till staden:
..“If you´re in Madrid, you´re from Madrid”. It´s not that madrilenos will knock you over with the warmth of their welcome. Rather, you´ll find yourself in a bar or lost somewhere and in need of directions, and you´ll suddenly be made to feel like one of their own. Just as suddenly, without knowing exactly when it happened, you´ll realise that you never want to leave.

Detta gäller alltså oavsett om du är vilsen turist eller om de har behövt betala motsvarande en miljard kronor för att du ska kunna flytta från Manchester...

Här är förresten en vettig artikel som på något sätt sammanfattar samtliga tre delar i denna inför-rapportering.

Jag tror att det blir 2-2 i kväll.

Mitt största minne med FC Barcelona är inte helt oväntat det här. Följt av det här.

Mitt största Real Madrid-minne är kanske lite mer oväntat. Fyra år senare sitter jag med en annan AIK-supporter på en irländsk pub i Valencia och ser Real Madrid - Manchester United i Champions League-kvartsfinal. Han är helt neutral i  matchen, själv håller jag lite lätt på Real. Pubens övriga gäster består av britter som håller på Real och spanjorer som håller på United(det de här båda klubbarna har gemensamt med AIK är att om man kommer från de respektive länderna och inte håller på dem, så vill man att de förlorar...). Till den andra halvleken skulle en mycket väluppfostrad engelsk tjej, tillika stor United-supporter hinna ansluta. När hon hade gjort klart sina åtaganden för kvällen skulle det ju på förhand fortfarande vara match, så att säga. När hon dök upp fem minuter in i andra halvlek skruvade vi lite besvärat på oss.
So, how is it going?
ehhh...
Real Madrid kind of are, började jag lite trevande
Yes, Real Madrid are, fortsatte nästa svensk
Are you trying to say they are like "on fire"?
To say the least...

Utan att överdriva kan man säga att när Zinedine Zidane väl lånade ut bollen så gjorde han det till någon lagkamrat i lika vit tröja. Det var nog den bästa fotbollen jag någonsin har sett.
Under en diskussion senare under kvällen när några ytterligare hade hunnit ansluta till vårt bord såg vi för första gången den här engelska tjejen(tänk liksom "University") brusa upp, synbart irriterad över att varken Beckham eller Scholes fått låna bolljäveln. Jag minns inte vad vi diskuterade, jag minns bara att den andra AIK:aren sa något i stil med
Yes, they really got "hybris" now
Han upprepade ordet "hybris(uttalas hajbriiis på svengelska) minst tre gånger under diskussionen. Då plötsligt fick hon nog.
Hybris is not a word for christ sake!
Hybrid is a "mezcla"(blandning på spanska)


Edit: Jag har för mig att den där människans favoritlåt(då) var den här. Fruktansvärt bra, faktiskt. Det låter lite som The Beatles 2.0.

Varför inte en regeringskonstellation med S, KD, M och V?
Tillsammans skulle dessa partier få runt 70 procent av rösterna. Det mest progressiva i detta lobotomerade regeringsalternativ skulle vara Göran Hägglunds glasögon.
Landets två största partier gör gemensam sak och "förvaltar" landet. Samtidigt äter man i smyg bokstavligt talat upp de två partierna i de respektive färdriktningarna som man på det stora hela är väldigt obekväma med.
Mona Sahlin inleder presskonferensen:
Vi har bestämt

(paus)

oss


(paus)

för ett block överskridande

regeringsalternativ

(paus)

jag

(paus)

och Fredrik Reinfeldt

(paus)

har bestämt oss för

(paus)

att allting ska vara

(paus)

som 1976

TT: Men är det inte det Sverigedemokraterna vill?

Reinfeldt: Nej, Sverigedemokraterna vill att det ska bli nittonhundrafemtiosex.
(lite kortare paus än Mona)

Vi möttes på

(paus)

ungefär halva vägen i en kompromiss...

TT: Vem av er är Gunnar Sträng?

Hägglund: Vi har kommit överrens om att Lars Ohly ska bli Gunnar Sträng

TT: Kan inte han tala för sig själv?

Sahlin: Vi har bestämt

(paus)

oss för att regera tillsammans...

Reinfeldt: Och då är det naturligt att svara på varandras frågor...

Sahlin: ..och

(paus)

att fylla i meningar

(paus)

som vi tycker är ofärdiga

TT: Vad händer med de andra partierna nu?

(paus)

Ohly: jag förstår inte frågan

Fredrik Strage sparkar in öppna dörrar men han gör det med finess. Bort med all "nyanserad" kritik av denna ondska. Bort med hela skiten, inklusive 00-talstappningen av Melodifestivalen.
Frågorna är:
*När tar eländet slut? 
*Hur kulturellt efterblivna har generationen(90-tallisterna) blivit som har vuxit upp med detta?

Maaret Koskinen slår huvudet på spiken beträffande filmatiseringen av Milleniumtrilogin. Bortsett från stycket ..om intresset för uppföljarna blir svalare är det inte Daniel Alfredsons fel. Han har av allt att döma klivit in i en given produktionsmiljö som han bara har haft att förhålla sig till så professionellt som möjligt. Ehh? Vad menar hon? Att Daniel Alfredson inte hade någonting som helst att säga till om?! I så fall: varför åtog han sig uppdraget? Hade inte dansken Niels Arden Oplev, som gjorde den fullt godkända första filmen någon "produktionsmiljö" att förhålla sig till? Jag håller inte heller med om att Luftslottet som sprängdes är den sämsta boken i trilogin. Det är den bästa. Sämst är Flickan som lekte med elden.

I samma morgontidning görs en lista på tio saker som skulle göra Stockholm roligare på 10-talet. Från fler lånecyklar till nattklubb i Kaknästornet. Listans avsikt är dock missvisande. Det här är förbättringsförslag i gammal ängslig svensk tradition. Roligt blir det nog inte på allvar förrän man slutar att snegla mot diverse metropoler plus Göteborg för inspiration. Tänk även på att ni ansvarar för att det här sedan exporteras till Karlstad, Linköping och Falun!
Snälla, inget mer plast nu. Jag klarar inte mer(och flyttar ni hit Nou Camp och deras nötknaprande plastpublik så avlider jag nog, likt Strage framför Idol, långsamt...).

Edit: Bra med Stockholm är de bespottade nätkommentatorerna i dagstidningar, på bloggar och Newsmill(ex. det här angränsande blogginlägget). Det verkar vara det enda stället där det är högt i tak. Sedan vet man väl i och för sig inte om de ens bor i/kommer från Stockholm. Men det gör man ju inte med någon annan heller: om de inte sjunger: Röja, röja gallerian! eller Ni har ingen tunnelbana!

Vad någon än säger. Inter bjöd inte på något vidare motstånd igår. I helgen smäller det på allvar.

