Oförklarligt
Okej, något helt annat än musik.
När(fan) började folk(folk och folk, hyfsat hippa och i övrigt intelligenta tjejer är det väl snarare) omfamna (harkel, jag kan knappt skriva det...) Äjs åff bäjs?
Jag gillar ju dagens tillåtande och inte särskilt dogmatiska klimat där man lyssnar på bra musik i många olika genres. Jag gillar ju själv också att lyssna på sådan musik som vi inte har något bra ord för men som britterna kallar "cheesy. Jag gillar till exempel en del Stock Aitken Waterman-kadaver och enstaka låtar med Duran Duran(jag blev förvånad över att renässansen för den, och en del andra låtar med gruppen, cirka 04 inte blev mer omfattande. Det var då den lät bäst).
Men(harkel), ni vet vilka, är ju inte det. De är ren, skär ondska. Någonstans måste gränsen gå. Jag drar min vid nazi-reggae från Göteborg.
Jag kan dock ändå inte släppa hur till exempel någon som anlitas för att spela musik "ute", som arbetar mot rasism och som på det stora hela är väldigt sympatisk har en gräns bortom(harkel).
Kan man skylla allting på den rådande återkomsten för allting som är "tidigt 90-tal"(det känns nästan som att det är statligt implementerat...)? Men det går inte heller ihop för då var alla medvetna människor nämligen tvungna att tycka illa om Äjsoff(...).
Ni vet vilka var ju på 90-talet aldrig riktigt accepterade någon annan stans i Sverige än i ridskolorna. Medvetna människor över 15 år avfärdade dem, och de blev ju aldrig direkt folkliga heller. Jag har för mig att de aldrig fick någon listetta i Sverige(det fick de visst, 95 med Lucky Love. Enligt Wikipedia efterträddes den av Shaggys "Bombastic". Dessutom sålde debutalbumet dubbelplatina. Det är dock inte så konstigt då det här var på den tiden när svenskar gick och köpte precis allt svenskt som var stort utomlands. Några ville bara kolla vad det var för skit, andra var tvungna att köpa den till sina döttrar. Roxette sålde väl för övrigt typ platina gånger sex med Joyride i Sverige. Tre platinas representerade väl egen fri vilja och övriga tre detsamma som för Äjsoff. Egen fri vilja i Äjsoffs fall kom väl knappt upp i den första guldskivan...). Ändå står dem i historien inskrivna som en av fyra svenska grupper som har legat etta i USA, och för att ha släppt det bäst säljande debutalbumet. I hela världen – någonsin. De är fortfarande stora i Ryssland har jag hört. Jag är inte jätteofta på någon av platserna så det kanske redan är där, och jag sen med min iakttagelse. Men det kan alltså nu finnas en risk att det som vi 2010 trodde var isolerat till Ryssland börjar få fäste på Möllevången, Masthugget, Medborgarplatsen. Det är inte någon ny dödlig drog eller sjukdom. Det är någonting mycket värre.
När(fan) började folk(folk och folk, hyfsat hippa och i övrigt intelligenta tjejer är det väl snarare) omfamna (harkel, jag kan knappt skriva det...) Äjs åff bäjs?
Jag gillar ju dagens tillåtande och inte särskilt dogmatiska klimat där man lyssnar på bra musik i många olika genres. Jag gillar ju själv också att lyssna på sådan musik som vi inte har något bra ord för men som britterna kallar "cheesy. Jag gillar till exempel en del Stock Aitken Waterman-kadaver och enstaka låtar med Duran Duran(jag blev förvånad över att renässansen för den, och en del andra låtar med gruppen, cirka 04 inte blev mer omfattande. Det var då den lät bäst).
Men(harkel), ni vet vilka, är ju inte det. De är ren, skär ondska. Någonstans måste gränsen gå. Jag drar min vid nazi-reggae från Göteborg.
Jag kan dock ändå inte släppa hur till exempel någon som anlitas för att spela musik "ute", som arbetar mot rasism och som på det stora hela är väldigt sympatisk har en gräns bortom(harkel).
Kan man skylla allting på den rådande återkomsten för allting som är "tidigt 90-tal"(det känns nästan som att det är statligt implementerat...)? Men det går inte heller ihop för då var alla medvetna människor nämligen tvungna att tycka illa om Äjsoff(...).
Ni vet vilka var ju på 90-talet aldrig riktigt accepterade någon annan stans i Sverige än i ridskolorna. Medvetna människor över 15 år avfärdade dem, och de blev ju aldrig direkt folkliga heller. Jag har för mig att de aldrig fick någon listetta i Sverige(det fick de visst, 95 med Lucky Love. Enligt Wikipedia efterträddes den av Shaggys "Bombastic". Dessutom sålde debutalbumet dubbelplatina. Det är dock inte så konstigt då det här var på den tiden när svenskar gick och köpte precis allt svenskt som var stort utomlands. Några ville bara kolla vad det var för skit, andra var tvungna att köpa den till sina döttrar. Roxette sålde väl för övrigt typ platina gånger sex med Joyride i Sverige. Tre platinas representerade väl egen fri vilja och övriga tre detsamma som för Äjsoff. Egen fri vilja i Äjsoffs fall kom väl knappt upp i den första guldskivan...). Ändå står dem i historien inskrivna som en av fyra svenska grupper som har legat etta i USA, och för att ha släppt det bäst säljande debutalbumet. I hela världen – någonsin. De är fortfarande stora i Ryssland har jag hört. Jag är inte jätteofta på någon av platserna så det kanske redan är där, och jag sen med min iakttagelse. Men det kan alltså nu finnas en risk att det som vi 2010 trodde var isolerat till Ryssland börjar få fäste på Möllevången, Masthugget, Medborgarplatsen. Det är inte någon ny dödlig drog eller sjukdom. Det är någonting mycket värre.
Kommentarer
Trackback
