twd

Det är alltid mycket som är konstigt. Det är till exempel otroligt att det fortfarande är så många människor som är så otroligt naivt inställda till, tja, allt.
Det är konstigt att Jonas Thente har en blogg, på Sveriges största morgontidning, som bara uppdateras var tredje månad.
Nu kanske jag bör gå ut och hälsa på seglarna som envisas med att komma hit.
Eller som Patrick Bateman skulle ha sagt:
Huey Lewis & The News....

(Den här brassehistorien från föregående inlägg uppskattas också skarpt...)

Jag upptäckte nu(eller för en stund sedan) att Expressen sedan i slutet av maj har låtit diverse musikrelaterade (och andra) människor göra sommarsoundtracks. Det är väl kanske ett sundhetstecken att jag inte direkt lusläser tidningens så kallade nöjesavdelning...

Är det något genusperspektiv på detta eller är det bara jag som tycker att det är kvinnfolket som är tråkiga med sin lagom hippa electro, medan Deportees, del av Fibes Oh Fibes! samt Hästpojken sympatiskt blandar och ger.

Hästpojkens var sannolikt bäst, men innehåller antagligen för många världsklasslåtar som man kan lyssna på när som helst(och då snackar vi både årstid och årtionde) för att den ska ta hem sommarpokalen. (The Fall, Bowie, Iggy, Roxy etc. liksom...).

Jag ger sommarpokalen till Deportees lista. Mycket för att man plockade med John Cales solohyllning till en viss Mr Wilson(som kommer från ett album som jag hyllade här inne, strax innan deras lista gjordes, har jag för mig...).

Extra alarmerande är det att samma person som i föregående inlägg i dag försökte få smita med de ordinarie utsända till Emmaboda.

Vissa behöver verkligen fila på det här vad som är allmänintresse och vad dom är eget intresse.

Det är för de allra flesta ganska tråkigt att läsa recensioner av electroakter som har varit innan de är, så att säga.

Eget intresse: Kvällens Champions League-kval, aka Slaget om Norden. Jag var till och med tvungen att gå förbi den betydligt över genomsnittliga sportbaren här för att säkerställa att de sänder matchen. Svaret var genomsyrat av ett visst ja, vi är liksom ett sådant ställe, och tycker du inte att det ser ut som att de irrar runt tillräckligt många 08-or här för att det ska finnas underlag för detta.

Man ska alltid kursivera om man kan göra det. Fråga le Carré!
Annat är ren lathet från min och alla andras sida, eller kanske bara en avvikande uppfattning(från min och le Carrés).

Rädda en säl – klubba en norrman!

Lystring! Låt inte någon(i 20 till 30-årsåldern) lura på er att jobba i stället för personen under helgen 14-15 augusti.
Svara i stället: Vilken tid spelar The xx?(detta är ett ännu bättre grepp för er som eventuellt nu är äldre än 35).

Det här är vattentätt. Hade det gällt någon i släkten som fyllt jämnt eller något bröllopp hade personen vid det här laget redan fixat ersättare. Begravningar är aldrig på helger. Och en familjetragedi kan man inte planera drygt två veckor i förväg.

Obs! Gäller bara människor i den mycket, mycket odynamiska gruppen sommarvikarierande journalister.

Här har detta nämligen redan hänt. Och jag hann vid tillfället inte spela personen i fråga något spratt. Därför är jag upprörd.

Oj oj oj, jag hade nästan glömt bort hur segt det är att jobba "kväll" på sommarslö redaktion.
Menande blickar mot Kobra-Kristoffer i Aktuellt-studion. Liksom, när han är där, vet man att vi är på sista veckan i juli.

Delar av nöjesredaktion hasar in och försöker hitta någon upphetsande bild på sommarsvensk artist som alltid sommarturnerar i sommarsverige.

Jag: Skönt att du slapp Winnerbäck i lördags i alla fall(åsyftandes stormovädret som då drog in).
Nöje: Ja(paus) på många sätt.

Och det var väl, när allt kommer omkring, det ulitmata beviset på att han nu är den största svenska artisten i Sverige. I media med omnejd har han gått från småpopulär ganska kreddig P3-artist, via riktigt stor P3-artist, en kort stund som ganska mobbad, till att släppa någon form av irländsk skiva och bli tagen till nåder, övergå till att i första hand bli en P4-artist. Nu är vi alltså i ett läge när man skickar han, vad heter han nu, som brukar skriva Winnerbäck-recensionen för oss. För jag tänker inte göra det.

Gessle är ju nuförtiden inte en och samma person. Han växte sig vid någon tidpunkt förbi detta. Det är så sjukt att människor kan sitta på en fikarast att garva ihjäl sig åt diverse svenska textrfragment människan lämnat efter sig, sågar hela honom. För att därefter en stund senare konstatera att en del Roxette-låtar i dag låter faktiskt ganska bra. Utan att(tänka på) att återknyta till att ge Gessle kredd för detta.

Lundell – borta från tronen. Ledin – helt harmlös. Håkan – har aldrig varit riktigt så stor och känns också lite på nedgång popularitetsmässigt.