Matcherna mellan FC Barcelona och Real Madrid är utan tvekan det största mötet i fotbollsvärlden. Kombinationen av så hög kvalitet och så stor rivalitet är svår att finna någon annan stans. De italienska derbyna och stormötena har tappat för mycket i kvalitet de senaste åren. De största Premier League-matcherna kan visserligen mäta sig i kvalitet och underhållningsvärde och kommer i vissa fall upp i nästan lika stor rivalitet. Men där har det snarare gått lite inflation i stormatcher(detta gör dock att "vardagen" i Premier League är betydligt intressantare än i spanska La Liga). Det finns på förhand ingen given årets match. Liverpool - Manchester United är väl historiskt sett den största matchen. Men där  faller den aktuella jämförelsen med El Clásico på att det nu var väldigt längesedan Liverpool vann ligan, att laget just nu inte har någon vidare stjärnglans och att staden som sådan är för risig.
Manchester United - Arsenal har många av de senaste 15 säsongerna varit en av årets hetaste matcher. Här saknas emellertid den historiska rivaliteten mellan klubbarna. Dessutom är staden London väldigt splittrad i sina fotbollssympatier och alldeles för stor för att det liksom ska kännas i luften när det är match på gång. Lägg därtill att halva Manchester håller på lokalrivalerna City och att årets match för Arsenal alltid kommer att vara North London Derby mot Tottenham(snarlikt AIK-Djurgården för totala fotbollsanalfabeter).

Jag förstår om människor som inte har upplevt skillnaden i mentalitet mellan de här båda städerna håller på FC Barcelona i den här matchen. De har ju Zlatan, något som svensk media uppmärksammar oss till leda på nästan hela tiden. De har också en mer sympatisk filosofi när det kommer till spelarrekrytering. Där Real Madrid allt som oftast litar på att kunna betala mer än vad någon kan säga nej till för sina världsstjärnor fostrar Barca dem i mycket större utsträckning i sin egen akademi. Därmed inte sagt att Real Madrid aldrig får fram egna talanger eller att Barcelona står helt utanför den sjuka värvningscirkusen i fotbollsvärlden. Men det är ändå på detta vis som de båda klubbarna har kommit att framstå för allmänheten så här långt under 2000-talet.

Politik och idrott hör inte ihop. Det är min fulla övertygelse. Det är dock svårt att komma ifrån politiken här. Den välkända historien handlar om att Real var en propagandamaskin för diktatorn Franco medan Barca var ett andningshål för Kataloniens frihetskamp från stadsmakten. Men man måste då också komma ihåg att klubben Real Madrid snarare kidnappades för Francos propagandasyften. Innan dess var det en helt vanlig fotbollsklubb. Min egen uppfattning är att Real-publiken i mycket större omfattning än Barca-publiken helt har övergett den politiska dimensionen dessa möten kan stå för, om man känner för det. Rabiat anakronistisk “frihetskamp” kan också vara ett nog så osympatiskt läktarinslag som det fåtal övervintrade fascistsympatisörer man kan stöta på i Madrid. Det är i mitt tycke också mycket osympatiskt av FC Barcelona att ta på sig en hel regions historia och talan på det sättet man gör. För även om man är den populäraste klubben i Katalonien, och ett av de största lagen i hela världen, så finns det ändå andra fotbollsklubbar i Katalonien och staden Barcelona. Det finns säkert också katalaner som inte ställer upp på Barcas historiebeskrivning.

Och det är väl här någonstans som skon klämmer för mig personligen. Barcelonas självbild av att man står för det goda, samarbetar med Unicef och så vidare, mot osympatiska Madrid är i sig väldigt osympatisk.  INGEN väljer favoritlag efter om de samarbetar med Unicef eller inte. Det handlar som alla vet om arv, uppväxt eller rena tillfälligheter.

Det här världssamvetet skär sig också ganska markant mot den inskränkta lokalpatriotismen man ofta stöter på i Katalonien. Det är inte helt ovanligt att en utlänning som försöker ta sig fram på spanska(invånarna är som i nästan hela Sydeuropa inga stjärnor på engelska) blir besvarad på katalanska. I Madrid räcker det däremot med att se vilsen ut för att man ska få hjälp. Detta påstående kan, och kommer i ett senare inlägg, att verifieras både av mig personligen och av den mycket respekterade resehandboken Lonely Planet.

Undrar om det här är någonting att vara orolig över?
David Bowie, som är känd för att han brukar se saker komma är tydligen den enda av de "tolkade" artisterna som har tackat nej till att medverka med en Peter Gabriel-cover.

Men jag är ändå lite fundersam över vad till exempel Lou Reed(har Gabriel ens vågat fråga honom om medverkan?) ska sjunga för någonting.
Sledgehammer eller Solsbury Hill?

Jag kommer ihåg när pappa kom hem från någon konsert i Globen med Peter Gabriel på 90-talet. Den gamla Genesis-medarbetaren hade byggt upp en egen version av Afrika på scenen. Komplett med hängbro, lianer och en massa "exotiska" människor som stod och spelade på en varsin trumma utan att det hördes. Sedan dess har jag alltid varit lite rädd för Peter Gabriel.

Jag är klar med tredje säsongen av Mad Men. Mycket bra, precis som de två tidigare säsongerna. Sista avsnittet gav nästan sken av att karaktärerna håller på att bli folkliga hjältar, typ. Hoppas att det inte slås vidare in på den vägen i nästa vända. De får inte reduceras till några jäkla seriefigurer.

Topp tre Mad Men-karaktärer:
1) Roger Sterling. Delägare i ursprungsbyrån.
Motivering: Alltid salongsberusad. Ständigt omotiverad med vad det nu är han behöver göra på jobbet. Skön kontrast till de övriga karaktärerna som det faktiskt är meningen att man ska känna sympati med.
När en av sekreterarna i ett av den tredje säsongens avsnitt kör över en av de nya ägarnas representanter med en John Deere-gräsklippare så att han förlorar en fot(jag lovar att det är det mest farsartade inslaget under alla tre säsonger, annars hade jag inte tittat) blir alla helt förfärade och så att säga "till sig" på ett sätt som nog var ännu vanligare på 60-talet. Roger Sterlings kommentar: I bet that somewhere in this buisness, that has happened before...
2) Joan Holloway. Ett under av proffsighet. Det är svårt att tro att det ens fanns så proffsiga människor på 60-talets arbetsplatser. Efter tre säsonger vet man fortfarande egentligen ingenting om henne. Just därför mycket spännande.
3) Paul Kinsey. Lite för intellektuellt lagd för att springa omkring på reklambyrå. Tycker nog egentligen att det var roligare på universitetet. Har skrivit en pjäs, har skägg, försöker, men får sällan till det.

Idag är jag på lite bättre humör(jag har sett solen), vilket borde göra experimentet lättare för dagens skörd. Jag tar som sagt det jag hittar i röran och uppdaterar så länge jag har lust.

Lily Allen - Alright, still(2006)
Även om jag tycker mycket om Lily Allen så är det här väl egentligen inte sådant man blir knockad av. Man går snarare omkring och ler lite. Ingen förändring har skett. Jag tycker nog att två av de mindre profilerade låtarna på hennes nya skiva är bättre än det mesta på denna en av decenniets mest hypeade debuter.

Franz Ferdinand - You Could Have It So Much Better(2005)
Det här i mitt tycke 00-talets kanske främsta singelakt. Albumen har inte övertygat mig lika mycket. Nu väntar jag med spänning på om Do You Want To ska göra jobbet åt den här. Det gjorde den!
Men som sagt, albumet, inte jättebra.

