Inför El Clásico del 1
Vad någon än säger. Inter bjöd inte på något vidare motstånd igår. I helgen smäller det på allvar.
Matcherna mellan FC Barcelona och Real Madrid är utan tvekan det största mötet i fotbollsvärlden. Kombinationen av så hög kvalitet och så stor rivalitet är svår att finna någon annan stans. De italienska derbyna och stormötena har tappat för mycket i kvalitet de senaste åren. De största Premier League-matcherna kan visserligen mäta sig i kvalitet och underhållningsvärde och kommer i vissa fall upp i nästan lika stor rivalitet. Men där har det snarare gått lite inflation i stormatcher(detta gör dock att "vardagen" i Premier League är betydligt intressantare än i spanska La Liga). Det finns på förhand ingen given årets match. Liverpool - Manchester United är väl historiskt sett den största matchen. Men där faller den aktuella jämförelsen med El Clásico på att det nu var väldigt längesedan Liverpool vann ligan, att laget just nu inte har någon vidare stjärnglans och att staden som sådan är för risig.
Manchester United - Arsenal har många av de senaste 15 säsongerna varit en av årets hetaste matcher. Här saknas emellertid den historiska rivaliteten mellan klubbarna. Dessutom är staden London väldigt splittrad i sina fotbollssympatier och alldeles för stor för att det liksom ska kännas i luften när det är match på gång. Lägg därtill att halva Manchester håller på lokalrivalerna City och att årets match för Arsenal alltid kommer att vara North London Derby mot Tottenham(snarlikt AIK-Djurgården för totala fotbollsanalfabeter).
Jag förstår om människor som inte har upplevt skillnaden i mentalitet mellan de här båda städerna håller på FC Barcelona i den här matchen. De har ju Zlatan, något som svensk media uppmärksammar oss till leda på nästan hela tiden. De har också en mer sympatisk filosofi när det kommer till spelarrekrytering. Där Real Madrid allt som oftast litar på att kunna betala mer än vad någon kan säga nej till för sina världsstjärnor fostrar Barca dem i mycket större utsträckning i sin egen akademi. Därmed inte sagt att Real Madrid aldrig får fram egna talanger eller att Barcelona står helt utanför den sjuka värvningscirkusen i fotbollsvärlden. Men det är ändå på detta vis som de båda klubbarna har kommit att framstå för allmänheten så här långt under 2000-talet.
Politik och idrott hör inte ihop. Det är min fulla övertygelse. Det är dock svårt att komma ifrån politiken här. Den välkända historien handlar om att Real var en propagandamaskin för diktatorn Franco medan Barca var ett andningshål för Kataloniens frihetskamp från stadsmakten. Men man måste då också komma ihåg att klubben Real Madrid snarare kidnappades för Francos propagandasyften. Innan dess var det en helt vanlig fotbollsklubb. Min egen uppfattning är att Real-publiken i mycket större omfattning än Barca-publiken helt har övergett den politiska dimensionen dessa möten kan stå för, om man känner för det. Rabiat anakronistisk “frihetskamp” kan också vara ett nog så osympatiskt läktarinslag som det fåtal övervintrade fascistsympatisörer man kan stöta på i Madrid. Det är i mitt tycke också mycket osympatiskt av FC Barcelona att ta på sig en hel regions historia och talan på det sättet man gör. För även om man är den populäraste klubben i Katalonien, och ett av de största lagen i hela världen, så finns det ändå andra fotbollsklubbar i Katalonien och staden Barcelona. Det finns säkert också katalaner som inte ställer upp på Barcas historiebeskrivning.
Och det är väl här någonstans som skon klämmer för mig personligen. Barcelonas självbild av att man står för det goda, samarbetar med Unicef och så vidare, mot osympatiska Madrid är i sig väldigt osympatisk. INGEN väljer favoritlag efter om de samarbetar med Unicef eller inte. Det handlar som alla vet om arv, uppväxt eller rena tillfälligheter.
Det här världssamvetet skär sig också ganska markant mot den inskränkta lokalpatriotismen man ofta stöter på i Katalonien. Det är inte helt ovanligt att en utlänning som försöker ta sig fram på spanska(invånarna är som i nästan hela Sydeuropa inga stjärnor på engelska) blir besvarad på katalanska. I Madrid räcker det däremot med att se vilsen ut för att man ska få hjälp. Detta påstående kan, och kommer i ett senare inlägg, att verifieras både av mig personligen och av den mycket respekterade resehandboken Lonely Planet.