Ingen annan artist eller grupp kan innebära ett sånt där riktigt hallaballoigt svenskt picknickparty(utan att egentligen ha det som mål) för alla människor i åldrarna 10-60, och går därmed bort.

Jag såg precis Snabba Cash, efter precis alla andra. Men jag råkade befinna mig utomlands under hela tiden som den gick på bio. Dessutom kände jag att jag var tvungen att kompensera för att jag läste boken före (i stort sett) alla andra.
Hur som helst: Applåder, även från mig. Samma känsla som efter boken. Äntligen svensk krim som känns hyfsat samtida och som inte är poliser som sitter i bilar och dricker kaffe.

I dag visas första delen i den fjärde säsongen av Mad Men i det stora landet i väst. Även den serien var jag ganska tidig med att upptäcka, har jag för mig. Känns som att den nästan börjar bli en långkörare. Helt klart den tv-serien efter Sopranos som jag får ut mest av. Gemensamt för dessa båda är väl att man upptäckte/upptäcker efter hand att de (egentligen) handlar mer om någonting annat, större.

Till skillnad mot nästan alla andra serier som inte tar sig nämnvärt framåt efter de första tre, ofta överhajpade avsnitten.
När hajpen kommer efter hand är det ett sundhetstecken, om vi snackar tv-serier.

En lösning på utfiskningen av diverse tonfiskarter, som sushins utbredning orsakar:
Alla börjar äta kronärtskocka istället.
Kronärtskocka är inget djur och bör kunna gå att odla i önskad mängd.
Kronärtskocka har också i stort sett samma anhängare som sushi, generellt sett.
(Vem har inte sett valfri kostmedveten subba på sunkigt pizzahak, någonstans i Sverige, beställa in en Quatro Stagione och enbart äta upp en fjärdedel av degen, men alla kronärtskockor).
Kronärtskocka innehåller dessutom massor av fibrer, kolhydrater, samt en hel del kalcium.

Tre män sitter i en Greyhound bööös!

Jag misstänker att jag är släkt med Virtanen.

Underbart sommarfebrig krönika!

Själv skrev jag det här, någon dag när jag helt osökt började tänka på just precis
– vad fan hände med Anders Glenmark?

Jag har varit konstant illamående idag. Enbart på grund av luftfuktigheten(trots att jag sitter mitt i en luftkonditioneringsanläggning), misstänker jag(kanske är det för att det är ovant. Det är ju mycket hög och torr luft här annars under sommarhalvåret)

Varför är det så många kulturintresserade som på det stora hela vet så lite om just det oerhört vaga begreppet kultur?

Samtidigt finns det många människor som inte skulle få för sig att uppge kultur som något av sina större intressen som vet ganska mycket om det vaga begreppet kultur.

Är det för att kultur är så oerhört vagt som det är så himla lätt att, så att säga, gömma sig bakom?

Om man utger sig för att vara kulturintresserad så exkluderar man nog stora delar av sådant som antagligen skulle berika ens egen förmåga att analysera just det vaga begreppet kultur.

Rådet är alltså. Sluta upp med att försöka se ut att vara kulturintresserade. Ni kan när som helst springa in i någon långtidssjukskriven spelmissbrukare, fondmäklare eller bilmekaniker som brädar er både i sakkunskap och analytisk förmåga. Och då är det mycket lättare att inte ha hela sin image upphängd på att vara just kulturintresserad.

I dag baserar jag nästan hela min omvärldsanalys på det jag fått förmedlat till mig via Aftonbladet nöje. Det känns kanske inte jättestabilt. Men inte mindre relevant. Fem reportrar på det här?!
Alltså någon som hellre hade varit Sveriges David Byrne ska bytas ut mot någon som är Sveriges svar på en schampoflaska? Då säger jag det nu: 00-talet är slut!
Jag vill ha tillbaka Bosse Larsson!




I dag får man i alla fall glädja sig åt att det är svartgul representans på Skansen. Första gången man lär titta i år.
Tidigare var det alltid svartgul representans med först Bosse och sedan Lasse.

Sa verkligen Bert det där sista i den här artikeln?

Ekerö-tanterna lever längst i Sverige. Jag utgår ifrån att jag bör ha förlängt mitt liv med i alla fall ett par månader under min tid på öarna.

Så är det då två månader kvar till riksdagsvalet. Från och med nu kommer jag som en del politiska kommentatorer, statsvetare och andra dårar att börja uttala "alliansen" med ett g i mitten, alltså "alliangsen"(varför i hela friden gör man förresten det om man inte vill retas, talfel? Då blir det många talfel...).. Allt för att reta och provocera de rödgröna.

Utgångstipset är: Sverigedemokraterna 3,9 procent. Alla rättshaverister och konspirationsteoretiker får vatten på sin kvarn. Den mest ursinniga debatten som Sverige har skådat bryter ut på internet. Alla är helt övertygade om att det förekommit valfusk och att ett antal SD-röster mystiskt har försvunnit på valfria orter.
Ännu värre blir det i dessa människors ögon av att Kristdemokraterna slutar på 4,0 procent, och precis som vanligt klarar riksdagsspärren. De som inte är konspiratoriskt lagda vet så klart att det precis som vanligt är helt på grund av taktikröstande moderater.