Alltså lite av tanken med det här förvirrade yrandet är, förutom att få mig på bättre humör i novembermörkret, att försöka bena ut vilka skivor och akter som överlevt decenniet de slagit igenom i och därmed alltså kommer att följa oss med in på 10-talet. Om man har slagit igenom på 80-talet och sedan tidigare tillhör mina favoritartister/grupper kommer man alltså inte att få sina 00talssläpp behandlade här. Jag måste härmed alltså be om ursäkt till Outkast och Daft Punk som ju faktiskt varit med sedan 90-talet. Skillnaden är att ett par av dessa båda gruppers skivor väldigt mycket kommit att definiera decenniet. Överraskande så här långt är att jag måste ha kastat ut fler skivor/gallrat hårdare än jag trott. Jag menar Arctic Monkeys debut, var är den? Phoenix, någon? De var väl inte så kassa? Men jag verkar å andra sidan inte ha saknat dem innan jag började med det här, vad det nu är för något...

LCD Soundsystem - Sound of Silver(2007)
Dagens överraskning så här långt! Någon kvinnlig recensent ville att det skulle vara en åldersgräns på 35 för den här skivan(det är faktiskt ganska roligt givet att man vet vad det är på den, och dess ursprung). Vi lever ju i en konstig tid eftersom att de "hippast" levande människorna nu gott och väl fyllt 40. Skulle inte han James Murphy sluta göra musik och börja med någon ultravålds-sport förresten?! Jaja, man måste bara älska någon vars näst största hit heter Daft Punk Is Playing At My House(rekord i navelskåderi på bootleg-remixen med Daft Punks egen Around The World. Namnet på remixen? Daft Punk Is Bootleged In My House så klart! Jisses. Se, upplev, älska eller hata. Jag väljer som sagt det förstnämnda). Och knockad är jag här av bland annat North American Scum. Det här är faktiskt första skivan i det här experimentet som är bättre än jag minns den. Stort!

Har jag en skiva med ZZ Top? Som jag inte har slängt ut? Någon driver med mig. Jag är helt säker på att jag inte har köpt någon sådan. Och vem fan skulle ha gett mig den?

Phoenix - United(2000)
Pliktrapportering från Spotify, eftersom att jag inte hittar någon av de två Phoenix-album jag trots allt äger/har ägt fysiskt. Och då tar jag väl svansången när jag ändå håller på. Det här gänget definierar 00-talet otroligt mycket på flera sätt. De är för det första inte från Glasgow, Detroit, New York eller London utan från Saint Germain, en av Paris mest välmående stadsdelar för er som inte visste det. 00-talet var ju första gången globaliseringen slog igenom på allvar. Platsen behöver inte vara fysisk när inte ens musiken är det. Sedan är det friheten att plocka det man känner för, oberoende av om det är musikpolitiskt korrekt eller inte. Sist men inte minst är det Lost In Translation. Jag valde landsmännens Alone In Kyoto framför någon av Phoenix-låtarna på tio i topp-listan i sommras. Men jag hade ju (nästan) likagärna kunnat ha valt Too Young, som jag för övrigt fortfarande blir knockad av.

Justice - † (2007)
Jag fortsätter på Frankrike-temat i och med att jag kände att jag måste få med låten som definierar knock-out under 00-talet. Jag menar 2007 krävdes det ganska mycket för att man spontant skulle säga men vafan är det här?
Albumet som sådant? Det var okej i någon månad. Men varför bry sig om album på 00-talet?

Okej, jag har blivit lite intresserad av de här decennie-sammanfattningarna som folk ägnar sig åt. Längre ned på denna sida finner ni ett schizofrent inlägg som recenserar NME:s val av bästa album de senaste tio åren.
Jag gjorde redan i somras en lista på tio låtar(länkarna kan mycket väl ha "gått ut", så att säga) från de här decenniet. Det var inte nödvändigtvis de allra bästa utan snarare låtar som har definierat decenniet och som också är bra.

Eftersom att jag har omvittnat svårt för den här jävla skitmånaden. Jag var i extas ett par dagar i början av månaden när AIK tagit det där guldet, och blev lite uppspelt igår när jag fick veta att AIK-hockey kanske ska gå runt hela Sverige och få några hundra miljoner för att spela i Ryssland. Men annars är det som sagt inte mycket.

Så jag har gjort en tävling mellan några av decenniets album om vilka som kan få igång mig. Eftersom att jag är så uttråkad blir det väldigt svårt för de respektive skivorna. Men det måste ju vara meningen om man vill bli ihågkommen i slutet av ett årtionde. Målsättningen är att skivorna ska spelas på min stereoanläggning. Om jag inte hittar dem i röran får det kanske bli Spotify. Listan ska försöka uppdateras kontinuerligt. 

Babyshambles - Down In Albion (2005)
Det börjar illarvarslande. Jag älskade den när den kom. Nu stör jag mig mest på hela ja, det blev ju en låt det här också som verkar har präglat inspelningen. Mer fokus tack!

The Libertines - The Libertines(2004)
Uppföljaren till Up The Bracket(som kom tvåa hos NME). Jag känner mig helt orubbad tills sagolika Music When The Lights Go Out. Klar kandidat som en av decenniets låtar. Sedan fortsätter det med Narcissist. Libertines andra(och sista?) skiva lyckas. Bravo!

The Tough Alliance - The New School(2005)
Jag söker som ni säkert märker ganska medvetet skivor som har definierat det här ganska konstiga decenniet i Sverige. Det här var ju enligt normen det fräschaste som fanns när det kom. Det var så fräscht att det blev allmänt accepterat på landets kultursidor för sympatisörer till landets olika fotbollsklubbar att slå ner varandra i diverse grusgropar och parker. Motviering: De har ju så snygga kläder, typ. Nu är det bara oacceptabelt. Och nu blir jag på min höjd nostaligisk, därmed inte sagt att det är dåligt. Det är faktiskt ganska bra, men ger ingen kick just nu, vilket var tanken med projektet.

The Tough Alliance - A New Chance(2007)
Om strulputten Pete Doherty får en ny chans (håhåhå) så ska väl TTA få det också. Deras första försök var ju ganska bra trots allt. (Det är inte enda anledningen. På den här skivan skiner nämligen solen, när såg ni den senast?)
Resultat: samma som ovan. Ganska bra, men ganska daterat(redan!). Nu behöver jag en kick i arslet!

Outkast - Speakerboxxx/The Love Below(2003)
Ojojoj! Nu snackar vi! Jag fick en kick innan jag satte på skivan! Kan ha varit den sista skivan någonsin som fick märkningen tillfälligt slut. I alla fall på skivaffärerna i Stockholms län. Alla tjejer i mer eller mindre raffinerade sammanhang gick omkring i så kallade "boxarkängor"...
Feeling great, how are you?

Fattaru - Fatta eld(2001)
Man måste förmodligen ha gått i gymnasiet i Stockholms län i början av milleniumet för att känna någonting för denna skiva. Hur som helst. Också en av de sista skivorna som "alla" lyssnade på(Glöm i sammanhanget Kent, Håkan Hellström, Petter, Robyn och så vidare).  Det är inte olägligt att jämföra med Ebba Grön. Fattaru har gjort bra musik efter debuten. Men då var vi äldre. Det är omöjligt för mig att avgöra om kickarna av denna är betingade av nostaligi eller dagsaktuell kvalitet.