Matcherna mellan FC Barcelona och Real Madrid är utan tvekan det största mötet i fotbollsvärlden. Kombinationen av så hög kvalitet och så stor rivalitet är svår att finna någon annan stans. De italienska derbyna och stormötena har tappat för mycket i kvalitet de senaste åren. De största Premier League-matcherna kan visserligen mäta sig i kvalitet och underhållningsvärde och kommer i vissa fall upp i nästan lika stor rivalitet. Men där har det snarare gått lite inflation i stormatcher(detta gör dock att "vardagen" i Premier League är betydligt intressantare än i spanska La Liga). Det finns på förhand ingen given årets match. Liverpool - Manchester United är väl historiskt sett den största matchen. Men där faller den aktuella jämförelsen med El Clásico på att det nu var väldigt längesedan Liverpool vann ligan, att laget just nu inte har någon vidare stjärnglans och att staden som sådan är för risig.
Manchester United - Arsenal har många av de senaste 15 säsongerna varit en av årets hetaste matcher. Här saknas emellertid den historiska rivaliteten mellan klubbarna. Dessutom är staden London väldigt splittrad i sina fotbollssympatier och alldeles för stor för att det liksom ska kännas i luften när det är match på gång. Lägg därtill att halva Manchester håller på lokalrivalerna City och att årets match för Arsenal alltid kommer att vara North London Derby mot Tottenham(snarlikt AIK-Djurgården för totala fotbollsanalfabeter).
Jag förstår om människor som inte har upplevt skillnaden i mentalitet mellan de här båda städerna håller på FC Barcelona i den här matchen. De har ju Zlatan, något som svensk media uppmärksammar oss till leda på nästan hela tiden. De har också en mer sympatisk filosofi när det kommer till spelarrekrytering. Där Real Madrid allt som oftast litar på att kunna betala mer än vad någon kan säga nej till för sina världsstjärnor fostrar Barca dem i mycket större utsträckning i sin egen akademi. Därmed inte sagt att Real Madrid aldrig får fram egna talanger eller att Barcelona står helt utanför den sjuka värvningscirkusen i fotbollsvärlden. Men det är ändå på detta vis som de båda klubbarna har kommit att framstå för allmänheten så här långt under 2000-talet.
Politik och idrott hör inte ihop. Det är min fulla övertygelse. Det är dock svårt att komma ifrån politiken här. Den välkända historien handlar om att Real var en propagandamaskin för diktatorn Franco medan Barca var ett andningshål för Kataloniens frihetskamp från stadsmakten. Men man måste då också komma ihåg att klubben Real Madrid snarare kidnappades för Francos propagandasyften. Innan dess var det en helt vanlig fotbollsklubb. Min egen uppfattning är att Real-publiken i mycket större omfattning än Barca-publiken helt har övergett den politiska dimensionen dessa möten kan stå för, om man känner för det. Rabiat anakronistisk “frihetskamp” kan också vara ett nog så osympatiskt läktarinslag som det fåtal övervintrade fascistsympatisörer man kan stöta på i Madrid. Det är i mitt tycke också mycket osympatiskt av FC Barcelona att ta på sig en hel regions historia och talan på det sättet man gör. För även om man är den populäraste klubben i Katalonien, och ett av de största lagen i hela världen, så finns det ändå andra fotbollsklubbar i Katalonien och staden Barcelona. Det finns säkert också katalaner som inte ställer upp på Barcas historiebeskrivning.
Och det är väl här någonstans som skon klämmer för mig personligen. Barcelonas självbild av att man står för det goda, samarbetar med Unicef och så vidare, mot osympatiska Madrid är i sig väldigt osympatisk. INGEN väljer favoritlag efter om de samarbetar med Unicef eller inte. Det handlar som alla vet om arv, uppväxt eller rena tillfälligheter.
Det här världssamvetet skär sig också ganska markant mot den inskränkta lokalpatriotismen man ofta stöter på i Katalonien. Det är inte helt ovanligt att en utlänning som försöker ta sig fram på spanska(invånarna är som i nästan hela Sydeuropa inga stjärnor på engelska) blir besvarad på katalanska. I Madrid räcker det däremot med att se vilsen ut för att man ska få hjälp. Detta påstående kan, och kommer i ett senare inlägg, att verifieras både av mig personligen och av den mycket respekterade resehandboken Lonely Planet.
Kommentarer
Trackback