Valsegern firas hemma hos Göran Hägglund. Inbjudna är bland annat alliansens partiledare, valda valarbetare och – Keith Richards. Den sistnämnda ser lika förvirrad ut som Bruce Dickinson när han blev kidnappad av djurgårdssupportrar inför någon spelning på Stadion i slutet av 90-talet. Den sistnämnda var alldeles för artig för att säga ifrån, och den förstnämnda säger som bekant aldrig nej till ett trädgårdspartaj. Dessutom har han redan vid ett tidigare tillfälle under karriären gjort de mer centrala delarna av Jönköping osäkra.
Maud Olofsson avgår som partiledare som utlovat. In träder – Jöran Hägglund. Stor förvirring råder. Landets journalistkår drar en lättnadens suck då man inte behöver fundera över vinkel i artikeln om den nya centerledaren. Bara att ha två Göran/Jöran som partiledare i alliansen känns magstarkt. Att ha mer än en minister i en regering som heter Hägglund är bara det en grogrund för stor förvirring. Hur fan kan man då ha två partiledare som heter Göran Hägglund? Det är ju nästan som i Georgien där två tredjedelar(minst!) av landets manliga befolkning heter just George. Problemet som höjdhopparna Stefan Holm och Staffan Strand hade för snart tio år sedan framstår som peanuts i jämförelse.

Avgår gör också Mona Sahlin. Nederlaget skylls mycket på att Socialdemokraterna inte lyckades "entusiasmera gräsrötterna" och utnyttja de sociala medierna till fullo. Martin Gelin avgår också som Twitter-general. Berättigade frågor om hur mycket landets underskötersköterskor, metallare och soffliggare egentligen hänger på Twitter ställs nu allt mer återkommande. Främst i Akutellt, som återigen känner sig tvungna att förklara vad Twitter egentligen är för något(samtidigt som Kjell i Åkers-Styckebruk går och hämtar kaffe i väntan på nästa nyhet). Återentré för Pär Nuder, nu som partiledare. Han är den enda som inte har de socialdemokratiskt arbetarklassiga koderna att säga nej tre gånger innan han motvilligt tackar ja till att ta över som partiledare. Frågor om vad det egentligen är för skillnad på de två största partierna ställs nu ännu mer återkommande. Två män, födda på 60-talet, från Stockholms norra villaförorter leder Sveriges två största partier, bla bla bla.

Sedan fortsätter det ungefär så i fyra år till. Fredrik, från Täby, undrar varför Socialdemokraterna inte vill att det ska löna sig att arbeta...

Vad skönt. Svar direkt. *ironi*
På dn punkt se slash livsstil. Är svennehipstern därmed en effekt av att hipstern i sig består av nöjd medelklass? I Sverige är ju medelklassen per definition ett betydligt folkligare begrepp än i till exempel USA och Storbritannien. Kan det vara en anledning till att när man ser en hipster på någon storstads storflygplats så vet man att denne ska flyga hem till Arlanda(alternativt byta till tåg på Kastrup...).

Allting vi apar efter från övriga världen gör vi här till MONSTER!

Och detta i lagomträsket jante.

Sverige är ett mycket, mycket märkligt land.

Varför kan inte allt vara som förr? Lundell-premiär vid Borgholms slottsruin. Härligt grötig musik i tre timmar(var inte den där konserten alldeles för kort?).

Klargörande: Jag har aldrig förståt någonting av vad den där Ormingesonen håller på med.
Men tänk så härlgt okomplicerat! Lundell, Ledin(plus två) och kanske någon till åkte omkring och spelade för hela Sverige i två månader. Ingen ställde någon knepig fråga. Alla var glada.

Jag fascineras inte sällan av Sverige. Till de bra delarna hör naturligtvis medvetenheten och den höga lägstanivån på snart sagt det mesta.

Att medvetenheten i det här landet också går hand i hand med ängsligheten är knappast någon nyhet för någon.

Men trots att människor lever allt mer olika liv så har vi en tendens att bara ha en sak åt gången, påhejade av media naturligtvis. Påstan har man ju skällt en del på genom åren, det här var dock en ganska intressant artikel.

Men jag skakar på huvudet. När blev alla människor, enligt tidningarnas nöjesredaktioner, "hipsters"?
Vad gör en hipster? Är det bara i Sverige människor är hipsters? Det är så klart att det finns i andra länder också, men det är väl bara i Sverige det anses vara allmänintresse med hipsters(?). Samma sak med bratsen. De har naturligtvis funnits lite överallt där det funnits pengar. Men det var väl bara i Sverige det (med hjälp av media) blev en folkrörelse som fick spridning "ute i landet"? Modebloggarna? Finns väl också i många andra länder. Men då rör det väl sig mest om folk som faktiskt kan någonting om mode, alternativt bor på bekvämt avstånd från någon av världens verkligt exklusiva shoppinggator. I Sverige? Folkrörelse! I varenda radhuslänga, i varenda förort, bruksort skulle/ska det modebloggas.