Daft Punk- Human After All(2005)
Ett av de första albumen som var tillgängliga för illegal nedladdning cirka ett och ett halvt år innan skivan släpptes fysiskt. Jag fattar fortfarande inte varför jag köpte den fysiskt. Inledningsspåret, till lika titelspåret, låter som någon som försöker kräkas. Jag tycker mig ändå minnas att Carl Reinholdsson Belfrage av någon anledning(jag har för mig att det hade med fransk-designade kalsonger att göra) älskade den här skivan.

Daft Punk - Discovery(2001)
Ovanstående gäller inte den här. Som för tidigare inblandade another chance, och därmed knock out!

Okej, gårdagens stora sportnyhet är kanske lite mer komplicerad än vad jag gav sken av i gårdagens båda inlägg. Men det är bara så uppfriskande att det äntligen händer någonting.
Det finns en hel del moraliska aspekter på att till exempel ta emot pengar från Gazprom, och det finns frågetecken för hur stabil den mycket pengastinna organisationen är i det långa loppet.
Man bör också ställa frågan vilken behandling de västeuropeiska klubbarna får av någonting som i första hand är av ryssar, för ryssar (även om den väl knappast kan vara sämre än den som det svenska ishockeyförbundet ger de allsvenska klubbarna idag).

Men långsam självutplåning, som håller på att drabba AIK:s hockeysektion, och som jag är säker på kommer att drabba hela det svenska seriesystemet så småningom, är helt enkelt alldeles för deprimerande för att man inte ska gå igång på ett sådant här alternativ. Hellre en jättestor stängd liga än en jätteliten liga som i praktiken, genom fördelningen av tv-pengarna, också är stängd.

Håkan Loobs svar i Sportnytt är inte oväntat att allting måste utredas, jättelänge.
När man inte har någonting att komma med kan man alltid försöka fördröja en utveckling som ändå kommer att ske.
Leif Boork(han har huvet full med kork, Leif Boork). Gammal fin ramsa från den tiden när hockeyn inte var plast, och den dessutom var betydligt populärare än den är idag, tycker i TV4-sporten att hockeyn till varje pris måste behålla det nationella seriesystemet för att fortfarande vara populär, men att hockeykartan måste ritas om(sic!).

Elitserien är typ landet Sveriges stagnation i idrottsformat. Vi har helt och hållet lämnat över till marknadskrafterna, förlorat all identitet. Men vi tror fortfarande att det är föreningar som spelar. När det i själva verket är städerna med de mest korrumperade byggpamparna och störst lokalpatritotism som vinner. Och när den riktiga världen och de riktiga marknadskrafterna knackar på dörren så ropar utredarna efter lääääängre utredningar.

Niklas Wikegårds svar till Håkan Loob var för övrigt ungefär jag tror att Håkan Loob tänker att "oj vad mycket pengar vi har till den här utredningen, men nu har AIK som inte hade några pengar alls, kommit längre än vad vi har gjort".

Två tillägg.
*Ja, Håkan Loob är tacksam att göra sig lustig över. Men det har han gjort sig förtjänt av sedan han varit högst delaktig i Elitseriens utveckling till vad det är idag.
*Mitt påstående om störst lokalpatriotism och mest korrumperade byggherrar borde kanske tala för Malmö. Det gör det nu inte delvis på grund av att många skåningar inser just hur meningslös dagens hockey är, samt att de inte har någon hockeykultur så klart. Nu tror jag i och för sig att de här riktiga marknadskrafterna så småningom kommer att vara positivt även för Percys pågar.

Jag har då alltid sagt det. Alltid när det landar ett UFO på svensk mark är AIK inblandat.

Jag har själv länge funderat över vad det är som lockar med 50(eller vad det nu är) omgångar i Elitserien.
Löfbergs Lila Arena/Cloetta Center(ojojoj, vad fyndigt!). Det har känts Kalle Anka i snart tio år och har gjort det ännu mer de senaste åren när serien och sm-slutspelet dominerats av självutnämnda Kalle Anka-lag som Linköping och HV71 istället för klassiska AIK, Dif, Leksand och Brynäs. Jag har mer känslor för OBH Nordica än vad jag har för Linköpings Hockey Club. De enda som bryr sig är det lokala näringslivet och folket i "städerna" där man spelar. Vi bryr oss inte om när ni firar guldet på Stora Torget - eftersom att ni är plast och saknar karaktär.

Så är inte det här KHL ännu mer plastigt? Jo, det är möjligt. Men det är i alla fall ett steg framåt mot någonting spännande som kan bli roligt. När Linköping eller Färjestad firat sitt guld på Stora Torget så börjar det ändå bara om från början igen i höst. Det finns inget mervärde i form av att ta sig ut ur det här landet och pröva sina färdigheter mot större och bättre klubbar(och när möjligheten fanns så var det ingen som brydde sig eftersom det hela var så taffligt organiserat). Att de svenska fotbollsklubbarna haft så svårt att hävda sig i Europaspelet tror jag är en bidragande orsakt till att allmänintresset för sporten minskat något sedan intressetoppen under första halvan av det här decenniet. Det ökar visserligen tillfälligt något de höstar som flera storstadslag är med och slåss om guldet samtidigt.
Om AIK ändå går upp i Elitserien i vår så är det i princip bara själva kvalserien dit som är intressant. Till hösten ska man ändå möta HV71(om man går upp) eller Växjö Lakers(om man inte gör det) typ hundra gånger på fler tisdagskvällar än man trodde fanns, innan det blir matcher som man upplever gäller någonting. Jag tycker inte det är kul.
Jag tar hellre plast-deluxe än den plasten som vi har nu.

Edit: Och vilka bortaresor sedan! Riga och Sankt Petersburg har väntat länge nog på sin beskärda del av tusentals tokdryga nollåttor! Till Riga går det för övrigt en färja! Det här är nästan för roligt för att vara sant.
Håkan Loob, drömmer jag?

Jag hittade(eller nej, jag sökte för en gångs skull "aktivt" upp) den här drygt tre år gamla krönikan. Den var mer träffande än jag mindes den. Det har väl visat sig bli ungefär så här, med viss draghjälp av en viss finanskris.
Frågan är hur man efter nästa riksdagsval revolterar mot ingenting, som ju är både alternativ ett och två i september nästa år. Anything goes alltså?! Ehh...
Mest synd tycker jag om de stackare som var tvungna att texta m-o-d-e-r-a-t-e-r-n-a på varandras ryggar, när de rent politiskt likagärna hade kunnat ta en lapp som det stod "socialdemokraterna" på.

Ja, man har gjort det mer "lönsamt" att arbeta, men det är inte den enda frågan man gick till val på...

I am also "psyched". I cannot believe this!

