Enda räddningen

Är att äga och förvalta mark.

Efter att ha läst det femtielfte tack och hej för den här sommaren-mejlet på tre veckor signerat människor som man var helt övertygad om varit fast anställda sedan 91.

Ni/vi är som Gustav Fridolin lägligt konstaterade blåsta. Det tar bara lite tid att acceptera detta.
Till och med de äldre samt medelålders som är kvar på arbetsmarknaden är, om inte blåsta, så i alla fall i närheten av att bli utfasade. Detta faktum är inte heller kopplat till någon egentlig bransch. Det bara är så.
Robotkineserna kommer att sköta det som finns kvar att sköta. Europeer och nordamerikaner får sätta sitt hopp till vad den föregående generationen lämnade efter sig. För sydamerikaner och afrikaner kommer det inte att bli någon förändring åt något håll.

Skillnaden gentemot tidigare tror jag ligger i att vinnarna kommer bli de som "ger upp", och inte de som "håller i".
Jag menar, till vilken nytta.

Eller som fantastiska Diana konstaterade för längesedan på sitt överlägset bästa album:
No one gets the prize.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0