Män som hatar kvinnor
Jag brukar ofta intressera mig för målgrupper och sånt. Jag tycker av någon anledning att det är intressant att se vilka människor som går och ser en viss film. Jag skulle till exempel nästan ha kunnat gå och se filmen Juno på bio, bara för att få det bekräftat att det mestadels är 25 - 35 åringar som är/var intresserade, och inte den tänkta målgruppen tonåringar.
Hur som helst, när det gäller Män som hatar kvinnor kan konstateras att Rigoletto 1 var etniskt rensat. Men i övrigt är svaret på frågan om vem som går och ser den här filmen mycket enkelt. För att tala Lisbeth Salander-språk:
Hela.Jävla.Sverige.
Det fanns farhågor om att även detta skulle bli ett klassiskt svenskt film-pekoral. Men nu stämde förhandssnacket om att detta faktiskt är ganska bra gjort. Kankske kan det ha att göra med att regissören är dansk?
Ingen lär bli varken besviken eller överväldigad. Filmen är mycket trogen Stieg Larssons förlaga. Regissören har valt bort de rätta delarna för att det inte ska bli rörigt. Sammantaget en stark trea av fem.
Det är ändå tråkigt att det bara är denna första del som ska gå på bio. Det är den kanske minst filmiska av de tre böckerna. Män som hatar kvinnor är ju med undantag för karaktären Lisbeth Salander väldigt mycket en gammeldags deckare. Det rotas i papper på landet hos otrevlig överklass. Det rotas i arkiven på lokaltidning. Det pratas med landsortspoliser. Det är snubben som är trevligast i början som visar sig vara det riktiga svinet. Och så vidare.
Det är också under de sista 20 minuterna eller så, när den första delens upplösning är avklarad, som man blir påmind om att denna triologi är just en sammanhängande triologi, och inte någon vanlig dussindeckare. Eftersom att det här är den boken man läser först upptäckte jag i filmversionen en mycket elegant grej som jag inte tänkt på tidigare. Detta händer när Lisbeth Salander i en av de sista scenerna besöker sin mamma på psyket och mamman i en av typ tre meningar sammanfattar hela Milleniumtriologin: Jag skulle ha valt en bättre pappa åt dig. Men det är om vad som komma skall. Och detta ska alltså inte komma på bio. Bara på DVD. Obegripligt.
Hur som helst, när det gäller Män som hatar kvinnor kan konstateras att Rigoletto 1 var etniskt rensat. Men i övrigt är svaret på frågan om vem som går och ser den här filmen mycket enkelt. För att tala Lisbeth Salander-språk:
Hela.Jävla.Sverige.
Det fanns farhågor om att även detta skulle bli ett klassiskt svenskt film-pekoral. Men nu stämde förhandssnacket om att detta faktiskt är ganska bra gjort. Kankske kan det ha att göra med att regissören är dansk?
Ingen lär bli varken besviken eller överväldigad. Filmen är mycket trogen Stieg Larssons förlaga. Regissören har valt bort de rätta delarna för att det inte ska bli rörigt. Sammantaget en stark trea av fem.
Det är ändå tråkigt att det bara är denna första del som ska gå på bio. Det är den kanske minst filmiska av de tre böckerna. Män som hatar kvinnor är ju med undantag för karaktären Lisbeth Salander väldigt mycket en gammeldags deckare. Det rotas i papper på landet hos otrevlig överklass. Det rotas i arkiven på lokaltidning. Det pratas med landsortspoliser. Det är snubben som är trevligast i början som visar sig vara det riktiga svinet. Och så vidare.
Det är också under de sista 20 minuterna eller så, när den första delens upplösning är avklarad, som man blir påmind om att denna triologi är just en sammanhängande triologi, och inte någon vanlig dussindeckare. Eftersom att det här är den boken man läser först upptäckte jag i filmversionen en mycket elegant grej som jag inte tänkt på tidigare. Detta händer när Lisbeth Salander i en av de sista scenerna besöker sin mamma på psyket och mamman i en av typ tre meningar sammanfattar hela Milleniumtriologin: Jag skulle ha valt en bättre pappa åt dig. Men det är om vad som komma skall. Och detta ska alltså inte komma på bio. Bara på DVD. Obegripligt.
Kommentarer
Trackback