Ja, jag vet det är NME. Men jag tycker ändå att det här var i mastigaste laget.
Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Men det blir väl i toppen.
Oavsett vad man tycker rent subjektivt om de tre banden i toppen så framtstår de just nu, rent objektivt, i en väldigt "ofräsch" dager.
Primal Scream XTRMNTR på tredje plats. Jag älskar ju Screamadelica, stora delar av Vanishing Point. De första stapplande indiestegen i mitten av 80-talet, Bobby Gillespie, mentaliteten, attityden, konceptet, Rocks, Jailbird, Balladerna(med stort B) samt deras oslagbara och nästintill omedvetna skildringar av de respektive tidsandorna.
XTRMNTR var också, när det begav sig, en väldigt orädd och respektlös skiva att släppa. Det är liksom källarklubb, right in your face, like it or not. Gillar ni det inte så lovar vi att bjuda in Kate Moss att "sjunga" på vår nästa hitsingel!
Jag funderar på att göra XTRMNTR till de kommande dagarnas officiella skiva bara för att liksom blåsa bort de här(bedrövliga) dagarna helt och hållet.
När skottarna 2006 återvände ( den "läckte", som det då fortfarande hette, samma vecka som världens bästa ghanan förnedrade Dif i en av matcherna med tidernas tyngsta läktartryck. Behöver jag tillägga att någon hade ordnat Country Girl som pausmusik...) efter den om möjligt ännu mindre radiovänliga Evil Heat jublade väldigt många över att de faktiskt var något så när tillgängliga igen. Men albumet höll inte lika hög klass som singelsläppet. Trots att många recensenter/fans som inte ville inse det brakade iväg med sina fyror av fem i alla fall.
Den nästkommande, och senaste skivan, med det icke-ironiska namnet Beautiful Future var i sin tur rent ut sagt bedrövlig.
Någonting jag har märkt genom åren är att människor som uppskattar/uppskattade Primal Scream älskar väldigt mycket annan bra musik och brinner för bra kultur, vad det än må vara. Och jag tror att få av dessa, inklusive jag själv, trots allt skulle ge XTRMNTR en pallplats of the noughties.

Ettan på listan. The Strokes. Jag kommer ihåg när den kom. Alla studentfester som den var soundtrack till. Men jag kommer också ihåg när vi skulle städa ur det där allrummet någon gång på hösten 2005, eller om det var vintern efter årskiftet. Hur skönt det var att städa ur alla gamla lådor. Torka golvet med spåpa. Men framförallt. RIVA NER DEN DÄR JÄVLA STROKES-AFFISCHEN FRÅN VÄGGEN. Tjuohundraett, tjugohundratvå, tjugohundratre, tjugohundrafyra. This is it! Jag, och många med mig isolerar detta band till dessa år. Det kan kanske delvis skyllas på alla kopior som de förde med sig. Men ändå. Man kan för guds skull år 2009 inte sätta Is This It överst för hela decenniet!

Libertines- Up The Bracket. Jag älskar (fortfarande) den här skivan. Jag skulle kanske också ha med den någonstans i toppen. Men den är objektivt just nu ganska unken. Orsaken är en blandning av anledningarna för de två föregående exemplen. Men kanske mest med det sistnämnda ändå.

När jag hade skrivit allt det där kom jag på varför topp-placeringarna kändes en aning olustiga trots att jag egentligen någonstans gillar alla tre skivorna. De känns samtliga väldigt mycket bara som en fortsättning på 90-talet. Knappast som något eget decennium.

Ja, gråsosse-röd eller gråsosse-blå?
Det är frågan.

För att ännu en gång använda mantrat som på senare tid kommit att symbolisera 2009:
"De enda som tjänar på de här är Sverigedemokraterna".
(de behöver liksom inte göra någonting själva)

För att ändå avsluta i en positiv anda: Jag är uppriktigt glad över att Cecilia Malmström blir Sveriges nästa EU-kommissionär.

Om man stryker det sista ordet i den briljanta titeln på Hästpojkens nya singel Gitarrer och bas, trummor och hat och tar in en annan sångare är jag säker på att den skulle bli en långkörare på Svensktoppen. Jag tycker nog faktiskt inte att det där Roy Bittan-pianot passar ihop med Martin Elissons röst.

Jag skulle nog ha velat att de antingen körde vidare på det lyckade spåret från debuten. Och kanske i så fall, om det skulle tas några steg i någon riktning, att man istället gick hitåt.

(Det där sistnämnda är också en del i den här veckans Skottlands-tema)

Å andra sidan vet vi ju inte hur resten av albumet låter ännu.

Samtliga världens sprittillverkare borde betala en del av sin vinst till skaparna av tv-serien Mad Men(vars tredje säsong jag just nu håller på att ta mig an).
Knappast några rörliga bilder kan få en att bli så sugen på whiskey.
Undrar om det är ett sammanträffande att tv-serien handlar om en reklambransch som alltså själva aldrig lyckats med så bra whiskey-reklam.

Eftersom att det trots allt är måndag tänkte jag att det var bättre att försöka pigga upp sig med gammalt saggigt lösgodis istället.
Så jag tog vägen till ICA-butiken, där jag sprang rakt in i några jävla SKOTTAR(tro det eller ej), direkt från högländerna och klädda i fleecetröjor som det stod National Geographics på. Tyckte de inte att vädret var tillräckligt skottskt där hemma, eller vad är grejen?! Man måste väl vara antingen fullständigt dum i huvudet, eller jobba på National Geographics(?) om man åker till Sverige i november?!

Om det här fortsätter tror jag att staten för välbefinnandets skull måste gå in och sponsra folket med varsin flaska The Famous Grouse. Vellingeborna som inte vill bli statligt styrda kan få köpa, och kanske välja någon annan sort, själva. Mesarna som inte tycker om whiskey kan väl få en kopp grönt te eller något annat trams.

Mitt nya favoritnöje är att sitta och läsa igenom läsarkommentarer under konsertrecensioner på nätet.
Eftersom att konsertrecensenterna till skillnad mot till exempel filmrecensenterna ofta är sunt skeptiska tills dess att motsatsen bevisats för dem blir det påfallande ofta rena sågningar.

Dagen efter kan man sedan sitta och frossa i idiotreflexer från ryggraden som frågar om recensenten själv kan spela gitarr om de har sett samma konsert om recensenten över huvud taget varit där och andra intressanta frågeställningar, uppblandade med idiotförklaringar av recensenten ifråga: vi 8000 personer som var där tyckte alla att det var fem plus!!!! för att sedan avsluta med att återvända till knäckfrågan om vi har sett samma konsert?!?!?!?!

När det inte krävs inloggning för att kommentera har jag också börjat roa mig med att slänga in brandfacklor i idiotdiskussionerna. En trend som allt fler nu verkar ägna sig åt. Favoriten från den här helgen är Jenny Seths(jag kan visserligen också undra varför de skickar henne?) trevliga text om Eros Ramazzotti där hon bland annat ställer frågan om en scen verkligen kan se tristare ut?

Någon med samma fritidsysselsättning som jag svarar i kommentatorsfältet:
Eros dekor är ju anpassad till landet Sverige, gråa plåtlådor motsvarar gråa fyrkantiga tråkiga ointressanta svenskar, hans låtval symboliserar den stagnerade svenska modellens inkapacitet att förnya sig.Det hela är ju medvetet.

Anledningen till att jag skriver många inlägg den här helgen är för övrigt att jag på grund av vädret vägrar gå utanför dörren.

