Det är snarare intentionen som är den svarta, skruvade fantasin
Nu har listan som ofta nuförtiden brukar betraktas som något av ett facit kommit. Deras listor över de olika decennierna är till exempel antagligen så nära man kan komma en hyfsat objektiv bild av de olika årtiondena(även om det exempelvis får anses vara oerhört snobbigt att inte inkludera något Springsteen album över de 100 bästa från 70-talet...).
Till saken. Även Pitchfork har i år trillat i Kanye-fällan. Ett av problemen med skivan är att den är vad tv-journalister skulle kalla för apelsin-tv. Kanye skriker att han är ett geni. Inga genier skriker att de är genier, ens inom hip-hopgenren(som man väl kan ifrågasätta om Kanye på riktigt tillhör nuförtiden). Om den hade varit ett fantastiskt mästerverk så hade den inte hetat My Beautiful Dark Twisted Fantasy, det hade framgått att det var det(både ett mästerverk och hans vackra, svarta, skruvade fantasi) ändå. Den hade snarare hetat något vid en första anblick obegripligt. Om den hade varit ett mästerverk hade den nog inte heller kallats det i recensionerna vid utgivningen. Det är upp till tidens gång att avgöra om det är ett mästerverk eller inte.
Kanye West försöker för mycket att vara någonting han aldrig har varit eller kommer att bli. Och han försöker för mycket att göra någonting han aldrig kommer att lyckas med. Beatsen saknar nytänkade och texterna är ungefär precis det som syns och / eller hörs. Det finns inte mycket utrymme för att tolka in andra saker. Om man vill konkretisera: ungefär samma sak som anledningen till att Magnus Uggla aldrig har vunnit en grammis för bästa textförfattare i Sverige.
Jag kommer att tänka på historien om när David Bowie skulle spela in ett nytt album i New York i början av 80-talet och tog kontakt med Nile Rodgers från Chic. Rodgers blev lyrisk av att en artist med ett gediget avantgarde-förflutet ville samarbeta med honom, som primärt gjorde hits för dansgolven. Han har berättat i intervjuer att han nu såg framför sig hur han äntligen skulle få spela in en skiva som förmedlade djävulsbudskap om man spelade den baklänges, och så vidare.
Bowies budskap första gången de träffades i studion: Jag vill att du gör det du gör bäst. Jag vill att du gör hits!
Så Nile Rodgers lade på en orientaliskt slinga på den här låten, och säkrade på så sätt pensionen både för Bowie och medkompositören Iggy Pop.
Någonting som för övrigt hade varit David Bowies baktanke med hela Lets Dance-skivan (titelspåret var till exempel från början en ballad som Bowie sa att Rodgers fick göra vad han ville med, bara det blev en hit!). Detta eftersom att Bowie på grund av managementbekymmer gått miste om de flesta inäkterna från första halvan av 70-talet.
Man kan alltså säga att My Beatiful Dark Twisted Fantasy är samma sak som Let´s Dance. Fast tvärtom.
Mitt budksap till Kanye West är detsamma som Bowie förmedlade till Rodgers första dagen i studion(på singelspåret håller Kanye sig fortfarande på rätt sida om vad han mäktar med).
(Inget ont om Nile Rodgers som ju faktiskt är ett geni, om någon).
Till saken. Även Pitchfork har i år trillat i Kanye-fällan. Ett av problemen med skivan är att den är vad tv-journalister skulle kalla för apelsin-tv. Kanye skriker att han är ett geni. Inga genier skriker att de är genier, ens inom hip-hopgenren(som man väl kan ifrågasätta om Kanye på riktigt tillhör nuförtiden). Om den hade varit ett fantastiskt mästerverk så hade den inte hetat My Beautiful Dark Twisted Fantasy, det hade framgått att det var det(både ett mästerverk och hans vackra, svarta, skruvade fantasi) ändå. Den hade snarare hetat något vid en första anblick obegripligt. Om den hade varit ett mästerverk hade den nog inte heller kallats det i recensionerna vid utgivningen. Det är upp till tidens gång att avgöra om det är ett mästerverk eller inte.
Kanye West försöker för mycket att vara någonting han aldrig har varit eller kommer att bli. Och han försöker för mycket att göra någonting han aldrig kommer att lyckas med. Beatsen saknar nytänkade och texterna är ungefär precis det som syns och / eller hörs. Det finns inte mycket utrymme för att tolka in andra saker. Om man vill konkretisera: ungefär samma sak som anledningen till att Magnus Uggla aldrig har vunnit en grammis för bästa textförfattare i Sverige.
Jag kommer att tänka på historien om när David Bowie skulle spela in ett nytt album i New York i början av 80-talet och tog kontakt med Nile Rodgers från Chic. Rodgers blev lyrisk av att en artist med ett gediget avantgarde-förflutet ville samarbeta med honom, som primärt gjorde hits för dansgolven. Han har berättat i intervjuer att han nu såg framför sig hur han äntligen skulle få spela in en skiva som förmedlade djävulsbudskap om man spelade den baklänges, och så vidare.
Bowies budskap första gången de träffades i studion: Jag vill att du gör det du gör bäst. Jag vill att du gör hits!
Så Nile Rodgers lade på en orientaliskt slinga på den här låten, och säkrade på så sätt pensionen både för Bowie och medkompositören Iggy Pop.
Någonting som för övrigt hade varit David Bowies baktanke med hela Lets Dance-skivan (titelspåret var till exempel från början en ballad som Bowie sa att Rodgers fick göra vad han ville med, bara det blev en hit!). Detta eftersom att Bowie på grund av managementbekymmer gått miste om de flesta inäkterna från första halvan av 70-talet.
Man kan alltså säga att My Beatiful Dark Twisted Fantasy är samma sak som Let´s Dance. Fast tvärtom.
Mitt budksap till Kanye West är detsamma som Bowie förmedlade till Rodgers första dagen i studion(på singelspåret håller Kanye sig fortfarande på rätt sida om vad han mäktar med).
(Inget ont om Nile Rodgers som ju faktiskt är ett geni, om någon).
Kommentarer
Trackback
