Fotbollbulimi
En bra krönika av Robert Laul som handlar om, tja, folksjukdomen fotbollsbulimi.
Jag är som bekant fotbollsintresserad men det är för mig helt omöjligt att hålla mig vaken genom en match mellan till exempel Barcelona "och något lag".
Jag har överlag svårt att se matcher där jag egentligen ger blanka fan i resultatet. Det gäller inte bara La Liga, även om TV4 Sports ständiga sändingar därifrån på något sätt står som symbol för den allt mer utbredda fotbollsbulimin.
Det är lika tråkigt att titta på mer vardagliga matcher med Manchester United och Inter.
Jag var i unga år Milan-supporter, men kan nu inte bry mig mindre om lagets öde.
Jag är dock relativt säker på att läget hade varit ett annat om jag hade levt nära inpå laget, i alla fall i samma land.
Jag måste alltså vara emotionellt involverad i något av lagen som möts för att jag ska orka titta nuförtiden (det finns visst undantag med de absoluta toppmatcherna i de allra största ligorna samt i sluttampen av Champions League, där det inte minst är intressant att bevittna krockar mellan olika ligors fotbollskulturer).
Kalmar FF - IFK Göteborg på vanliga 4:an var till exempel otroligt spännande igår.
Anledningen är naturligtvis att de båda lagen är inblandade i samma guldstrid som AIK.
Jag hatar, hatar, hatar Göteborg med deras jävla ordvitsar, sönderklippta kalsonger, flyttade stolpar, goa gubbar, skattefusk, klantiga biljetthantering och rent allmänt ociviliserade sätt. Att se detta med gemene man "gullade" bottenskrap förlora är nästa lika skönt som att se Djurgården förlora, vilket i sin tur är nästan lika skönt som att se AIK vinna.
Denna känsla som jag har här i Sverige går naturligtvis igen mellan Liverpool och Manchester United i England, Roma och Juventus i Italien och Barcelona-Real Madrid i Spanien. Jag tror dock inte att dessa lags svenska supportrar på något sätt kan känna på samma sätt som fansen i de respektive länderna. De kan förstå rivaliteten teoretiskt, men inte känna den. Jag har alltid tyckt att hela Tipsextra-fenomenet varit ganska besynnerligt. Hur kan någon plötsligt en lördag i Sundsvall någon gång i början av 80-talet få syn på Wolverhamptons tröjor där i rutan och sedan därefter alltid hålla på det laget resten av livet? Än mer märkligt är det att sedan på något sätt börja tycka illa om Birmingham och Aston Villa(Wolverhamptons lokalkonkurrenter). Att gå till jobbet i Sundsvall dagen efter en förlust mot Aston Villa kan ju knappast vara någon pina.
I morgon är det för övrigt ett äckligt viktigt derby mellan AIK och Djurgården på Råsunda.
Jag är som bekant fotbollsintresserad men det är för mig helt omöjligt att hålla mig vaken genom en match mellan till exempel Barcelona "och något lag".
Jag har överlag svårt att se matcher där jag egentligen ger blanka fan i resultatet. Det gäller inte bara La Liga, även om TV4 Sports ständiga sändingar därifrån på något sätt står som symbol för den allt mer utbredda fotbollsbulimin.
Det är lika tråkigt att titta på mer vardagliga matcher med Manchester United och Inter.
Jag var i unga år Milan-supporter, men kan nu inte bry mig mindre om lagets öde.
Jag är dock relativt säker på att läget hade varit ett annat om jag hade levt nära inpå laget, i alla fall i samma land.
Jag måste alltså vara emotionellt involverad i något av lagen som möts för att jag ska orka titta nuförtiden (det finns visst undantag med de absoluta toppmatcherna i de allra största ligorna samt i sluttampen av Champions League, där det inte minst är intressant att bevittna krockar mellan olika ligors fotbollskulturer).
Kalmar FF - IFK Göteborg på vanliga 4:an var till exempel otroligt spännande igår.
Anledningen är naturligtvis att de båda lagen är inblandade i samma guldstrid som AIK.
Jag hatar, hatar, hatar Göteborg med deras jävla ordvitsar, sönderklippta kalsonger, flyttade stolpar, goa gubbar, skattefusk, klantiga biljetthantering och rent allmänt ociviliserade sätt. Att se detta med gemene man "gullade" bottenskrap förlora är nästa lika skönt som att se Djurgården förlora, vilket i sin tur är nästan lika skönt som att se AIK vinna.
Denna känsla som jag har här i Sverige går naturligtvis igen mellan Liverpool och Manchester United i England, Roma och Juventus i Italien och Barcelona-Real Madrid i Spanien. Jag tror dock inte att dessa lags svenska supportrar på något sätt kan känna på samma sätt som fansen i de respektive länderna. De kan förstå rivaliteten teoretiskt, men inte känna den. Jag har alltid tyckt att hela Tipsextra-fenomenet varit ganska besynnerligt. Hur kan någon plötsligt en lördag i Sundsvall någon gång i början av 80-talet få syn på Wolverhamptons tröjor där i rutan och sedan därefter alltid hålla på det laget resten av livet? Än mer märkligt är det att sedan på något sätt börja tycka illa om Birmingham och Aston Villa(Wolverhamptons lokalkonkurrenter). Att gå till jobbet i Sundsvall dagen efter en förlust mot Aston Villa kan ju knappast vara någon pina.
I morgon är det för övrigt ett äckligt viktigt derby mellan AIK och Djurgården på Råsunda.
Kommentarer
Trackback