Det här går vidare genom en hel rad andra saker. Vissa av dem är väl bra för landet. Som att alla skulle skaffa dator väldigt tidigt, att bredbandet som ett led av detta skulle byggas ut väldigt snabbt i hela landet. Som att en, i jämförelse med andra länder, onormalt stor del av befolkningen förstår att det är bra att röra på sig, och därför gör så relativt regelbundet.

Människor i andra länder är faktiskt ganska ofta avundsjuka på oss för allt det här. Att det faktiskt (fortfarande) finns trender och företeelser som får fäste i en sådan utsträckning att man utan att överdriva allt för mycket kan säga att "alla" gör det. Jag minns när jag  i vintras, med några andra svenskar i sällskap med människor från andra länder berättade om sommaren 2007 när "alla" i landet läste någon del ur Milleniumtrilogin vart man än vände sig. Sådant händer helt enkelt inte i Spanien, Storbritannien, Italien. Möjligen förr, men inte nu, framgick det tydligt av reaktionerna på detta. Att Sverige är ett litet och relativt homogent land har naturligtvis spelat /spelar naturligtvis roll. Men det kan inte vara hela förklaringen. Då skulle alla små länder ha en armé av små modebloggerskor.

Frågan jag egentligen ville ha svar på är: Vad skiljer en vanlig hipster från en så kallad "svennehipster"? Underlättar det om man har vuxit upp i Västsverige och allra helst i Skara-trakten? Ska det gå att föreställa sig att personen i mitten av förra decenniet såg en konsert med Gyllene Tider i Lysekil? Eller är det, trots en medvetenhet, avsaknad av stil man ska se upp med? Har man kanske fastnat i en viss typ av electroremixer, eller lyssnar man på alla "hippa" låtar som alla andra hippa svenskar lyssnar på? Man är inte genuin? Man lyssnar på LCD Soundsystems nya skiva men klarar inte av att pricka in 70-talsreferenserna i (den obefintliga) skivsamlingen? Eller är det inte ens ett skällsord? Kan DN Påstan reda ut det här nästa vecka? Man har ju själva försökt få det till intressant för allmänheten. Och nu försöker den bäst den kan att leva upp till kraven – igen.

Det här är möjligen den ultimata rörelsen. Den främsta anledningen till att den inte har ebbat ut(strandreferens!) är att den är så fast förankrad(båtreferens!) i tidlöst kluckande(vatten!). Inget störande electronicatjafs med kort hållbarhet och kvasipolitiska budskap, eller svennebanantechno/trance/house. Samtidigt lämnar man den mer krävande musiken åt de(i Nordeuropa) mörkare tiderna på året. Det är i grunden också mycket sympatiskt att bra låtar med kreddpolitiskt korrekt inte helt rumsrena artister här har ett fora att blomma ut i. Även om just denna del av rörelsen är lätt att göra sig lustig över. Micke Rickfors liksom...

Artikelns intervjuperson har för övrigt tillverkat ett album som, i och med att det växer i värmen, tillhör toppskitet av det som utkommit i år(eller var det i själva verket förra året, allt är mycket diffust nuförtiden). Det är ju, när jag nu återhör det, riktigt sammanhängande! Det är man verkligen inte bortskämd med vid den här tidpunkten i världshistorien(fråga mig i december och jag kommer nog inte att ha det på topp fem, men det är ju å andra sidan halva grejen med "genren")

Annars är det som vanligt här. Mycket solbrända människor i ljusa kläder. Utplockat i roséhyllan. Iphone-applikationer. Turister från andra delar av landet och Europa. Samt lokalbefolkning som leker turister i sin egen hemort. Stadens ursprungligen mycket tilltalande estetik gör dock att det inte blir mer svennebananigt än att man kan orka med det. Någonting ska man ha att tacka alla gamla kungar, stadsplanerare och andra tokar med storhetsvansinne för.

En av fördelarna med mitt nuvarande jobb är att det inte är ovanligt att man får åka båt i skärgården. När man inte gör det så sitter man på luftkonditionerad redaktion och får många tips om att det är varmt, och att ventilationssystem är trasiga i värmen.
Så man gjorde en rätt svepande grej på några av dem som kändes motverande.
Och tro det eller ej. Nu har dom fått sina fläktar(eller mobila luftkonditioneringssystem är det väl mest...)!
Även de organisationer som aldrig var i närheten att få plats i tidningen har ställt dit en!
Ett tips om ni har varmt på sommarjobbet är alltså..,nej förresten. Det får ni räkna ut själva...


Jag äger inte idén till det här inlägget ska tilläggas.