Tack för den, Aftonbladet!

Nu utgår jag ifrån att ingen som läser detta någon gång övervägt att rösta på SD.
Men fatta vilken mardröm detta kan bli.
Bäver-Maud, vars fördel i den politiska debatten varit att framstå som en motsats till Valium-Mona kan i och med detta bli tvungen att gå över till just Valium-Mona. I samma läger ser vi redan idag en något rastlös MP-duo och en gammal kommunist som tycker att det är kul att bara vara med. Östros! Jag glömde bort Östros!
Kan ni se framför er Valium-Mona på EU-toppmötet med Zapatero, Merkel och Sarkozy? Inte det?!

Det alternativa scenariot är väl antagligen att MP går över till (de andra) mupparna. Där har vi ett parti som knappt ens borde finnas längre, ett annat piggare före detta landsortsparti som dock alltid lugnas ner av statsmanna-mannen. Till detta kan vi lägga det mest schizofrena politiska partiet efter Socialdemokraterna, som i allianssammarbetet dock uteslutande fått uppgiften att ropa efter ordning och reda. Hallå! Hallå! Någon ordning får det faktiskt vara!
I en drömvärld skulle naturligtvis MP kunna sätta lite fart på M:s visioner, som i sin tur skulle kunna ge lite stadga åt gröngölingarna i sammanhanget. Frågan är väl då vad de andra partierna skulle syssla med.

Men det blir väl som alltid
Mona: Fredrik Reinfeldt, du vill sänka skatten för människor som du och jag som redan....
Fredrik: Mona Sahlin, svara på den här frågan. På vilket sätt blir det fler jobb av att höja bidragsnivåerna...

och så vidare...

Det här är vad man får om man korsar Skanör/Falsterbo med Brixton och veckodagen lördag. Förklaring finns längre ner under inlägget Självstyre/blindstyre som behandlar turerna kring Vellinge, där de här båda orterna ligger. För tydlighetens skull(och för människor som inte har lika bra slutledningsförmåga som jag) ska det tilläggas att Electric Avenue ligger i Brixton, att det här inte är orginalversionen(tsss..) och att det är vita kostymer som gäller i Vellinges samtliga kustsamhällen på sommaren. Nu är det ju som bekant månaden november och orten Köpahöinge(eller vafan den nu hette) som gäller. Men ändå.

Förutom vädret så skrattar jag idag åt Per Bjurman. Han nämner det förvisso själv. Men hur många gångar har han egentligen skrivit orden Springsteen, New Jersey, Sopranos, Madison Square Garden och extas genom åren? Den här texten är ju naturligtvis en parodi på sig själv. Men det hade väl egentligen inte kunnat bli någonting annat med de ingredienserna, och den upphovsmannen. Skönt att det finns någonting beständigt fortfarande. Men ibland får jag liksom känslan av att Aftonbladet har glömt bort att han faktiskt är där borta.

Skrattar gör jag också åt en kommentar i ett forum beträffande att allas(som dock aldrig kommer att bli lika många "alla" som "Bossens" alla) vår Morrissey ska vara med och välja sina Desert Island Discs i BBC den 29 november:
Couldn't they just for once actually transport the featured celebrity to a desert island and leave them there? Permanently.

Det känns som någonting Morrissey själv skulle kunna ha sagt. Just därför blev det extra roligt.

Den här Vällingen. Jag kom på någonting som jag nästan hade glömt bort. Jag pratade för ett antal år sedan med en person som vuxit upp i kommundelen Skanör. Jag tror inte han sympatiserade direkt med något parti. Han var stolt skåning och gillade sin välmående hembygd (av London-stadsdelarna gillade han dock Brixton bäst).

Han berättade, utan att jag frågade, en del hårresande historier om det här kommunalrådet, tillika bygdens(mycket) starke man.

Det är alltså enligt den här personen många ärenden som går igenom om man tar dem direkt med kommunalrådet. Och skippar krångliga remissinstanser, politiska nämnder, staten och annat tjafs.
Men nu till det intressanta. Det ska, enligt den här personen, också gälla flyktingärenden.
Om en flykting går direkt till kommunalrådet och ansöker om att få bosätta sig i kommunen så ska det alltså inte vara någon omöjlighet.
(det är väl i och för sig inte så många flyktingar som åker raka vägen till Vellinge och ber att få prata personligen med "Mr Ljungman"...)
Om detta är sant vill jag inte spekulera i. Personen i sig verkade vara vettig, om än en smula paradoxal.

Beträffande mina egna åsikter i själva sakfrågan behöver det väl knappast sägas att ärendet har kommit att sätta ljuset på en mycket beklaglig människosyn. Å andra sidan gillar jag ju människor som är galna, gör som de vill och skiter i staten. Hököpinge är också ett fullständigt briljant namn på en by som ofrivilligt hamnar i rampljuset. Om ni tror att ni ska kunna påverka den med några lama Facebook-grupper så tror ni fel. Det hörs på namnet.

En vecka som den här. När jag(utan att ångra någonting) för det mesta varit elak, tänkte jag att jag skulle avsluta i ädelt syfte och köpa ett ekologiskt vin. Syrah-druvan brukar ju sällan innebära någonting misslyckat, tänkte jag.
Men det kan det tydligen. Smakar (nästan kolsyrad) svartvinbärssaft.

Gammalt ordspråk i vindjungeln: Köp vad som helst från Côtes du Rhône om du är osäker(det här var inte det).
Det gjorde alltid min franska släkting vingrossisten innan det var dags för fortkörning på vägarna kring sommarstället utanför Limoges. När han stoppades av trafikpolisen visade han bara upp något slags kort som visade att han var medlem i någon form av "polisklubb". Ett av många kort den människan hade att spela ut.

När man i ett personligt brev försöker motivera varför man vill ha ett jobb på en arbetsplats man egentligen föraktar.
Då kanske man ska göra någonting annat. Och det här rör sig ändå bara om arbeten på arbetsplatser som så att säga matchar min utbildning.
Jag vill inte veta av er. Ni gör aldrig någonting bra. Ni bara existerar.

Alla som arbetar på de här arbetsplatserna blir så berusade av tempot att känslan av att 95 procent av det som produceras är dynga liksom försvinner hos alla inblandade.

Viggo har sagt att allting löser sig så fort man fyller 30.

Än är det alltså inte försent.

Jag borde kanske jobba med reklam(eller "kommunikation" som det heter på 2009). Då får man ju i alla fall bra betalt när det väl blir högkonjunktur.

Jag fortsätter min enmanskamp mot DN Påstan. Under en lång tid kampanjade jag för att det oläsliga mini-formatet skulle försvinna. Efter diverse självgott skryt från DN själva(och obetydliga utmärkelser) stod ändå det klart som var ganska så klart redan från första början. Annonsörerna ville inte annonsera eftersom att bilagan inte gick att läsa.

Nu finns sedan ett par veckor istället wtf(?)-bilagan. Samma gamla vanliga frågespalter med halvkändisar och diverse kalendarier. Kryddat med en tam skådespelarintervju i mitten. Uppblandat med de gamla vanliga kulturnyheterna. Allt i en enda stor röra.

