Sköna masspsykoser
Det slog mig plötsligt. Ortens ungar är ju från och med idag på sportlov! Inte så konstigt att det inte ligger ett enda bokat jobb på hela helgen. Jag har nästan alltid ogillat all form av masspsykos. Det finns dock undantag. Takboxkaravanen till Sälen och Åre är en sådan. Då vet man att ljuset är på ingång och koman som omgett landet sedan i början av november, med uppehåll för jul och nyår, är på väg bort. Äntligen! Nu befinner jag mig förvisso i ett livsstadium som inte tillåter sportlov. Men att få åka på sportlov igen är faktiskt den främsta, och just nu enda, drivkraften jag har för att bli en så att säga i full utsträckning stadgad medborgare. Friskluft och ljuschock efter ett halvår av inhalerat damm!
Om det är någonting som är ganska typiskt för Sverige så är det att max två grejer kan hända samtidigt. Av dessa är, som ni vet, den ena numera alltid Melodifestivalen. Den andra grejen just nu kan sammfattas Noomi Rapace. Böckerna var ju så att säga den ena av två saker som landet kollektivt ägnade sig åt under sommaren 2007. Med tanke på min ständiga misstänksamet mot
1) Svensk film i allmänhet. 2) Filmatiserade böcker i allmänhet
- så kan man väl säga att vi står på randen till ett riktigt anti-klimax här.
Inte blir man mindre orolig av att Jan - Olov Andersson nu har skrivt den första recensionen av filmen.
Det är en svensk thriller som är snäppet vassare än de bästa Beck- och Wallander-filmerna konstaterar mannen som tillhör den stora skaran av alldeles för snälla filmrecensenter. Det är för övrigt han som även gav Colin Nutleys Angel en trea. Hur som helst är recensionen som sådan faktistkt ganska träffande skriven.
Det är lite som att få en rörlig målarbok och i bästa fall fyller filmskaparna i bilderna ungefär som den film som redan rullar i ens egen skalle beskriver han till exempel känslan som infinner sig vid en filmatisering av en bok som så sinnessjukt många människor redan har läst.
Om det är någonting som är ganska typiskt för Sverige så är det att max två grejer kan hända samtidigt. Av dessa är, som ni vet, den ena numera alltid Melodifestivalen. Den andra grejen just nu kan sammfattas Noomi Rapace. Böckerna var ju så att säga den ena av två saker som landet kollektivt ägnade sig åt under sommaren 2007. Med tanke på min ständiga misstänksamet mot
1) Svensk film i allmänhet. 2) Filmatiserade böcker i allmänhet
- så kan man väl säga att vi står på randen till ett riktigt anti-klimax här.
Inte blir man mindre orolig av att Jan - Olov Andersson nu har skrivt den första recensionen av filmen.
Det är en svensk thriller som är snäppet vassare än de bästa Beck- och Wallander-filmerna konstaterar mannen som tillhör den stora skaran av alldeles för snälla filmrecensenter. Det är för övrigt han som även gav Colin Nutleys Angel en trea. Hur som helst är recensionen som sådan faktistkt ganska träffande skriven.
Det är lite som att få en rörlig målarbok och i bästa fall fyller filmskaparna i bilderna ungefär som den film som redan rullar i ens egen skalle beskriver han till exempel känslan som infinner sig vid en filmatisering av en bok som så sinnessjukt många människor redan har läst.
Kommentarer
Trackback
