Varför?
Som sagt, det gick inte bra att sitta inomhus igår kväll. Det var ju nästan fullmåne. Äh, skitsamma.
Frågor jag ställer mig är varför jag aldrig lyckas springa ihop med mer "normala" människor ute. Är det i själva verket så att jag omedvetet försöka undvika dessa?
Gårdagsnatten resulterade i att jag sprang ihop med människan som jag tidigare refererat till som en korsning mellan Hemmingway och Sartre. Jag hörde inte så mycket av vad han sa den här gången. Konstaterar ändå att han antagligen är stammis då barpersonalen:
1) Inte frågar honom vad det får lov att vara
2) Signerar kvittona från inköpen själva då de inte orkar vänta på människans (ibland mycket bristande) uppmärksamhet
3) Avslutar köpet genom att knöggla ihop kvittot och slänga det i huvudet på personen ifråga
Annars är det typiskt mig/lyckas jag ofta att träffa någon som "kommer från ett slott utanför Kristianstad, ursprungligen". Den här människan vet jag inte om hon kom från ett slott, men Kristianstad var det i alla fall. Knivskarpt intellekt, "high forehead packed with sophistication" som någon poltitiskt inkorrekt britt kanske skulle säga. Om det här var hål i huvet/möhippe-versionen av personen i fråga så är hon till vardags förmodligen någon form av övermänniska. "Det svåraste och mest stimulerande var att komma in. Själva jobbet är ju inte så utmanade", självklart men ändå ödmjukt om läkaryrket. Vi kom överrens om att alla utbildningar borde ha någon form av indoktrinerande lövkrattning på schemat.
Hamnade på någon form av efterfest hos en marrockanskättad person som bodde på typ ett helt vånginsplan med diverse kakelugnar, helt själv. Påstod själv att han försörjer sig genom att vara "sjukskriven". Jag vet inte vad jag ska tro. I samma lägenhet var en ytlig bekant till marrockanen med klara tendenser av att kunna rösta på, åtminstånde SD. Klargjorde ändå att skillnaden mellan den här staden, och Malmö, där han bodde nu är att det här mestadels är uppklädda medelklasskids som kaxar sig på stan. För att förvirra det hela ytterligare bodde personen i fråga den här helgen i en elvarumsvilla som hans föräldrar av någon anledning har råd med att "låta stå".
Natten mot lördagen träffade jag på samma uteställe för övrigt någon i min egen ålder som påstod att han hade haft någon form av chefsbefattning vid Ikeas vid det här laget mycket uppmärksammade Rysslands-etablering. Erbjöd sig att berätta "helt sjuka saker" som Kamprad av någon anledning frångått i sin version. Nu har jag naturligtvis glömt vad människan hette.
Frågor jag ställer mig är varför jag aldrig lyckas springa ihop med mer "normala" människor ute. Är det i själva verket så att jag omedvetet försöka undvika dessa?
Gårdagsnatten resulterade i att jag sprang ihop med människan som jag tidigare refererat till som en korsning mellan Hemmingway och Sartre. Jag hörde inte så mycket av vad han sa den här gången. Konstaterar ändå att han antagligen är stammis då barpersonalen:
1) Inte frågar honom vad det får lov att vara
2) Signerar kvittona från inköpen själva då de inte orkar vänta på människans (ibland mycket bristande) uppmärksamhet
3) Avslutar köpet genom att knöggla ihop kvittot och slänga det i huvudet på personen ifråga
Annars är det typiskt mig/lyckas jag ofta att träffa någon som "kommer från ett slott utanför Kristianstad, ursprungligen". Den här människan vet jag inte om hon kom från ett slott, men Kristianstad var det i alla fall. Knivskarpt intellekt, "high forehead packed with sophistication" som någon poltitiskt inkorrekt britt kanske skulle säga. Om det här var hål i huvet/möhippe-versionen av personen i fråga så är hon till vardags förmodligen någon form av övermänniska. "Det svåraste och mest stimulerande var att komma in. Själva jobbet är ju inte så utmanade", självklart men ändå ödmjukt om läkaryrket. Vi kom överrens om att alla utbildningar borde ha någon form av indoktrinerande lövkrattning på schemat.
Hamnade på någon form av efterfest hos en marrockanskättad person som bodde på typ ett helt vånginsplan med diverse kakelugnar, helt själv. Påstod själv att han försörjer sig genom att vara "sjukskriven". Jag vet inte vad jag ska tro. I samma lägenhet var en ytlig bekant till marrockanen med klara tendenser av att kunna rösta på, åtminstånde SD. Klargjorde ändå att skillnaden mellan den här staden, och Malmö, där han bodde nu är att det här mestadels är uppklädda medelklasskids som kaxar sig på stan. För att förvirra det hela ytterligare bodde personen i fråga den här helgen i en elvarumsvilla som hans föräldrar av någon anledning har råd med att "låta stå".
Natten mot lördagen träffade jag på samma uteställe för övrigt någon i min egen ålder som påstod att han hade haft någon form av chefsbefattning vid Ikeas vid det här laget mycket uppmärksammade Rysslands-etablering. Erbjöd sig att berätta "helt sjuka saker" som Kamprad av någon anledning frångått i sin version. Nu har jag naturligtvis glömt vad människan hette.
Kommentarer
Trackback
