Brist på samspel

Ska det vara så svårt för arbetsgivare och hyresvärdar att samverka i någon form av symbios som gör mitt liv så bekvämt som möjligt? Jag nästan började fundera på om man skulle bli tvungen att hitta en ny lägenhet på orten, utifall att man skulle bli kvar hos arbetsgivaren(som det trots usel konjunktur hintats en del om hos de som inte håller i pengarna). Vad händer?
Jo, först på eftermiddagen ett mejl om att man som det ser ut nu inte kommer att förlänga semestervikariatet.
Senare nu ikväll ett samtal från chillad hyresvärd som menade att det bara var att bo kvar, om jag ville("eftersom att jag måste fortsätta se efter mina föräldrars sexa i stan", sa hon inte. Men det är anledningen till att jag är här från början).

Förra året var det precis tvärtom vid den här tiden.
Då förlängdes vikariatet, samtidigt som jag var tvungen att hitta nytt boende på typ en halv vecka.
Då var jag i princip stendöd, eftersom att jag inte haft någonting ledigt på hela året innan. Nu känns det med vissa undantag som att jag har haft semester i fem veckor. Jag har sprungit på kajen och tittat på båtar samt lyssnat på sjöfåglar. Solat, druckit cocktails, samtalat med sommarbefolkning och permanentboende.
Å andra sidan kanske det kan vara skönt att det tar slut här. Det är ju inte direkt någon vintersportmetropol detta.
Anyway, two and a half weeks to go.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0