Unbelievable!
I am also "psyched". I cannot believe this!
Ja, jag vet det är NME. Men jag tycker ändå att det här var i mastigaste laget.
Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Men det blir väl i toppen.
Oavsett vad man tycker rent subjektivt om de tre banden i toppen så framtstår de just nu, rent objektivt, i en väldigt "ofräsch" dager.
Primal Scream XTRMNTR på tredje plats. Jag älskar ju Screamadelica, stora delar av Vanishing Point. De första stapplande indiestegen i mitten av 80-talet, Bobby Gillespie, mentaliteten, attityden, konceptet, Rocks, Jailbird, Balladerna(med stort B) samt deras oslagbara och nästintill omedvetna skildringar av de respektive tidsandorna.
XTRMNTR var också, när det begav sig, en väldigt orädd och respektlös skiva att släppa. Det är liksom källarklubb, right in your face, like it or not. Gillar ni det inte så lovar vi att bjuda in Kate Moss att "sjunga" på vår nästa hitsingel!
Jag funderar på att göra XTRMNTR till de kommande dagarnas officiella skiva bara för att liksom blåsa bort de här(bedrövliga) dagarna helt och hållet.
När skottarna 2006 återvände ( den "läckte", som det då fortfarande hette, samma vecka som världens bästa ghanan förnedrade Dif i en av matcherna med tidernas tyngsta läktartryck. Behöver jag tillägga att någon hade ordnat Country Girl som pausmusik...) efter den om möjligt ännu mindre radiovänliga Evil Heat jublade väldigt många över att de faktiskt var något så när tillgängliga igen. Men albumet höll inte lika hög klass som singelsläppet. Trots att många recensenter/fans som inte ville inse det brakade iväg med sina fyror av fem i alla fall.
Den nästkommande, och senaste skivan, med det icke-ironiska namnet Beautiful Future var i sin tur rent ut sagt bedrövlig.
Någonting jag har märkt genom åren är att människor som uppskattar/uppskattade Primal Scream älskar väldigt mycket annan bra musik och brinner för bra kultur, vad det än må vara. Och jag tror att få av dessa, inklusive jag själv, trots allt skulle ge XTRMNTR en pallplats of the noughties.
Ettan på listan. The Strokes. Jag kommer ihåg när den kom. Alla studentfester som den var soundtrack till. Men jag kommer också ihåg när vi skulle städa ur det där allrummet någon gång på hösten 2005, eller om det var vintern efter årskiftet. Hur skönt det var att städa ur alla gamla lådor. Torka golvet med spåpa. Men framförallt. RIVA NER DEN DÄR JÄVLA STROKES-AFFISCHEN FRÅN VÄGGEN. Tjuohundraett, tjugohundratvå, tjugohundratre, tjugohundrafyra. This is it! Jag, och många med mig isolerar detta band till dessa år. Det kan kanske delvis skyllas på alla kopior som de förde med sig. Men ändå. Man kan för guds skull år 2009 inte sätta Is This It överst för hela decenniet!
Libertines- Up The Bracket. Jag älskar (fortfarande) den här skivan. Jag skulle kanske också ha med den någonstans i toppen. Men den är objektivt just nu ganska unken. Orsaken är en blandning av anledningarna för de två föregående exemplen. Men kanske mest med det sistnämnda ändå.
När jag hade skrivit allt det där kom jag på varför topp-placeringarna kändes en aning olustiga trots att jag egentligen någonstans gillar alla tre skivorna. De känns samtliga väldigt mycket bara som en fortsättning på 90-talet. Knappast som något eget decennium.
Ja, jag vet det är NME. Men jag tycker ändå att det här var i mastigaste laget.
Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Men det blir väl i toppen.
Oavsett vad man tycker rent subjektivt om de tre banden i toppen så framtstår de just nu, rent objektivt, i en väldigt "ofräsch" dager.
Primal Scream XTRMNTR på tredje plats. Jag älskar ju Screamadelica, stora delar av Vanishing Point. De första stapplande indiestegen i mitten av 80-talet, Bobby Gillespie, mentaliteten, attityden, konceptet, Rocks, Jailbird, Balladerna(med stort B) samt deras oslagbara och nästintill omedvetna skildringar av de respektive tidsandorna.
XTRMNTR var också, när det begav sig, en väldigt orädd och respektlös skiva att släppa. Det är liksom källarklubb, right in your face, like it or not. Gillar ni det inte så lovar vi att bjuda in Kate Moss att "sjunga" på vår nästa hitsingel!
Jag funderar på att göra XTRMNTR till de kommande dagarnas officiella skiva bara för att liksom blåsa bort de här(bedrövliga) dagarna helt och hållet.
När skottarna 2006 återvände ( den "läckte", som det då fortfarande hette, samma vecka som världens bästa ghanan förnedrade Dif i en av matcherna med tidernas tyngsta läktartryck. Behöver jag tillägga att någon hade ordnat Country Girl som pausmusik...) efter den om möjligt ännu mindre radiovänliga Evil Heat jublade väldigt många över att de faktiskt var något så när tillgängliga igen. Men albumet höll inte lika hög klass som singelsläppet. Trots att många recensenter/fans som inte ville inse det brakade iväg med sina fyror av fem i alla fall.
Den nästkommande, och senaste skivan, med det icke-ironiska namnet Beautiful Future var i sin tur rent ut sagt bedrövlig.
Någonting jag har märkt genom åren är att människor som uppskattar/uppskattade Primal Scream älskar väldigt mycket annan bra musik och brinner för bra kultur, vad det än må vara. Och jag tror att få av dessa, inklusive jag själv, trots allt skulle ge XTRMNTR en pallplats of the noughties.
Ettan på listan. The Strokes. Jag kommer ihåg när den kom. Alla studentfester som den var soundtrack till. Men jag kommer också ihåg när vi skulle städa ur det där allrummet någon gång på hösten 2005, eller om det var vintern efter årskiftet. Hur skönt det var att städa ur alla gamla lådor. Torka golvet med spåpa. Men framförallt. RIVA NER DEN DÄR JÄVLA STROKES-AFFISCHEN FRÅN VÄGGEN. Tjuohundraett, tjugohundratvå, tjugohundratre, tjugohundrafyra. This is it! Jag, och många med mig isolerar detta band till dessa år. Det kan kanske delvis skyllas på alla kopior som de förde med sig. Men ändå. Man kan för guds skull år 2009 inte sätta Is This It överst för hela decenniet!
Libertines- Up The Bracket. Jag älskar (fortfarande) den här skivan. Jag skulle kanske också ha med den någonstans i toppen. Men den är objektivt just nu ganska unken. Orsaken är en blandning av anledningarna för de två föregående exemplen. Men kanske mest med det sistnämnda ändå.
När jag hade skrivit allt det där kom jag på varför topp-placeringarna kändes en aning olustiga trots att jag egentligen någonstans gillar alla tre skivorna. De känns samtliga väldigt mycket bara som en fortsättning på 90-talet. Knappast som något eget decennium.
Kommentarer
Trackback