Nu när jag precis sett den på DVD kan jag konstatera att Frost/Nixon blev rånad i kategorin bästa film på årets Oscars-gala. Detsamma gäller nästan i ännu större utsträckning Frank Langella(Nixon) i kategorin bästa manliga huvudroll.
Michael Sheen, Rebecca Hall och resten av ensemblen likaledes briljanta!

Marcus Birro. Du är en onyanserad jäva hora!

Italien är de senaste 20 åren det landet i världen som har haft störst andel fotbollsrelaterade samhällsproblem(förutom problem med precis allting annat). Av många omänskliga händelser skulle jag kunna tänka mig att nämna de självutnämnda Lazio-supportrar som systematiskt dödade svarta spädbarn(passande övertramp: han har ju ältat en hel del om hur det känns att förlora ett barn). Antingen vet Marcus Birro om detta, men låtsas inte om det. Eller också vet han inte om det. Då är han bara dum i huvudet och oinsatt. Annars är han som sagt bara en hycklande hora.

Men även om man är dum i huvudet så har man som offentlig person ett ansvar att inte vilseleda allmänheten med en verklighetsfrämmande beskrivning av verkligheten.

Eller så kan han välja att helt enkelt bara vara medioker poet och inte försöka sig på någon nykter beskrivning av verkligheten.

Anledningen till att jag väljer ordet hora är för att i Birros älsklingsland Italien kallar man varandra detta oavsett om man är överrens eller inte.

Edit: Problemet med Birro är att när han ska försöka analysera fotbollsrelaterade frågor så befinner han sig någonstans i den sista höjningen på den här låten. Det gör att det blir väldigt besvärligt att ta på allvar, eller ens orka med.

Jag klarar inte av det satans mörkret. Det kan få vara nästan hur kallt det vill. Bara jag slipper kombinationen mörker och fukt.
Bara två timmar ljus till skulle vara nästan helt avgörande för mitt allmäntillstånd den här tiden på året. Att det inte är det måste vara nästan helt avgörande för att nästan inga människor har valt att bosätta sig på den här breddgraden. För så är det ju.

Jag inväntar soluppgången med A Man Called Adam.
Love Forgotten
Estelle
Barefoot In The Head

Det är bäst att man läser inlägget under detta först. Annars fattar man ingenting.
Frasen staden som alltid sover får 16 300 träffar på Google. Detta trots att det sannolikt finns betydligt fler städer som alltid sover än som aldrig gör det. En anledning till att det är så är kanske att när man ska beskriva en stad som alltid sover ofta gör det i termer av en sömnig(och inte sällan pittoresk) småstad i södra Tyskland. Om det helt enkelt är en håla så brukar man istället ofta konstatera att många har flyttat härifrån.

Så vad är anledningen till att så många städer så ofta måste beskrivas som staden som aldrig sover.
Man kan väl i alla fall kosta på sig att överge den löjeväckande bestämda formen. En stad som aldrig sover kan ju till exempel vara nog så passande(men ändå ganska löjligt) om man ska beskriva till exempel Rom, Köpenhamn eller någon annan storstad som ändå är långt ifrån någon av jordens verkliga dygnet runt-metropoler.

För Köln, München, Riga och några andra av de större städerna på Google-träfflistan från igår kan det kanske räcka med att konstatera att det finns ett förhållandevis rikt nöjesutbud. I stadsdelen ...kan man till exempel besöka...

Överlägset flest Google-matchningar på staden som aldrig sover har för övrigt New York, tätt följt av Madrid. Den förstnämnda sover väl betydligt mer nuförtiden än i början av 80-talet. Detsamma gäller kanske för Madrid, vars kommersiella centrum för övrigt påminner mycket om Manhattan. Men invånarna i dessa städer ska ändå inte fråntas jobbet som trots allt måste ha gjorts för att epitetet ska vara så väl inpräntat i en så stor del av världens stilistiska härdsmältor.

Det är ju trots allt betydligt fler som bor i en ort där varenda dag är en söndag.

Den absolut skönaste klyschan, som trots 68 200 Googleträffar, fortfarande återkommer kriminellt ofta i framförallt textform, måste vara beskrivningen staden som aldrig sover.
Vad är det egentligen man vill säga med denna fras? Jag menar, om man absolut inte vill sova så finns det en möjlighet att frivilligt vara vaken dygnet runt i ganska många av jordens städer.
Om man ska låta sig vägledas av Google så kan staden som aldrig sover röra sig om:
Athen
Hamburg
Det mycket aktuella Berlin
Stockholm(!)
Borås(?!)
Motala
Tel Aviv
Köpenhamn
Rom
Barcelona
Norrköping(till skillnad mot de tidigare svenskbidragen tydligen HELT oironiskt!)
Las Vegas
Moskva
Köln(men komigen nu för fan!)
Reykjavik
Tokyo
Vänersborg
Shanghai
Lissabon
Kairo
Bangkok
Riga
Bournemouth(hmm...)
Lund
Prag
Alicante
Tallin
Buenos Aires(det dröjde alltså hit innan första Sydamerikanska bidraget...)
London
Acapulco(jippi!)
Svenljunga(tack!)
(det här har som ni märker utvecklats till en utmärkt aktivitet om man som jag just nu har svårt att sova, jag hade tänkt komma till min slukläm mycket tidigare. Men nu vill jag fortsätta. Eventuellt skjuter jag upp poängen till imorrn...)
Pattaya(harklar sig)
Paris
Hongkong
München
Uddevalla
Playa del Ingles
Mexico City
Skara
Thessaloniki(inget ont om Greklands andra stad, men nu orkar jag nog inte längre, återkommer till poängen imorgon)

Jag vet inte. Men jag tycker nog att händelserna efter gårdagens kvalmatch på Stadion fått ganska litet medialt genomslag i jämförelse till exempel med:
*Hösten 2004 när ett femtiotal AIK-ligister under ett derby mot Hammarby ställer sig och skakar i en grind(för det var vad som konkret hände) varpå matchen avbryts. Rubriken i Sportbladet dagen efter HÄR DÖR FOTBOLLEN.
Dom i Disciplinnämnden = två matcher inför tomma läktare.
*Hösten 2006(?) när några Hammarbyhuliganer skjuter raketer inne på Söderstadion. Även här avbryts matchen. Om möjligt ännu större mediehalaballoo än händelsen ovan. För första gången tilldöms också en klubb poängavdrag i seriesystemet.
*Tidigare i höstas när två djurgårdtomtar relativt obehindrat knallar in på Stadions plan mitt under en match. De leds relativt obehindrat ut av klubbens säkerhetspersonal. Ändå dröjer det bara några minuter innan krigsrubrikerna är satta på kvällstidningarnas webbsajter.

Ovanstående händelser var naturligtvis allvarliga och oacceptabla. Men jag menar, dårarna igår sänkte tamejfan fyra spelare direkt efter slutsignalen. Det är helt klart i paritet med samma klubbs Terror Tommy. Om inte värre. Och man snackar "böter" som påföljd. Jisses. Skillnaden mellan gårdagens efterspel och de andra nämnda händelserna är väl att det inte finns några fräcka tv-bilder att visa – och att det hände efter matchen så att man inte kan skiva Matchen avbruten, kolon.
Degradera Dif! Och sätt för Guds skull upp en grind på Stadion som de kan "skaka" i, men i alla falla inte klättra över.