Men herregud! När ska den här Törsby-sönen sluta skämma ut oss i världen?
Hur länge dröjer det innan han har hittat någon ny helt osannolik pangpingla, blivit lurad av emliga armén, Daily Mirror eller bara vem fan som helst? Hur många månader på jobbet innan han kommer på att det är mycket roligare att träna Nya Zeelands landslag(ett smidigare sätt att slippa få sparken)? Fotbollen han representerar är också lika tråkig som han är som person.
Och folk snackar om att Silvstedt et al ger en skev bild av svenskarna utomland. Jesus.

Den senaste engelsmännen jag pratade med om Sven(de är ofta mycket artiga och hänssynstagande när de pratar om någon som är från samma land som personen de pratar med) var ganska rakt på sak:
He is a twat!

I agree.

Åk hem. Bäst före datum passerades 2001.

Jag unnar Stuart det där jobbet. AIK:s nye skotte verkar dock inte vara lika charmig. Mycket arg!

Låter bättre i värme än utan värme. Men det var väl inte direkt oväntat, om man säger så.

..men allra varmast verkar det vara hos "konkurrenten"...

Det är med min överdrivna slutledningsförmåga nästan alldeles för självklart. Allting från det tidiga 90-talet är tillbaka och den här VM-turneringen var i själva verket en återkomst för VM 90. Det var enligt de allra flesta en tråkig turnering spelmässigt. Men den innehöll flera företeelser vid sidan om som fick stor återklang i världen. I VM 90 var det ju bland annat Roger Millas målgester och några låtar som för alltid är inpräntade i historien. De olika melodislingorna som fanns sedan tidigare, men som gjordes riktigt populära genom Put Em Under Pressure, hörs ju till exempel fortfarande ofta på diverse sjungande läktare i världen.

Från årets turnering kommer man precis som från VM 90 att minnas ett antal väldigt udda saker. Den tippande bläckfisken, zzzzzzzuuuuummm(som jag vid gud hoppas inte får spridning till läktare i resten av världen), att Tyskland var "popplaget". Finalen – sjukt udda. Massor av varningar, fler missade målchanser än, än än i. Hur som helst. Spanien har ju bäst spelarmaterial av alla landslag i hela världen. Så det är väl logiskt att de vinner sin första VM-titel nu. Holland skulle väl med samma logik ha vunnit sina finaler på 70-talet. De hade också kunnat ta ett guld 98. Måste kännas sjukt bittert nu, när man försökte med samma mynt som flerfaldiga mästare som Italien och Tyskland, men ändå inte lyckades. Nu har alla de befolkningmässigt största länderna i Europa vunnit mästerskapet.

Men man behöver inte avsluta ett sånt här inlägg på något sportjournalistiskt sentimentalt vis. Det här var tillsammans med 2002 det VM:et jag har fått ut minst av de jag upplevt.

Okej. Det har faktiskt inte varit någon direkt värmebölja (som i stora delar av mellansverige) i veckan här nere på sydkusten. Det har varit, tja, behagligt, ljust och fräscht. Som det brukar vara här på sommaren.

Nu har det dock slutligen slagit över till sån där stiga av planet på Kreta-värme här också. Hasa runt i flip-flops, försöka hitta en plats på stranden med skugga för ansiktet.

Fan vad dåliga Rix FM är för övrigt. Helt omöjligt att köpa en glass eller flaska vatten vid en strand i sommarsverige(det verkar dock vara nackskott på att ha kanalen igång så fort man kommer in i centrum, skönt!) utan att behöva lyssna på skiten. I actually WANT to hear Tomas Ledin när det är så här varmt! Much rather than Lady Gaga i alla fall. Fattar ni?!

Okej, något helt annat än musik.
När(fan) började folk(folk och folk, hyfsat hippa och i övrigt intelligenta tjejer är det väl snarare) omfamna (harkel, jag kan knappt skriva det...) Äjs åff bäjs?

Jag gillar ju dagens tillåtande och inte särskilt dogmatiska klimat där man lyssnar på bra musik i många olika genres. Jag gillar ju själv också att lyssna på sådan musik som vi inte har något bra ord för men som britterna kallar "cheesy. Jag gillar till exempel en del Stock Aitken Waterman-kadaver och enstaka låtar med Duran Duran(jag blev förvånad över att renässansen för den, och en del andra låtar med gruppen, cirka 04 inte blev mer omfattande. Det var då den lät bäst).

Men(harkel), ni vet vilka, är ju inte det. De är ren, skär ondska. Någonstans måste gränsen gå. Jag drar min vid nazi-reggae från Göteborg.

Jag kan dock ändå inte släppa hur till exempel någon som anlitas för att spela musik "ute", som arbetar mot rasism och som på det stora hela är väldigt sympatisk har en gräns bortom(harkel).

Kan man skylla allting på den rådande återkomsten för allting som är "tidigt 90-tal"(det känns nästan som att det är statligt implementerat...)? Men det går inte heller ihop för då var alla medvetna människor nämligen tvungna att tycka illa om Äjsoff(...).

