twd

"Heroes"(1977)

Det här är faktiskt den enda skivan ur den så kallade Berlin-trilogin som helt och hållet är inspelad i staden. Mest känd är den naturligtvis för det strålande titelspåret, som det ju har sagts och skrivits ofantligt mycket om på annat håll. Skivan innehåller ändå flera andra låtar med stark profil av hög kvalitet. De som främst sticker ut är kanske balladen Sons of The Silent Age, instrumentala kalla krigs-dystra Neuköln, och Blackout. Den sistnämnda är det väl i ärlighetens namn svårt att sätta fingret på vad det är egentligen. Det är hursomhelst en av de mest underskattade Bowie-låtarna. Det som gör att den här skivan inte kommer högre på listan är att ingen större möda har lagts på att få ett helgjutet album. Det öppnar ganska så rockande med mycket larmande oljud på Beauty And The Beast och Joe The Lion. Sedan följer titelspåret och några, som tidigare konstaterats, svårdefinierbara låtar. Detta innan albumet(det som var b-sidan på den ursprungliga LP-skivan) avslutas med några mörka instrumentallåtar – trodde man. För allra sist kommer en funkdiscodänga med den märkliga titeln The Secret Life of Arabia, som minst sagt sticker ut från resten av skivan. På det stora hela saknas som sagt inte riktigt bra låtmaterial. Men det är ganska ofokuserat och osammanhängande. Det känns i jämförelse med den extremt fokuserade föregångaren Low lite som en avslappnad lekstuga. Vilket det tydligen också ska ha varit.
Men det var en lekstuga bara några hundra meter från den hårt bevakade Berlinmuren. Detta gav albumet dess unika blandning av frenesi och dyster kylighet.