Jag skulle redan nu kunna sammanfatta 2009 års höjdpunkter som:
1) "Lilla London" 1 november
2) Vanliga London 2 juli

Vi ska för rättvisans skull ge resten av november samt december en chans också. Men då har man i alla fall bara chansen att komplettera med en tredjeplats på topp 3.

Jag sitter och lyssnar på 2 juli kvällen innan en minirepris på 1 november. Låtvalen var ju oklanderliga med undantag för att det borde vara straffbart att inte spela Blue Jeans(detta gäller inte bara Blur, utan all världens musikansvariga).
Mer London-sommar än så kan det nog faktiskt inte bli.

Lite London-sommar kan ju vara trevligt när landet går in i en fem månader lång kylförvaring till tonerna av ännu ett deprimerande Kent-album(de har gjort cirka fyra bra låtar, men inte ens dessa har någonsin gett mig någonting).

Low(1977)

Om Hunky Dory är väldigt många människors favoritskiva alla kategorier så är karaktären på Low mer åt hållet att många människor med löjligt stora skivsamlingar har den på sin topp tio.
Arbetet med skivan påbörjades efter Station To Station. Ett album som Bowie på grund av sitt kokainmissbruk knappt kommer ihåg att han spelat in. Resultatet av STS blev ändå väldigt lyckat då det förenade kvalitet, konstnärlig kreativitet och kommersiell slagkraft på ett utmärkt sätt.

Den övergripande tanken med Low var att förena den experimentella elektroniska musiken med den traditionella amerikanska r&b-traditionen.
David Bowies vid den här tiden påstådda fascination för de tyska syntpionjärerna Kraftwerk har i efterhand däremot visat sig vara ganska överdriven. Bowie berättade i en intervju 2001 att gruppen främst inspirerat honom genom att vara helhjärtat europeiska i sitt uttryck, och genom att de inte använde sig av den traditionella amerikanska rockmusikens typiska ackordföljder. Deras musik i övrigt ska dock ha haft liten plats i hans värld.
Jag vet inte heller riktigt varifrån den här utbredda uppfattningen kommer. Så där överdrivet mycket Kraftwerk-influenser hör i alla fall jag inte ens i de avslutande instrumentala låtarna.

Low är alltså del ett i den vida omtalade Berlin-trilogin. Detta trots att den till största delen spelades in i Château d’ Hérouville-studion utanför Paris. Kopplingen till Berlin är snarare att albumets andra instrumentala sida är Bowies musikaliska reflektion kring östblocket och livet i Västberlin under det kalla kriget. Skivans första sida består av korta poplåtar med svårtolkade textfragment som snarare var något av David Bowies konstnärliga terapi från sitt eget drogberoende.

En annan vanlig missuppfattning är att albumet skulle ha producerats av Brian Eno, som annars naturligtvis var högst delaktig i processen. Men om det är någon som inte ska bli fråntagen sin ära i detta sammanhang så är det den verkliga producenten. Den av Bowie ofta anlitade Tony Visconti. Det är än idag inte någon som har lyckats kopiera den klaustrofobiska ljudbilden som främst kanske karaktäriseras av ljudet på gitarrerna och trummorna. Bland annat märks detta tydligt på Always Crashing In The Same Car.
Materialet på Low var först tänkt att användas som soundtrack till filmen The Man Who Fell To Earth(det är också en stillbild från filmen som använts som omslagsbild på skivan). I filmen spelar David Bowie själv utomjordingen Thomas Jerome Newton som kommer till jorden för att ta med sig vatten hem till sin planet. Musiken hann dock inte bli klar i tid till dess att filmen skulle ha premiär.

När Bowie väl presenterade det färdiga resultatet för skivbolaget RCA erbjöd de sig på fullt allvar att köpa ett hus åt honom i Philadelphia så att han skulle kunna spela in en uppföljare till soulalbumet Young Americans.
Detta brydde sig inte Bowie om då hans inställning från början hade varit att musiken på Low skulle vara så konstig att den kanske aldrig skulle komma att ges ut.
I januari 1977 släpptes skivan i alla fall. Den fick ett svalt mottagande av recensenterna. Tidens gång har emellertid reparerat skadan till fullo. Nu är Low inte bara allmänt uppfattat som David Bowies mest svårtillgängliga verk utan också accepterat som ett av hans mästerverk.

Några saker är ganska anmärkningsvärda i mitt eget förhållande till Low.
Jag har märkt att det är ganska ofta jag inte är fullt mottaglig för musiken på albumet. Jag har lyssnat mer på snart sagt alla andra skivor på topp tio-listan. På nästan alla andra skivor jag lyssnar återkommande på är det hyfsat lätt att i alla fall framhålla en tre, fyra låtar som står ut från resten. Varje gång jag lyssnar på Low är det emellertid en annan låt än gången innan som ger det mest bestående intrycket efteråt. Detta är kanske också en anledning till att Sound And Vision är den enda låten från albumet som är med på den mest utbredda samlingsskivan Best Of Bowie. Att det är svårt att sålla, men kanske också att låtarna gör sig allra bäst tillsammans, som en enhet.

Slutligen: Joy Division tog sitt ursprungliga namn Warsaw från låten Warszawa. Depeche Mode hade antagligen inte funnits utan Low. Jag kommer inte att gifta mig med någon som inte uppfattar genialiteten i What In The World. Some Are platsade inte på albumet. Och David Bowie själv har sagt att Low är hans DNA.

Ett stort tack till alla.
Nu går det att både andas och tänka igen.

Reflektioner från gårdagen om vi bortser från själva matchen:
*Det var nästan enbart AIK-fordon på vägarna till och från Götet.
*Lunchpaus på pizzeria i Partille. De svartgula gästerna roades av att lyssna till och samt titta på de lokala fyllona. Man vänjer sig aldrig vid dialekten.
*När man kan svänga höger till "Vråna" eller vänster till "Köttkulla" och alla andra ortsnamn slutar på "motet" vet man att det är långt till Solna.
*Det är lite missvisande att kalla Göteborg för "stad". Intycket av "containerhamn" är ännu mer påtaglig i november.
*Fusklaget IFK spelar passande nog i ett riktigt fuskbygge. Fundamentet gundagde under bortaläktaren. Nya Gamla Ullevi är bara ett snabbt uppfört skal som efter ett antal öl är svårt att skilja från Ullevis parkeringsgarage på andra sidan vägen. Samma känsla av 80tals-event.
*Middagspaus vid åttatiden på McDonald´s på E4:an. Restaurangens gäster består av ett femtiotal svartgula när ytterligare ett tiotal kommer in genom dörrarna sjungandes: RÖJA, RÖJA GALLERIAN!
De nyanlända gästerna tillrättavisas av restaurangchefen med de ungefärliga orden:
Om ni ska skrika får ni göra det där ute!
Svaret är inget svar men ändå genialt:
Ursäkta, var är vi någonstans?
Resturangchefen: Mjölby.
AIK:aren: Har ni tagit SM-guld ?