Ni vet vilka var ju på 90-talet aldrig riktigt accepterade någon annan stans i Sverige än i ridskolorna. Medvetna människor över 15 år avfärdade dem, och de blev ju aldrig direkt folkliga heller. Jag har för mig att de aldrig fick någon listetta i Sverige(det fick de visst, 95 med Lucky Love. Enligt Wikipedia efterträddes den av Shaggys "Bombastic". Dessutom sålde debutalbumet dubbelplatina. Det är dock inte så konstigt då det här var på den tiden när svenskar gick och köpte precis allt svenskt som var stort utomlands. Några ville bara kolla vad det var för skit, andra var tvungna att köpa den till sina döttrar. Roxette sålde väl för övrigt typ platina gånger sex med Joyride i Sverige. Tre platinas representerade väl egen fri vilja och övriga tre detsamma som för Äjsoff. Egen fri vilja i Äjsoffs fall kom väl knappt upp i den första guldskivan...). Ändå står dem i historien inskrivna som en av fyra svenska grupper som har legat etta i USA, och för att ha släppt det bäst säljande debutalbumet. I hela världen – någonsin. De är fortfarande stora i Ryssland har jag hört. Jag är inte jätteofta på någon av platserna så det kanske redan är där, och jag sen med min iakttagelse. Men det kan alltså nu finnas en risk att det som vi 2010 trodde var isolerat till Ryssland börjar få fäste på Möllevången, Masthugget, Medborgarplatsen. Det är inte någon ny dödlig drog eller sjukdom. Det är någonting mycket värre.

I dag läser man Strändernas svall och lyssnar på Isley Brothers (dock inte samtidigt).
Är det den enskilda musikakten som är minst känd för gemene man i relation till hur kända låtar(vi snackar ju här inte låtar som är välkända för mer eller mindre musikintresserade människor, utan några låtar som precis alla människor har hört, och kan nynna med i. Och hur gick det till när den här inte kom med på en best of?!?) man faktiskt har gjort?
Eller som någon sade någon gång: Jag tror att det var Fritidsresor som spelade in orginalet, faktiskt.

Jag har alltid tyckt att ett av problemen med de där grupperna har varit att det är så mycket som låter likadant. Men ovan länkade låt är det lite samma med som till exempel de här likaledes somriga låtarna med Beach Boys, The Kinks och Bryan Ferry(bara solokarriären räknad här). Man lyckades få sitt eget mer eller mindre medvetna koncept(usch, tråkigt ord i detta sammanhang...) att bli så bra som det bara kunde bli.

Nähä. Undrar vilken strand man ska gå till. Att "lyssna" på beachvolleyturnering genom fönstret är ingen hit...

All statistik som det är bra om den går upp går upp, all statistik som det är bra om den går ner går ner, pensionärerna är glada, polisen är glada, hotellägarna är glada, turisterna är glada, alla blondiner i randiga tröjor är glada, hundarna är glada, barnen är glada, sommargästerna är glada.

Den mest talande nyheten hittills den här månaden finns i inlägget nedan.

Den mest talande "nyheten" förra månaden var den här...

..och förra sommarens mest talande nyhet var den här.

Mest signifikativa upplevelse för orten så här långt i sommar:
Någon visar en Iphone-app med uråldriga recept på sill.

Mest signifikativa uttalande från chefredaktör så här långt i sommar:
Det är en gråtrut och inte en fiskmås på bilden. Vi måste tänka på var vi är. Folk blir galna här om vi skriver fel om sjöfåglar och båtar...

Här är min nuvarande vistelseort i ett nötskal.

Det är skyltat både på svenska och engelska.

Mycket bra.

Okej, Simon gjorde rätt. Bläckfisken hade rätt –  igen!

Nu blir det en VM-final mellan de två lagen som aldrig har vunnit VM som någon gång borde ha gjort det.

Fantastiskt krönikematierial!

Tyskland och Spanien är två fotbollssländer där landslagsfotbollen känns exkluderad från kulturgemenskapen.

Så här långt in i mästerkskapen är det alltid roligt med länder som har en väldigt specifik kulturell profil, med hängivna anhängare i andra länders medelklasser.

England med all världens anglofiler.

Frankrike med all världens frankofiler.

Italien med all världens italofiler.

Brasilien där fotbollen ofta gärna är helt synonymt med Ipanema, mitten av 70-talet.

Alla dessa länder floppade mer eller mindre.

Spanska landslaget har det som sagt knappt aldrig varit någon som har brytt sig om. Varken i eller utanför Spanien.

Tyska landslaget är det knappt någon utanför Tyskland som har tyckt om. Och ingen ens i Tyskland har känt tillåtelse att älska det lika mycket som exempelvis engelsmännen eller brassarna älskar sina(orsaken har ni säkert också räknat ut).

Det finns visserligen germanofiler, men de är lika sällsynta som de utanför Tyskland som historiskt sett har tyckt om tysk fotboll.

