Inför El Clásico del 3/Därför håller jag på Real i kväll
Som utlovat i del 1.
När det i oktober 2003 gick upp för mig att jag för fjärde gången på ett år skulle mellanlanda på Barajas-flygplatsen tyckte jag att det fick vara dags för ett par dagars besök i staden också. Jag satte mig i en taxi från flygplatsen vid tiotiden på kvällen. Boendet som jag hade bokat skulle ligga på ett nummer på Gran Via(den stora paradgatan) som jag inte kommer ihåg idag. Taxichauffören kör runt ett tag och letar, men varken han eller jag ser någon skylt. Så han stannar för att släppa av mig med de inte helt betryggande orden det är här någonstans. Jag föreslår att vi ska leta ett tag till, men det tycker inte taxichauffören är någon idé. Jag tycker att det är konstigt - i ungefär en minut. Då kommer den första Madrid-bon(en tioårig pojke med fotboll) och frågar vad jag letar efter. Även om han inte visste var det låg är jag inte längre ett dugg orolig. Jag förstår också varför taxichauffören inte tvekade att slänga av mig mitt i stan sent på kvällen. Under min promenad kommer folk självmant fram flera gånger och frågar vad jag letar efter. Andra människor tar jag initiativ och frågar själv. När någon frågar mig i Stockholm, eller jag har frågat någon i någon annan stad, har det funnits två alternativ. Antingen så vet man vägen och ger en ungefärlig beskrivning. Eller också säger man tyvärr.
I Madrid sent en tisdagkväll visar det sig finnas oändligt många fler alternativ. Det konstiga är att inget av dem är direkt påstridigt. Ett urval.
1) Nej, det vet jag inte var det ligger. Var kommer du ifrån förresten? Följt av frågor om svensk inrikespolitik.
2) Nej, tyvärr. Vad gör du i stan, förresten? Följt av evenemangs-tips för de närmaste dagarna.
3) Nej, det vet jag inte var det ligger. Men min brorsa jobbar på hotellet här tvärsöver gatan, han kanske vet.
Jag får en San Miguel och inlagda oliver medan de båda bröderna börjar leta i Gula sidorna (om jag hade jobbat i en hotellreception och någon kommit in med en resväska hade jag nog i alla fall börjat med att erbjuda ett rum på hotellet där jag arbetade). Den här inställningen från invånarna hade ju inte varit det minsta anmärkningsvärd om det hade varit i en mindre stad, eller i ett mer utpräglat bostadskvarter. Det här var mitt i den spansktalande världens hektiska centrum på stadens motsvarighet till Champs Élysées, typ.
Efter lite letande kom de för övrigt fram till att problemet var att jag hade blandat ihop orden “hotel” och “hostal”. De sistnämnda hade oftast inga skyltar ut mot gatan, visade det sig. Hostalet låg precis där taxin hade stannat från första början...
Och från Lonely Planets mer officiella introduktion till staden:
..“If you´re in Madrid, you´re from Madrid”. It´s not that madrilenos will knock you over with the warmth of their welcome. Rather, you´ll find yourself in a bar or lost somewhere and in need of directions, and you´ll suddenly be made to feel like one of their own. Just as suddenly, without knowing exactly when it happened, you´ll realise that you never want to leave.
Detta gäller alltså oavsett om du är vilsen turist eller om de har behövt betala motsvarande en miljard kronor för att du ska kunna flytta från Manchester...
Här är förresten en vettig artikel som på något sätt sammanfattar samtliga tre delar i denna inför-rapportering.
Jag tror att det blir 2-2 i kväll.
När det i oktober 2003 gick upp för mig att jag för fjärde gången på ett år skulle mellanlanda på Barajas-flygplatsen tyckte jag att det fick vara dags för ett par dagars besök i staden också. Jag satte mig i en taxi från flygplatsen vid tiotiden på kvällen. Boendet som jag hade bokat skulle ligga på ett nummer på Gran Via(den stora paradgatan) som jag inte kommer ihåg idag. Taxichauffören kör runt ett tag och letar, men varken han eller jag ser någon skylt. Så han stannar för att släppa av mig med de inte helt betryggande orden det är här någonstans. Jag föreslår att vi ska leta ett tag till, men det tycker inte taxichauffören är någon idé. Jag tycker att det är konstigt - i ungefär en minut. Då kommer den första Madrid-bon(en tioårig pojke med fotboll) och frågar vad jag letar efter. Även om han inte visste var det låg är jag inte längre ett dugg orolig. Jag förstår också varför taxichauffören inte tvekade att slänga av mig mitt i stan sent på kvällen. Under min promenad kommer folk självmant fram flera gånger och frågar vad jag letar efter. Andra människor tar jag initiativ och frågar själv. När någon frågar mig i Stockholm, eller jag har frågat någon i någon annan stad, har det funnits två alternativ. Antingen så vet man vägen och ger en ungefärlig beskrivning. Eller också säger man tyvärr.
I Madrid sent en tisdagkväll visar det sig finnas oändligt många fler alternativ. Det konstiga är att inget av dem är direkt påstridigt. Ett urval.
1) Nej, det vet jag inte var det ligger. Var kommer du ifrån förresten? Följt av frågor om svensk inrikespolitik.
2) Nej, tyvärr. Vad gör du i stan, förresten? Följt av evenemangs-tips för de närmaste dagarna.
3) Nej, det vet jag inte var det ligger. Men min brorsa jobbar på hotellet här tvärsöver gatan, han kanske vet.
Jag får en San Miguel och inlagda oliver medan de båda bröderna börjar leta i Gula sidorna (om jag hade jobbat i en hotellreception och någon kommit in med en resväska hade jag nog i alla fall börjat med att erbjuda ett rum på hotellet där jag arbetade). Den här inställningen från invånarna hade ju inte varit det minsta anmärkningsvärd om det hade varit i en mindre stad, eller i ett mer utpräglat bostadskvarter. Det här var mitt i den spansktalande världens hektiska centrum på stadens motsvarighet till Champs Élysées, typ.
Efter lite letande kom de för övrigt fram till att problemet var att jag hade blandat ihop orden “hotel” och “hostal”. De sistnämnda hade oftast inga skyltar ut mot gatan, visade det sig. Hostalet låg precis där taxin hade stannat från första början...
Och från Lonely Planets mer officiella introduktion till staden:
..“If you´re in Madrid, you´re from Madrid”. It´s not that madrilenos will knock you over with the warmth of their welcome. Rather, you´ll find yourself in a bar or lost somewhere and in need of directions, and you´ll suddenly be made to feel like one of their own. Just as suddenly, without knowing exactly when it happened, you´ll realise that you never want to leave.
Detta gäller alltså oavsett om du är vilsen turist eller om de har behövt betala motsvarande en miljard kronor för att du ska kunna flytta från Manchester...
Här är förresten en vettig artikel som på något sätt sammanfattar samtliga tre delar i denna inför-rapportering.
Jag tror att det blir 2-2 i kväll.
Kommentarer
Trackback