Spanien är dessutom inget vidare sammanhängande land, historiskt sett. Kulturen är väldigt diversifierad i landets olika delar. Mer så än i Italien till och med. Där är det mycket maten och de ekonomiska förutsättningarna som skiljer. Men de försöker se ungefär likadana ut allihopa. Oavsett om de har råd eller inte. Och det är en av de grejerna som italofilerna gillar. Tillsammans med att maten skiljer väldigt mycket. I norr är det nästan förbjudet med tomatsås.
Spanien-entusiasterna är inga entusiaster av den obefintliga gemensamma spanska kulturen, utan ofta fans av en specifik del, eller företeelse av landet. Detta oavsett om det är La Movida Madrilena, den baleariska dansmusikscenen, solkustens klimat eller Kataloniens historiska frihetskamp. Men La Movida är väl Atletico Madrid, Katalonien Barca, solkustens klimat Bayern München och den baleariska dansmusikscenen... Manchester United, sent 80-tal(?).

Edit: Jag misstänker att Tyskland bara har mött dåliga lag i den här turneringen innan den här matchen. Både Argentina – och Englands-upplagorna var dåliga skämt. Straffar?

Men Simon! Den här effekten och de här tankstrecken skulle ju inte ha kommit förrän inför finalen!
Vad ska han nu skriva om Tyskland – Holland? Jag var helt övertygad om att Simon var tillräckligt smart för att spara den effekten till finalen.

För inte får väl bläckfisken Paul rätt? Spanien har ju en, max två spelare som är i form.

Sedan är det ocharmigt med landslag som de respektive befolkningarna skiter i om de inte för tillfället är Europamästare.

Anna Brolin är mycket mer intresserad av det spanska landslaget än spanjorerna själva.

Jag kommer (inte helt) osökt att tänka på en konversation på någon studentfest i mitten av det förra decenniet.
Jag: Vad skönt det skulle vara att bo i Holland. Allt och alla ligger en dagsutflykt bort. Man behöver aldrig tänka på tåg och flyg.
Replik från någon: Ja, men då får du ta med i beräkningen att du måste vara helt orange och prata baklänges.

Det har aldrig varit världhistoriens mest smakfulla kulturgemenskap, den holländska. Men fotbollslandslaget har tjänat ihop till ett VM guld nu. Detta oavsett om Tyskland nu spelar som en korsning av sin allra mest egna fotboll – och gamla Holland.

Sedan menar ju bläckfisken Paul att Tyskland torskar mot Spanien imorrn. Jag tror att bläckfisken är ute och simmar.

Almedalen, Almedalen. Jävla Almedalen. Jävla pressekretare. Är det någon som INTE är på Gotland?
Kan Dick Malmlund migrationsärenden(också!)?

Just nu in genom lägenhetsfönstret i sommarstaden:
Coverband modell tightare spelar Oskar Linnros(det brukar väl annars vara i alla fall minst halvårsfördröjning på sånt?).
Ska vi konstatera den här sommarhit(jag tycker inte att den är ett dugg plågsam)kampen avgjord nu? ;)

Har nu gett upp hoppet om liveutsändning från Prince.

Edit: Jahaja. Jag var nog ganska rätt ute redan när detta offentligjordes ändå. Undrar hur det går med brofästet...

Och från Twitter:
Dear #Glastonbury We have #Prince #Roskilde #win

@sindinglarsen: Aldrig under mina 28-29 år i Roskilde har marken skakat som nu under Prince

Förr om åren gjorde ju Danmarks Radio någon form av härligt upplysande sändning i sann eurovisionsanda från Roskilde – som Sveriges Radio broderligt fick ta del av. Allt för att liksom upplysa (den del av) folkhemmen(som är intresserade) om vad som gäller just nu, eller något sådant. Det var ju något helt fantastiskt med riksradion att man(innan bredbandsrevolutionen) kunde sitta på en myr, eller i Säffle och lyssna på 12-minutersremixer av Masters At Work i de nischade musikprogrammen.

Allt detta var bara en inledande passage, kan man säga. För när jag var inne på DR:s hemsida för att se om man möjligen har fått för sig att direktsända kvällens konsert med Prince(ännu oklart för mig, jag gör väl ett försök där ikväll...) så upptäckte jag den här fantastiska delen av webbplatsen.

Tack för den medmänskligheten!

(till skillnad mot Brittish Broadcasting Corporation som verkar ha skaffat ett gäng advokater som avgudar George Orwell-världen som chefsideologer på internet)

Edit: Det finns ju någonting som heter Festivalradio på den officiella hemsidan! Danska, fantastiskt språk. Obs ej ironi!
Återstår att se om de sänder någonting från konserterna där.

Edit igen: Nej, det verkar de inte göra. 90-talet ringde och ville ha sitt obefintliga körschema tillbaka! :)

Jag kan inte hålla mig längre. Jag har vid flera tillfällen under detta världsmästerskap sett "supportrar" till olika länders lag skymta förbi i peruker och annat skit, uppenbart bedrövade över en förlorad match eller till och med uttåg ur turneringen – ända tills dess att de upptäckte att de filmats av tevekameran – då de blivit jätteglada och pekat mot densamma.

Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag avskyr och föraktar alla er. Ni förtjänar aldrig att få uppleva ens EN seger för ERT landslag. Ni är obeskrivligt patetiska as och har inte existensberättigande. Vilket land ni än kommer ifrån.

"Vi åkte till Sydafrika och såg vårt lag skämma ut hela vår nation, men vi fick i alla fall vara med i teve"

BRINN UPP!

Nu kan det här få ta slut så att vi kan återgå till vardagen med fulländad supporterelitism. På Råsunda, tack.

Jag tippade ju Holland som världsmästare innan VM. Och som det ser ut nu så lär det väl bli en repris på VM finalen 74 fast med ombytta roller. Vänta er en herrans massa krönikor med massor av tankstreck och effektsökeri både före och efter finalen där poängen är att Holland spelar som Tyskland brukar göra och tvärtom. För att mitt tips ska gå in så bör ju det laget som spelar mest traditionellt tyskt alltså vinna, och det är ju så det brukar vara.

Herregud vad förutseende och cynisk(nästan synsk) jag känner mig.

Och inget av lagen snackades det särskilt mycket om inför VM heller. Håhåjaja. Är det något annat ni undrar över?

I övrigt. För någon vecka sedan pratades det om det stora europeiska misslyckandet i den här turneringen. Nu är tre av fyra lag i semifinalerna europeiska(ja, jag räknar bort Paraguay innan de har spelat sin kvart) – igen. Och då har Frankrike, Italien, England skämt ut sig. Plus att Portugal och förhandsfavoriten Spanien(som ju fortfarande är kvar i turneringen) långt ifrån motsvarat förväntningarna. Vad är det Europa gör så mycket bättre när det kommer till att få ihop slagkraftiga lag till mästerskapen? Det afrikanska spelarmaterialet var ju bättre än någonsin tidigare, dessutom spelades turneringen för första gången i Afrika. Plus att Argentina med "magiske Messi"(var det någon som såg till honom?) och Dungas Brasilien tillsammans med Spanien såg starkast ut inför turneringen. Dessutom. När VM spelas utanför Europa brukar ett sydamerikanskt lag alltid vinna.
Summa summarum: Den gamla världen drar ifrån snarare än att den nya närmar sig.

De som fortfarande tvivlar på Prince och Andres Lokkos respektive storheter behöver läsa den här fantastiska texten om den här fantastiska artisten.

Jag gillar Lokko även när han för de allra flesta är helt obegriplig, men här visar han att även han är bättre när han har en vilja att faktiskt förklara och ge perspektiv på saker som han kan bättre än nästan alla andra.

Jag skriver nog under på precis allting i den här texten. Jag skulle möjligen lyfta in Controversy på Dirty Minds bekostnad(men det är ju i och för sig en poäng med att det var på den sistnämnda han blev den han blev) på den där listan i högerspalten.

För att på sätt och vis bekräfta huvudtesen i texten. Om Prince inte hade avslutat Roskilde i helgen(utan spelat tidigare) så hade jag satt mig på tåget dit. Det hade ett flertal andra sommarvikarier också gjort, trots att man ju sinsemellan eftersom att det är 2010 är inne på väldigt skilda musikaliska spår. Men nu ska man ju jobba på måndag morgon.

Någonstans bland alla helt obegripliga hyllningar av Robyn kroppsprat del 1, Damon Albarns låtsasskiva (och ursäkt för att få ha nästan lika många människor på scenen som i publiken), Radio Dept., en trots fantastiska singlar ojämn Linnros och som vanligt en hel del annat – tycker jag nog just nu att Ariel Pinks Haunted Graffitis Before Today är årets skiva hittilös. Om ingenting annat så låter det som Neu! och tidiga Roxy Music korsat med ett tidlöst Californien. Och då uppväger de ju den brist på röd tråd som skivan fått kritik för, genom att låtar precis som vad de är. Och när gjordes senast en skiva med röd tråd som fungerar fullt ut? Ojämn? Visst. Men det har ju allt annat också varit.

Kom och köp! Sex låtar. Endast 2000(?) kronor!
Just CD 2 med Station To Station 1985 CD master i deluxe-varianten är ju kanske allra mest fantastiskt med tanke på att huvudgrejen(tillsammans med konserten naturligtvis) med releasen är CD 1 med 2010 transfer of Station To Station from the original stereo analogue master.

Nu återstår bara att se vilken mix som är bäst. Någon av de två,tre,fyra(?) i den här bortom all räddning nördiga  utgåvan – eller den/de man redan har. Spänningen är olidlig.

Den där 1985 CD master hade gärna fått lämna plats åt outtakes and rehearsals though. Never been much of a fan of demos to be honest.

Det här inlägget är en del i serien Hej och välkommen du nya konstiga värld!

Uppsnappat på redaktionen. Den tidigare omnämnde pensionerade 67-årige planeraren som de har slängt in här under sommaren, till 25 år yngre nyhetschef(bläddrandes i Hultsfreds-materialet i någon tiding):
Mmm, jahaja, Suede 97. Vilket år var Morrissey?

RESPEKT!